Jag har sett ytterligare två filmer. Takeshi Kitanos Achilles and the tortoise samt Jennifer Lynchs Surveillance. Om ni fortsätter att läsa så kommer ni att få reda på vad jag tyckte om dem.

Achilles and the tortoise är del tre i Kitanos konstnärstrilogi. Den första delen Takeshi’s har jag sett, till skillnad från den andra delen Glory to the filmmaker. Del tre är den första att inte handla om film, konstnären i denna film är en målare. En målare som har problem med att slå igenom, detta på grund av att han inte lyckas att åstadkomma något orginellt.
Konstnären porträtteras i tre episoder av tre olika skådespelare, ett barn, en vuxen och en gammal. Den gamle konstnären spelas av Kitano själv. stockholms filmfestival

Konstverken i filmen är alla målade av Kitano, och dessa konstverk är väldigt roliga och fina. De flesta är kopior av andra konstnärer, vilket kommer få de insatta att tjuta av skratt. Detsamma gäller tyvärr inte resten av filmen. Achilles and the tortoise är något för lång för sitt eget bästa, mellan skämten finns det plats som inte riktigt utnyttjas. Vi får mestadels se på Kitanos tavlor, vilket vi lika gärna kunde göra på ett museum.

Surveillance är Jennfer Lynchs andra film. Hennes debut Boxing Helena blev så sågad att hon inte vågade göra en ny film på 15 år. Och här är vi nu, Surveillance visas på Stockholms filmfestival. Lynch har gjort en historia om en mordutredning. Ett antal brutala mord har begåtts någonstans i södra U.S.A, och två agenter från F.B.I kommer för att hjälpa den lokala polisen, vilket självklart retar dem något ofantligt.

Den lokala polisen visar sig vara den mest inkompetenta och oetiska poliskår som världen skådat. Istället för att skydda människorna roar de sig med att vara berusade och att på diverse vis terrorisera områdets befolkning.
Behållningen i Surveillance ligger i att se den korrupta polisen begå onda handlingar mot folket. Detta är intressant att titta på, men det kan jag även säga om ett dött djur, eller andra hemskheter. Surveillance är fullsmockad av hemskheter, men dock bara för hemskhetens skull.

Både Achilles and the tortoise och Surveillance gjorde mig besviken. Den senare, för att den var dålig och den första för att mina förväntningar var något höga.

Har arbetat hela hösten på animationsfilmen Att Sova och Drömma om Mat, som är baserad på Kolbeinn Karlssons serie med samma titel – därav Lyckliga Sluts långa tystnad.

I tisdags var det världspremiär för filmen i London på The Pictures och filmen blev väl mottagen.

Här kan man se ännu en stillbild från filmen.

Det här är ett samarbete som har tagit nästan precis ett år att färdigställa, från ide till slutprodukt. För den som inte är bekant med Kolbeinn Karlssons serier borde göra sig den bekantskapen omedelbart. Man kan läsa hans blogg Pappaserier, köpa hans fanzines eller besöka hans utställning i Litauen i feb 2009. Eller om man föredrar film så kan man ju se filmen som vi precis har gjort, där det svenska bandet Kallioinia har producerat ljud och musik.

För övrigt så såg jag nyligen Luis Bunuel’s Exterminating Angel som även den var en upplevelse att skåda och jag ser fram emot att se Waltz With Bashir som öppnar på biograferna här idag.

PS: För den som har facebook så har Happy Endings numera en facebook-grupp!

Som de flesta andra filmfestivaler visar Stockholm många hypar – kritikerälsklingar och publika favoriter. Filmer som beskrivs av kritiker som årets bästa och som av publiken fått stående ovationer. Det är då inte konstigt om förväntningarna tenderar att bli väl höga och man lätt blir besviken. Såklart finns det undantag. Cannes-vinnaren Mellan Väggarna och Darren Aronovskys The Wrestler är båda filmer på festivalen som levererar de kritikerna lovat.

Wendy och Lucy och Ballast däremot tillhör den motsatta kategorin: filmer-som-inte-når-upp-till-hypen. Låt oss ta Wendy först. Regissören till rosade Old Joy tar sig här an ännu ett indiedrama. Wendy är på genomresa i Alaska tillsammans med hunden Lucy, hennes bästa vän i världen. Men en dag försvinner Lucy spårlöst. Resten av filmen är ett evigt hundsökande där Wendy letar desperat efter hunden och skriker ”Lucy, Loo”.

På ett högre plan försöker regissören berätta en historia om rotlöshet. Den unga kvinnan Wendy har varken något hem, några pengar eller tillhörigheter. Och en enstaka vän, hunden Lucy som i och med försvinnandet gör att Wendys värld rasar samman fullständigt. Men Wendy och Lucy går aldrig in på djupet av ämnet ifråga. Det är en film mycket intressant på pappret men som i praktiken faller platt till marken.

Ballast har av kritiker kallats för en av årets starkaste. Själv har jag svårt att engagera mig i filmen.
Är uttråkad efter tio minuter. Under speltiden tittar jag på klockan fyra-fem gånger. Inget vidare betyg för Ballast. Talangen är det dock svårt att misstolka- den säkra personregin, enkla dialogen och avskalade bildkompositionen. Men Mississippi skildringen Ballast, om en familj som genomgår en svår tragedi, intresserade mig föga. Kanske var det bara min trötthet och att jag var på fel humör. Överhype eller inte, antingen förtjänar Ballast mer engagemang från min sida eller så förtjänar jag mer av en sådan omtalad film. Jag tror dessvärre på det senare alternativet. stockholms filmfestival

På grund av min sopighet och dubbelbokande natur har jag bara hunnit se två filmer på festivalen hittills. Underbar inledning dock på en ovanligt stark festival: gratis sprit, the Wrestler och en man som blir utburen på bår ur bion. Mycket dramatik och starka känslor. Filmen alltså. Men jag ska inte överanalysera the Wrestler (det är redan gjort), utan jag ger mig på ”Not quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation!” istället.

Ja, vad ska man säga, det är ett filmcollage av fans för fans. Och då pratar jag om så kallad b-film med stort B. Här blir vi inkastade (till tonerna av Rose Tattooes We cant be beaten) i en våldsam och farlig värld där kvinnorna är nakna, männen bär mustasch, överdimensionerade vildsvin och krokodiler lurar bakom varje hörn och ingen bil är tillräckligt snygg för att inte kraschas in i närmsta trailerpark. Underbara snabba klipp ur klassiker som Razorback, Stone, Howling 3, Road Games, Mad Max och en uppsjö annat underbart skräp som kallas ”Ozplotation” med ett annat namn.

Man har samlat ihop en respektabel skara b och a-skådisar som Dennis Hopper (outstanding i Mad Dog Morgan), screamqueen Jaime Lee Curtis (Roadgames) och min egen favvo-Bond, George Lazenby.

Sköna anekdoter om stuntmän som dör pga. obefintlig säkerhet och skådisar som blir skjutna i eldstrider för att man har använt riktig ammunition blandas med en uppsjö av nakna kvinnor OCH män (bla John Holmes, ni vet han med den stora…). Explosioner, biljakter, exotiska djur, avhuggna huvuden och ett gäng bmx-cyklandes småungar som terroriserar en stad.

Underhållning på hög nivå. Gå och se detta stycke filmhistoria om du precis som jag ÄLSKAR när film är riktigt ”dålig”. stockholms filmfestival

Tragiskt nog har jag hitintills bara hunnit se två filmer från festivalens feta repertoar. Nedan kan ni läsa mina åsikter om dessa två rullar.

Tokyo! behöver ingen utförligare beskrivning. Det är en episodfilm där Leos Carax, Michel Gondry och Joon-ho Bong har delar på regissörsstolen.
Michel Gondrys del är som vanligt lekfull och charmig, men tyvärr så känns den även litet lättare och mindre meningsfull än vad Gondrys två tidigare filmer gjort.

Leos Carax som har gjort en comeback efter nästan tio års frånvaro har gjort en obegriplig historia om en man som lever i Tokyos kloaker, och som ibland hoppar upp på stadens gator för att förpesta och ibland spränga de människor han möter.
Merde som filmen heter är rolig i början, men blir rätt tråkig och fånig när polisen fångat den mystiske mannen. Carax förtjänar dock en eloge för hans fina användning av videoteknik.
Bong’s film handlar om en eremit som bor mitt i Tokyo. Denna episod är charmig men kanske något övertydlig. Inte alls i samma klass som Bongs bästa film, Memories of murder.

Atom Egoyans nya film Adoration är en (som vanligt) mångbottnad film.
Denna gång tar Egoyan upp frågor som rasism, teknikens dehumaniserande verkan samt terrorism. Intrigen i Adoration är tät, och precis som i Sanna lögner så knockas man av vändningar som vilken annan regissör som helst skulle göra synliga långt innan deras inträde.

Jean-Luc Godard sa en gång att han inte kunde skriva ett bra manus. Han menade att han inte var kapabel till att skriva ett klassiskt manus, som hade en början ett mitt och ett slut, men som ändå handlade om någonting. Istället byggde Godard upp sina filmer på idéer, och inte som de flesta andra, ”plots”.
Vilket också Egoyan gjorde i hans tidigare karriär. Men på senare år så har vi sett hur hans filmer blivit mer och mer klassiska, på både gott och ont.

Jag rekommenderar Adoration till alla, det är en lärorik film som också väcker känslor. Jag rekommenderar däremot inte Tokyo!, filmens, eller filmernas, charm lyckas inte gömma dess unkna och överanvända koncept och inte heller dess brist på relevans. stockholms filmfestival