PÄ TheAlanSmithees har en fortsatt diskussion kring Nya Cinemateket pÄgÄtt. Visserligen Àr det bara jag som diskuterar, men vem som helst Àr varmt vÀlkommen att haka pÄ. Precis som jag sagt fler Àn en gÄng har Cinemateket har blivit trÄkigt pÄ senaste tiden. Men det finns sÄklart ÀndÄ ett par filmer som jag vill tipsa om. Nedan följer en lista med fem filmer och en eller tvÄ anledningar till varför dessa bör ses.
Flickorna i Rochefort
Detta Àr den ultimata Demy-filmen, vilket ocksÄ innebÀr att det Àr den ultimata musikalfilmen. Den Àr jÀttelÄng, jÀttestor, jÀtteglad och jÀttebra. Om ni gillar fÀrgerna i Paraplyerna kommer ni att tappa hakan över vad Demys 70-mm-kamera fÄngat i Flickorna. Det gula, babyblÄ, rosa och orangea fÀrgen flödar nÀstintill ut frÄn bilden. Och dessutom finns hÀr bÄde Catherine Deneuve och Gene Kelly. En god vÀn till mig lade mÀrke till att jag satt och log filmen igenom förra gÄngen den visades. Och det kommer jag förmodligen göra nÀsta gÄng ocksÄ.
Kvinna utan samvete
Barbara Stanwyck har blivit nÄgot av en favorit hos mig den senaste tiden. Och jag antar att detta ska vara hennes paradroll. HÀr spelar hon en lömsk blondin som grundlurar stackars Fred MacMurray. Billy Wilder visste vad bra dialog var, vilket inte bara syns i hans komedier, utan Àven i de lite mörkare filmerna.
Flickorna
I Vera Chytilovås Daisies verkar filmens tvÄ (kvinnliga) protagonister veta exakt vad de inte vill, men i Mai Zetterlings Flickorna vet de exakt vad de vill, och Àr inte rÀdda över att sÀga det heller. I detta feministiska mÀsterverk fÄr mustiga mÀn som Erland Josephson och Gunnar Björnstrand pÄ kÀften av bl.a. Bibi Andersson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom.
Barry Lyndon
Vi vet att televisionen inte Àr det bÀsta sÀttet att se film pÄ. Speciellt inte en film som enbart Àr ljussatt med levande ljus och/eller solljus. Nej, en sÄdan film ska man se pÄ biografen. Jag hade lika gÀrna kunna tipsat om 2001, men Barry Lyndon har antagligen fÀrre personer sett. Och det Àr nÄgot vi bör Àndra pÄ.
Eyes Wide Shut
Detsamma gÀller Kubricks sista film. Nu har Eyes Wide Shut ÀndÄ ett rÀtt gott anseende, i alla fall i mina kretsar, men den tas sÀllan upp nÀr folk snackar Kubrick. Om detta beror pÄ Tom Cruises medverkan eller nÄgot annat vet jag inte. Men denna djupdykning i det mÀnskliga psyket tillhör en av mina Kubrickfavoriter. Och om man ser pÄ hans filmografi sÀger det en hel del faktiskt.
Dag nummer 5, eller festivalens sista dag, sÄg jag tvÄ lÀngre dokumentÀrer. Den första, Eyes Wide Open (inte samma film som visades pÄ Stockholm Filmfestival i höstas) tog temperaturen pÄ Sydamerika. I jakten pÄ alternativ till en koldioxidutspottande kapitalism Àr det Ät sydvÀst vi ska se. Filmen ger en vÀldigt övergripande överblick pÄ vad som hÀnt sedan flera lÀnder i Sydamerika fÄtt (demokratiskt valda) socialistiska presidenter.
Problemet med denna film Ă€r att den, trots sitt innehĂ„ll, inte Ă€r revolutionĂ€r till formen. Den revolutionĂ€ra filmen med bl.a. Eisenstein, Vertov och Godard (pĂ„ 70-talet) hade ett starkt fĂ€ste i Sydamerika med det som kallades ”third cinema”. Men av det finns inga spĂ„r i Eyes Wide Open. IstĂ€llet presenteras innehĂ„llet i denna film som i nĂ€stan alla andra dokumentĂ€rfilmer. Det kan visserligen förklaras, och försvaras med att publiken skulle varit betydligt mindre om formen varit lika revolutionĂ€r som innehĂ„llet. Men pĂ„ film gĂ„r det inte att sĂ€ra pĂ„ form och innehĂ„ll, vilket gör att vi kanske borde ifrĂ„gasĂ€tta Gonzalo ArijĂłns egentliga politik?
Film nummer tvĂ„ denna dag var filmen som utsetts till ”publikfavorit”. Hur kunde hon (utan frĂ„getecken) Ă€r titeln pĂ„ en hiskelig sörja om den kvinna som dolde sin HIV-smitta för sin man och deras tvĂ„ barn. NĂ„got förnedrande kallades hon HIV-kvinnan i Sveriges kvĂ€llstidningar. Jag finner det svĂ„rt att kritisera denna film utan att kritisera personen den handlar om. Men lĂ„t mig göra ett försök.
För det första Àr jag inte helt sÀker pÄ varför man gjorde denna film. Det mÄste varit vÀldigt smÀrtsamt för alla inblandande och dessutom Àr den vÀldigt utlÀmnade (vilket ni sÀkert redan förstÄtt), men dock utan att berÀtta om nÄgot större Àn Lillemors liv. Det kÀnns som denna film hade varit ett utmÀrkt tillfÀlle för att berÀtta om hysterin kring HIV och aids, eftersom det var den som skrÀmde Lillemor till att hÄlla tyst om smittan. Men förutom en ynka textskylt illumineras det inte nÄgot om detta.
Utanför biosalongen hade man satt upp en artikel om Lillemor frÄn Aftonbladet, vilket kÀndes rÀtt pÄ nÄgot sÀtt. Sensationalismen Àr lika nÀrvarande pÄ duken i salongen som pÄ vÀggen utanför, och vi hittar det ocksÄ i filmens titel. En titel, som likt filmen, hoppar mellan skuld och förlÄtelse utan att komma vidare, eftersom man inte frÄgar sig varför detta kunde hÀnda. Detta Àr en lite smörig (det Àr Louise Hoffstens hummande som utgör filmmusiken) men ocksÄ mycket svart film. Till och med de humoristiska inslagen (som förmodligen inte var menade som komiska) Àr nattsvarta. Det bÀsta exemplet Àr scenen dÀr Lillemor pÄ vÀg till fÀngelset Äker vilse och mÄste ringa till fÀngelset för en vÀgbeskrivning.
Dag fyra började med ett seminarium under namnet ”Makten över Bilden”. Det var ett mycket intressant och givande seminarium, men dessvĂ€rre talades det förhĂ„llandevis lite om just film, vilket gör att jag sjĂ€lv inte kĂ€nner ha nĂ„got att tillföra i den diskussionen. DĂ€remot Ă€r jag villig att diskutera film frĂ„n Afrika, och eftersom filmen jag sĂ„g efter seminariet kom frĂ„n Nigeria passar det vĂ€l sig utmĂ€rkt. For the Best and for the Onion handlar om vĂ€rldens mest osympatiska lökodlare. Han skriker pĂ„ sin fru om hon inte Ă€r klar med maten, han skriker pĂ„ sina anstĂ€llda om de inte placerar lökarna rĂ€tt, och han skriker till och med pĂ„ han som ska köpa all lök nĂ€r de Ă€r mogna.
VÄr lökodlare har dock en anledning till att vara lite vresig. Hans dotter har nÀmligen förlovat sig och alla vÀntar pÄ att giftermÄlet ska Àga rum, vilket bara Àr möjligt om lökskörden blir fruktsam. Annars har familjen inte rÄd att gifta bort deras dotter, och de tvingas skjuta upp giftermÄlet till nÀsta lökskörd. Jag mÄste erkÀnna att jag störde mig en hel del pÄ lökodlaren, och eftersom han Àr med i nÀstan hela filmen blev den lite tradig att titta pÄ. Men dÀremellan fanns det guldklimpar som den sjungande vattnaren, och det Àr alltid intressant att se ett jordbruk som fungerar pÄ ett annorlunda sÀtt Àn det vi Àr vana vid hÀr. Och dessutom var den smakfullt utförd under influenser av cinéma-vérité.
Vi rör oss frĂ„n Nigeria mot Tyskland Ă„r 90 nio noll. Nej sĂ„ roligt ska jag inte fĂ„ ha. Ă ret Ă€r nĂ€rmare bestĂ€mt 1989 och muren har precis rivits nĂ€r punkbandet EinstĂŒrzende Neubauten blir det första bandet frĂ„n vĂ€st att spela i öst. Uli M Schueppels Off Ways Ă€r filmen vi talar om. Och ihopklippt med det VHS-material han tog under spelningen (och speciellt vĂ€gen dit) blandar han nyfilmade intervjuer med nĂ„gra östberlinare som för första gĂ„ngen sĂ„g bandet de bara hade hört pĂ„ taskiga, piratkopierade kassettband. Detta lĂ„ter vĂ€l som en bra film, eller hur? Men…
DessvĂ€rre utvecklas denna film till en film om Berlin som stad. Och hur den östra delen har förĂ€ndrats sedan spelningen Ă€gde rum. Vi fĂ„r se hur nĂ„gra ur publiken vandrar runt i Berlin, med kameran stĂ€ndigt bakom axeln sĂ„ man inte ser deras ansikten, och tĂ€nker tillbaka pĂ„ gamla tider samtidigt som de dĂ„ och dĂ„ beskriver hur det sĂ„g ut förr. Typ, ”HĂ€r fanns det ett lĂ€genhetshus, men nu Ă€r det ett Burger King. Och under visningen hade jag svĂ„rt att inte tĂ€nka pĂ„ att mĂ„nga andra stĂ€der har utvecklats mycket de senaste 20 Ă„ren. Jag förstĂ„r dock att Schueppel inte ville göra en dokumentĂ€r om sjĂ€lva bandet, men jag hade gĂ€rna sett att bandet (eller deras musik rĂ€ttare sagt) introducerades lite tidigare. Det Ă€r mina tvĂ„ invĂ€ndningar mot denna annars vackra film, som dock blir aningen repetitiv.
Under dag tre fick jag upp flĂ„set. DessvĂ€rre visade sig den första filmen jag sĂ„g denna dag vara den sĂ€msta film jag sett pĂ„ lĂ€nge. Det Ă€r inte historierevisionism vi snackar om, men att göra en dokumentĂ€rfilm om vit fattigdom i dagens Sydafrika utan att ens blicka tillbaka pĂ„ landets historia Ă€r vĂ€ldigt missvisande. Jag hade förmodligen inte haft nĂ„gra problem med att se pĂ„ vita sydafrikaner som gĂ„r runt och skriker att allt Ă€r ”reversed racism”, efter att de blivit arbetslösa för att lagen BEE (Black Economic Empowerment) gett arbete till landets ursprungsbefolkning om det inte saknats intervjuer pĂ„ föresprĂ„kare för lagen, men det gör det. Vilket gör White Poverty – In the New South Africa ensidig, trĂ„kig och nĂ€stintill outhĂ€rdlig.
Film nummer tvĂ„ pĂ„ schemat var en film jag av nĂ„gon anledning missat, Ebbe – The Movie, och efter det sĂ„g jag The Most Dangerous Man in America. BĂ„da dessa filmer visar att politik kan vara sexigt. Att Amerikansk politik Ă€r sexig visste vi redan, men att Svensk politik var det har vi inte sett förut. Till skillnad frĂ„n mĂ„nga andra filmer pĂ„ denna festival Ă€r bĂ„da dessa filmer Ă€ven estetiskt tilltalande. Jag kĂ€nner att jag inte behöver skriva om Ebbe, dels för att det redan skrivits mycket om den och för att den ligger lite fel i tiden. Vi bör lĂ„ta den svalna lite, innan vi börjar diskutera den igen.
Men The Most Dangerous Man in America bör skrivas om. Filmen handlar om Daniel Ellsberg. Mannen som var med vid de första napalmbombningarna under andra vĂ€rldskriget och som efter att ha arbetat under Johnson och Nixon vĂ€nde regeringen ryggen och lĂ€ckte hemlighetsstĂ€mplade dokument om U.S.A’s inblandning i Vietnam-kriget till pressen, vilket förutom att göda diskussionen om landets inblandning i kriget Ă€ven resulterade i en debatt om press- och yttrandefrihet, eftersom Nixon gjorde allt i sin makt för att stoppa pressarna och sĂ€tta Ellsberg bakom galler.
Trots mÀngden fakta, bristen pÄ syre i den nÀstintill helfulla salongen och brist pÄ nÀring satt jag som pÄ nÄlar under visningen av denna film. Filmen Àr proppfylld av arkivmaterial, men man anvÀnder sig Àven av rekonstruktioner av hÀndelser som ibland Àr filmade och ibland animerade. Det Àr inte konstigt att Ellsberg blivit en slags folkhjÀlte för det amerikanska vÀnstern. Han var en familjeman som kÀmpade för det han stod för, oavsett om han svek presidenten eller inte. Dessutom var han otroligt lik Ben Gazarra i unga Är, och kom senare i livet att se ut som Leonard Cohen, som i sin tur var vÀldigt lik Dustin Hoffman nÀr han var ung. StjÀrnikonografin breder ut sig.
The Most Dangerous Man in America Àr hur som helst en mycket bra dokumentÀr, som genom en livshistoria Àven fÄngar en tidsanda och allt dÀrtill. Och visst vÀrms ett kallt hjÀrta nÀr man i slutet av filmen ser nytaget material pÄ en 80-Ärig Ellsberg nÀr han förs in i en polisbil efter att ha protesterat mot ockupationen av Irak.
Denna filmfestival började pĂ„ sĂ€msta tĂ€nkbara sĂ€tt. För mig i alla fall. Dag 1 var jag sjukt sjuk och hade bara energi att se en av filmerna som visades. Dag 2 började Ă€nnu sĂ€mre, nĂ€r jag (pĂ„ grund av SL) missade den film jag sett mest fram emot denna festival, Frederick Wisemans La Danse. Efter att jag inte sĂ„g denna film stĂ€ngde jag in mig i min lĂ€genhet för att planera min hĂ€mndaktion mot SL’s sprillans nya VD. Men nĂ€r jag inte kom pĂ„ nĂ„got grymt nog begav jag mig in mot stan för att göra det man ska göra nĂ€r det Ă€r filmfestival, se pĂ„ film. Nedan följer mina funderingar kring de tre filmerna jag hitintills hunnit se.
Taqwacore, eller den muslimska punkrörelsen, Ă€r vad denna film handlar om. Det Ă€r oklart hur denna rörelse startades, om det var författaren Michael Mohammad Knights roman, eller om musikerna redan existerade. Filmen Ă€r nĂ„got luddig vad gĂ€ller detta, men trots att filmens undertitel lyder ”The Birth of Islam Punk” Ă€r det inte sĂ€rskilt vĂ€sentligt sĂ„ lĂ„t oss gĂ„ vidare. Med Mohammad Knight i spetsen samlas nĂ„gra av dessa muslimska punkband och ger sig ut pĂ„ en U.S.A.-turnĂ©.
Det Ă€r en trivsam och inte provocerande film. Vi fĂ„r följa dessa bandmedlemmar nĂ€r de upptrĂ€der, dricker, snackar och brottas. Inte ens nĂ€r deras spelningar blir instĂ€llda hĂ€nger de lĂ€pp, utan fortsĂ€tter att i munter ton peka finger Ă„t auktoriteterna. Men mot filmens mitt utvecklas den till nĂ„got helt annat, dĂ„ Mohammad Knight ska besöka den pakistanska moskĂ© dĂ€r han skolades under sina sena tonĂ„r. Denna del kĂ€nns nĂ„got malplacerad och onödig, med tanke pĂ„ att mycket annat förblir osagt. Till exempel saknas en historisk kontext kring muslimska musiktraditioner, och det hade varit intressant att fĂ„ en förklaring till varför en trettio Ă„r gammal musikstil fortfarande kan chockera. Men (bio)publiken bjuds i alla fall pĂ„ en hĂ€rlig final dĂ€r ett av banden kör en spelning pĂ„ ett hustak i Lahore som avslutas med att publiken och musikerna skriker ”Fuck Bush”. Filmen fĂ„ngar utan tvekan punken, pĂ„ bĂ„de gott och ont.
Dag 2 lyckades jag alltsÄ att se tvÄ filmer. Den första, Den Nya Tiden, handlar om en handfull olika mÀnniskor som pÄ olika sÀtt hÄller huvudet över vattenytan för att inte drÀnkas i ett Sverige som (enligt regissören) utvecklats till ett kallt, ogÀstvÀnligt och stressigt land. Vi fÄr bl.a. följa ett par som bosatt sig lÄngt ute i obygden i ett hus de byggt sjÀlva, dÀr de utan utan el eller rinnande vatten lever med sina tvÄ smÄbarn. Andra minnesvÀrda karaktÀrer Àr KolmÄrdens frÀmsta EU-kritiker som filosoferar nÀr han kör traktor och sÀtter upp skyltar med politiska slagord vid motorvÀgen.
Detta Ă€r dock en vĂ€ldigt ofokuserad film. Regissören förklarade efter visningen att den först skulle handla om tid, men kom sen mer och mer att handla om personerna han portrĂ€tterar, vilket resulterar i nĂ„got som liknar ett misslyckat avsnitt av Outsiders, dĂ€r bara hĂ€lften av personerna kan betitla sig som outsiders, resten Ă€r vanligt (eller var det verklighetens?) folk med vanliga (i.e. verkliga) problem, sĂ„som mögel i sommarstugan. Det Ă€r lite synd att man inte struntade helt i tidsaspekten, klippte bort introt och gav filmen en annan titel. För jag tror inte att denna film sĂ€ger sĂ€rskilt mycket om ett ”nytt” Sverige. Men den sĂ€ger en hel del om ”Sverige” i allmĂ€nhet.
Film nummer tvĂ„ denna dag handlar om det mytomspunna bandet Philemon Arthur and the Dung. Undertiteln pĂ„ denna film lyder ”Jakten pĂ„ orkestern utan ansikte”, vilket ocksĂ„ kan vara lite missledande. Den skulle lika gĂ€rna kunna heta ”En presentation av en orkester utan ansikte”, eftersom det inte Ă€r en riktig jakt det handlar om. Jag hade till och med glömt bort att det skulle jagas tills slutet av filmen dĂ„ jag pĂ„mindes av ett avrundande halvfĂ„nigt skĂ€mt.
Denna film bestÄr av fakta, historier och anektodet, presenterade sÄ konventionellt som det bara gÄr, med en mix av talking heads, arkivbilder, och inklippsbilder pÄ den skÄnska naturen. Visserligen Àr den vÀldigt mysig, men nÀr det finns roliga teorier kring vilka som ligger bakom bandet sÄ hade filmen förtjÀnat pÄ lite mer lekfullhet.
Salt – 2010-09-03
Toy story 3 – 2010-08-27
Micmacs – 2010-08-27
Puss – 2010-08-19
The Expendables – 2010-08-13
La Danse – 2010-08-12
Karate kid – 2010-08-05
Life during wartime – 2010-08-05
White material – 2010-07-30
Bröderna Karlsson – 2010-07-29
Into eternity – Premiär 2010-09-03
Oceans – Premiär 2010-10-01
Ond tro – Premiär 2010-09-10
The American – Premiär 2010-09-10
Dinner for schmucks – Premiär 2010-09-10
Salt – Premiär 2010-09-03
Armadillo – Premiär 2010-08-27
Get him to the Greek – Premiär 2010-08-27
Oskuldens tid – Premiär 2010-08-27
Grown Ups – Premiär 2010-08-20
Insomnade bloggar hittar du i bloggarkivet
Cannes 2010 I av Cannes 2010 IV « FILM.NU blogg
Cannes 2010 I av Cannes 2010 IV « FILM.NU blogg
Nedladdare? DÄ vÀntar ett gult kuvert nÀsta vecka av Marre
Nedladdare? DĂ„ vĂ€ntar ett gult kuvert nĂ€sta vecka av Ăntligen Ă€r pĂ„sken hĂ€r 10 roliga pĂ„skskĂ€mt 2010 « Suloora Blogg -|Listar|Sveriges|Alla|e-butiker|hos|oss|
The Romantics från The movie diner
Cirque Du Freak: The Vampires Assistant från Den Andra Sidan
Supervolcano från Den Andra Sidan
salt från fantastiska filmer
the invention of lying från fantastiska filmer
Batman 3 : Gotham City från The movie diner
Emmy nomineringar del 2 från The movie diner
Underskattade pĂ€rlor, del 9 från A Bigger Boat