Cinemateket: September

Cinemateket kan känna sig nöjda med deras Septemberprogram. Filmvalen var så bra att jag tvingades, av tidsbrist, välja bort filmer, istället för att välja vilka filmer jag ska se.
Eftersom detta innebär att jag inte har sett så mycket av denna intressanta buffé så kan jag självklart inte skriva om den, om jag inte gör som Christopher Hart vill säga.

Men för att ni inte ska känna er helt vilse i pannkakan så listar jag fem filmer som alla måste se från Septemberprogrammet.

Brottsligt uppsåt.
Denna film är inte alltför lätt att se, den är inte utgiven på DVD, och någon VHS-kopia har jag inte sett röken av. Många intressanta regissörer, däribland Jean-Luc Godard, Roman Polanski och Ugo Gregoretti, ligger bakom denna episodfilm från 1964.

Matti Bye väljer stumfilmer, och spelar piano till dem.
Man behöver bara kika på September- och Oktoberprogrammet för att inse att Bye har en väldigt bra filmsmak. Ta bara dessa titlar i gapet så förstår ni vad jag menar, Entr’acte, La coquille et le clergyman och Anémic cinéma.

Mannen med filmkameran.
Dziga Vertovs metafilm från 1929 är numera en klassiker. Det ska bli roligt att höra Matti Byes musik till denna film. Efter det ska jag se samma film med Michael Nymans musik. Sedan kommer jag nog ha sett nog av Filmkameramannen för minst ett år.

Sista skrattet.
F.W. Murnau var en av de största stumfilmskaparna. Han visar stor medmänsklighet trots att hans filmer är mörka och till viss del pessimistiska. Det är mer än man kan säga om förra programmets guldgosse Rainer Werner Fassbinder. Matti Bye framför musik till denna film.

Let’s get lost.
Chet Baker var en av de största jazzskaparna. Bruce Weber har gjort en fint och varmt porträtt av en åldrande och påtagligt luggsliten Baker. Bakers fina musik blir ännu sorgligare när man ser den komma från den trasiga och sorgliga karaktären som Baker tyvärr utvecklades till. Let’s get lost är min favorit av alla dokumentärfilmer om musikanter. Just för att den på ett ärligt och okrystat sätt representerar karaktären den handlar om.

Det bästa av två världar. Eller Rolfe vs. Keller

När film och tv-spel kolliderar kan resultatet bli underbart, som i Hideo Kojimas Metal Gear Solid-serie. Men det kan även bli lite sämre som den alltför oseriöse spelrecensenten James Rolfe (eller Angry Video Game Nerd) visar i denna mycket underhållande recensionen av spelet (?) Plumbers don’t wear ties.

När James Rolfe ändå ockuperar min hjärna så kan jag berätta att jag lade jag märke till en smårolig sak när jag kollade på Craig Kellers kortfilm July Follies, där han eller någon av hans vänner faktiskt lyckas med det som den inbitne Rolfe misslyckas med. Han landar den fördömda planet i det lika fördömda Top Gun-spelet. Och kommer till rymden. Eller?

En beklagande kopp kaffe

Nu ska jag bara säga att jag inte brukar vara den som klagar (faktiskt sant), men det är en liten irritation som verkligen har legat och grott i ett par år nu som håller på att explodera.
Varför är det alltid minst en man som sitter i publiken på filmfestivaler och drar djupa suckar? Är det ett uttryck för att filmen är dålig eller att han är uttråkad? Kan man inte bara högljutt bua om man nu stör sig så väldigt eller lämna salongen i protest?
Eller är det bara att vissa män andas tyngre än andra ungefär en gång var femte minut?

Men det är ju många störiga saker som pågår i biografer världen över och som bioarbetare och filmälskare så är jag ibland lite klämd mellan dessa två roller. Jag fick i fjol ett en och en halv A4-sida långt klagomål för att jag inte hade upptäckt en person sitta och sms:a under en fullproppad visning av den senaste Batman-filmen.
Sedan det klagomålet är jag hårdare än hård när det gäller mobilhantering i salongen. Men som filmälskare känner jag att jag alltid måste avgöra vad som är störigast – någon som kollar sin mobil eller jag och min ficklampa. Man kan likna det vid när någon viskar en kommentar till sin kompis och någon annan fräser ett långt, utdraget och högljutt SSSSSSSSSSSHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!
Då tycker jag att det senare är mycket mer irriterande.

Det var förhoppningsvis årets klagan från mig, annars så tror jag att jag gått och blivit bitter inför min nästa födelsedag.

På tal om att bli äldre så såg jag här om kvällen novellfilmen Rosenhill (regi Johan Storm & Johan Lundborg) på svt play. Vilken pensionärsrysare! Och det menar jag som en komplimang!

Jag såg precis min vän Malcolm Harts dokumentär MOLL och det var förmodligen den som fick mig att spruda åsikter. Nu menar jag inte att dokumentären var dålig, tvärtom. Det var ett helärligt porträtt av en stark kvinna som var chefsredaktör på modetidningen Nova, konstnär, alkoholist, förmögen och utsatt för övergrepp av sin pappa som barn. Vilket liv! Vilken kvinna!

Förra veckan var rätt eventfull med repetering med min skådespelare Terry Jermyn inför inspelningen i början av september samt min debut som skådis. Jag fick äran att spela huvudrollen i Tai Shanis ‘And Coffhorus Resounds: Gravastar Or Candy From Paradise’.
Jag spelade alltså Coffhorus (en kopp kaffe).

Tror ni mig inte? Här är bildbeviset (jag är den i brunt)

Augustirapsodi om Cinemateket

Sommaren är snart över. Skönt för oss cinephiler som suttit hemma och bläddrat i böcker i väntan på att Cinemateket ska dra igång igen. I augustiprogrammet stoltseras det med följande serier: Rainer Werner Fassbinder (avslutas denna månad efter att ha pågått sedan våren), Éric Rohmer och Stockholm.

De Fassbinder-filmer som visas är några av hans allra finaste filmer. Veronica Voss längtan och Lola (som tillsammans med Maria Brauns äktenskap bildar BRD-trilogin), är två av Fassbinders bildskönaste och vackraste filmer. Inte fullt lika visuellt fulländad, men ändå minst lika bra är Fassbinders filminspelningsfilm Varning för helig sköka. En annan otroligt bildskön film är Fassbinders sista film, Matrosen och stjärnan, efter Jean Genets roman. Dessutom visas en av mina Fassbinder-favoriter Petra von Kants bittra tårar där Margit Carstensen spelar en diva med diktatorfasoner som drabbar både Hanna Schygulla och Irm Herrman.
Den enda Fassbinder-film jag kan råda er att hoppa över (om ni nu absolut måste) är Lili Marleen, där Hanna Schygulla går på tomgång i en film om en tråkig popsångerska i Hitlers rike.

Éric Rohmer är en av kinematografins sanna mästare. De flesta av hans filmer som Cinemateket visar tillhör hans serie Moraliska berättelser (min översättning). Samtliga av dessa är något bland det vackraste som fångats på film. Trots att Éric Rohmer envisas med att argumentera för att han inte säger något med sina filmer och istället använder sig av filmen för att visa saker, så har hans filmer väldigt mycket att säga om människan. I alla dess olika stadier.

I serien betitlad Stockholm finner vi Bo Widerbergs klassiska Mannen på taket, som jag antar inte behöver en utförligare beskrivning. Resterande filmer är däremot relativt okända, till och med så okända att undertecknad inte har sett dem. Men Hasse Ekman är sällan ointressant (Medan porten var stängd) och inte vill man missa en äkta pilsnerfilm (Söderkåkar) eller hur det ser ut när Keve Hjelm tror att han är Peter Haber (Roseanna). Jag kan nämna att anledningen till denna serie är Stadsmuseets utställning om vår kära huvudstad.

På begäran visas två filmer jag inte sett, Alejandro Jodorowskys Santa Sangre och Richard Attenboroughs Magic, och en film jag sett, Grigorij Tjuchrajs Ballad om en soldat, som är en väldigt vacker film från anrika Mosfilm. Gå och se!

En dikt

Ode till Ted

det finns en tv-kanal vid namn TCM
där visas klassiker som Fritz Langs M

när de visar film i formatet fyra:tre
kan man inget annat än att le

men ibland när de visar film inspelad i wide-screen
brister alla äkta cinephiler ut i ett fett grin

ty det är lika dumt att en film kroppa
som glömma att popcornen poppa.

Allvarligt. Jag har tröttnat på TCM’s usla behandling av filmhistorien. Det är visserligen jättebra att de visar svåråtkomliga filmer, som till exempel Robert Altmans Brewster McCloud, men när de envisas med att ta bort nästan hälften av bilden så kan de inte räkna med att bibehålla en stor och nöjd tittarskara. Speciellt inte om man har i åtanke att televisionsapparater i 16:9-formatet håller på att ta över folks vardagsrum.

Jag menar på fullaste allvar att man bara ser en halv film om man ser en ”croppad” film. Precis som om man lämnar biografen (eller stänger av VHS-spelare) efter halva filmen. Om ni vill läsa mer om eller titta på några skräckinjagande exempel på hur ”cropping” skadar film så kan ni kika här här. Nu ska jag gå och se en halv Robert Altman-film. Tack och hej.