Oscarskrönika #2

Igår tog vi ju ett djupdyk rakt ner i bästa manliga biroll-kategorin och diskuterade om Heath Ledger verkligen bör bli prisad för sin roll i The Dark Knight. Kanske lite orättvist, kan tyckas, att jag inte tittade närmre på de fyra andra herrarna som också fått nomineringar för liknande prestationer. Men orättvisan ligger väl i sådana fall mer i att Michael Shannon inte kommer få ett pris för sin lysande roll i, annars ganska tama, Revolutionary Road. Och att Philip Seymour Hoffman alltid håller hög klass och nästan oavkortat förtjänar en Oscar för varenda roll han tar sig an. Fader Brendan Flynn i Doubt är inget undantag. Josh Brolins skådespel i Milk ska jag först vila ögonen på senare idag, vilket leder oss fram till den femte mannen i kategorin – Robert Downey Jr. Filmen Tropic Thunder var ett stort (dåligt) skämt och man kan ju enbart hoppas att Downey Jr. är nominerad för diskussionens skull. Hur Hollywood ser på svarta och hur skådespelare förändrar sig och tänjer på etiska och moraliska gränser för att porträttera en karaktär. Tiden är alltid rätt för en sådan diskussion men platsen är illa vald. Detta blir blott en parentes i Oscarshistorien och detta är inte rollen Downey Jr. bör bli ihågkommen för. För en träffsäker analys och ett extremt noggrant avvägt och satiriskt inlägg i debatten om både minstral- och blackfacefenomenet är det stående tipset Spike Lees mästerliga Bamboozled från 2000.

Att gå igenom varenda en av de 24 kategorierna inför Oscarsgalan känns alltför tungrott. Men för att inte helt snöa in på enbart bästa manliga biroll kan vi kasta ett öga på de andra tunga kategorierna också. Just kammarspelet Doubt är överrepresenterat med hela fyra skådespelarenomineringar. Hoffman och Meryl Streep är väl kanske mest förtjänta och i Viola Davis fall så känns det lite väl tunt att bygga en nominering på enbart en scen, även om den är bärande för en stor del av filmen. Streep har inte vunnit en Oscar sen 1983 och det kan nog vara hennes tur, inte minst för att hon återigen påvisat sin otroligt bredd med både en komisk karaktär i Mamma Mia! och nu superseriösa Syster Aloysius Beauvier i Doubt. Fast samma sak om bredd kan ju sägas om Kate Winslet och hennes två starka roller i Revolutionary Road och The Reader. Bästa manliga huvudroll bör väl gå till den fantastiska Mickey Rourke för ‘Randy the Ram’ i The Wrestler, men han har tuff konkurrens av Sean Penns Harvey Milk.

Jag har sammanställt ett litet schema som ger en lite bättre överblick över hur Award Season 2009 har sett ut så här långt. Man kan även se det som en liten antydan på hur det kommer att gå inatt. Verkligen något för er som är engagerade i olika Oscarstippningar. Dock så är detta bara en karta över de tyngsta kategorierna och det som skiljer agnarna från vetet brukar ju snarare baseras på huruvida man gissar rätt i alla de små kategorierna.

Jag återkommer senare med mina tips i alla de 24 kategorierna.

Oscarskrönika #1

Movie award season spinner på högvarv och kommer antagligen nå sin kulmen natten till måndag då vi kan följa den 81:a Oscarsgalan. Vägen dit har varit ganska bred och årets största galor, som redan passerat, har som vanligt viskat om vilket håll det kommer att luta.

Jag, som sakta men säkert betar av en nominerad film efter en annan inför den största filmgalan, är dock inte beredd att luta åt riktigt samma håll. Och jag kan bara anta att våra meningsskiljaktigheter kommer att se hyfsat likadana ut på måndag morgon.

En av mina tidigare farhågor har tyvärr redan besannats under de tidigare galorna, att Heath Ledger kammar hem pris efter pris. Och visst, postuma erkännanden i alla ära, men då borde väl i alla fall 1) filmen vara bra och 2) skådespelarinsatsen likaså. Eller? Nu är tyvärr inte så fallet med The Dark Knight och Ledgers The Joker. Visst kan bra skådespelare få priser trots medverkan i dåliga filmer, men det omvända, att bra filmer vinner trots dåliga skådespelare, är desto mera sällsynt.

Men om vi börjar med det förstnämnda – herregud vad dålig The Dark Knight är. Jag förstår verkligen inte vad många av hyllningarna bygger på. Jag tog mig an denna hype med lagom höga förväntningar, och ville väl mest att filmen främst skulle bibehålla, och enbart i bästa fäll fylla i med ytterligare resonans i, den fina ton Christopher Nolan skapade i Batman Begins. Men detta var ju snudd på pinsamt. Actionscenerna vill jag inte ens börja peta i, då de första 90 minuterna är totalt sönderklippta och man snabbt tappar både orientering och intresse. Och den nyfunna svärtan som Nolan bjöd på i sin första Batmanfilm, som totalt saknades i de två föregående travestierna Batman Forever och Batman & Robin, vart tog den vägen? Varför skänka så mycket mer karaktär till Bruce Waynes alter-ego om den ändå tillåts drunkna bland explosioner och trams i nästföljande actionfilm. För det är vad detta är, regelrätt action utan bredd, djup eller eftertanke. Det är en film som inte känns alls genomarbetad eller välgjord trots prislappen på en bra bit över en miljard (!) svenska kronor. Det om något är värt ett eget pris.

Men tesen är alltså att bra skådespelare bör kunna erhålla priser trots medverkan i dåliga filmer. Om så är fallet gäller det ändå inte här. Ledger är bra i The Dark Knight men långt ifrån lysande, något som borde vara det absoluta grundkriteriet för att tilldelas en guldboll, guldmask, guldstatyett, eller vad som helst. I sina bästa stunder är Jokern en relativt genomarbetat och väldigt mycket smutsigare utveckling på Jack Nicholsons karaktär. I sina sämsta stunderna, som är så många fler, får vi se en tafflig clownpastisch sammansatt av en skådespelare som inte tycks ta sin roll på fullt allvar. Att sminket är det bästa med The Joker 2008 säger även det en hel del.

Att Heath Ledgers liv abrupt förkortades förra året är sorgligt. Att han troligen kammar hem en Oscar för just det är rent utav beklämmande.

Jack och Rose flyttar ihop

Revolutionary Road handlar om Frank och April, två stora drömmare med ännu större planer. De flyttar ihop och provar på familjelyckan i ett idyllisk samhälle. Men det visar sig snart att det inte finns en uns av något idylliskt med deras förhållande, och att allt de bygger sin relation på består av större och mindre lögner.

I sin allra bästa stunder handlar filmen om någon slags autenticitet, om vad som egentligen är meningen med livet och hur bilden, och illusionen, av lycka kan se ut. Regissör Sam Mendes behandlar detta ämne med ett fast grepp och släpper aldrig den tråden för att istället överanalysera eller komplicera historien. Det blir dock i samma andetag filmens stora fall, då just den röda tråden blir alltför tydlig, vilket resulterar i att kommande scener blir så självklara att all slags spänning och entusiasm sakta men säkert försvinner. Vi får några få blixtrande scener, mycket tack vare en självlysande Michael Shannon (John), men narrativet stegrar inte. De skriker högre men volymen ökar inte, om du så vill.

Det är långt ifrån en unik film med hantverket, som alltid med Mendes, är gediget. Barnen, som är de verkliga bovarna i dramat, skymtar enbart förbi i periferin och det om något är en spännande infallsvinkel. Att den egentliga roten till deras olycka inte finns där för att beskyllas för något, utan hela tiden enbart är osynligt närvarande som det man bör älska mest av allt, men som ändå har krossat så många av ens planer. Och detta utan att förmedla en enda replik av vikt.

Så ambitionerna är verkligen goda, och allt faller tryggt på sin plats tillslut, men det räcker ändå inte riktigt till. Tänk att få vistas mitt i ett gräl mellan två människor för att endast genom tillbakablickar få ta del av fragmentariska bitar av hur det en gång var, hur de träffades, var nykära, flyttade ihop och bildade familj. Att få ta del av det som drömska frizoner mitt i det brutala grälet. Det låter som en fantastisk film, tyvärr är det inte vad vi bjuds på denna gång.

Och guldgrejen går till…

Glober och baggar, allt i de ädlaste valörer. Award Season är äntligen här och jag kunde inte vara lyckligare. Det är ju nu jag äntligen får reda på vad jag missade från förra året. Vilka absoluta måsten som både den smala juryn och den breda massan tycker att jag borde skämmas för att jag inte sett. Och det finns en hel del luckor från förra året.

Jag försov mig från The Golden Globes men var vaken när Guldbaggarna delades ut. Har inte så mycket att säga om den svenska filmgalan förutom att jag nu är ännu mer nyfiken på Låt den rätte komma in.

Jag har dock inte missat att Heath Ledger fick en guldboll för sin roll som Jokern i The Dark Knight, även fast jag sov under galan. Jag var inte sen med att klargöra, kort efter hans tragiska bortgång för snart exakt ett år sedan, att han trots det inte skulle plocka hem några priser. Rösterna bygger ju faktiskt inte på empati utan på prestation, mässade jag. Jag står fast vid åsikten om rösterna, men annars var det ju ett smått idiotiskt uttalande eftersom jag varken då hade eller nu har sett Nolans andra Batmanfilm. Men när jag hörde om Ledgers postuma erkännande sprang jag genast ut och skaffade mig ett exemplar. Domen kommer att falla vilken dag som helst nu.

På torsdag, den 22:a januari, släpps nomineringarna till årets tyngsta filmgala och på söndag, den 25:e januari är det dags för Screen Actors Guild Awards. Jag tycker det har buzzats ovanligt lite om ovanligt få filmer, men man börjar ju redan nu få en hum om åt vilket håll det lutar efter att de första tunga priserna (Golden Globe) och nomineringarna (BAFTA, SAG Awards) har avklarats.

Det kommer dock bli svårt att peta ner förra årets bästa film från tronen. Trots att den officiellt gavs ut 2007 och avhandlades på förra årets galor så släpptes den ju i Sverige förra året, och jag såg och älskade den 2008.

En film om skådespelare som spelar vanliga människor som spelar skådespelare

Charlie Kaufman är verkligen en unik person. Läs indieWIREs fina intervju med honom.

I’ve had a lot of masturbation in my movies. It’s not intentional, but it keeps coming up. And I thought, okay, I won’t have any masturbation in this movie, but I will have feces.

Det var länge sedan jag såg fram emot en film så mycket som Synecdoche, New York. Kaufman har äntligen helt blivit av med tyglarna. Hur galna Spike Jonze eller Michel Gondry än må vara, så håller han här i taktpinnen helt själv och slipper kompromissa. En film som handlar om skådespelare som spelar vanliga människor som spelar skådespelare, det låter ju helt fantastiskt.

Och han jobbar äntligen med Philip Seymour Hoffman. Det här kan inte bli fel.