Jag tog mig äntligen tid och tittade pÃ¥ Todd Haynes Dylansaga I’m Not There häromdagen. Jag har varit lite rädd för att närma mig filmen efter allt jag hört och läst om den. En del av mig väntade sig en total travesti med de sex olika karaktärerna som gestaltar musiklegenden. En del av mig trodde att den skulle vara alldeles för smart och Dylanintern och att det skulle krävas massor av inläsning för att förstÃ¥. Ingen del av mig hade rätt.

Till en början sitter jag på helspänn och mitt sinne bokför allusionerna som kastas över mig. Men någonstans halvvägs in i filmen släpper jag taget och kapitulerar helt inför hur genialiskt det är utfört. Jag kan inte påstå att jag är någon Dylanexpert och jag uppfattar säkert inte ens hälften av alla referenser. Men det handlar inte om det. Det handlar inte om åt vilket håll (förutom det mest uppenbara) Haynes har sneglat för att hämta inspiration. Jag tycker den absolut bästa liknelsen är en scrapbook som någon sammanställt över en stor del av Dylans karriär. En scrapbook med sångtexter, dikter, bilder, recensioner, relationer och så vidare. Vi bläddrar fram och tillbaka och stannar då och då upp och vilar ögonen lite längre på vissa sidor. Det vi tar med oss är inget tydligt porträtt av en av vår tids största musiker, låtskrivare och poeter, utan snarare ytterligare några bitar i pusslet (eller brickor i spelet?). Eller ett helt nytt pussel för den delen. För hur ser Dylan egentligen ut? Hur gestaltas han i publikens kollektiva minne? Hur ser han ut i den enskilda individens tankar? Har han ens ett ansikte? Det går inte att svara på, men Haynes närmar sig Dylan på ett unikt sätt och det tilltalar mig personligen på ett otroligt träffande sätt. Det jag bär med mig av Dylan är mer känslor än tydliga minnen så hur huvudpersonerna gestaltar honom i filmen är på många sätt inte det centrala.

Vissa bilder och händelser trycks ner i halsen på dig, vissa blixtrar fragmentariskt förbi. Vissa scener är karbonkopior på originalen, vissa är nytolkningar och vissa är illustrationer av händelser vi aldrig tidigare har sett. Tillsammans med det fantastiska soundtracket lyfts allting upp på en mer svårbeskrivlig nivå och så fort en scen har passerat lägger den sig till rätta i mitt minne mer som en känsla än en klar och tydlig bild. Låtarna som driver på handlingen spretar kronologiskt lika mycket som narrativet men lägger oftast en förklarande grund till bildspråket och för berättelsen framåt, eller bakåt. Att även blanda Dylans största klassiker med bootlegs och covers bidrar till att skapa det töcken som lindar sig runt sanningen och fiktionen och får de att tätt vävas samman.

Todd Haynes har gett mannen som avskyr att bli definierad sex fysiska ansikten utan att något kliver fram som den verkliga Dylans sanna jag. Det gör att I’m Not There skapar och lämnar efter sig ett flertal helt nya och underbara Dylanminnen, vilket måste anses vara unikt då Dylan själv inte är upphovsmannen.

SvÃ¥rt att tycka illa om Gus Van Sants drömska sentida arty-farty stil, gillar den mycket mer än hans stela trista Hollywood tugg (Psycho, Finding Forrester (!)), även om han tar sig rätt jobbiga friheter frÃ¥n och till (är det vad som krävs om man ska vara indie i USA?), som att envisas med att anställa Christopher Doyle som fotograf … hans artisteri hade kanske funkat pÃ¥ Kulturama men inte i en vuxen film som Paranoid Park, paradoxalt nog sÃ¥ är det just fotot som här omskrivits. Men sÃ¥ är det ju ocksÃ¥ sÃ¥ att Doyle är alla kritikers lilla älskling, själv skiter han nog i det som han verkar skita i allt. SÃ¥g en dokumentär om honom för ett tag sedan och det mest positiva man kan säga om honom är att han är frÃ¥n Australien … vänta ett tag, det är ju knappt positivt. Bilderna frÃ¥n själva skateparken hade kunnat bli sÃ¥ sköna och bra om inte Doyle förstört dem helt och hÃ¥llet eller om Van Sant inte förhÃ¥llit sig pÃ¥ ett sÃ¥ respektfullt sätt till honom. Det samma gäller Wong Kar Wai. Varför fortsätter han att samarbeta med Doyle om och om igen? Räcker inte talangen till eller? MÃ¥ste experimentlustan tillfredsställas varje gÃ¥ng? Han har även fotat Stakka Bohas senaste Downloading Nancy, fast enligt förhandsryktena sÃ¥ är det inte fotot som sabbat den filmen …

saxat ur svd:s recension av filmen Once:

I den stunden inser man att filmens lågbudgetestetik ger exakt samma falska men övertygande känsla av autenticitet som en ensam trubadur med gitarr.

Är det verkligen så enkelt att bli recensent? Har ni förresten inte sett filmen i fråga ännu så gör det.

Jag blev ”varnad” innan jag gick och sÃ¥g Sweeney Todd för ett tag sedan:

-Vet du om att det är en musikal?!
-Jo, jag vet.
-Men alltså, det är en MUSIKAL!
-Eeh, jag vet, det är därför jag vill se den.
-Men det är en musikal, dom SJUNGER hela tiden!
-Mmm…
Jag anar att hon själv hade blivit tagen på sängkanten när filmen började…

Som sagt, jag var väl medveten om att de skulle sjunga. Men jag trodde nog inte att de skulle göra det så bra. Räcker det inte med att skådespelare har ett otroligt inspirerande yrke, mycket pengar, berömmelse, snygga pojkvänner och flickvänner – det verkar inte bättre än att alla kan sjunga också! Lite orättvist tycker jag. Jag skulle vara nöjd om jag bara hade en av de ovanstående. (Hoppa över flickvän dock.)

Filmen sen, ännu en underbar Tim Burton-skapelse, mörk och skruvad med härliga karaktärer. Jag satt bara och njöt, och kom fram till att jag nog måste börja samla på Tim Burtons filmer ändå. Han har sin egen stil, och den tilltalar mig verkligen. I sjungande form eller ej.

Så nu är jag tillbaks. Har varit lite upptagen senaste tiden. Jag har nämligen startat upp en casting byrå som specialiserar sig på svenskar med utländsk bakgrund. Det har varit en och annan radio och tv intervju om det. Nu rullar det på smått fast inte så mycket filmjobb utan mest reklam och så har det varit. Det är kul att höra folks reaktioner när man ringer och erbjuder dom jobb. Det är nästan lite förvåning blandad med smygande glädje för att det är en sån grej man gör kanske skickar iväg en liten bild på sig själv, fyller i lite info, väntar en vecka och sen glömmer bort det. Men det är bra för självförtroendet kan jag tänka mig. Ska bli kul det här. Urbancasting.se är vår hemsida. Ciao

Vad tänkte Neil LaBute pÃ¥ när han dagligen gick till jobbet och bit för bit förstörde en kultfilms goda rykte? Kanske var det pengar, mamma eller … ja eller vadÃ¥?! Man angriper inte filmer som redan är av världsklass. Ok för att man ser det som en kul grej att remejka alla dessa asiatiska spökfilmer, det har jag inga problem med. Men när man tar sig an en klassiker som tex. Psycho (Gus van Sants märkliga remake) sÃ¥ stÃ¥r frÃ¥getecknena som spön i backen. Eller som i fallet Wicker Man … Neil LaBute sÃ¥g det som en kul grej att gestalta filmen pÃ¥ nytt med Nic Cage i huvudrollen. Ett stooort misstag. Det fungerar inte alls. Eller det fungerar fast pÃ¥ fel sätt, det blir otroligt roligt och pinsamt, kolla bara in detta:

http://www.youtube.com/watch?v=_avoePDDj9A

SÃ¥ sorgligt. LaBute är, eller var, faktiskt en av mina favoritregissörer, med filmer bakom sig som In the Company of Men och Förvandlingen sÃ¥ trodde jag verkligen mer om honom. Jag hade fel … Alexandre Aja stÃ¥r med The Hills Have Eyes kvar pÃ¥ toppen som den ende som hitills lyckats med att förbättra ett kvalitativt original.