Har de två senaste dagarna låst biografen själv här i London. Även fast det är en huvudgata, så är det rätt så ödsligt på kvällen när barerna har kastat ut sina kunder och håller privata fester med dämpat ljus bakom låsta dörrar.
Det är en himla underlig känsla man får när man släcker ner en stor biograf och vandrar omkring i mörkret helt själv. Jag kan tycka att gamla hus är läskiga när det är tyst och mörkt, men en tom 100-årig biograf, med alla dess konstiga ljud, gör att jag tror jag ser spöken i varje hörn. Sen upp för gatan, hem till min lilla mysiga, skumma gränd.

Väl hemma så försöker jag verkligen övertyga mig själv att det vore klokt att packa inför morgonens flyg till New York, men jag känner ett sådant enormt behov av att skriva detta. Det kallas att prokrastinera och det är precis det jag gör.

Om några timmar sitter jag alltså på flyget till New York, förmodligen med en tom väska förutom en massa DVD:er och några klädesplagg.

Till helgen får vi se om jag lyckas ta mig till den amerikanska södern eller inte. Det återstår att se. Här kan man hjälpa mig att få lift i alla fall!

PÃ¥ onsdag visas dessutom mina filmer i New York, vilket känns *inandning* superkul. Det blir som en soloshow med bara Happy Endings produktioner, pÃ¥ den lokala baren i omrÃ¥det där jag kommer bo, Greenpoint i Brooklyn. Detta event kan man sprida om man känner folk – som känner folk – i New York.

Kom och supporta, den som kan!

Världsturnén fortsätter! Nu har vi bara Sydamerika, Afrika, Australien och Antarktis kvar att erövra. (Jag är lite förstörd efter år av RISK-spelande.)