Jag är osäker pÃ¥ om det är bra eller dÃ¥ligt att det är väldigt lätt att parafrasera ”The Limits of Control” när man argumenterar om hur bra den var. Hur som helst var jag väldigt imponerad av Jarmuschs senaste skapelse. ”The Limits of Control” är en ärlig film eftersom den fokuserar pÃ¥ upplevelser (tittande och lyssnande), istället för att berätta den historia som redan berättats tusentals gÃ¥nger förut.

Jag var inte överraskad av att höra mina vänners negativa reaktioner efter visningen. Filmen kan ses som innehållslös och ofokuserad om man ogillar abstraktioner eller nonnarrativ film (se bara Roger Eberts underhållande men helt värdelösa recension). Jag tillhör dock inte den gruppen, och finner filmen mycket intressant i filmens försök att spegla vår tids rädsla för poesi och mysterier utan lösning.

En annan film jag uppskattade väldigt mycket var ”Fantastic mr Fox”. Wes Andersons gammeldags animerade filmatisering av Roald Dahls kända bok. Till skillnad frÃ¥n ”Limits” sÃ¥ överraskar dock ”Fox” inte pÃ¥ nÃ¥got sätt, förutom att det är ett väldigt snabbt tempo och de fÃ¥ vilostunderna mellan alla fartfylldheter.

Anderson är känd för sin detaljrikedom, men jag misstänker dock att stora delar av den försvinner i och med det snabba tempot, både när det gäller berättandet och kameraföringen. Men vad gör väl det när man med hjälp av en DVD-spelare kan se filmen hur många gånger som helst och kanske även frysa bilden för att insupa alla detaljer.

Tematiken i ”Fox” känns igen frÃ¥n tidigare Anderson-filmer. Sympatiska excentriker med fötterna nÃ¥gonstans mellan jord och moln samt den ständiga halvtrasiga familjen. Jag tycker det är roligt att Anderson vÃ¥gade blanda megakändisar som George Clooney med megaokändisar som Eric Chase Anderson i rollistan. Och det är bara en av mÃ¥nga saker som gör att ”Fox” känns genuin och väldigt personlig, vilket är ett problem när det kommer till animerade filmer.