I min senaste hyllning av allting svenskt (som jag påbörjade i mitt förra inlägg) vill jag även utbrista min respekt och sorg över två av Sveriges bästa underhållare, Tage Danielsson och Mona Seilitz.
Det som jag är mest fascinerad av hos dessa två artister var deras underbara och unika sätt att uttrycka sig på, både i ordval och röst.
Tage Danielssons och Mona Seilitz gemensamma nämnare kan man nog säga är Astrid Lindgren, som även hon var ett under när man tänker på allt som hon skapade under sitt liv och som har spridits till omvärlden. 1984 regisserade Tage Danielsson Ronja Rövardotter och Mona Seilitz har spelat rollen som Prussiluskan.
Om jag ska välja en tredje svensk person som har en genast igenkännlig röst och unikt sätt att tala, så är det just Astrid Lindgren.
Så kanske det är så att den som har någonting speciellt att bidra med till kulturhistorien även har en speciell röst att uttrycka sig med i talspråk?
Åh, jag saknar Tage Danielsson så mycket. Jag träffade honom aldrig, men jag saknar honom ändå.