Ute Blåser Sommarvind

Vilken sommar! Bröllop på bröllop, inte en filmproduktion i sikte och vänner som startar kulturföreningar och sätter upp föreställningar i Stockholm! Jag känner mig fortfarande en aning solbrun och är otroligt peppad inför sensommarens första deadlines och hårda tag.

Inte för att jag har varit totalt oproduktiv förstås. Förutom att fixa min egna första hemsida och målat ett porträtt så har jag gjort bröllopsfilmer, vilket är mitt nya sätt att fördriva tid och göra folk glada!

Emie's Spectacular Wedding Production Logo

Så har jag såklart sett en massa filmer också… En favorit i repris (Julet et Jim) som jag är väldigt glad över att jag tog mig tid att se i en biograf igen, eftersom det visade sig att jag bara kom ihåg ca 10% av handlingen. Det är inte många nutida filmer som kan få en så engagerad som denna och så betagen i karaktärerna. Jag tänkte aldrig under filmens lopp att personerna på duken bara agerar och läser repliker. Någonstans inuti mig har jag faktiskt fortfarande en känsla av att dessa personer verkligen existerade. Dessa är känslor som nutida filmer sällan får mig att känna. Men det är just dessa starka känslor som jag brinner för att erfara och förmedla.

En annan film jag såg häromdagen som överraskade mig var den begiska filmen Ben X från 2007. Inte lika klassisk i sitt berättande som Jules et Jim, men det är just det som gör den så aktuell och den säger mycket om den tid vi lever i. Tyvärr.

Jag har även pendlat fram och tillbaka mellan Sverige och London mer än vanligt den här sommaren. Det kanske är därför jag är lite förälskad i Sverige just nu. Jag har nämligen spenderat en massa tid här i London, lyssnande på sommarpratare på p1.se och har suttit på YouTube och letat upp videos på Vi På Saltkråkan och Alla Vi Barn i Bullerbyn…

Men som sagt. Nu är det faktiskt september och dags att återgå till vardagen och släppa alla slags romantiska bilder om Sverige och sommarblommor.

Emie x

Dokument utifrån

Jag har sett två otroligt bra dokumentärfilmer den här sommaren, som alla borde se!

We Are Together är en underbart dokumenterad film som utspelar sig i Sydafrika över en 3-års period. Vi får följa en grupp syskonskara som lever tillsammans med andra föräldralösa barn på barnhemmet Agape.
Det var allt jag visste om filmen när jag satt i biomörkret och övervakade en skolvisning för barn i Hackney mellan åren 7 till 14. Vi var alla lite smått oroliga på biografen, eftersom vi i vanliga fall visar komedier eller animationsfilmer och visste inte hur barnen skulle reagera på en dokumentär.
Men det blev en underbar upplevelse för samtliga. De runt 300 barnen tjöt av skratt när något roligt hände på bioduken och alla grät av både glädje och sorg – det snörvlades högljutt i salongen.
Sen blev det ett samtal med regissören som barnen fick ställa frågor till.
Det här tycker jag att man ska se mer av i skolor och jag tycker att filmskapare bör ta sig tid att komma och svara på barnens frågor. (Ett annat exempel på ett sådant tillfälle var när Oliver Twist producenten Robert Benmussa (The Pianist) besvarade barnens frågor, tex: ”Vad händer med folk när ni skjuter dom i filmen?” och Robert svarade: ”Well, there is a thing called ‘acting’…” och fortsatte att berätta.)

Den andra filmen såg jag häromdagen som en pre-preview. Man on Wire handlar om när Philippe Petit i 1974 bröt sig in i det då nybyggda World Trade Center, New York, och lindansade mellan tornen. En otroligt vacker återberättelse, mycket tack vare filmerna från 1970-74 som regissören James Marsh till slut lyckades få låna av Philippe Petit.

Håll ett öga på dessa filmer!

London calling… The Clash mellan Sverige och England

Tänkte inleda min första blogg med en mindre presentation av mig själv.

I januari 2003 så reste jag till London för att bo en kortare period. Nu, 5 år senare, så är jag fortfarande kvar.
Mitt liv cirkulerar runt film på alla deras plan; produktion, efterarbete och exhibition. Jag har sedan 2004 arbetat på små, självständiga biografer här i London, som biografassistent (biljett- och popcornsäljare), biografchef och maskinist.
Min passion för film väcktes när jag var 7 år och filmade min första produktion. Numera har jag startat ett eget produktionsbolag här i England, Happy Endings Productions Ltd, och jag har producerat två kortfilmer och en dokumentär sedan jag flyttade från Sverige.

Skillnaden för mig att göra film i Sverige och i England känns otroligt stor. I Sverige filmade jag bara med video och mini-dv, medan jag sökte mig till 16mm och Super 8 film här i London. Valutan spelade en betydande roll. Pundet kändes som monopolpengar till skillnad från kronan, som man känner till värdet på sedan barndommen. Att spendera över 20.000SEK på en film skulle jag aldrig ha tillåtit mig själv att göra, medan 2000GBP känns helt acceptabelt att investera i en produktion. Det här bakvända tankesättet gjorde att jag tog steget in i film industrin.
Men det här var förstås innan mobiltelefonens videokamera uppfanns.

Någon dag kommer jag nog att förtydliga min känslor om mobil-filmer, men det får bli i en annan blogg.

Emie