Tempo: Festivalrapport nr. 1
Denna filmfestival började pĂ„ sĂ€msta tĂ€nkbara sĂ€tt. För mig i alla fall. Dag 1 var jag sjukt sjuk och hade bara energi att se en av filmerna som visades. Dag 2 började Ă€nnu sĂ€mre, nĂ€r jag (pĂ„ grund av SL) missade den film jag sett mest fram emot denna festival, Frederick Wisemans La Danse. Efter att jag inte sĂ„g denna film stĂ€ngde jag in mig i min lĂ€genhet för att planera min hĂ€mndaktion mot SL’s sprillans nya VD. Men nĂ€r jag inte kom pĂ„ nĂ„got grymt nog begav jag mig in mot stan för att göra det man ska göra nĂ€r det Ă€r filmfestival, se pĂ„ film. Nedan följer mina funderingar kring de tre filmerna jag hitintills hunnit se.
Taqwacore, eller den muslimska punkrörelsen, Ă€r vad denna film handlar om. Det Ă€r oklart hur denna rörelse startades, om det var författaren Michael Mohammad Knights roman, eller om musikerna redan existerade. Filmen Ă€r nĂ„got luddig vad gĂ€ller detta, men trots att filmens undertitel lyder ”The Birth of Islam Punk” Ă€r det inte sĂ€rskilt vĂ€sentligt sĂ„ lĂ„t oss gĂ„ vidare. Med Mohammad Knight i spetsen samlas nĂ„gra av dessa muslimska punkband och ger sig ut pĂ„ en U.S.A.-turnĂ©.
Det Ă€r en trivsam och inte provocerande film. Vi fĂ„r följa dessa bandmedlemmar nĂ€r de upptrĂ€der, dricker, snackar och brottas. Inte ens nĂ€r deras spelningar blir instĂ€llda hĂ€nger de lĂ€pp, utan fortsĂ€tter att i munter ton peka finger Ă„t auktoriteterna. Men mot filmens mitt utvecklas den till nĂ„got helt annat, dĂ„ Mohammad Knight ska besöka den pakistanska moskĂ© dĂ€r han skolades under sina sena tonĂ„r. Denna del kĂ€nns nĂ„got malplacerad och onödig, med tanke pĂ„ att mycket annat förblir osagt. Till exempel saknas en historisk kontext kring muslimska musiktraditioner, och det hade varit intressant att fĂ„ en förklaring till varför en trettio Ă„r gammal musikstil fortfarande kan chockera. Men (bio)publiken bjuds i alla fall pĂ„ en hĂ€rlig final dĂ€r ett av banden kör en spelning pĂ„ ett hustak i Lahore som avslutas med att publiken och musikerna skriker ”Fuck Bush”. Filmen fĂ„ngar utan tvekan punken, pĂ„ bĂ„de gott och ont.
Dag 2 lyckades jag alltsÄ att se tvÄ filmer. Den första, Den Nya Tiden, handlar om en handfull olika mÀnniskor som pÄ olika sÀtt hÄller huvudet över vattenytan för att inte drÀnkas i ett Sverige som (enligt regissören) utvecklats till ett kallt, ogÀstvÀnligt och stressigt land. Vi fÄr bl.a. följa ett par som bosatt sig lÄngt ute i obygden i ett hus de byggt sjÀlva, dÀr de utan utan el eller rinnande vatten lever med sina tvÄ smÄbarn. Andra minnesvÀrda karaktÀrer Àr KolmÄrdens frÀmsta EU-kritiker som filosoferar nÀr han kör traktor och sÀtter upp skyltar med politiska slagord vid motorvÀgen.
Detta Ă€r dock en vĂ€ldigt ofokuserad film. Regissören förklarade efter visningen att den först skulle handla om tid, men kom sen mer och mer att handla om personerna han portrĂ€tterar, vilket resulterar i nĂ„got som liknar ett misslyckat avsnitt av Outsiders, dĂ€r bara hĂ€lften av personerna kan betitla sig som outsiders, resten Ă€r vanligt (eller var det verklighetens?) folk med vanliga (i.e. verkliga) problem, sĂ„som mögel i sommarstugan. Det Ă€r lite synd att man inte struntade helt i tidsaspekten, klippte bort introt och gav filmen en annan titel. För jag tror inte att denna film sĂ€ger sĂ€rskilt mycket om ett ”nytt” Sverige. Men den sĂ€ger en hel del om ”Sverige” i allmĂ€nhet.
Film nummer tvĂ„ denna dag handlar om det mytomspunna bandet Philemon Arthur and the Dung. Undertiteln pĂ„ denna film lyder ”Jakten pĂ„ orkestern utan ansikte”, vilket ocksĂ„ kan vara lite missledande. Den skulle lika gĂ€rna kunna heta ”En presentation av en orkester utan ansikte”, eftersom det inte Ă€r en riktig jakt det handlar om. Jag hade till och med glömt bort att det skulle jagas tills slutet av filmen dĂ„ jag pĂ„mindes av ett avrundande halvfĂ„nigt skĂ€mt.
Denna film bestÄr av fakta, historier och anektodet, presenterade sÄ konventionellt som det bara gÄr, med en mix av talking heads, arkivbilder, och inklippsbilder pÄ den skÄnska naturen. Visserligen Àr den vÀldigt mysig, men nÀr det finns roliga teorier kring vilka som ligger bakom bandet sÄ hade filmen förtjÀnat pÄ lite mer lekfullhet.
Om (Nya) Cinematekets Marsprogram
So, we’re back in beeswax. Nya Cinemateket-programmet har slĂ€ppts. Och dessutom har man dragit undan skynket och presenterat ”Det Nya Cinemateket”. Lite som Moderaterna gjorde bĂ€r de effektivt stal hĂ€lften av sossarnas vĂ€ljare. Vad tycker dĂ„ en obotlig nostalgiker som jag sjĂ€lv nĂ€r det som bestĂ€mt mitt schema de senaste Ă„ren genomgĂ„r en radikal förĂ€ndring? En god vĂ€n till mig var vĂ€ldigt orolig över att man skulle lĂ€gga fokus pĂ„ fĂ€rre och större filmer, men jag sjĂ€lv – naiv som jag Ă€r – argumenterade emot. Det visade sig, sĂ„klart, att jag hade helt fel.
IstÀllet för att visa kompletta Bresson-retrospektiv visas nu filmer som de flesta som satt sin fot pÄ cinemateket redan sett. Dogville, Elephant, 4 mÄnader, 3 veckor, 2 dagar och In the mood for love Àr fyra filmer som inte bara finns utgivna pÄ svensk DVD, samtliga har Àven visats pÄ SVT. Men helt Ät fan Àr programmet ÀndÄ inte. Det finns plats för mÄnga Henri-Georges Clouzot-filmer, och jag ser grymt mycket fram emot Beau Travail och Ett Moln pÄ min Himmel.
Men det Àr vÀl inte för att se film som vi gÄr till cinemateket? LÄt oss gÄ vidare till allt det dÀr nya, som alla pratat sÄ mycket om.
Jag antar att ett av mĂ„len som Cinemateket vill uppnĂ„ i och med dessa förĂ€ndringar Ă€r att de vill ha en större publik. DĂ€rav ökningen av alla sociala tillstĂ€llningar (om nu att gĂ„ och titta pĂ„ film inte var en social grej). Och om det ska bli kul att gĂ„ pĂ„ Cinemateket sĂ„ mĂ„ste publiken förĂ€ndras. Det var i princip samma gĂ€ng som altid var pĂ„ Cinemateket om det inte vankades nĂ„got speciellt. Men nĂ„got jag kommer sakna var den hemtrevliga vardagligheten som svĂ€vade runt Sture och Filmhuset. Det var roligt att gĂ„ emot sina principer och gĂ„ innan eftertexterna rullat klart och springa frĂ„n Sture till Ăstermalmstorg för att hinna till nĂ€sta visning pĂ„ Filmhuset.
Den kanske mĂ€rkligaste nyheten Ă€r det man rĂ€tt fĂ„nigt döpt till ”Actors studio”, en intervjustund med diverse filmprofiler ledd av Stina Lundberg Dabrowski. Inget ont om Stina, men vem har hon tĂ€nkt intervjua? Sverige saknar intressanta filmpersonligheter. Om man bjuder in en intressant regissör som Ruben Ăstlund sĂ„ kommer han att berĂ€tta om en episod han varit med om och som sedan kommer att ligga till grund för hans nĂ€stkommande film, eller filmer. Ska Cinemateket-publiken bli en ny testpublik för vad som kan gĂ„ hem hos de som bara ser pĂ„ ”kvalitetsfilm”? Eller Ă€r det kanske dags för Helena Bergström att ta en tur till Filmhuset för att Ă„terigen berĂ€tta om sin absoluta favoritfilm ĂnglagĂ„rd? Precis som hon gjorde pĂ„ Drömfabriken för nĂ„gra Ă„r sedan. Visserligen var det otroligt roande att lyssna pĂ„ henne, men det Ă€r inte alla skĂ€mt som hĂ„ller för att Ă„tervinnas.
Nu Àr jag visserligen sjukt pessimistisk. Och det Àr simpelt, jag vet. Kanske jag borde vÀnta en mÄnad innan jag börjar kasta ur mig Äsikter? Det lÄter bÀttre. Jag kanske har uttryckt mig lite klumpigt hÀr ovan, men Lova Hagerfors och gÀnget har mitt fulla förtroende och om de lyckas med detta projekt Àr det bara att lyfta pÄ hatten. SjÀlv kommer jag att sitta lÄngt fram i salongen den första Mars, ifall nÄgon vill byta nÄgra meningar, ge mig en kram eller kanske bara slÄ mig i nyllet.
Om Cinematekets Decemberprogram
November mÄnad passerade mig som en Ferrari passerar en trehjuling. PÄ grund av filmfestival och annat har jag inte besökt Cinemateket lika mycket som jag brukar. Men denna mÄnad fÄr man nog ta och passa pÄ eftersom Cinemateket har stÀngt i Januari och Februari.
Denna mĂ„nad kan vi, liksom vi kunde den förra mĂ„naden, njuta av tvĂ„ av filmkonstens champinjoner, Jim Jarmusch och Andrej Tarkovskij. Av Jarmuschs filmer rekommenderar jag frĂ€mst ”Dead Man” och ”Ghost Dog”. Dessa filmer liknar inte bara Jarmuschs senaste mĂ€sterverk ”The Limits of Control” till tematik, Ă€ven karaktĂ€rer, dialog (frĂ€mst ”Dead Man”) och foto. Ăven fast ”Limits” inte handlade om U.S.A i lika stor utstrĂ€ckning som dessa tvĂ„ filmer.
Till skillnad frĂ„n ”The Limits of Control” sĂ„ Ă€r de filosofiska frĂ„gestĂ€llningarna som stĂ€lls i ”Dead Man” inte sĂ„ skĂ€mtsamma. Och det jag finner intressant med ”Ghost Dog” Ă€r hur den mixar kulturer som de vore ingredienser i en milkshake. Samurajkultur blandas med italienska gangsters, hip-hop och japansk litteratur.
Av de Tarkovskijfilmer som visas rekommenderar jag allt, men speciellt ”Nostalghia”, mest eftersom jag inte sett ”Stalker” (skam), och för att jag har svaga minnen av ”Spegeln”. ”Nostalghia” mĂ„ vara en svĂ„r film, men den Ă€r njutbar Ă€ven för den som har svĂ„rt för Tarkovskijs anvĂ€ndande av symbolik. Det Ă€r lĂ€tt att förirra sig i landskapet som mĂ„las upp i filmen, dĂ€r Erland Josephson vandrar runt och ser förvirrad ut.
Michael Haneke fĂ„r Ă€ven sitt ouvre visat. Av dessa vill jag tipsa om hans senaste film, ”Det Vita Bandet” som vann Guldpalmen i vĂ„ras, men Ă€ven om ”Dolt Hot”, Hanekes kanske mest spĂ€nnande film, med en lysande Juliette Binoche i rollistan.
Av de övriga filmerna som visas vill jag lyfta fram en av mina favoritskrĂ€ckisar, ”The Invisible Man”, med spektakulĂ€ra specialeffekter och en historia som kanske har Ă„ldrats minst lika bra som ”Frankenstein”, men mĂ„ngt mycket bĂ€ttre Ă€n ”Dracula”, tvĂ„ av Universals andra skrĂ€ckfilmer frĂ„n samma period. Dessutom vill jag sĂ„klart göra er uppmĂ€rksamma pĂ„ ”Scener ur ett Ăktenskap” som visas i sin bombastiska helhet, med en fikapaus i mitten.
Och sist men inte minst visas Ă€ven vĂ€rldens roligaste film, ”Duck Soup”, som förmodligen varken behöver prisas eller beskrivas, till skillnad frĂ„n PetĂ©r ForgĂĄcs ”Hunky Blues – The American Dream”, en film jag inte sett, men som jag lĂ€ngtar efter att se. Dessutom tittar regissören förbi och inleder visningen.
The Magnificent Seven (och 4 andra mycket bra filmer) frÄn Stockholm Filmfestival 2009
Nu Àr Stockholm Filmfestival slut för i Är. De senaste tolv dagarna har jag spenderat framför silverduken eller sprungit mellan biograferna, ofta med en kaffe, banan, Marsbar eller en falafelrulle i nÀven. Jag har totalt sett 33 av festivalens lÄngfilmer och nedan listar jag de 7 filmerna som jag tyckte bÀst om, i bokstavlig ordning.
”Beeswax”
För dess vÀrme.
”Fantastic Mr Fox”
För dess detaljer.
”The Girlfriend Experience”
För att den handlar om prostitution och finanskrisen. Och för att Sasha Grey Àr en bÀttre skÄdespelare Àn Julia Roberts.
”The Limits of Control”
För att det finns fĂ„ filmer om konst och filosofi som kan betitla sig sjĂ€lva som coola. Ănnu fĂ€rre som den kanske coolaste filmen nĂ„gonsin.
”Polytechnique”
För att den vÀljer att inte döma. Och för dess foto.
”Soul Power”
För att nÄgon tog sig i kragen och klippte ihop denna film, trots att de klippte bort för mycket.
”Trash Humpers”
För att⊠den finns.
Jag Ă€r medveten om att min lista blev otroligt americentrisk. Jag vet inte om felet Ă€r mitt eller festivalens. Antingen tar Festivalen inte in tillrĂ€ckligt mycket intressant film frĂ„n andra lĂ€nder Ă€n U.S.A, eller sĂ„ ser jag inte tillrĂ€ckligt mycket intressant film frĂ„n andra lĂ€nder Ă€n U.S.A. Jag tror t.ex. att ”Dogtooth” hade potential att komma med i listan, men eftersom jag inte sĂ„g den, kan jag omöjligt veta. Dessutom kĂ€nns det inte rĂ€ttvist att vĂ€lja favoritfilmer utifrĂ„n produktionsland. Jag ser hellre filmen för vad den Ă€r, Ă€n för vart den kommer ifrĂ„n. Hur som helst sĂ„ ber jag om ursĂ€kt och ska försöka bĂ€ttra mig. Som plĂ„ster pĂ„ sĂ„ren listar jag fyra filmer som inte kommer frĂ„n U.S.A men som jag Ă€ndĂ„ tyckte vĂ€ldigt mycket om.
”The Countess”
För att kropp och sjÀl Àr ett.
”Fish Tank”
För dess hoppfullhet.
”The Mother”
För att Joon Ho-Bong gick tillbaka till den stil han anvĂ€nde i ”Memories of Murder” istĂ€llet för den i ”The Host”.
”To Shoot an Elephant”
För att kameran Àr dÀr den Àr.
Det var allt frÄn mig. Jag hoppas att ni har lÀst och uppskattat min festivalrapportering samt mina recensioner. Jag hoppas Àven att ni har sett mÄnga bra filmer pÄ biografen, eftersom det Àr nÄgot man inte kan göra var dag, om man inte gÄr pÄ Cinemateket sÄklart.
Festivalrapport nummer 10
Julie Delpy imponerade stort pĂ„ mig med hennes förra film ”2 Dagar i Paris” som var den sortens film dĂ€r dialogen stĂ„r i fokus, lite som hos Woody Allen eller hos Joe Swanberg. Ăven i ”The Countess” stĂ„r dialogen i fokus, men till skillnad frĂ„n dialogen i hennes förra film anvĂ€nds dialogen hĂ€r för att peka ut det verbala sprĂ„kets brister. Vilket vi kan se i hur karaktĂ€rerna kan uttrycka sig vĂ€l, utan att de kan uttrycka vad det Ă€r de kĂ€nner.
”The Countess” Ă€r en klassisk kostymfilm. Men Delpy behöver inte krĂ„ma sig som en Kubrick för att sĂ€tta sin personliga prĂ€gel pĂ„ filmen. KaraktĂ€rerna filmas ömsint i all deras stolpighet och uttryckslöshet. Och att sedan Delpy vĂ€ljer att baka in Madame Bovary-syndromet, dĂ€r en karaktĂ€r blir fysiskt sjuk pĂ„ grund av ett brustet hjĂ€rta, passar sĂ„klart vĂ€ldigt bra in i en kostymfilm som denna.
Det ska finnas en tv-serie vid namn ”The Mighty Boosh”, eller nĂ„got liknande, som jag inte sett. Hur som helst sĂ„ har skaparna till denna serie gjort en lĂ„ngfilm. ”Bunny and the Bull” handlar om en karaktĂ€r som jag personligen Ă€r stört trött pĂ„. Denna karaktĂ€r Ă€r en lite inĂ„tvĂ€nd helyllekille som rĂ€ttar till pennor om de ligger snett pĂ„ skrivbordet och som harklar sig lite lĂ€tt innan de gör ett tamt försökt till att prata med en söt flicka.
Vi har sett denna karaktĂ€r vĂ€ldigt mĂ„nga gĂ„nger och jag har uppriktigt svĂ„rt att tro att nĂ„gon vid deras sinnens fulla bruk kan eller vill identifiera sig med en sĂ„dan karaktĂ€r. Men nu rĂ„kar det vara som sĂ„ att den andra karaktĂ€ren i filmen ocksĂ„ Ă€r helt omöjlig att identifiera sig med. En Ă€cklig, stĂ€ndigt Ă€tandes och vulgĂ€r tölp som inte ens en mor kan gilla. Det finns alltsĂ„ inte en mĂ€nniska att tycka om/tycka synd om. Filmen kretsar i kort om helyllekillens problem att ta sig ur hans lĂ€genhet av anledningar som berĂ€ttas i tillbakablickar. Det finns ett fĂ„tal roliga skĂ€mt i filmen, men oftast förstörs de av att de understryker vad som Ă€r roligt, i en misstro till publikens intelligens. Dessutom finner jag vissa karaktĂ€rer och deras kopplingar till nationalitet som nĂ„got problematiska. ”Bunny and the Bull” Ă€r tillsammans med ”Precious” de tvĂ„ sĂ€msta filmerna att visas pĂ„ festivalen.
En av de bĂ€ttre filmerna Ă€r dokumentĂ€ren ”Soul Power”, som jag mĂ„ste ha glömt bort att skriva om eftersom jag inte kan hitta nĂ„got om den i de förra inlĂ€ggen. Precis som i ”Woodstock” fĂ„r vi se hur en konsert anordnas och genomförs, denna gĂ„ng i Zaire Ă„r 1974, med artister som James Brown och B.B. King.
Det enda jag har att invÀnda mot denna majestÀtiska dokumentÀr Àr att den Àr sjukt kort. En tre dagar lÄng festival bör resultera i mer material Àn de 90 minuterna filmen bestÄr av. Och det Àr inte bara synd att vi missar hÀrliga nummer, utan Àven för att filmen Àr otroligt vacker, vilket inte Àr konstigt nÀr man ser att Albert Maysles hade ett par fingrar med i det fotografiska spelet.
Green zone – 2010-03-12
Remember me – 2010-03-12
Eastern plays – 2010-03-12
Crazy heart – 2010-03-04
Brothers – 2010-03-04
Kvinnor utan mĂ€n – 2010-03-04
Polis, adjektiv – 2010-03-04
Vittne till ett krig – 2010-03-04
Alice i underlandet - 3D – 2010-03-03
Nine – 2010-02-25
Miraklet i Lourdes – Premiär 2010-03-31
From Paris with love – Premiär 2010-03-19
Armored – Premiär 2010-03-19
Remember me – Premiär 2010-03-12
Familia – Premiär 2010-03-19
Ănglavakt – Premiär 2010-03-19
En profet – Premiär 2010-03-19
Green zone – Premiär 2010-03-12
Eastern plays – Premiär 2010-03-12
Crazy heart – Premiär 2010-03-05
Insomnade bloggar hittar du i bloggarkivet
Storslam för ”The hurt locker” pĂ„ Oscarsgalan av Spikhen
Dela ut dina Oscars! av VĂ„ra Oscarsvinnare « FILM.NU blogg
Om (Nya) Cinematekets Marsprogram av S. Ramstedt
Random, R-r-r-r-random... från tobiastfilm
Scorceses bĂ€sta? från Andra röster, Andra rum
Reklamfilm från The movie diner
I Love you Philip Morris från tobiastfilm
Blown Apart från The movie diner
Luftslottet som sprĂ€ngdes från Elmas Filmblogg
Oscarsgalan från tobiastfilm
naturlig skönhet från Andra röster, Andra rum