Ketchup

Min mamma sa när min bror avslöjade att han skulle gifta sig till sommaren – året efter min syster gifte sig – att det är som ketchupflaskan. Först kommer ingenting och sen kommer allt på en gång. Jag tycker att samma symbolik kan användas till att beskriva kreativ framgång.

Att Sova och Drömma om Mat har inte visats under 2009, men förra veckan fick jag två visningar bekräftade till helgen. Den ena var på Stoke Newington International Airport i London på lördagen (besök deras hemsida här) och den andra i Taipei, Taiwan, där den deltar i The Urban Nomad Film Fest.

Det var ju lustigt.

En annan lustig sak var att The East End Film Festival inleddes här i London i torsdags med dokumentären ‘The End’ som handlar om Londons gangstrar. Dessa härstammade från 2:a världskrigets fattigdom och beskrev hur de föll mer och mer in i kriminalitet, olaglig boxning, fängelsevistelser och mord. De hade ett par riktigt obehagliga berättelser att komma med och det intressanta var att dessa män dök upp på festen efteråt. Det är ju inte alltid man står ansikte mot ansikte med ett gäng gangstrar… Man såg helt enkelt till att inte råka spilla sin drink på någons dyra lädersko eller kostym, för att kunna komma därifrån med alla kroppsdelar oskadda.

Kulturnyhet

Ett litet kort inlägg, tack vare cyberspaces förmåga att sprida information snabbt och smärtfritt.

Under 2008 samarbetade Happy Endings med serietecknaren Kolbeinn Karlsson genom att skapa en filmversion av hans serie Att Sova och Drömma Om Mat.

Att Sova och Drömma om Mat - av Kolbeinn Karlsson & Happy Endings Productions Ltd

Kolbeinn släpper nu i slutet av april sin första grafiska novell, Trollkungen, och detta firas så klart med releasefest på Kulturhusets tak den 25:e och ett reportage på Kulturnyheterna tidigare ikväll.

Jag tror det faktiskt är första gången som någon jag känner är på svensk TV, sen den gången min faster syndes spela bordspingis med mig (utanför bild) när det rapporterades från föräldradagiset brevid Globen då New Kids On The Block spelade och hela Sveriges tonårsdöttrar var på plats.

Detta gör mig givertvis otroligt stolt och eftersom jag inte har förmåga att spela in programmet (videobandet med föräldradagisinslaget finns fortfarande någonstans i föräldrahemmet i Borlänge) så får jag länka till klippet, vilket tyvärr bara kommer finnas att se i 6 dagar, så passa på!

Inslaget om Kolbeinn börjar efter 10.42 minuter och tar plats på Ofvandahls i Uppsala, där både jag och Kolbeinn har spenderat ändlöst antal timmar. Men Kolbeinn vinner nog det priset, eftersom jag bara bodde i Uppsala i fem år totalt.

Kolbeinns egna ord och tankar kan man läsa på hans blogg, Pappaserier.

Måste nu bara avsluta med ett Hurra för Låt Den Rätte Komma In! Kul att se starka svenska filmer nå den internationella marknaden. Men min absoluta filmfavorit är Synecdoche, New York, vilket nog är det bästa jag har sett på två år. Gå och se den – men helst utan någon som helst förväntning om vad den handlar om. Just därför tänker jag inte skriva ett ord mer om den.

En kärlekshistoria möter True Blood

Så här i IPRED-tider, när det Orwellska samhället mer och mer liknar en utopi än en dystopi, kändes det bra att sitta hemma bakom datorskärmen en lördagkväll och bläddra igenom lagliga filmer. 50 kr för att hyra en DVD (ja, jag tittar på dig Hemmakväll) kändes inte som ett alternativ så vi vände oss till bredbandsfilmen istället. SF Anytime står verkligen och trampar vatten med sitt utbud, så vi surfade över till CDON.com där topplistan kändes lite mer aktuell. 39 kronor för en hyffsat ny film av bra kvalitet tycker jag är en bra affär. Allt utan att lämna hemmet.

Det stod snart klart att jag skulle få överge mitt senast bokprojekt (som jag visserligen bara kommit ungefär 40-50 sidor i), när vi landade på Låt den rätte komma in. Jag funderar dock på att läsa klart boken ändå, då ganska mycket i filmen tydligen skiljer sig från förlagan och den också ska vara några resor läskigare. Vi får se hur det blir.

Filmen i sig är en kraft utan dess like och jag har inte blivit så överraskad av en svensk film sedan Storm 2005, trots allt bra jag har hört om Låt den rätte komma in. Estetiken är sparsmakad och det sirapslångsamma tempot skänker ovanligt mycket plats åt karaktärerna, men kanske främst åt stämningen. De blodiga actionscenerna, som vi egentligen aldrig blir huvudvittnen till, blir så mycket mer effektfulla i den annars så gråa tillvaron som byggs upp. Scenografin tangerar kanske inte Roy Andersson (men vad gör egentligen det?) men i några scener är Tomas Alfredson verkligen nära.

Hela sättet som narrationen byggs upp kring vampyrer, död, och omöjlig kärlek är så befriande fritt från tramsiga skräckkonventioner. Något som även True Blood lyckades med så bra förra året. Filmen håller sig kvar i den seriösa och tunga drama/thriller-genren även när karaktärer självantänder, klättrar på väggar och suger blod. Det om något är en otrolig bedrift. Det är inte lätt att växa upp, och att vara en blödtörstig vampyr gör inte saken bättre. ”Hade du inte dödat om du hade kunnat?” frågar Eli Oskar i en avgörande scen. Svaret kommer kort därefter.

Låt den rätte komma in smyger fram och biter tag (förlåt), utan att för den delen vara full av fantastiska scener. Men alla bitarna skapar tillsammans en träffsäker helhet, vilken i sig innehåller några få absolut självlysande ögonblick i några av de mest perfekt utförda scenerna i svensk film på väldigt väldigt länge.

3x RIO

Ibland händer det att man träffar en person som ständigt återkommer i ens närhet. Överallt och nästan hela tiden ser man den personens för- och/eller efternamn som i till exempel eftertexten på en film, i namnet på kvartersresturangen, i den bok du precis läser.

Så har det blivit med Rio för mig.

Strax efter att jag började arbeta på biografen Rio i östra London så har jag möte med regissören Philipp Figueroa. Han säger då att han vill göra en dokumentärfilm i Rio (de Janeiro) om ett mentalsjukhus som deltar i den årliga karnivalen. Så dokumentärteamet drog till Rio och jag stannade kvar i min Rio-verklighet.

RIO, Dalston, London

Sen så fick jag nöjet att besöka Stockholm i mars och vad får jag se, om inte…
RIO, Stockholm

BIO RIO!
En underbar liten kvartersbio på Söder som jag hoppas kommer finnas kvar i många år framöver!

Jag fick chansen att arbeta med Dårfink Design på en musikvideo och Happy Endings var där och filmade Rat&Bear‘s uppsättning av Ofelia på Riksteatern i Stockholm under mitt Sverigebesök.

Som alltid när jag precis har varit i Sverige så blir jag lite extra exalterad över allt som är svenskt, och denna gång så är det Let The Right One In (Låt Den Rätte Komma In) som äntligen öppnar på RIO här på fredag! Jag kan nog tänka mig att den är totalt uttjatad i Sverige vid det här laget, men här pratar ALLA om den och jag längtar tills fredag…