(Hej dÃ¥, festivalen… Foto: Esbjörn Guwallius © 2007 Film.nu)

I gÃ¥r kväll avslutades den 57:e upplagan av Berlinalen med det som kallas ”Berlinale Kinotag” dÃ¥ hälften av tävlingsfilmerna och därutöver flera av festivalens andra sektionspärlor visas för Berlin–publiken för en billig penning. Tanken, som jag förstÃ¥tt det, är kort och gott att alla Berlinare ska kunna fÃ¥ sig en glimt av festivalutbudet utan att en press– eller marknadsackrediterad snor sista platsen i salongen…

Har följaktligen inte sett någon film idag utan bara tagit det lugnt och sakta men säkert lunkat mot flygplatsen, detta efter att både igår och dagen dessförinnan sprungit omkring som en tok och bland annat sett nio filmer och bevistat presskonferenser med tunga regissörsnamn som Jiri Menzel och Francois Ozon. Där har vi också anledningen till att jag inte hunnit blogga något sen i torsdags kväll, varför jag nu vill komma med en liten summering av det jag sett sen sist:

På fredag morgon såg jag den tjeckiske veteranen Jiri Menzels senaste Hrabal–filmatisering I Served the King of England, en underbar tävlingsfilm – säkerligen med bland mina fem favoriter i den skaran – som på ett elegant (karakteristiskt tjeckiskt?) sätt balanserade mellan humor och allvar samtidigt som man med en kritisk blick skildrade olika aspekter av 1900–talshistorien i Tjeckien/Tjeckoslovakien. 

I Served the King of England följdes av festivalfavoriten David MacKenzies Hallam Foe, en brittisk film med något märklig intrig – en tonårig kille blir utkastad hemifrån av sin styvmor, hamnar i London och förälskar sig i sin chef som råkar vara en exakt kopia av den döda modern. Jamie Bell (allas vår Billy Elliot) tordes höra till de mest karismatiska unga skådisarna på planeten och bär denna sevärda film helt och hållet på sina axlar. Musiken i filmen är också bra och belönades med en Silverbjörn på den stora prisutdelningen igår. Märkligt nog ser det i nuläget ut som att filmen inte får premiär i hemlandet förrän i höst, vilket i sin tur innebär att det tidigast kan bli fråga om en svensk premiär kring eller kanske på Stockholms filmfestival i november.

Sista tävlingsfilmen i fredags var en ocensurerad version av Lost in Beijing av kinesiskan Li Yu, något som skulle kunna beskrivas som en existentiell film om de minst sagt komplexa och absurda relationer som uppstår till följd av en våldtäkt. Det fanns en viss förhands–hype kring filmen som gjorde att den trots en gripande berättelse inte riktigt levde upp till mina förväntningar.

PÃ¥ kvällskvisten sÃ¥g jag tvÃ¥ filmer efter varandra pÃ¥ Zoo Palast: Clement Virgos Poor Boy’s Game med Danny Glover, som deltog i Panorama–sektionen och kändes mest som en gammaldags pekoral om hämnd och rasmotsättningar som slutar i boxningsringen, samt ungerska Happy New Life om en zigenares strävan efter en ny tillvaro som gott och väl kan vara festivalens mest menlösa film.

Lördagen rymde fyra filmer: först japanska Cain’s Descendant, inspelad på HD och aningen förvirrad till bÃ¥de stil och innehÃ¥ll, sedan Antonio Banderas andra regiuppdrag El Camino de los ingleses (Summer Rain) som i sin skildring av ungdomlig kärlek och sexualitet överraskade positivt med ett levande och poetiskt bildsprÃ¥k, sedan Hal Hartleys underhÃ¥llande spionhistoria Fay Grim som för filmnördar även ger sig till känna som en fortsättning pÃ¥ Hartleys tidigare verk Henry Fool.

Sen var det på lördagskvällen dags för den stora prisutdelningen i Berlinale Palast dit 1600 ytterst utvalda individer samlats för att se vilken film Guldbjörnen skulle förära en plats i filmhistorien, en ceremoni åtföljd av avslutningsfilmen – franske Francois Ozons engelskspråkiga kostymdrama Angel om en ung fantasifull kvinna i början av 1900–talet som vägrar acceptera världen omkring henne, och som istället skapar sin egen verklighet genom sina böcker. Filmen är inte en av Ozons allra bästa men framstår ändå välgjord, intressant och emellanåt riktigt rolig, och får svensk biopremiär i höst.

Priserna dÃ¥? Som vi redan rapporterade igÃ¥r, gick Guldbjörnen för bästa film till den kinesiska filmen Tu ya de hun shi (Tuya’s Marriage) av Wang Quan’an – en av de mest kritikerrosade filmerna pÃ¥ Ã¥rets festival, även om det är tveksamt om den hör hemma bland mina fem tävlingsfavoriter. Men sÃ¥ brukar det vara – det här var fjärde gÃ¥ngen pÃ¥ raken som jag befann mig pÃ¥ Berlinalen och inte nÃ¥gon av gÃ¥ngerna har juryn i mitt tycke valt ”rätt” film. Tycker dock att Ã¥rets jury, under ledning av Paul Schrader, visade ett stort mod när de frÃ¥ngick mer lättillgängliga filmer och tilldelade den argentinska El Otro (The Other) Juryns stora pris – även om den stundtals är underhÃ¥llande, finner jag det ur betraktarsynpunkt vara en högst otillgänglig film. Därmed inte sagt att den skulle vara dÃ¥lig, bara originell och utmanande.

Desto mer obegripligt är att den israeliske regissören Joseph Cedar fick en silverbjörn för bästa regi för sin film Beaufort – detta av den enkla anledningen att de flesta regissörer i mitt tycke presterade bättre filmer. Samtidigt har Berlins filmfestival ofta framhävt och premierat israelisk film (i betydligt högre utsträckning än t ex Cannes), något som en del skulle kunna se som problematiskt men det är möjligt att det i en stad som Berlin grundas i historiska skäl.

Nina Hoss (Yella) förtjänade sin Silverbjörn för bästa skÃ¥despelerska likasÃ¥ Julio Chavez (El Otro) för bästa skÃ¥despelare – även om de givetvis hade en lÃ¥ng rad storartade prestationer att tampas med, i Hoss fall inte minst Marion Cotillards tolkning av Edith Piaf i La Vie en Rose. Ett nÃ¥got överraskande pris ”för utomordentlig konstnärlig insats” gick till skÃ¥despelarensemblen i Robert DeNiros The Good Shepherd, som fÃ¥r svensk biopremiär den 9 mars – visst kan jag hÃ¥lla med om att Matt Damon, Angelina Jolie, Alec Baldwin och de andra imponerar men kanske inte i den omfattning som en Silverbjörn antyder. Kanske blev filmen belönad för att DeNiro och Schrader är kompisar? NÃ¥ja, spekulera fÃ¥r man väl i alla fall göra. Det är för övrigt samma pris som Björn Runge plockade hem med ensemblen i Om jag vänder mig om 2004, och Ozon erövrade med 8 kvinnor 2002.

I och med världspremiären av Angel hade jag uppnått mitt ursprungliga mål: nämligen att se 40 långfilmer i Berlin. Det fanns säkert de som såg fler, men fyra i snitt per dag får ändå ses som klart godkänt på en extremt välorganiserad, trevlig och storslagen filmfestival som i år bjudit på några av filmvärldens största stjärnor, hundratusentals biobesökare och inte minst massvis med bra ny film – se till så att ni redan nu planerar in Berlinale 2008 i era almanackor!

Filmtips från Berlinalen tills dess: When My Parents Went On Vacation, Die Fälscher, Letters of Iwo Jima, Notes on a Scandal, Irina Palm, Yella, I Served the King of England, Hallam Foe, Angel, Teeth, 2 Days in Paris och Interview. Här finns något för alla smaker!