Först ut i tävlingen på festivalens fjärde dag var italienska In Memoria Di Mei (In Memory of Myself) av Saverio Costanzo, en tyst liten film från Italien om en man som bestämmer sig för att bli präst och tar de första stegen mot prästerskapet i en klosterliknande miljö där allt försiggår i stillhet – utom när de stora livsfrågorna kommer på tal. Dessvärre är det också stillheten och tystnaden som stryper denna film som temamässigt lovade så mycket mer. Det bör dock nämnas att miljöerna är spännande att se för alla som någonsin besökt eller vill besöka den lilla venetianska ö som hyser La Basilica di San Giorgio (även en mäktig exteriör som visas upp först i filmens lämnande slutbild).
Näst på tur stod Bille Augusts tävlingsbidrag Goodbye Bafana, som handlar om den fångvaktare som hade hand om Nelson Mandela på den ena anstalten efter den andra under dennes legendariska fängelsetid. Joseph Fiennes spelar huvudrollen, Diane Kruger hans fru och Dennis Haysbert från 24 imponerar i rollen som Nelson Mandela. Det är intressant att följa den sydafrikanska frihetskampen genom ögonen på apartheid-regimen och i synnerhet en person som följde Mandela från andra sidan under så lång tid, men trots en på papperet fin rollista och åtskilliga dollarmiljoner, och även om man blir lite mer vetgirig om vad som egentligen hände i Sydafrika från 1960-talet och framåt, lyckas August inte etablera någon tydlig identifikationspunkt i filmen – något som gör att man i slutändan inte bryr sig särskilt mycket om vad som händer under de 140 minuterna i biomörkret. Behöver jag tillägga att det nu börjar bli riktigt länge sedan August gjorde en minnesvärd film?
Festivalens absoluta höjdpunkt (hittills, bör det väl tilläggas…) var Clint Eastwoods närvaro och visningen av hans hyllade film Letters from Iwo Jima, som förvisso deltog utom tävlan men ändå visades inför flera fullsatta salonger efter varandra. Det är en film som egentligen inte kan sammanfattas i några få ord men det känns inte som att jag sticker ut hakan om jag utropar den till årets bästa film, i konkurrens med Scorseses The Departed som förvisso utspelas i en helt annan genre. I krigsfilmens genre vill jag tveklöst räkna Letters from Iwo Jima till de absolut främsta, närmast i klass med Coppolas Apocalypse Now och Kubricks Full Metal Jacket. Med tanke på att filmen är inspelad med japanska skådespelare och ska spegla den japanska sidan av kriget, tror jag inte ens att en mästare som Kurosawa hade kunnat förvalta detta stoff bättre än Clint Eastwood, som på ålderns höst verkligen utkristalliserat sig som en av den amerikanska drömfabrikens mest begåvade berättare. Det här är en film som ingen får missa när den får Sverigepremiär nästa vecka!
Avslutningsvis i söndags hann jag med en uppmärksammad och publikfriande film i Panorama-sektionen, amerikanska Teeth, om en tjej som upptäcker att hon har en närmast mytologisk förmåga när hon blir överfallen av en våldtäktsman – och ja, den har att göra med tänder. Mer än så får jag tyvärr inte avslöja för att inte förstöra filmen helt men Teeth är absolut en film att rekommendera och ett något skruvat men kanske ändå idealt slut på ännu en strålande festivaldag här i Berlin!