Läste Cissi Wallins kolumn/krönika idag i metro. Handlar om att folk har för dålig kontakt med sitt känsloliv och att det är en anledning till varför folk är så jäkla elaka. Typ framför datorn, elaka kommentarer på bloggar och en allmän bitterhet. Det är så hemskt. Jag blir ledsen.

SÃ¥ sÃ¥g jag Love Actually förra helgen. Det var nog tredje eller fjärde gÃ¥ngen. Och den är sÃ¥ fin. Den är sÃ¥ bra. Och jag ryser, skrattar, grÃ¥ter. Och vet att jag lätt gör det när jag ser film. Som jag skrev i ett tidigare inlägg sÃ¥ fÃ¥ngas jag med ganska lätt. Men ändÃ¥! Jämför de känslorna! Att rysa av glädje när ni ser pÃ¥ romcom och att läsa de hatiska kommentarerna pÃ¥ Blondinbellas blogg! Jag blir ledsen. Och förundras. Men jag är ju lite känslig ocksÃ¥…