Månad: februari 2011

Skådespelerska sökes till långfilm

Jag har inte varit så här exalterad över en adaptering av en roman som jag är över Eli Levéns Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller Jorden på plats.

Genast när jag började läsa den ville jag själv filmatisera den poetiska berättelsen, men det är självklart att just Ester Martin Bergsmark bör regissera.

Idag publicerades ett casting call till en av de kvinnliga rollerna.
Spelålder 20-25; hård på utsidan, mjuk på insidan.
Utländskt ursprung ett stort plus.
Sök rollen genom att kontakta produktionsteamet på sebastianfilmen (a) gmail.com

Sprid ordet!

Nu, lite om provokation:

Jag träffade Eli på en fest precis innan jag drog till London för 8 år sedan. Han torkade blod från ansiktet, för någon hade slagit till honom på vägen till festen. Någon hade provocerats över hans väska eller skor eller vad det nu var som hade provocerat en sådan reaktion.

Det är inskränkthet som denna som kultur ska förebygga.

För tillfället arbetar jag på en dokumentär om det experimentella teaterprojekt som mitt produktionsbolag Happy Endings Productions Ltd och Schema Arts Collective sätter upp nästa vecka. Det är baserat på Philip Ridleys kontroversiella pjäs Mercury Fur, som utspelas i en dystopi, där gränser mellan bl a kön, sexualitet och intimitet inte existerar. Textens referenser till våld, droger och politik är brutalt och fantasifullt, med en förankring i något fruktansvärt realistiskt.

En av killarna som är inblandade i projektet sa: ”Jag tror inte vi kommer förolämpa någon, jag tror vi kommer föra människor samman” och det är precis så jag också känner. Om man inte ger publiken något att fundera över så fungerar kultur endast som bedövningsmedel och folket reduceras till fredagsmys.

Jag lägger upp lite grejer från dokumentären snart, för jag kan inte beskriva i ord den förvandling som våra tuffa skådespelare mellan 17-23 har gjort på dessa tre veckor.

Kassidy Chaplin i rollen som Elliot, den till ytan hårdaste karaktären.

Här finns info om när och var den spelas, om någon befinner sig i sydöstra London tors-lördag nästa vecka. Det är gratis att se, men begränsat utrymme.

Göteborg Filmfestival 2011 #3

Göteborg Filmfestival är slut för i år och nu är det dags för slutplädering och eftertankar.

Vår surrealistiska animationfilm, som är vårt andra samarbete med (numera kallad ’den legendariske’*) serietecknaren Kolbeinn Karlsson och bandet Kallioinia, var förfilm till den jugoslaviska dokumentärfilmen YEARS EATEN BY LIONS om krigshetsande journalister. Det enda filmerna hade gemensamt var en chockrosa analog störningsrand längst upp på båda filmerna. Ganska fint faktiskt, men det kändes jobbigt att se hur vår visningskopia har försämrats för varje visning, likt ens kärleksbarn blir finnigare ju längre in i puberteten det kommer.

Jag gillar festivalens tanke bakom att länka ihop en kort förfilm med en väldigt annorlunda långfilm, som ett försök att sprida kortfilmer till en publik som annars aldrig skulle ha lockats till just vår speciella stil och berättande. Men hade jag fått bestämma så hade jag helst av allt sett oss inleda visningen av UNCLE BOONMEE WHO CAN RECALL HIS PAST LIVES. Det var verkligen en film som hedrar natur och hanterar spiritism och mysteri på liknande sätt som vår. Men det kanske ses som lite kaxigt att likna sig själv vid förra årets Palme d’Or-vinnare på Cannes?
Det är i alla fall en stil av film man antingen hatar eller absolut älskar och det kan man verkligen även säga om vår skulle jag tro. Men huvudsaken är att Tim Burton förmodligen även skulle älska DEN SVARTA SJÖN (DAY OF THE HOMINID).

Eller så hade vi kunnat inleda APFLICKORNA, årets vinnare av Göteborgs Filmfestivals Nordiska Filmpris, the Dragon Award. Vår film handlar ju också om en apflicka, om än lite hårigare än tjejerna i Lisa Aschans film. Det var en välgjord debutfilm som inför ett helt nytt filmspråk i den svenska långfilmsgenren. Den tar också upp en hel del ämnen som skapar eftertanke – som hur barnet som inte ens är en ung kvinna ännu måste dölja sina icke-existerande bröst eftersom de har haft problem med män kring badet. Det här är ju ett tankesätt som vi ser återkommer i många olika delar av vårt samhälle; Dölj er flickor, göm er för männen.
Så jag är glad att filmen finns där, som en etablerad debut i den svenska filmhistorien, dess språk behövs.

Jag passade även på att se CORNELIS som det Turbonegro-fan jag är, och jag blev djupt imponerad. Jag har aldrig tidigare sett en film med en så realistisk skildring av 60- till och med 70-talet. Men jag kan fortfarande inte riktigt komma över att Hans-Erik Dyvik Husby, aka provokatören Hank ’I got erection’ von Helvete, numera är folkkär bland det svenska folket!

Sista dagen på Göteborg Filmfestival visas olika länders Oscarsbidrag. Jag såg det Uruguayansk bidraget A USEFUL LIFE som låg varmt om hjärtat. Det handlar givetvis om biografarbetare som förlorat sin glöd och ungdom, men aldrig förlorat hoppet om att film kan bilda och vidga publikens vyer. Även om man själv inte arbetat på en biograf så hjälper filmen en att förstå känslan av att finna lugnet att äta sin lunch i bullret av projektor, melankolin av att inte uppnå vinst och att provsitta alla säten i biografen, en efter en. Det är en kärleksförklaring till filmkonsten och även en fredlig politisk manifestation som riktar sig mot kapitalismen.

Det andra Oscarsbidraget jag såg var THE FIRST BEAUTIFUL THING som är Italiens bidrag. En vacker film där en familjs livshistorier flätas samman parallellt. Efter att jag grät av skratt så var det omöjligt att hålla tårarna tillbaka resten av filmen. Den filmen fick avsluta min festival, för jag ville ha kvar känslan av liv som den filmen gav mig.

Vill nu bara påminna om vår komponeringstävling, som går ut på att ljudlägga den 11 sekunder långa loggan av Haris Arts. Mer info om tävlingen finns på Happy Endings facebook-sida. Deadline för att skicka in bidrag är den 28:e Februari.

*av Strange Beauty Film Festival i North Carolina, där vår första film, ATT SOVA OCH DRÖMMA OM MAT, visas nu i februari.

Göteborg Filmfestival 2011 #2

Charlie Kaufman sa på hans masterclass i lördags att världen har drabbats av kvalitetsfetish.
Efter att ha sett en massa underbara svenska kortfilmer, bland annat Stora Scenen av Tova Mozard, drabbas även jag av kvalitetsfetish då jag inser att min visningskopia inte var av den kvalite som jag hade önskat.

Det är alltid nervöst att visa upp sitt verk, men det är tekniken som utgör den största nagelbitaren för mig, efter en del jobbiga personliga erfarenheter (tex film som visades i flera minuter utan ljud, började om från början – med ljud – fast ingen bild. Efter ytterligare minuter av anti-klimax börjar filmen om för tredje gången). Inte ens Anh Hung Tran undgick att visingen av hans film Norwegian Wood gick felfri; 35mm-filmen gick av.

Norwegian Wood är en helt otroligt vacker film som faktiskt ger boken rättvisa. I alla fall efter hur jag iscensatte historien visuellt när jag läste boken. Det var endast smådetaljer som jag blev besviken över, som att gurkscenen på sjukhuset och historien om pianoeleven inte fick plats i historien. Men mest besviken blev jag över hur den kvinnliga karaktär, som faktiskt beskrivs som rynkig i förtid, spelas av en alldeles för fräsch kvinna. Filmen hyllar skönhet i alla deras bemärkelser och därför tycker jag att det hade funnits utrymme att visa en normalt åldrande kvinna, som en motsats till det förevigt unga kvinnoidealet.

Eftersom jag är ett stor fan av Murakamis böcker, trodde jag att mina förväntningar skulle vara för stora för filmen att leva upp till. Men mina förväntingar besvarades som sagt till väldigt hög grad. Jag hade bara önskat att regissören hade vågat ta lika stora risker som Murakami gjorde när han skrev boken. Filmen var helt enkelt reducerad till ett lättsmält drama för att falla majoriteten av Murakamis miljontals fans i smaken. Så den som går till biografen för att se japansk smygporr, bör alltså undvika biograferna och istället ladda hem tecknad japansk mangaporr, det verkar ju vara på tapeten igen.

Vad mer? Jo, tuffaste kvinnan i världen, Gunvor Nelson, har uppmärksammats på årets festival. Hon är en svensk konstnär som har levt och varit verksam i San Francisco i över 30 år och det var här hon började experimentera med film på 60-talet. Hon är en av mina största inspirationskällor och hon är 80 år i år.
Min högsta önskan för 2011: Ett samarbete med Gunvor!