Kort om The Feelings Factory, Julia och Bananaz

Biografen Babylon i Mitte, Berlin.
Biografen Babylon i Mitte, Berlin.

The Feelings Factory

The Feelings Factory är en berättelse om Eloïse. Hon jobbar som fastighetsjurist och tjänar bra med pengar, men saknar någon att dela sitt liv med. Därför söker hon efter kärleken på en speeddatingklubb. Männen passerar revy framför henne i en rasande fart, men de har inte så mycket att säga varandra på de korta (sju minuter långa) mötena. Det blir mest stelt och prat om karriär, ungefär som en anställningsintervju. Hennes liv får dock en vändpunkt efter att hon blir sjuk och tvungen att opereras. En film om de krav som ställs på den moderna människan, både när det gäller jobb- och kärlekskarriär.

Julia

Julia är alkoholist och som sådan har hon svårt att sköta sitt jobb. Hon får sparken om hon inte börjar gå på AA-möten. Väl på mötet träffar hon en kvinna som har psykiska problem. Denna kvinna vill ha Julias hjälp med att kidnappa hennes son, som lever med sin farfar. Julia är först tveksam till att hjälpa henne, men veknar sedan. Innan de hinner genomföra planen kommer Julia på att hon istället på egen hand ska kidnappa kvinnans son och kräva farfadern på en stor lösensumma, då hon upptäcker att han är mycket rik. Det hela utvecklar sig snart till en blodig thriller, men på grund av Tilda Swintons mycket utlevande spel blir Julia emellanåt ganska rolig att titta på, mitt i allt elände.

Bananaz

Bananaz är en dokumentär om bandet Gorillaz, det animerade rockbandet med Blurs Damon Albarn bakom mikrofonen. För första gången rivs de tecknade väggarna som alltid har omgärdat bandet. Vi får följa Damon, Jamie Hewlett och de andra på radiointervjuer, i replokalen, på scen (där man uppträder bakom en filmduk, varpå de animerade figurerna visas) och i animeringsstudion. Som gammalt Blur-fan trodde jag att det skulle bli ganska kul att se den här filmen, men jag blev aningen besviken. Även om det är intressant att se hur det har gått till att skapa detta lite annorlunda band blir den här dokumentären lite för tradig att titta på. För att stå ut i 90 minuter måste du verkligen vara superintresserad av dessa engelska gossar. Till filmens försvar bör det nämnas att jag var rejält trött när jag såg den. I ett mer alert tillstånd kan den säkert räkna hem några fler poäng. Gorillaz har också sätt ihop en liten guide till Berlins barer och klubbar som är riktigt kul och läsvärd. Bananaz får världspremiär i Berlin 13/2.

Svensk hjärtesorg i Berlin

Mikael Persbrandt och Lena Endre. Foto: SF Film.
Mikael Persbrandt och Lena Endre. Foto: SF Film.

Himlens hjärta är en av de svenska filmerna i Berlin. Några av våra största skådespelare – Mikael Persbrandt, Lena Endre, Maria Lundqvist och Jakob Eklund – medverkar. Filmen, signerad danske regissören Simon Staho, utspelar sig i hemmen hos två gifta par, som har varit bästa vänner sedan länge. Vänskapen och de båda äktenskapen sätts dock på ett hårt prov av en otrohetsaffär.

Mikael Persbrant gör här sin fjärde film tillsammans med Simon Staho. Han gillar att jobba med den danske regissören för att han ”ger mig de stora köttbenen”, det vill säga roller som ger honom mycket att jobba med, sa Persbrandt på frågestunden efter visningen i lördags kväll.

Han, Lene Endre och Simon Staho har några hektiska dagar i Berlin med intervjuer och samtal med utländska agenter. Jag träffade alla tre för en intervju i söndags. En artikel kommer snart på Film.nu.

Berlin är publikens festival

Kön till en av biljettkassorna vid Potzdamer Platz
Kön till en av biljettkassorna vid Potzdamer Platz.

Första helgen av filmfestivalen i Berlin är avklarad. Tyvärr har det inte blivit så mycket skrivet här, på grund av ett hektiskt schema. Berlin är ju trots allt världens största filmfestival, och det märks. Även om filmbranschen är mer än välrepresenterad här är Berlin publikens festival.

Berlinbor och andra tillresta flockas på biograferna. I dag (söndag) hade jag tänkt att se den israeliska filmen Lemon Tree, den visades kl 14 på en relativt stor biograf (mer än 1 000 platser). Men jag var chanslös utan förköpt biljett. Fullt till sista plats! Samma sak på vid nästa visning, den danska filmen Fighter. Där kom jag in med nöd och näppe, och fick en nackspärrsplats på andra raden.

Här krävs det inte stora namn i rollistan för att människor ska gå man ur huse för att se film. Det är skönt när det inte har någon betydelse om regissören heter Martin Scorsese eller Eran Riklis.