Lynch

Kollade på dokumentären om David Lynch med det innovativa namnet Lynch och slogs av hur lätt det är att fatta tycke för en film även om man egentligen inte tycker om den. Lynch är till exempel ett rätt dåligt hantverk vad gäller bland annat efterbearbetningen, överlag så är det en till ytan sett ful och amatörmässig film. Men den handlar om David Lynch, det är David Lynch som porträtteras i de horribla picture-in-picture sekvenserna, det är hans gröna kavaj som färgas grön och det är hans anekdoter som fyller ut speltiden. Historier om kossor som sprängs, jättekaniner och transcendental meditation. Alla i publiken älskar det, bara för att det är David Lynch. Så tacksamt kan det ibland vara att göra dokumentärfilm. Efter föreställningen svarade producenten på frågor och jag blev chockad när han berättade att en av fotograferna till Lynch även skjutit Pusher filmerna. Va! Höll jag på att utbrista men det gick ju inte.

Såg på senaste avsnittet av Festival TV idag och kan ju bara konstatera att det var bra mycket bättre på min tid, förra året alltså. Jag vet inte vart någonstans det gått snett men allt ser bara för jävligt ut, det är inte längre ett program utan bara lösa delar fult staplade på varandra. Och jag kan förstå tanken med att alla ska prata engelska och att allt ska vara så internationellt som möjligt men för vilka tittares skull då? Så många kan det väl ändå inte finnas.

Som det ser ut nu så har jag ett måste innan festivalen är slut: REC.