Julstress.
Julkaos.
Julstämning.
Hetsfyllda foajéer som belamras med affischer och standiees på julens alla publikplåster.
Rader med västklädda arbetare som maniskt viker popcornbägare i olika storlekar och staplar muggar. Viker och staplar samstämt gnolar julsånger.
En och annan juldekoration kommer fram; en röd kula, en ljusstake eller till och med en lite gran. Levande ljus och tomteluvor.
Pallar med majs och syrup lagras som Tetris i de mörka förråden, långt inne bakom skynkena där ingen ser.
Trailers med kärleksfyllda komedier, packade med amerikanska sweethearts, pumpas ut till De Svältande Massorna.
Extra öppettider hålls för att alla ska kunna få tag i presentkort åt sina nära och kära när årets största biohelg närmar sig.
Årets storfilmer som man inte får missa.
Dessa filmer som i långa rader marscherar hand i hand med tillhörande reklamprylar in på Sveriges biografer och upp på dukarna.
I svepande och dansanta rörelser rycks affischerna till Du Levande ner och ersätts med Jessica Albas senaste mästerverk.
Lyckliga är ändå de affischer som ser dagens ljus och insidan på en affischram.
I hetsen och stressen är det många affischer som glöms bort. Som inte finns. Som inte når biograferna.
Som tillsammans med tillhörande film smyger runt lite försynt i Stockholm och möjligen besöker Uppsala eller Lund, men lämnar resten av landet orört.
Vilka publiken inte får en chans att uppleva.
Som försvinner bland meterstora kartonger med marknadsföringsmaterial.
Detta är de smalare filmerna, filmerna som inte får plats i julrushen.
De som varken tar eller får platsen i de stora salongerna under julhelgen, som inte lockar den stora massan.
Filmer som man inte förknippar med popcorn och är skapade av människor vars namn vi inte kan uttala.
Filmer som dessa glöms lätt och inte ens vi biografnissar ägnar dem någon tanke när vi sitter och viker bägare upp till öronen och staplar muggar.
När vi förbereder inför ert julfirande, ert besök, ert popcornbegär och ert sockersug.
Inför ert möte med årets lyckligaste och mest rosaskimrande möte med direktimporterad Hollywoodkärlek i Alba-kostym.
Julstress.
Julkaos.
Julstämning.
Välkomna.
Månad: december 2007
Värmepumpar och knarkuppgörelser
Vad genomlider man inte för att få se en film? Min käre far fixade ikväll in mig på en förhandsvisning av filmen We own the night, med bla Joaquin Phoenix och Mark Wahlberg. Filmen var jättebra, den handlade i korta drag om poliser och knarkaffärer i 1980-talets New York. Kvällen var gratis, men jag skulle inte ha några problem att betala för att se filmen. Ikväll betalade jag dock på ett annat sätt – jag satt med på en föreläsning om värmepumpar, som föregick filmen. Så nu vet jag att man ska välja en energisnål pump med beteckningen A, fast jag förstår fortfarande inte riktigt vad de där himla pumparna gör… Men det gör detsamma – för vad jag vet är att jag varmt rekomenderar folk att se filmen när den går upp på biograferna.
Svältfödd
Jag är svältfödd på bioupplevelser. Främst den del av besökandet som innebär bra ljud och högkvalitativ bild. Till det tillkommer den timmeslånga körningen till närmaste (någolunda) vettig biograf.
Det blir helt enkelt inte av. Men så kravlade jag mig iväg häromveckan och såg Stardust, skriven av Neil Gaiman en gång i tiden. Lite gullig så där men boken är mycket bättre. En del av tjusningen med historien försvinner när man inte längre har de perfekta bilderna i sitt huvud. Vi var roade, jag och mina vänner. Vi skrattade lite, och myste över kärlekshistorien. Den är lite annorlunda, och jag tycker om tanken på att stjärnorna är vackra varelser som ser ner på oss människor och fascineras av vårt sätt att leva och förändras.
Vet ni vad jag saknar mer. Riktigt väl tecknade filmer. Som på den gamla goda tiden när Disneys filmskapare satt med papper och penna och tecknade varje filmruta. När det var lika mycket konst som film. Visst det är inte lika ekonomiskt. Men nog är det vackrare.
Sedan jag såg Into the Wild för en månad sen har jag inte kunnat släppa taget om skådespelaren Emile Hirsch fantastiska rollprestation. Så jag gjorde lite undersökningar för att se om han var helt okänd eller bara okänd gör mig. Det visade sig att jag faktiskt hade sett honom tidigare som en av skateboard åkarna i Lords of the Dogtown, samt i Alpha Dog. Men den prestation han gör i den här filmen förtjänar extra uppmärksamhet. Speciellt i slutet av filmen då hans karaktär verkligen utmanar skådespelaren att ge lite lite mer hela tiden. All credits to him. Han har verkligen utvecklats sedan sist jag såg honom.
Alltid roligt med intressanta skådespelare. Så nu ser jag fram emot Speed Racer som släpps i maj nästa år.
Annars väntar jag mest på alla julfilmer som borde komma snart. Alla klassiker, alla eviga musikaler och alla familjefilmer med lyckliga slut och moral som står en upp i halsen tillsammans med glögg och pepparkakor. We all love to hate them!