Så jag är, som sagt, måttligt nyfiken på vad som verkar vara en kvick, udda och smått dumrolig heistfilm i sommar, men Rian Johnson har med initierade åsikter kring film och filmskapande och en stor portion charm hittat in till en varm liten vrå i mitt hjärta.

Det stod snart klart att jag skulle få överge mitt senast bokprojekt (som jag visserligen bara kommit ungefär 40-50 sidor i), när vi landade på Låt den rätte komma in. Jag funderar dock på att läsa klart boken ändå, då ganska mycket i filmen tydligen skiljer sig från förlagan och den också ska vara några resor läskigare. Vi får se hur det blir.

Filmen i sig är en kraft utan dess like och jag har inte blivit så överraskad av en svensk film sedan Storm 2005, trots allt bra jag har hört om Låt den rätte komma in. Estetiken är sparsmakad och det sirapslångsamma tempot skänker ovanligt mycket plats åt karaktärerna, men kanske främst åt stämningen. De blodiga actionscenerna, som vi egentligen aldrig blir huvudvittnen till, blir så mycket mer effektfulla i den annars så gråa tillvaron som byggs upp. Scenografin tangerar kanske inte Roy Andersson (men vad gör egentligen det?) men i några scener är Tomas Alfredson verkligen nära.

Hela sättet som narrationen byggs upp kring vampyrer, död, och omöjlig kärlek är så befriande fritt från tramsiga skräckkonventioner. Något som även True Blood lyckades med så bra förra året. Filmen håller sig kvar i den seriösa och tunga drama/thriller-genren även när karaktärer självantänder, klättrar på väggar och suger blod. Det om något är en otrolig bedrift. Det är inte lätt att växa upp, och att vara en blödtörstig vampyr gör inte saken bättre. ”Hade du inte dödat om du hade kunnat?” frågar Eli Oskar i en avgörande scen. Svaret kommer kort därefter.

Låt den rätte komma in smyger fram och biter tag (förlåt), utan att för den delen vara full av fantastiska scener. Men alla bitarna skapar tillsammans en träffsäker helhet, vilken i sig innehåller några få absolut självlysande ögonblick i några av de mest perfekt utförda scenerna i svensk film på väldigt väldigt länge.

Vi bjöds inte på några jätteskrällar direkt, förutom att Sean Penn snuvade Mickey Rourke på priset. Men även det var kanske inte helt oväntat? 17 av 24 rätt för mig i tippningen. Hur gick det för er?

Bästa tacktalet så här långt kom från Philippe Petit.

Jag har 10 av 13 rätt hittills. Det går bra nu.

I bästa film-kategorin, som antagligen är den tyngsta, så hoppas jag verkligen på The Reader av de filmer jag har sett. Jag skriver nog något mer om den om någon dag här, men vilken fin liten film det var. Slumdog Millionaire vinner, men jag förstår inte riktigt hypen. Den lider av samma problem som så många andra filmer. En alldeles lysande story, som inte alls lever upp till de förväntningarna.

Mitt andra stora hopp lever för att Martin McDonagh ska vinna för bästa originalmanus för In Bruges. Det är en finfin film som verkligen är otroligt välskriven och bör belönas för just det, om något.

1 Actor – Leading
Mickey Rourke
The Wrestler

2 Actor – Supporting
Heath Ledger
The Dark Knight

3 Actress – Leading
Kate Winslet
The Reader

4 Actress – Supporting
Penelope Cruz
Vicky Cristina Barcelona

5 Animated Feature
WALL-E

6 Art Direction
Donald Graham Burt and Victor J. Zolfo
The Curious Case of Benjamin Button

7 Cinematography
Anthony Dod Mantle
Slumdog Millionaire

8 Costume Design
Michael OConnor
The Duchess

9 Directing
Danny Boyle
Slumdog Millionaire

10 Documentary Feature
James Marsh and Simon Chinn
Man on Wire

11 Documentary Short
Adam Pertofsky and Margaret Hyde
The Witness – From the Balcony of Room 306

12 Film Editing
Lee Smith
The Dark Knight

13 Foreign Language Film
Waltz with Bashir
Israel

14 Makeup
Greg Cannom
The Curious Case of Benjamin Button

15 Original Score
A.R. Rahman
Slumdog Millionaire

16 Original Song
”O Saya”
Slumdog Millionaire

17 Best Picture
Slumdog Millionaire

18 Short Film – Animated
This Way Up

19 Short Film – Live Action
Jochen Alexander Freydank
Spielzeugland (Toyland)

20 Sound Editing
Richard King
The Dark Knight

21 Sound Mixing
Ian Tapp, Richard Pryke and Resul Pookutty
Slumdog Millionaire

22 Visual Effects
Eric Barba, Steve Preeg, Burt Dalton and Craig Barron
The Curious Case of Benjamin Button

23 Screenplay – Adapted
Simon Beaufoy
Slumdog Millionaire

24 Screenplay – Original
Martin McDonagh
In Bruges

Att gå igenom varenda en av de 24 kategorierna inför Oscarsgalan känns alltför tungrott. Men för att inte helt snöa in på enbart bästa manliga biroll kan vi kasta ett öga på de andra tunga kategorierna också. Just kammarspelet Doubt är överrepresenterat med hela fyra skådespelarenomineringar. Hoffman och Meryl Streep är väl kanske mest förtjänta och i Viola Davis fall så känns det lite väl tunt att bygga en nominering på enbart en scen, även om den är bärande för en stor del av filmen. Streep har inte vunnit en Oscar sen 1983 och det kan nog vara hennes tur, inte minst för att hon återigen påvisat sin otroligt bredd med både en komisk karaktär i Mamma Mia! och nu superseriösa Syster Aloysius Beauvier i Doubt. Fast samma sak om bredd kan ju sägas om Kate Winslet och hennes två starka roller i Revolutionary Road och The Reader. Bästa manliga huvudroll bör väl gå till den fantastiska Mickey Rourke för ‘Randy the Ram’ i The Wrestler, men han har tuff konkurrens av Sean Penns Harvey Milk.

Jag har sammanställt ett litet schema som ger en lite bättre överblick över hur Award Season 2009 har sett ut så här långt. Man kan även se det som en liten antydan på hur det kommer att gå inatt. Verkligen något för er som är engagerade i olika Oscarstippningar. Dock så är detta bara en karta över de tyngsta kategorierna och det som skiljer agnarna från vetet brukar ju snarare baseras på huruvida man gissar rätt i alla de små kategorierna.

Jag återkommer senare med mina tips i alla de 24 kategorierna.

Jag, som sakta men säkert betar av en nominerad film efter en annan inför den största filmgalan, är dock inte beredd att luta åt riktigt samma håll. Och jag kan bara anta att våra meningsskiljaktigheter kommer att se hyfsat likadana ut på måndag morgon.

En av mina tidigare farhågor har tyvärr redan besannats under de tidigare galorna, att Heath Ledger kammar hem pris efter pris. Och visst, postuma erkännanden i alla ära, men då borde väl i alla fall 1) filmen vara bra och 2) skådespelarinsatsen likaså. Eller? Nu är tyvärr inte så fallet med The Dark Knight och Ledgers The Joker. Visst kan bra skådespelare få priser trots medverkan i dåliga filmer, men det omvända, att bra filmer vinner trots dåliga skådespelare, är desto mera sällsynt.

Men om vi börjar med det förstnämnda – herregud vad dålig The Dark Knight är. Jag förstår verkligen inte vad många av hyllningarna bygger på. Jag tog mig an denna hype med lagom höga förväntningar, och ville väl mest att filmen främst skulle bibehålla, och enbart i bästa fäll fylla i med ytterligare resonans i, den fina ton Christopher Nolan skapade i Batman Begins. Men detta var ju snudd på pinsamt. Actionscenerna vill jag inte ens börja peta i, då de första 90 minuterna är totalt sönderklippta och man snabbt tappar både orientering och intresse. Och den nyfunna svärtan som Nolan bjöd på i sin första Batmanfilm, som totalt saknades i de två föregående travestierna Batman Forever och Batman & Robin, vart tog den vägen? Varför skänka så mycket mer karaktär till Bruce Waynes alter-ego om den ändå tillåts drunkna bland explosioner och trams i nästföljande actionfilm. För det är vad detta är, regelrätt action utan bredd, djup eller eftertanke. Det är en film som inte känns alls genomarbetad eller välgjord trots prislappen på en bra bit över en miljard (!) svenska kronor. Det om något är värt ett eget pris.

Men tesen är alltså att bra skådespelare bör kunna erhålla priser trots medverkan i dåliga filmer. Om så är fallet gäller det ändå inte här. Ledger är bra i The Dark Knight men långt ifrån lysande, något som borde vara det absoluta grundkriteriet för att tilldelas en guldboll, guldmask, guldstatyett, eller vad som helst. I sina bästa stunder är Jokern en relativt genomarbetat och väldigt mycket smutsigare utveckling på Jack Nicholsons karaktär. I sina sämsta stunderna, som är så många fler, får vi se en tafflig clownpastisch sammansatt av en skådespelare som inte tycks ta sin roll på fullt allvar. Att sminket är det bästa med The Joker 2008 säger även det en hel del.

Att Heath Ledgers liv abrupt förkortades förra året är sorgligt. Att han troligen kammar hem en Oscar för just det är rent utav beklämmande.

I sin allra bästa stunder handlar filmen om någon slags autenticitet, om vad som egentligen är meningen med livet och hur bilden, och illusionen, av lycka kan se ut. Regissör Sam Mendes behandlar detta ämne med ett fast grepp och släpper aldrig den tråden för att istället överanalysera eller komplicera historien. Det blir dock i samma andetag filmens stora fall, då just den röda tråden blir alltför tydlig, vilket resulterar i att kommande scener blir så självklara att all slags spänning och entusiasm sakta men säkert försvinner. Vi får några få blixtrande scener, mycket tack vare en självlysande Michael Shannon (John), men narrativet stegrar inte. De skriker högre men volymen ökar inte, om du så vill.

Det är långt ifrån en unik film med hantverket, som alltid med Mendes, är gediget. Barnen, som är de verkliga bovarna i dramat, skymtar enbart förbi i periferin och det om något är en spännande infallsvinkel. Att den egentliga roten till deras olycka inte finns där för att beskyllas för något, utan hela tiden enbart är osynligt närvarande som det man bör älska mest av allt, men som ändå har krossat så många av ens planer. Och detta utan att förmedla en enda replik av vikt.

Så ambitionerna är verkligen goda, och allt faller tryggt på sin plats tillslut, men det räcker ändå inte riktigt till. Tänk att få vistas mitt i ett gräl mellan två människor för att endast genom tillbakablickar få ta del av fragmentariska bitar av hur det en gång var, hur de träffades, var nykära, flyttade ihop och bildade familj. Att få ta del av det som drömska frizoner mitt i det brutala grälet. Det låter som en fantastisk film, tyvärr är det inte vad vi bjuds på denna gång.

Jag försov mig från The Golden Globes men var vaken när Guldbaggarna delades ut. Har inte så mycket att säga om den svenska filmgalan förutom att jag nu är ännu mer nyfiken på Låt den rätte komma in.

Jag har dock inte missat att Heath Ledger fick en guldboll för sin roll som Jokern i The Dark Knight, även fast jag sov under galan. Jag var inte sen med att klargöra, kort efter hans tragiska bortgång för snart exakt ett år sedan, att han trots det inte skulle plocka hem några priser. Rösterna bygger ju faktiskt inte på empati utan på prestation, mässade jag. Jag står fast vid åsikten om rösterna, men annars var det ju ett smått idiotiskt uttalande eftersom jag varken då hade eller nu har sett Nolans andra Batmanfilm. Men när jag hörde om Ledgers postuma erkännande sprang jag genast ut och skaffade mig ett exemplar. Domen kommer att falla vilken dag som helst nu.

På torsdag, den 22:a januari, släpps nomineringarna till årets tyngsta filmgala och på söndag, den 25:e januari är det dags för Screen Actors Guild Awards. Jag tycker det har buzzats ovanligt lite om ovanligt få filmer, men man börjar ju redan nu få en hum om åt vilket håll det lutar efter att de första tunga priserna (Golden Globe) och nomineringarna (BAFTA, SAG Awards) har avklarats.

Det kommer dock bli svårt att peta ner förra årets bästa film från tronen. Trots att den officiellt gavs ut 2007 och avhandlades på förra årets galor så släpptes den ju i Sverige förra året, och jag såg och älskade den 2008.

”I’ve had a lot of masturbation in my movies. It’s not intentional, but it keeps coming up. And I thought, okay, I won’t have any masturbation in this movie, but I will have feces.”

Det var länge sedan jag såg fram emot en film så mycket som Synecdoche, New York. Kaufman har äntligen helt blivit av med tyglarna. Hur galna Spike Jonze eller Michel Gondry än må vara, så håller han här i taktpinnen helt själv och slipper kompromissa. En film som handlar om skådespelare som spelar vanliga människor som spelar skådespelare, det låter ju helt fantastiskt.

Och han jobbar äntligen med Philip Seymour Hoffman. Det här kan inte bli fel.

• Steve Coogan har redan blivit sprängd i bitar.

• Vi har fått se för lite av Robert Downey Jr.

• Vi har fått se för mycket av en Wii-spelande Matthew McConaughey.

• Vi har fått se för lite av en flintskallig Tom Cruise.

• Vi hörde precis Rolling Stones Sympathy for the Devil, vilket kändes helt malplacerat och faktiskt ganska bortkastat i en film som denna.

Säg mig, varför ska jag titta färdigt på detta? Jag tror jag behöver närmare fem bra anledningar.

(Och ja, jag är tillbaka på den här bloggen. Papparollen börjar foga sig och jag börjar förstå hur det här livet ska se ut nu. Filmtittande inkluderat.)

Eller var det möjligtvis hakan han fixade?

Jag har också sett 27 Dresses och precis som i ovannämnda film så är den en person som lyser lite klarare än alla andra. Denna gång var det Katherine Heigl som övertygade med en komisk tajmning och ett väldigt nedtonat agerande. Filmen är en dussinkomedi men blir helt klart sevärd p g a Heigl. Någon som däremot förstörde en hel del var vår alldeles egen Malin Åkerman. I den här filmen påminner hon väldigt mycket om Cameron Diaz, och inte alls på något positivt sätt. Det känns som Malin djupanalyserat Camerons tidigare filmer, som The Mask och There’s Something about Mary, och imiterar varenda rörelse och varenda min. Hon t o m låter som Diaz. Efter en stund blir det otroligt enerverande och jag kunde nästan inte tänka på något annat. Det känns som att Hollywood desperat har letat efter en ny Diaz, och detta är kanske vad alla har sökt efter? Personligen tycker jag nog att det räcker med en. Men bortsett från det, och att de två manliga huvudrollsinnehavarna James Marsden (som även figurerade i Enchanted) och Edward Burns totalt saknar utstrålning, blir det en ganska älskvärd historia. När Heigl är så här bra kan hon lyfta vilken roll som helst, och nej jag är inte ett fan av Grey’s...

Det har dock blivit lite för mycket sockervaddsfilm för min del nu och jag söker nu något att rensa huvudet med. Ett projekt som vi jobbar på för tillfället är att finna någon slags lösning på hur vi ska komma iväg och se The Dark Knight på bio. Det ser dock väldigt mörkt ut just nu och det lutar mer och mer åt att vi får göra det var för sig. Bebisen – Föräldrarna 1-0.

Jag fortsätter att beta av de nya filmerna som jag har missat med Philip Seymour Hoffman, och igår kom jag ikapp igen. Sist ut var alltså ovannämnda film. Ett väldigt genomarbetat thrillerdrama som är invecklat utan att bli komplicerat. Det kan på många sätt liknas vid att nedräkningen till en explosion börjar samtidigt som filmen. Sen så ser vi inte själva bomben under resten av filmen utan hör bara ett tickande. Det bryter igenom olika starkt under olika scener och den gnagande vetskapen om att det faktiskt kommer att smälla tillslut skapar en väldigt obekväm stämning. Annars är det skådespeleriet som är filmens stora behållning. Storyn har vi sett 100 gånger förut och vi vet att skiten kommer att träffa fläkten, det är bara en fråga om när. Det som skapar mest njutning är Hoffmans fantastiskt osympatiska roll som Andy. Han har spelat många olika skruvade karaktärer under sin karriär, men jag tror nog att detta är den mest kompromisslösa hittills. Det är svårt att toppa ondskan som hans karaktär Owen Davian bär på i M:I III, men här får vi en dos av den sedvanliga sleezen också (som numer är PSHs trademark) vilket skänker Andy ännu en dimension. Det här är helt Hoffmans film och den stillsamma uppgörelsen mellan honom och fadern (spelad av den fantastiska Albert Finney) efter begravningen är en modern klassiker och dessutom en fröjd för det estetiska ögat.

Överlag fungerar filmen på väldigt många plan men den tappar en hel del poäng p g a ett förutsägbart narrativ, en överspelad Ethan Hawke och ett filmberättande som grundar sig på tama temporala hopp. Den numer 84-åriga Sidney Lumet visar oss ganska mycket udd, men den hade kunnat vara väldigt mycket vassare.

The Happening
Jag är alltid den första att alltid försvara M. Night Shyamalan (och ingen verkar förstå när jag säger att The Village är hans bästa film), men denna gången vet jag inte. Det var så mycket som var dåligt utan att vara riktigt uselt. The Happening känns väl mest som vår tids Plan 9 from Outer Space. Man kan liksom se filmarbetarna stå där med sina fläktar och blåsa, precis på samma sätt som man kunde se trådarna på rymdskeppet i Plan 9. Och sen trodde jag nog aldrig att favoriten Zooey Deschanel kunde spela för konstig. Eller att Mark Wahlberg kunde vara så kantig. Jag känner att många scener hade kunnat räddats av bara en ynka omtagning.
Men jag tyckte verkligen inte så illa om den som de flesta kritiker och jag tycker ändå att M. Night förtjänar lite beröm. Att rollbesätta den hopplöst läspande och irriterande Spencer Breslin enbart för att lustmörda honom några scener senare visar verkligen på stor humor. Jag skrattade gott åt det i flera minuter där i biomörkret.

The Savages
Jag fick äntligen se denna lilla film med två av mina absoluta favoriter, Philip Seymour Hoffman och Laura Linney, i ett ganska avskalat drama. Det kan väl inte bli bättre? Men detta var ett typexempel på en sån film som det är mycket prat om innan den har premiär, men sen dör det snabbt av efter folk har sett den. Det bådade inte gott. Och den var ju inte så bra heller. Jag tror väl att jag kanske hade uppskattat/förstått den mer/bättre om jag själv hade fått handskas med en dement förälder. Men nu har ju jag, som tur är, inte behövt det och jag tyckte väl att filmen inte har något direkt budskap. Den saknar t o m intensiva scener som jag faktiskt hade förväntat mig i överflöd. En scen sticker ut – när Hoffman orerar högljutt kring synen på äldrevård och de falska bilder som de påkostade sjukhemmen målar upp. Den scenen är filmens största behållning, men räddar inte hela dramat på långa vägar.

Exempel på kommentarsutbyte:
#174:”Man ska stå för vad man tycker, även om man tycker att McDonalds är den bästa restaurangen i världen.”

#177:”Jo, men då ska man kanske inte jobba som matrecensent. Och man kanske ska lyssna till folk som säger att det finns annan mat att prova, mat som mättar lite längre än en halvtimme… smaker och kryddor från andra länder och kulturer.

Inte bara snabbmat och snabba kickar fån Hollywood.”

Men jag gillar verkligen att Andrev vågade sig på listan och det har väckt en lust hos mig att göra likadant. Jag tänker dock inte gör om misstaget och publicera den här på bloggen. Men bara att ens försöka sig på att lista sina 100 favoritfilmer är ett hästjobb. Och att sen att rangordna dem också, det vågar jag knappt fundera på. Men jag börjar lite smått nu, så får vi se vart vi hamnar.

Jag sökte lite på youtube nu för att se om jag kunde hitta något talande klipp. Men det finns mest ett dussintal otroligt corny ”musikvideos” gjorda på snuttar från filmen, och jag hittar inget klipp med bara Renee. Men man får sin dos av henne i trailern ändå. Jag fnissar lite när hon säger ”Here I am” och jag gapskrattar när hon kör sin vädermetafor. Är det verkligen någon som på fullt allvar tycker det är bra?

Kanske lite synd att klaga på Cold Mountaien när regissören Anthony Minghella nyligen gått bort, men att filmen blev så dålig för mig var ju verkligen inte hans fel. Jag vet i alla fall åt vilket håll jag inte riktar blicken på måndag den 7:e april 21.00.

Till en början sitter jag på helspänn och mitt sinne bokför allusionerna som kastas över mig. Men någonstans halvvägs in i filmen släpper jag taget och kapitulerar helt inför hur genialiskt det är utfört. Jag kan inte påstå att jag är någon Dylanexpert och jag uppfattar säkert inte ens hälften av alla referenser. Men det handlar inte om det. Det handlar inte om åt vilket håll (förutom det mest uppenbara) Haynes har sneglat för att hämta inspiration. Jag tycker den absolut bästa liknelsen är en scrapbook som någon sammanställt över en stor del av Dylans karriär. En scrapbook med sångtexter, dikter, bilder, recensioner, relationer och så vidare. Vi bläddrar fram och tillbaka och stannar då och då upp och vilar ögonen lite längre på vissa sidor. Det vi tar med oss är inget tydligt porträtt av en av vår tids största musiker, låtskrivare och poeter, utan snarare ytterligare några bitar i pusslet (eller brickor i spelet?). Eller ett helt nytt pussel för den delen. För hur ser Dylan egentligen ut? Hur gestaltas han i publikens kollektiva minne? Hur ser han ut i den enskilda individens tankar? Har han ens ett ansikte? Det går inte att svara på, men Haynes närmar sig Dylan på ett unikt sätt och det tilltalar mig personligen på ett otroligt träffande sätt. Det jag bär med mig av Dylan är mer känslor än tydliga minnen så hur huvudpersonerna gestaltar honom i filmen är på många sätt inte det centrala.

Vissa bilder och händelser trycks ner i halsen på dig, vissa blixtrar fragmentariskt förbi. Vissa scener är karbonkopior på originalen, vissa är nytolkningar och vissa är illustrationer av händelser vi aldrig tidigare har sett. Tillsammans med det fantastiska soundtracket lyfts allting upp på en mer svårbeskrivlig nivå och så fort en scen har passerat lägger den sig till rätta i mitt minne mer som en känsla än en klar och tydlig bild. Låtarna som driver på handlingen spretar kronologiskt lika mycket som narrativet men lägger oftast en förklarande grund till bildspråket och för berättelsen framåt, eller bakåt. Att även blanda Dylans största klassiker med bootlegs och covers bidrar till att skapa det töcken som lindar sig runt sanningen och fiktionen och får de att tätt vävas samman.

Todd Haynes har gett mannen som avskyr att bli definierad sex fysiska ansikten utan att något kliver fram som den verkliga Dylans sanna jag. Det gör att I’m Not There skapar och lämnar efter sig ett flertal helt nya och underbara Dylanminnen, vilket måste anses vara unikt då Dylan själv inte är upphovsmannen.