Produktionen av den andra animationsfilmen jag gör med serietecknaren Kolbeinn Karlsson är klar. Nu återstår redigering och ljudproduktion. Vilket innebär att vi är glada om filmen är färdig före jul.

Kolbeinn beskrev vårt förra projekt Att Sova och Drömma om Mat som ”att föda en vattenbuffel”. Det var i själva verket ingenting mot den här produktionen. Symboliken lämnar jag åt Kolbeinn, men ni kan ju försöka föreställa er något värre.

Jag har inte slöjdat och pysslat så här mycket sen jag gjorde en ‘Det är okay att va gay’-vimpel till Roskilde 2001. Men resultatet ser riktigt fint ut! (Och det är verkligen en motpol till Pixars 3D-ideal.) Se här bara:

För den som vill ha ett smakprov innan en trailer finns, kan läsa Kolbeinns ursprungliga ide i serieformat i Babian nr 11.

Dokumentären Suburban Madness som jag producerade i fjol har haft en hel del framgångar, med visningar på flera filmfestivaler i Brasilien, Tyskland, Spanien och Slovenien. Woohoo! Nu behöver vi bara vinna lite priser för att få tillbaka en bråkdel av våra utlägg…

Just ja, jag söker en svensk producent för framtida produktioner. Känner du dig manad, skriv din motivering och erfarenhet till ilove(a)happyendingsproductions.co.uk

Gå med i facebook-gruppen så bjuds du in till privatvisningen av Den Svarta Sjön, när den väl är klar.

Idag är det ingen som firar någonting här i London… som inte har med fotboll eller tennis att göra.
Men imorgon! Då ska vi ha ett svenskt midsommarfirande – mitt första på flera år!
Midsommarstång är i produktion och vin ligger på kylning.

Det blir som en liten förfest inför min två månaders långa Sverigevistelse härnäst. Jag och Kolbeinn Karlsson har nämligen fått produktionsstöd av Film i Dalarna plus bidrag från Film i Uppland till att göra ännu en animationsfilm tillsammans. Så det blir en svensk sommar för mig med filmning, festande och familjen. (Förhoppningsvis min familj och inte ett nytt hagelgevärsdrama med Familjen.)

Festandet kommer ske på SkankaLoss i Gagnef, så vi ses där.

Men innan Sverige så har jag blivit inbjuden till mitt egna retrospektiv av Happy Endings-produktioner på Notting Hill Visual Arts festivalen! Det blir alltså en samling av de kortfilmer och korta dokumentärer som jag gjort och det programmet kommer sarkastiskt kallas The Happy Hour. Ironin ligger i att ingen av mina produktioner är komedier, så det kommer bli den galnaste, konstigaste och mest deprimerande Roliga timme någonsin.

När jag ändå är inne på Roliga Timmen – och nu syftar jag förstås på skolämnet och inte ‘billiga drinkar’-timmen – så var det där mitt intresse för teater och film först väcktes. Varenda vecka hade vi gjort en ny pjäs och varje höst förväntade sig klasskamraterna en film från sommaren. Så medan jag har ordet vill jag säga: Bevara de estetiska ämnena i skolschemat, om det är någon som försöker göra motsatsen.

Ha en trevlig midsommar idag så ska jag försöka ha en sådan imorgon.

Emie

Taylor Lautner skriver autografer till Twilight-fans i Stockholm. Foto: Johan Bergmark/Nordisk Film.

Utanför Grand hotell sitter tre hoppfulla Twilighters och bara väntar på att få en glimt av Kristen Stewart eller Taylor Lautner. Så nära men ändå så långt borta. Jag känner igen mig.

För en mindre evighet sedan var det jag och mina vänner som stod och hängde på hotell för att få bli erkända och sedda av våra idoler. Jag minns när vi ockuperade Hiltons alla våningsplan för att få Alice Coopers autograf. Jag minns när vi attackerade Skid Row’s Sebastian Bach och han svarade med att rapa mig i ansiktet, varpå jag gladeligen sträckte fram min In a Darkened Room singel och bad om en underskrift. Man gjorde allt för att träffa dem man tillbad. Allt. Det är alltså av rena säkerhetsskäl som jag snabbt öppnar upp min vita linnehals, plattar till brösthåret och lägger passerkortet på plats. När det kommer till att få andas samma luft som Kristen Stewart och Taylor Lautner betyder nämligen inte en gammal gubbes liv någonting, inte ett dyft.

Väl på plats så visas trailern till kommande ”Eclipse” plus ett litet antal exklusiva klipp. Trailern, som legat uppe ett bra tag vittnar om ett kapitel som till skillnad från den sävliga ”New Moon” kommer att innehålla mer dramatik. Även filmklippen understryker detta. Kanske en återgång till den första filmens ton där kärlek, action och teenage angst lade en svåröverträffad grund. ”Eclipse” är regisserad av David Slade, som senast gjorde den serietidningsbaserade vampyrskräckisen ”30 Days of Night” men som kanske är mest känd för att ha släppt lös Ellen Page i pedofilthrillern ”Hard Candy”. Ett mörkare val än Chris Weitz och mer kommersiellt än Catherine Hardwicke. Hur det kommer att bli? Om drygt tio dagar blir alla frågor besvarade.

11.30 prick slussas Kristen Stewart och Taylor Lautner ut från dagens fotosession och in i grannrummet för att konfrontera pressen under tjugo minuter. De är avslappnade och har inga problem med att besvara frågor som de säkert hört en miljon gånger tidigare, tvärtom så svarar de oftast retsamt retoriskt. Som Kristen Stewart på frågan om hur mycket av Bella som är Kristen: ”Det är nog rätt mycket, det kan ju knappast vara någon annan i alla fall”. Eller när Taylor Lautner avslöjar att det är lätt för honom att spela varulv då han privat är en väldigt mörk person och att vargen kommer naturligt.

Stephenie Meyers böcker som ligger till grund för filmerna har sålt i över 30 miljoner exemplar, de har en enorm fanskara världen över och nu gör även filmerna succé. Men vad är det egentligen som gör dem så populära?

– Allt startade ju med böckerna och Stephenie Meyers karaktärer, som jag tror att alla kan
relatera till. Alla i det här rummet kan på sätt och vis känna igen sig i de problem som huvudpersonerna går igenom, säger Taylor Lautner.

Och visst är det så. Formeln för Twilight-fenomenet stavas: igenkänning. Även jag som medelålders man känner igen mig i de känslopassager som Bella genomlider. Ensamhet, utanförskap och kärlek. Simpelt men effektivt. Liksom Kristen Stewarts ord om jobbet som förebild för alla unga Twilighters: ”Man ska vara ärlig och inte förråda sig själv.”

Efter tjugo minuter är presskonferensen slut. Nästa stop för Kristen och Taylor blir Hovet och 9 000 förväntansfulla fans. Hade jag varit tjugo år yngre hade jag säkert varit där och gråtit med flickorna, som den kärring jag är. Som kanske alla borde vara.

Av Magnus Blomdahl

A-Team. Foto: 20th Century Fox

Många är vi som minns tv-serien ”The A-Team”, färre är vi som saknar den. Hur kritikerna ställer sig till filmen med samma titel kan du läsa i veckans recensionskrönika. Vi tar också en titt på recensionerna av ”Nanny McPhee och den magiska skrällen” och ”Streetdance 3d”.

A-Team

Dagens Nyheter
”I filmen ‘The A-team’ finns två helt oslagbara actionscener. Den ena innehåller en flygande pansarvagn. Den andra ett gäng fraktcontainrar. Scenerna är oerhört uppfinningsrika och jag sitter och gapar av förtjusning [...] ‘The A-team’ lyckas vara trogen sin förlaga men om detta är en förtjänst är svårt att säga – serien var ju inte så bra”, funderar Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”… teamet ska återupprätta sin heder, kämpa för rättvisan och hämnas under akrobatiska Action man-stunts, helst i olika typer av flygmaskiner, medan de levererar skojiga oneliners [...] Det är jättemycket action för pengarna …”, tycker Karoline Eriksson. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
Filmen ”… utspelas i en effektfylld serietidningsvärld, där det är viktigare att komma fort fram än att förklara [...] Till sist smäller och blixtrar det så mycket att det kan vara svårt att se vad som händer. Man blir mer bedövad än berörd”, upplevde Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”Att såga en film är som ‘A-Team’ känns lika förutsägbart som julafton. Så vi gör processen kort och konstaterar direkt att ‘A-Team’ är kass,” skriver Magnus Blomdahl. Omdöme: Tummen ned.

Streetdance 3d

Dagens Nyheter
”Dialogen och skådespeleriet håller lika låg klass som i de amerikanska förebilderna [...] Behållningen är, inte helt oväntat, dansscenerna som effektivt utnyttjar 3d-tekniken. Fotot är också intressant. Aldrig förr har London sett så amerikanskt ut. Här finns inga regniga, grå gator. Allt badar i ett gyllenbrunt Jerry Bruckheimer-ljus”, tycker och ser Fredrik Strage. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Halva filmen harvar runt i konflikterna som uppstår där [...] Resten vigs åt dansscenerna, som är snygga men inte överväldigande [...] Charlotte Rampling i rollen som balettskolans rektor är en oväntad lisa i en i övrigt tunn och skränig film, där eftertänksamma ögonblick dränks i övertydliga emolåtar, och där både dialog och karaktärer är direktimporterade från valfri standardsåpa”, skriver Karin Svensson. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”‘Streetdance 3D’ må vara brittisk och gjord i 3D – men den följer i exakt samma fotspår som åtskilliga amerikanska dansfilmer har gått i tidigare. Det är förutsägbart, genant och rent gräsligt dåligt agerat. Men dansscenerna är svåra att värja sig mot – och botgör för åtminstone en del av alla pinsamheter”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Nanny McPhee och den magiska skrällen

Dagens Nyheter
”Någonstans anas en ambition att göra något bra för barn. I virrvarret av lösa trådar får man dock aldrig en chans att bli verkligt engagerad [...] Men visst: Sätt brittiska skådespelare i en godmodig historia förlagd till vacker landsbygd, och de kan nästan inte göra bort sig. Hade deras replikföring fått bidra till atmosfären, som nu försmäktar i den klanglösa dubbningen, hade det nog varit frestande att höja betyget”, funderar Mårten Blomkvist. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är inne med uppfostran. Nannyprogram sänds i otaliga tv-kanaler, ständigt nya böcker ges ut, experter uttalar sig i samtliga medier och Unga Klara planerar en serie på temat till hösten. Och så får nu den andra filmen om den häxliknande Nanny McPhee premiär. Som fenomen är den högintressant, som estetiskt uttryck vedervärdig [...] Är man intresserad av barnuppfostringsfrågor ska man gå och se Nanny McPhee i studiesyfte – men ta för guds skull inte med några barn!”, uppmanar Malena Janson. Omdöme: 1/6.

Aftonbladet
”Första filmen (2005) blev en stor framgång runt hela världen. Det är lätt att förstå varför. Det var en gammaldags filmsaga, med humor och lite lagom sockrig moral [...] De som gillade första filmen, blir knappast besvikna”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5.

Kommissarie Späck. Foto: SF Film.

”Kommissarie Späck” både hyllas och sågas i veckans recensionskrönika. Lasse Hallströms ”Dear John” håller sig med nöd och näppe på plussidan.

Kommissarie Späck

Dagens Nyheter
”‘Kommissarie Späck’ är betydligt roligare än liknande buskis. Som snutparodi slår den även ‘Kopps’ eftersom Fredde Granberg har detaljstuderat amerikansk slapstick som ‘Top secret!’ och ‘Den nakna pistolen’. Under sin första halvtimme lyckas ‘Späck’ inkludera nästan lika många skämt per minut som förebilderna [...] Det är frestande att ge ‘Späck’ ett högre betyg eftersom den satsar på brutala garv och undviker den juldagspremiärsmysiga familje feeling som sänker så många svenska komedier. Tyvärr tappar filmen tempot under sin andra halva”, anser Fredrik Strage. Omdöme: 2/5

Svenska Dagbladet
”Tjockskämten och sexskämten dominerar en story som tycks skriven av och för nyfjuniga 13-åringar [...] Späck är en ganska eländig rulle, speciellt när man ger avkall på svenskheten till förmån för amerikanska förebilder, kvartssekelgamla sådana, som man dessutom behärskar lagom bra. Jävla onödigt”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 2/6

Aftonbladet
”Bland de bättre stunderna finns en drift med tyska skådespelare och dålig dubbning, samt ett förvirrat möte mellan Späck och hans dotter på en krog. Att använda Gullan Bornemarks ‘Sudda sudda sudda bort din sura min’ som en sorts psykiatriskt ledmotiv är också fyndigt. Men det är för lite. Det känns som om de korta Späck-parodierna på Guldbaggegalorna för ett par år sedan hade fler skratt per minut. I stället för en parodi på svensk film blir ‘Kommissarie Späck’ ännu en seg svensk film. Det är inget att skratta åt”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 2/5

Film.nu
”Den stundtals förekommande billiga humornivån kompenseras med briljant, komiska scener som lockar fram asgarv. Som när boven skjuts à la slutscenen i ‘Scarface’ med hundra skott i slow motion, reser sig upp och blir skjuten med hundra skott till. Eller när Irene Snusk i snygg Matrix-stil fångar upp kakor och kaffe som flyger genom luften [...] Betyget blir med beröm godkänt för Fredde och gänget”, anser Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

Dear John

Dagens Nyheter
”Hallströms gåva till Amerika är inte kvinnoporträtten utan hans otvunget gestaltade känsliga pojkar och män. Berättelsen om John, hans bakgrund, hans pappa och hans kärlek, är gripande. Om man bara någorlunda hade anpassat manuset till Johns kroppsliga och själsliga begränsningar, om man hade valt hans perspektiv och inte tillåtit publiken att förstå mer än han förstår när han förstår det, så hade det varit betydligt svårare att hålla tillbaka tårarna. Någorlunda räcker det för en snyftare”, skriver Kerstin Gezelius. Omdöme: 2/5

Svenska Dagbladet
”Det är välproducerat, välspelat och välfotograferat men föga omtumlande. Snyggt men aldrig sexigt – trots att kärlek, längtan och åtrå är det nav som handlingen utspelas kring [...] För tillfället arbetar Hallström med The danish girl, en film om den första personen som bytte kön, med Nicole Kidman i huvudrollen. Han har även långt gångna planer på en berättelse om de Beauvoir och Sartre och deras öppna förhållande. Jag hoppas innerligt att det tas ut större svängar i de produktionerna”, skriver Malena Janson. Omdöme: 3/6

Aftonbladet
”Det är en väldigt amerikansk historia [...] I USA har Hallström ibland fått kritik för att sentimentalisera sina historier. Här inbillar jag mig att de dragen redan fanns i förlagan, Nicholas Sparks roman. Han brukar skriva riktiga snyftare. Här är det snarare Hallströms styrkor – personregin och det följsamma bildarbetet, kemiskt befriat från konstiga kameravinklar eller häftiga klipp – som räddar och ibland lyfter en rätt banal historia”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5

Film.nu
“Dear John är årets kanske hittills bästa kärleksfilm. Det den saknar i originalitet kompenserar den med lysande skådespelarprestationer. Med Nicholas Sparks litterära förlaga som grund är ett misslyckande ouppnåeligt, även om en del intressant från boken utelämnats i filmen [...] Rollbesättningen är i det närmaste perfekt, alla är som skapta för sina roller [...] ‘Dear John’ står egentligen inte ut från massan, vilket Lasse Hallströms filmer aldrig gjort (även om ‘Chocolat’ var en fullträff), men är likväl klart sevärd. Är du lika svag för passionerad kärlek och amerikansk patriotism post-9/11 som jag kommer du ha svårt att hålla tillbaka tårarna”, tror Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp.