Dag fyra började med ett seminarium under namnet ”Makten över Bilden”. Det var ett mycket intressant och givande seminarium, men dessvärre talades det förhållandevis lite om just film, vilket gör att jag själv inte känner ha något att tillföra i den diskussionen. Däremot är jag villig att diskutera film från Afrika, och eftersom filmen jag såg efter seminariet kom från Nigeria passar det väl sig utmärkt. For the Best and for the Onion handlar om världens mest osympatiska lökodlare. Han skriker på sin fru om hon inte är klar med maten, han skriker på sina anställda om de inte placerar lökarna rätt, och han skriker till och med på han som ska köpa all lök när de är mogna.

Vår lökodlare har dock en anledning till att vara lite vresig. Hans dotter har nämligen förlovat sig och alla väntar på att giftermålet ska äga rum, vilket bara är möjligt om lökskörden blir fruktsam. Annars har familjen inte råd att gifta bort deras dotter, och de tvingas skjuta upp giftermålet till nästa lökskörd. Jag måste erkänna att jag störde mig en hel del på lökodlaren, och eftersom han är med i nästan hela filmen blev den lite tradig att titta på. Men däremellan fanns det guldklimpar som den sjungande vattnaren, och det är alltid intressant att se ett jordbruk som fungerar på ett annorlunda sätt än det vi är vana vid här. Och dessutom var den smakfullt utförd under influenser av cinéma-vérité.

Vi rör oss från Nigeria mot Tyskland år 90 nio noll. Nej så roligt ska jag inte få ha. Året är närmare bestämt 1989 och muren har precis rivits när punkbandet Einstürzende Neubauten blir det första bandet från väst att spela i öst. Uli M Schueppels Off Ways är filmen vi talar om. Och ihopklippt med det VHS-material han tog under spelningen (och speciellt vägen dit) blandar han nyfilmade intervjuer med några östberlinare som för första gången såg bandet de bara hade hört på taskiga, piratkopierade kassettband. Detta låter väl som en bra film, eller hur? Men…

Dessvärre utvecklas denna film till en film om Berlin som stad. Och hur den östra delen har förändrats sedan spelningen ägde rum. Vi får se hur några ur publiken vandrar runt i Berlin, med kameran ständigt bakom axeln så man inte ser deras ansikten, och tänker tillbaka på gamla tider samtidigt som de då och då beskriver hur det såg ut förr. Typ, ”Här fanns det ett lägenhetshus, men nu är det ett Burger King. Och under visningen hade jag svårt att inte tänka på att många andra städer har utvecklats mycket de senaste 20 åren. Jag förstår dock att Schueppel inte ville göra en dokumentär om själva bandet, men jag hade gärna sett att bandet (eller deras musik rättare sagt) introducerades lite tidigare. Det är mina två invändningar mot denna annars vackra film, som dock blir aningen repetitiv.

Babak Najafi är regissören bakom ”Sebbe”, en av filmerna som tas upp i veckans recensionskrönika. Foto: Michael Malmborg/Film i Väst

Sebbe, Green Zone, Eastern plays och Remember me. Vi går igenom tidningarnas recensioner av veckans biopremiärer.

Sebbe

Dagens Nyheter
”Sebbe” är också utan tvekan en av de starkaste svenska debuterna på länge. Svart och skoninglös men samtidigt med ett bultande hjärta.
Berättandet är drivet och effektivt, tystnaderna är fint utnyttjade. Starkast är ändå det välregisserade samspelet mellan Sebastian Hiort af Ornäs Sebbe och Eva Melanders mamma, en komplex och sårig relation som trots allt rymmer ett frö av äkta kärlek. Ett gnutta hopp”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 4/5

Svenska Dagbladet
”Det var länge sedan man såg ett så naket och hudlöst spel som det mellan Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melander. Så tyst och inbundet, men ändå så uttrycksfullt, där kroppsspråket säger allt det som inte kommer ut mellan läpparna. Samma kvalitet som finns mellan Ludwig Palmell och Pernilla August i Håkon Lius Miss Kicki som också råkar vara en mor/sonberättelse”, anser Jeanette Gentele.
”Det är en stark långfilmsdebut Babak Najafi gör med Sebbe. Han har redan visat vad han kan i ett antal kort- och dokumentärfilmer. Välförtjänt vann han priset för bästa debutfilm i Berlin i februari.” Omdöme: 5/6

Aftonbladet
”Filmens bildspråk, ljudspår och stämningar, är kongenialt med dess dystra budskap. Babak Najafi är faktiskt så mån om att berätta i just bilder och ljud, att han kanske inte själv sett bristerna i sitt eget manus. Fånig symbolik med en hund, scener som rinner ut i sanden och framför allt att man med filmens korta speltid (80 minuter) missat chansen till fördjupning i personporträtten.” ”…de båda huvudrollsinnehavarna är makalöst bra. Amatören Sebastian Hiort af Ornäs lyser lika starkt när han är tystlåtet ledsen som intensivt arg. Och Eva Melander har en utstrålning framför filmkameran som gör att det verkligen bränner till i många scener”, tycker Jan-Olov Andersson. Omdöme: 2/5

Expressen
”Najafi (regissören) gestaltar de här växlingsförhållandena med styrka och insiktsfullhet i den trassliga situationen. Dialogen och händelseutveckling går organiskt fram och för in intressanta symboliska inslag som balanserar mot det socialrealistiska, som att en herrelös gatuhund speglar både Sebbe och hans mammas inre känslor och utanförskap.”
”Allt som kan gå fel (för Sebbe och hans mamma), gör det. Och när allt ackumuleras, fumlas twisten bort. Det försvagar en smula. 
I övrigt är ”Sebbe” ett kraftfullt genombrott för såväl skådespelarna som regissören” skriver Ronnit Hasson. Omdöme: 4/5

Film.nu
Petter Stjernstedt gör tummen upp för “Sebbe”. Filmen “är ett socialrealistiskt drama om fattigdom, misär, alkoholism och mobbing. Som Ken Loach fast på svenska. Den tystlåtne Sebbe lever ett hårt liv. På skolan är han favorithackkycklingen och därhemma finns ingen tröst att få. Mamman växlar mellan att hata och älska sin son.
Eva Melander är strålande som Eva, Sebbes mamma. Hon balanserar skickligt mellan depression, ilska och glädje. Sebastian Hiort af Ornäs debuterar som skådespelare i rollen som Sebbe och det är imponerande. Valet att välja oetablerade skådespelare är smart. Det passar till filmens känsla och realistiska framtoning.”

Green zone

Dagens Nyheter
”Irakkriget börjar bli en filmgenre, skriver Eva af Geijerstam i sin recension i DN. Hon fortsätter; Lika säkert kommer Paul Greengrass ”Green zone” att få kritik för att den tar sig friheter med namn och personer under år ett av ockupationen.”
”Men den bristande dokumentära fullständigheten är inte det väsentliga hos någon av filmerna: de har velat komma åt de inre mekanismerna bakom verklighetens katastrofala missgrepp.
I ”Green zone” kombineras det med ett, jämfört med andra Irakfilmer, förskjutet perspektiv. Här gäller inte bara ett drama för invärtes skuldfördelande bruk, utan också en nyansering av bilden av irakierna.” Omdöme: 4/5.

Aftonbladet
”Filmen bygger löst på journalisten Rajiv Chandrasekarans bok ’Imperial life in the Emerald city’, utspelar sig i den gröna zonen i Bagdad och tar upp hur fakta får stå tillbaka för medvetet planterad desinformation kommen ur vissas önskan att gå in i Irak. En man kämpar med fara för sitt liv mot klockan för att få fram Sanningen, omkring honom fulspelas det åt alla håll.”
”Resultatet är inte på långa vägar lika rafflande eller adrenalinhöjande som de bästa scenerna i ’Bourne ultimatum’, men det är en habil och lagom underhållande actionthriller med politiska förtecken”, tycker Emma Gray Munthe. Omdöme: 3/5.

Expressen
”Damon letar efter Saddams massförstörelsevapen och finner att de inte finns. Vad gör han då där? Var inte hotet från vapnen själva skälet till kriget?
Fortsättningen är spännande action snarare än realistisk rekonstruktion. Men verkligheten finns hela tiden ruvande i bakgrunden och de svåra frågorna är aldrig långt borta. Inte bara de om förödande maktspel – skulle samarbete med en efterspanad Saddam-general verkligen gå för sig, anser Bernt Eklund. Omdöme: 4/5

Film.nu
Måns Wide tycker ”Den här filmen är som gjord för att reklammakare/filmkritiker/tyckare ska få hävda att ‘Om du gillade Bourne kommer du att älska Green Zone’. Det är inte nödvändigtvis sant. Men om du älskade Bourne kommer du antagligen att gilla Green Zone, och dessutom är Greg Kinnear med i den här filmen. Som bad guy. Jag tycker så här: titta på affischen, föreställ dig att filmen är drygt hälften så bra som den verkar vara och utifrån det kan du själv bestämma dig för om det här är något för dig”. Omdöme: Tummen upp.

Eastern plays

Dagens Nyheter
”Det är intressant att få se bilder från Bulgarien, även om man i ’Eastern plays’ ärligt talat får i sig ungefär lika mycket Typisk Debutfilm som Balkan. Där är tonårsgrabben som ska välja mellan att bli hårding eller att bejaka sina mjukare sidor, där är föräldrar framför tv:n, där är nihilism, slitna fasader och ostadig handkamera”, skriver Mårten Blomkvist.
”Kanske är scenen där Itso (filmens huvudperson) talar ut delvis så stark därför att det privata och det politiska här faktiskt tycks smälta samman. Den skröpliga Itso blir talesman för hela öst, där man skakat av sig kommunismen men i många fall fortfarande väntar på att det nya, bättre livet ska börja.” Omdöme: 3/5

Svenska Dagbladet
”Problemen börjar när filmen ska konstruera en historia. I botten vill Eastern plays vara ett brödradrama: Itso (Christov) när konstnärsdrömmar men har ett skitjobb, går på metadon och super; Georgi (Torosian) hänger med skinheads och misshandlar invandrare. Men dramat – eller vad de uselt spelade scenerna ska kallas – tappas ständigt och irriterande bort till förmån för det planlösa drivandet, Itsos turer med sin flickvän och en intrig om hur han blir vän med en turkisk tjej vars pappa misshandlas av Georgis gäng.”
Frågor om ”nationalism och diktaturens spår”, anser Hynek Pallas, ”kontra den långa gemensamma historien som finns mellan de olika länderna, inte minst i relation till Turkiet. Men detta har under de senaste två decennierna skildrats om och om igen – och på mycket skickligare vis än här”. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”Med ’Eastern plays’ lyckas regissören Kamen Kalev förmedla en känsla av alienation, och ge en kännbart deprimerande bild av rasmotsättningar, tristess och allmänt låg standard i ett slitet Bulgarien.
Men det är för många scener och komponenter som inte leder någon vart, i en film som saknar riktning lika mycket som människorna den skildrar”, skriver Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Expressen
Bernt Eklund sammanfattar, ”Två bröder återser varandra när ett bulgariskt skinheadsgäng attackerar en turkisk familj. Lillebror finns bland dem som slår, storebror försöker hjälpa de angripa och blir slagen.
Bröderna har inte setts på länge. Den äldre är narkoman och portad från det dystra hem tonårsgrabben försöker ta sig bort ifrån. 
Men brödrakärlek finns, någon slags insikt väcks…Kalev ville egentligen göra en film om barndomsvännen som blev narkoman. Christov spelar själv rollen nedtonat och eftertänksamt men dog innan inspelningen var klar, vilket rimligen bidrog till ett bredare fokus på rasism och utanförskap. En bättre bulgarisk film kommer du inte att se i år”, anser Bert Eklund. Omdöme: 3/5.

Remember me

Dagens Nyheter
”I ’Remember me’ får fanatikerna se mer än nog, och på pressvisningen såg till och med tonårstjejerna irriterade ut. En dålig och krystad film blir inte bättre av att slänga in en idol i varje scen”, tycker Jane Magnusson. Omdöme 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är en intrig värdig en dussinkomedi, men regissören Coulter klär den i en svårmodig, illasittande indiekostym. Det som är tänkt som en smart och rapp dialog blir tillgjort och stolpigt, och Pattinsons egenkära skådespeleri skär sönder de sista strimmorna av trovärdighet. Ofta är filmen så långtråkig att man gnisslar tänder.
Det finns enskilda scener som verkligen berör. Inledningen är chockartat stark, och twisten i slutet (som jag antar är hela anledningen till att man har gjort filmen) är verkligen oväntad och ger nya perspektiv på berättelsen. Men två angelägna scener räcker inte för att rättfärdiga två timmars stelbent överspel”, anser Karin Svensson. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”Kort sagt, ’Remember me’ är av ’Livsöden i New York flätas samman och folk lär sig saker om sig själva och livet så småningom’-typen. En och annan kliché hinns med under filmens gång, liksom en hel del dialog som väl ska kännas smart och ny men som mest känns ansträngd, Generation X-ig och daterad. Trots att det hela faktiskt tar sig mot slutet och en del fina scener smyger sig in ska man nog vara ett stort Robert Pattinson-fan för att få ut någon större behållning av filmen..”, skriver Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

Expressen
”Filmen irrar än hit, än dit och länge undrar man när det riktigt ska ta fart. 
Det gör det aldrig och ett stort problem är att snygg-Pattinson stundtals spelar över enormt. Men hans utstrålning räcker långt för den primära målgruppen – romantiktörstande 14-åriga tjejer. De kan säkert också uppskatta det carpe diem-budskap som filmen mynnar ut i”, skriver tidningen i en recension som är osignerad. Omdöme: 2/5.

Film.nu
“Även om filmen bitvis är tänkvärd imponerar varken dialog eller handling speciellt mycket. Men visst lyckas den få in några känslomässiga smockor och jag är övertygad om att jag skulle uppskattat “Remember me” mer om jag varit 18 år. En helt ok ungdomsfilm alltså”, tycker Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

Under dag tre fick jag upp flåset. Dessvärre visade sig den första filmen jag såg denna dag vara den sämsta film jag sett på länge. Det är inte historierevisionism vi snackar om, men att göra en dokumentärfilm om vit fattigdom i dagens Sydafrika utan att ens blicka tillbaka på landets historia är väldigt missvisande. Jag hade förmodligen inte haft några problem med att se på vita sydafrikaner som går runt och skriker att allt är ”reversed racism”, efter att de blivit arbetslösa för att lagen BEE (Black Economic Empowerment) gett arbete till landets ursprungsbefolkning om det inte saknats intervjuer på förespråkare för lagen, men det gör det. Vilket gör White Poverty – In the New South Africa ensidig, tråkig och nästintill outhärdlig.

Film nummer två på schemat var en film jag av någon anledning missat, Ebbe – The Movie, och efter det såg jag The Most Dangerous Man in America. Båda dessa filmer visar att politik kan vara sexigt. Att Amerikansk politik är sexig visste vi redan, men att Svensk politik var det har vi inte sett förut. Till skillnad från många andra filmer på denna festival är båda dessa filmer även estetiskt tilltalande. Jag känner att jag inte behöver skriva om Ebbe, dels för att det redan skrivits mycket om den och för att den ligger lite fel i tiden. Vi bör låta den svalna lite, innan vi börjar diskutera den igen.

Men The Most Dangerous Man in America bör skrivas om. Filmen handlar om Daniel Ellsberg. Mannen som var med vid de första napalmbombningarna under andra världskriget och som efter att ha arbetat under Johnson och Nixon vände regeringen ryggen och läckte hemlighetsstämplade dokument om U.S.A’s inblandning i Vietnam-kriget till pressen, vilket förutom att göda diskussionen om landets inblandning i kriget även resulterade i en debatt om press- och yttrandefrihet, eftersom Nixon gjorde allt i sin makt för att stoppa pressarna och sätta Ellsberg bakom galler.

Trots mängden fakta, bristen på syre i den nästintill helfulla salongen och brist på näring satt jag som på nålar under visningen av denna film. Filmen är proppfylld av arkivmaterial, men man använder sig även av rekonstruktioner av händelser som ibland är filmade och ibland animerade. Det är inte konstigt att Ellsberg blivit en slags folkhjälte för det amerikanska vänstern. Han var en familjeman som kämpade för det han stod för, oavsett om han svek presidenten eller inte. Dessutom var han otroligt lik Ben Gazarra i unga år, och kom senare i livet att se ut som Leonard Cohen, som i sin tur var väldigt lik Dustin Hoffman när han var ung. Stjärnikonografin breder ut sig.

The Most Dangerous Man in America är hur som helst en mycket bra dokumentär, som genom en livshistoria även fångar en tidsanda och allt därtill. Och visst värms ett kallt hjärta när man i slutet av filmen ser nytaget material på en 80-årig Ellsberg när han förs in i en polisbil efter att ha protesterat mot ockupationen av Irak.

Denna filmfestival började på sämsta tänkbara sätt. För mig i alla fall. Dag 1 var jag sjukt sjuk och hade bara energi att se en av filmerna som visades. Dag 2 började ännu sämre, när jag (på grund av SL) missade den film jag sett mest fram emot denna festival, Frederick Wisemans La Danse. Efter att jag inte såg denna film stängde jag in mig i min lägenhet för att planera min hämndaktion mot SL’s sprillans nya VD. Men när jag inte kom på något grymt nog begav jag mig in mot stan för att göra det man ska göra när det är filmfestival, se på film. Nedan följer mina funderingar kring de tre filmerna jag hitintills hunnit se.

Taqwacore, eller den muslimska punkrörelsen, är vad denna film handlar om. Det är oklart hur denna rörelse startades, om det var författaren Michael Mohammad Knights roman, eller om musikerna redan existerade. Filmen är något luddig vad gäller detta, men trots att filmens undertitel lyder ”The Birth of Islam Punk” är det inte särskilt väsentligt så låt oss gå vidare. Med Mohammad Knight i spetsen samlas några av dessa muslimska punkband och ger sig ut på en U.S.A.-turné.

Det är en trivsam och inte provocerande film. Vi får följa dessa bandmedlemmar när de uppträder, dricker, snackar och brottas. Inte ens när deras spelningar blir inställda hänger de läpp, utan fortsätter att i munter ton peka finger åt auktoriteterna. Men mot filmens mitt utvecklas den till något helt annat, då Mohammad Knight ska besöka den pakistanska moské där han skolades under sina sena tonår. Denna del känns något malplacerad och onödig, med tanke på att mycket annat förblir osagt. Till exempel saknas en historisk kontext kring muslimska musiktraditioner, och det hade varit intressant att få en förklaring till varför en trettio år gammal musikstil fortfarande kan chockera. Men (bio)publiken bjuds i alla fall på en härlig final där ett av banden kör en spelning på ett hustak i Lahore som avslutas med att publiken och musikerna skriker ”Fuck Bush”. Filmen fångar utan tvekan punken, på både gott och ont.

Dag 2 lyckades jag alltså att se två filmer. Den första, Den Nya Tiden, handlar om en handfull olika människor som på olika sätt håller huvudet över vattenytan för att inte dränkas i ett Sverige som (enligt regissören) utvecklats till ett kallt, ogästvänligt och stressigt land. Vi får bl.a. följa ett par som bosatt sig långt ute i obygden i ett hus de byggt själva, där de utan utan el eller rinnande vatten lever med sina två småbarn. Andra minnesvärda karaktärer är Kolmårdens främsta EU-kritiker som filosoferar när han kör traktor och sätter upp skyltar med politiska slagord vid motorvägen.

Detta är dock en väldigt ofokuserad film. Regissören förklarade efter visningen att den först skulle handla om tid, men kom sen mer och mer att handla om personerna han porträtterar, vilket resulterar i något som liknar ett misslyckat avsnitt av Outsiders, där bara hälften av personerna kan betitla sig som outsiders, resten är vanligt (eller var det verklighetens?) folk med vanliga (i.e. verkliga) problem, såsom mögel i sommarstugan. Det är lite synd att man inte struntade helt i tidsaspekten, klippte bort introt och gav filmen en annan titel. För jag tror inte att denna film säger särskilt mycket om ett ”nytt” Sverige. Men den säger en hel del om ”Sverige” i allmänhet.

Film nummer två denna dag handlar om det mytomspunna bandet Philemon Arthur and the Dung. Undertiteln på denna film lyder ”Jakten på orkestern utan ansikte”, vilket också kan vara lite missledande. Den skulle lika gärna kunna heta ”En presentation av en orkester utan ansikte”, eftersom det inte är en riktig jakt det handlar om. Jag hade till och med glömt bort att det skulle jagas tills slutet av filmen då jag påmindes av ett avrundande halvfånigt skämt.

Denna film består av fakta, historier och anektodet, presenterade så konventionellt som det bara går, med en mix av talking heads, arkivbilder, och inklippsbilder på den skånska naturen. Visserligen är den väldigt mysig, men när det finns roliga teorier kring vilka som ligger bakom bandet så hade filmen förtjänat på lite mer lekfullhet.

Svenske Paul N.J. Ottosson med sina två ljudoscar för ”The hurt locker”. Foto: A.M.P.A.S.

Dubbel svensk Oscar! Paul N.J. Ottosson från Hässleholm tog hem två ljudoscar för ”The hurt locker”. Totalt fick filmen sex Oscar, däribland de tyngsta – Bästa film och Bästa regi till Kathryn Bigelow som därmed blev första kvinna att ta hem utmärkelsen – någonsin.

Bästa film

“The Hurt Locker” Kathryn Bigelow, Mark Boal, Nicolas Chartier and Greg Shapiro (Producenter)


Regi

“The Hurt Locker” Kathryn Bigelow


Manlig huvudroll

Jeff Bridges i “Crazy Heart”


Manlig biroll

Christoph Waltz i “Inglourious Basterds”

Kvinnlig huvudroll

Sandra Bullock i “The Blind Side”


Kvinnlig biroll

Mo’Nique i “Precious: Based on the Novel ‘Push’ by Sapphire”

Manus efter förlaga

“Precious: Based on the Novel ‘Push’ by Sapphire” av Geoffrey Fletcher


Originalmanus

“The Hurt Locker” av Mark Boal


Ljudklippning

“The Hurt Locker” Paul N.J. Ottosson

Ljudmixning

“The Hurt Locker” Paul N.J. Ottosson och Ray Beckett


Animerad långfilm

“Up” Pete Docter

Scenografi

“Avatar” Art Direction: Rick Carter och Robert Stromberg; Set Decoration: Kim Sinclair


Foto

“Avatar” Mauro Fiore


Kostymdesign

“The Young Victoria” Sandy Powell

Dokumentär långfilm

“The Cove” Louie Psihoyos och Fisher Stevens 


Dokumentär kortfilm

“Music by Prudence” Roger Ross Williams och Elinor Burkett


Klippning

“The Hurt Locker” Bob Murawski och Chris Innis


Film på främmande språk (utländsk film)

“El Secreto de Sus Ojos” Argentina


Sminkning

“Star Trek” Barney Burman, Mindy Hall och Joel Harlow


Musik: originalmusik

“Up” Michael Giacchino

Musik: originalsång

“The Weary Kind (Theme from Crazy Heart)” från “Crazy Heart” Musik och text av Ryan Bingham och T Bone Burnett

Kortfilm, animerad

“Logorama” Nicolas Schmerkin


Kortfilm

“The New Tenants” Joachim Back och Tivi Magnusson

Visuella effekter

“Avatar” Joe Letteri, Stephen Rosenbaum, Richard Baneham och Andrew R. Jones