The amazing truth… är en dramatisering baserad på en sann historia. Raquela spelar sig själv, vilket bidrar till att det ändå känns som en dokumentär. Raquela går själv rakt igenom bioduken, men även Stefan C. Schaefer gör ett riktigt bra jobb som den ”snälle” porrbolagsbossen.

Om jag ska tippa så bör The amazing truth about Queen Raquela få svensk distribution. Men som alltid är det svårt att sia. Vi får bara hoppas.

Den 20 november 1971 gör Klaus Kinski entré på scenen i Berlins Deutschlandhalle. Han står där ensam med en mikrofon och ett oefterhärmbart ansiktsuttryck. I publiken väntar tusentals åhörare, som alla betalt tio mark, på att se och höra honom leverera monologen ”Jesus Christus Erlöser”, en text och ett projekt han har arbetat med i mer än tio års tid. Detta är, enligt Kinski,
den mest spännande historia som någonsin berättats – den om Jesus Kristus liv.

Filmen (som har världspremiär på festivalen) är ett hopklipp av inspelningar från denna kväll, sammanställda av tyske regissören Peter Geyer. Denna kväll kom inte att bli någon lätt för Klaus Kinski. På scen blir han ifrågasatt, hånad och utbuad av publiken. De anser att han är en hycklare och facist, och det blir ständiga konfrontationer mellan skådespelaren och publiken under kvällen. Slagsmål, rent utav. Kinski skrev senare i sin självbiografi om denna kväll: ”Det var precis som för två tusen år sedan. Folkmassan är lika vidrig som Fariséerna. Och de lät åtminstone Jesus tala färdigt innan de spikade upp honom på korset”.

Klaus Kinski är troligen en av vår tids mest extrema och uttrycksfulla skådespelare. Att se honom i Jesus Christus Erlöser är en riktigt speciell upplevelse. Den är inte för alla, men för dem som förstår hans storhet är det här ett guldkorn. Att filmen kommer bio i Sverige är kanske för mycket att hoppas på, men här i Tyskland går den upp på den ordinarie repertoaren i april. Passa på att se den om du är på besök. Ett annat alternativ är att se Werner Herzogs personliga porträtt av sin mångårige vän/fiende Kinski i Mein liebster Feind. Där finns ett avsnitt från kvällen i Deutschlandhalle.

Fotnot: Efter visningen (där även Klaus Kinskis son närvarade) blev det face-to-face med regissören. Ett tag var även den tillställningen på väg att bli en kopia av filmen. Om än i något mildare form.

Mina låga förväntningar då? Jo, Madonna överträffade dem faktiskt. Filth and wisdom är inget mästerverk, men det är en både rolig och lite charmig historia som helt klart är sevärd. Skådespelaren Eugene Hutz (som spelar A.K.) drar dock mycket av lasset själv. Han är minst lika rolig här som i Everything is Illuminated (som tyvärr inte fick någon riktig biopremiär i Sverige).

Cirkus Madonna drog in i Berlin och allt blev kaos. Jag kom i god tid till presskonferensen, en halvtimme i förväg trodde jag skulle räcka. Men där hade jag fel. Madonnas pr-folk hade sagt till festivalen att de inte fick släppa in för mycket folk på presskonferensen. Därför blev det stopp ett par meter från dörren. Trots flera övertalningsförsök gick det inget vidare, utan vi journalister blev hänvisade storbildsskärmar där presskonferens skulle visas. Ett par kvinnor som stod precis framför mig hade sitt eget sätt att försöka övertala vakten som stod i dörren att släppa in dem – de började klappa honom på armen, i hopp om att han skulle mjukna lite. Vakten föll inte till föga – han blev dock lika röd i ansiktet som hans vinröda kavaj.

Fotoblixtarna bländade rejält.

Självklart var Madonna sen, men när hon väl kom blev fotograferna naturligtvis som galna. Först var alla vanligtvis ganska skrikiga fotografer knäpptysta (det hade nämligen pr-folket sagt att de var tvungna att vara) och det enda som lät var tusentals klick-klickljud från alla kameror. Efter några minuter kunde dock de inte hålla sig längre och började ”Madonna, look here, look here”. Pr-folkets ”hysch, hysch” hjälpte föga.

Istället för att titta på presskonferensen på storbildsteve valde jag att gå och se den isländska filmen The amazing truth about Queen Raquela. Något jag inte ångrar.

Man hör ju på ordet film-fest-ival är det rör sig om både film och fest. Och det är snarare på festerna än filmvisningarna som man bör befinna sig om man vill lyckas i filmbranschen. Det pågår ett ständigt nätverkande och visitkortsbytande kvällarna igenom på de olika filminstitutens och filmbolagens fester. Hett rykte: Känd, bufflig hollywoodproducent skickade en limousin för att plocka upp en svensk skådespelerska han fattat tycke för, till en fest i måndags kväll (inga namn nämnda, då Film.nu inte är någon skvallercentral).

På de fester jag hittills varit på har jag pratat med producenter, regissörer, skådespelare och annat filmfolk från så skilda delar av världen som USA, Korea, Tyskland(!), Sverige, Frankrike, Israel, Finland, Norge, England … för att nämna några. Alla är väldigt öppna för att diskutera samarbeten – och det är inte bara vimmelsnack, möten på fester leder ofta till (mer seriösa) möten dagen därpå på filmmarknaden eller hotellen. Har hört talas om många intressanta projekt på gång. Mer om det vid senare tillfälle. Nu blir det en sväng till filmmarknaden innan Madonna-cirkusen drar igång.

Fotnot: Medan jag skrev det här inlägget har jag räknat till ca 36 hostar och nysningar runt omkring i loungen.

The Feelings Factory

The Feelings Factory är en berättelse om Eloïse. Hon jobbar som fastighetsjurist och tjänar bra med pengar, men saknar någon att dela sitt liv med. Därför söker hon efter kärleken på en speeddatingklubb. Männen passerar revy framför henne i en rasande fart, men de har inte så mycket att säga varandra på de korta (sju minuter långa) mötena. Det blir mest stelt och prat om karriär, ungefär som en anställningsintervju. Hennes liv får dock en vändpunkt efter att hon blir sjuk och tvungen att opereras. En film om de krav som ställs på den moderna människan, både när det gäller jobb- och kärlekskarriär.

Julia

Julia är alkoholist och som sådan har hon svårt att sköta sitt jobb. Hon får sparken om hon inte börjar gå på AA-möten. Väl på mötet träffar hon en kvinna som har psykiska problem. Denna kvinna vill ha Julias hjälp med att kidnappa hennes son, som lever med sin farfar. Julia är först tveksam till att hjälpa henne, men veknar sedan. Innan de hinner genomföra planen kommer Julia på att hon istället på egen hand ska kidnappa kvinnans son och kräva farfadern på en stor lösensumma, då hon upptäcker att han är mycket rik. Det hela utvecklar sig snart till en blodig thriller, men på grund av Tilda Swintons mycket utlevande spel blir Julia emellanåt ganska rolig att titta på, mitt i allt elände.

Bananaz

Bananaz är en dokumentär om bandet Gorillaz, det animerade rockbandet med Blurs Damon Albarn bakom mikrofonen. För första gången rivs de tecknade väggarna som alltid har omgärdat bandet. Vi får följa Damon, Jamie Hewlett och de andra på radiointervjuer, i replokalen, på scen (där man uppträder bakom en filmduk, varpå de animerade figurerna visas) och i animeringsstudion. Som gammalt Blur-fan trodde jag att det skulle bli ganska kul att se den här filmen, men jag blev aningen besviken. Även om det är intressant att se hur det har gått till att skapa detta lite annorlunda band blir den här dokumentären lite för tradig att titta på. För att stå ut i 90 minuter måste du verkligen vara superintresserad av dessa engelska gossar. Till filmens försvar bör det nämnas att jag var rejält trött när jag såg den. I ett mer alert tillstånd kan den säkert räkna hem några fler poäng. Gorillaz har också sätt ihop en liten guide till Berlins barer och klubbar som är riktigt kul och läsvärd. Bananaz får världspremiär i Berlin 13/2.

Himlens hjärta är en av de svenska filmerna i Berlin. Några av våra största skådespelare – Mikael Persbrandt, Lena Endre, Maria Lundqvist och Jakob Eklund – medverkar. Filmen, signerad danske regissören Simon Staho, utspelar sig i hemmen hos två gifta par, som har varit bästa vänner sedan länge. Vänskapen och de båda äktenskapen sätts dock på ett hårt prov av en otrohetsaffär.

Mikael Persbrant gör här sin fjärde film tillsammans med Simon Staho. Han gillar att jobba med den danske regissören för att han ”ger mig de stora köttbenen”, det vill säga roller som ger honom mycket att jobba med, sa Persbrandt på frågestunden efter visningen i lördags kväll.

Han, Lene Endre och Simon Staho har några hektiska dagar i Berlin med intervjuer och samtal med utländska agenter. Jag träffade alla tre för en intervju i söndags. En artikel kommer snart på Film.nu.

Första helgen av filmfestivalen i Berlin är avklarad. Tyvärr har det inte blivit så mycket skrivet här, på grund av ett hektiskt schema. Berlin är ju trots allt världens största filmfestival, och det märks. Även om filmbranschen är mer än välrepresenterad här är Berlin publikens festival.

Berlinbor och andra tillresta flockas på biograferna. I dag (söndag) hade jag tänkt att se den israeliska filmen Lemon Tree, den visades kl 14 på en relativt stor biograf (mer än 1 000 platser). Men jag var chanslös utan förköpt biljett. Fullt till sista plats! Samma sak på vid nästa visning, den danska filmen Fighter. Där kom jag in med nöd och näppe, och fick en nackspärrsplats på andra raden.

Här krävs det inte stora namn i rollistan för att människor ska gå man ur huse för att se film. Det är skönt när det inte har någon betydelse om regissören heter Martin Scorsese eller Eran Riklis.