Taylor Lautner skriver autografer till Twilight-fans i Stockholm. Foto: Johan Bergmark/Nordisk Film.

Utanför Grand hotell sitter tre hoppfulla Twilighters och bara väntar på att få en glimt av Kristen Stewart eller Taylor Lautner. Så nära men ändå så långt borta. Jag känner igen mig.

För en mindre evighet sedan var det jag och mina vänner som stod och hängde på hotell för att få bli erkända och sedda av våra idoler. Jag minns när vi ockuperade Hiltons alla våningsplan för att få Alice Coopers autograf. Jag minns när vi attackerade Skid Row’s Sebastian Bach och han svarade med att rapa mig i ansiktet, varpå jag gladeligen sträckte fram min In a Darkened Room singel och bad om en underskrift. Man gjorde allt för att träffa dem man tillbad. Allt. Det är alltså av rena säkerhetsskäl som jag snabbt öppnar upp min vita linnehals, plattar till brösthåret och lägger passerkortet på plats. När det kommer till att få andas samma luft som Kristen Stewart och Taylor Lautner betyder nämligen inte en gammal gubbes liv någonting, inte ett dyft.

Väl på plats så visas trailern till kommande ”Eclipse” plus ett litet antal exklusiva klipp. Trailern, som legat uppe ett bra tag vittnar om ett kapitel som till skillnad från den sävliga ”New Moon” kommer att innehålla mer dramatik. Även filmklippen understryker detta. Kanske en återgång till den första filmens ton där kärlek, action och teenage angst lade en svåröverträffad grund. ”Eclipse” är regisserad av David Slade, som senast gjorde den serietidningsbaserade vampyrskräckisen ”30 Days of Night” men som kanske är mest känd för att ha släppt lös Ellen Page i pedofilthrillern ”Hard Candy”. Ett mörkare val än Chris Weitz och mer kommersiellt än Catherine Hardwicke. Hur det kommer att bli? Om drygt tio dagar blir alla frågor besvarade.

11.30 prick slussas Kristen Stewart och Taylor Lautner ut från dagens fotosession och in i grannrummet för att konfrontera pressen under tjugo minuter. De är avslappnade och har inga problem med att besvara frågor som de säkert hört en miljon gånger tidigare, tvärtom så svarar de oftast retsamt retoriskt. Som Kristen Stewart på frågan om hur mycket av Bella som är Kristen: ”Det är nog rätt mycket, det kan ju knappast vara någon annan i alla fall”. Eller när Taylor Lautner avslöjar att det är lätt för honom att spela varulv då han privat är en väldigt mörk person och att vargen kommer naturligt.

Stephenie Meyers böcker som ligger till grund för filmerna har sålt i över 30 miljoner exemplar, de har en enorm fanskara världen över och nu gör även filmerna succé. Men vad är det egentligen som gör dem så populära?

– Allt startade ju med böckerna och Stephenie Meyers karaktärer, som jag tror att alla kan
relatera till. Alla i det här rummet kan på sätt och vis känna igen sig i de problem som huvudpersonerna går igenom, säger Taylor Lautner.

Och visst är det så. Formeln för Twilight-fenomenet stavas: igenkänning. Även jag som medelålders man känner igen mig i de känslopassager som Bella genomlider. Ensamhet, utanförskap och kärlek. Simpelt men effektivt. Liksom Kristen Stewarts ord om jobbet som förebild för alla unga Twilighters: ”Man ska vara ärlig och inte förråda sig själv.”

Efter tjugo minuter är presskonferensen slut. Nästa stop för Kristen och Taylor blir Hovet och 9 000 förväntansfulla fans. Hade jag varit tjugo år yngre hade jag säkert varit där och gråtit med flickorna, som den kärring jag är. Som kanske alla borde vara.

Av Magnus Blomdahl

A-Team. Foto: 20th Century Fox

Många är vi som minns tv-serien ”The A-Team”, färre är vi som saknar den. Hur kritikerna ställer sig till filmen med samma titel kan du läsa i veckans recensionskrönika. Vi tar också en titt på recensionerna av ”Nanny McPhee och den magiska skrällen” och ”Streetdance 3d”.

A-Team

Dagens Nyheter
”I filmen ‘The A-team’ finns två helt oslagbara actionscener. Den ena innehåller en flygande pansarvagn. Den andra ett gäng fraktcontainrar. Scenerna är oerhört uppfinningsrika och jag sitter och gapar av förtjusning [...] ‘The A-team’ lyckas vara trogen sin förlaga men om detta är en förtjänst är svårt att säga – serien var ju inte så bra”, funderar Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”… teamet ska återupprätta sin heder, kämpa för rättvisan och hämnas under akrobatiska Action man-stunts, helst i olika typer av flygmaskiner, medan de levererar skojiga oneliners [...] Det är jättemycket action för pengarna …”, tycker Karoline Eriksson. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
Filmen ”… utspelas i en effektfylld serietidningsvärld, där det är viktigare att komma fort fram än att förklara [...] Till sist smäller och blixtrar det så mycket att det kan vara svårt att se vad som händer. Man blir mer bedövad än berörd”, upplevde Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”Att såga en film är som ‘A-Team’ känns lika förutsägbart som julafton. Så vi gör processen kort och konstaterar direkt att ‘A-Team’ är kass,” skriver Magnus Blomdahl. Omdöme: Tummen ned.

Streetdance 3d

Dagens Nyheter
”Dialogen och skådespeleriet håller lika låg klass som i de amerikanska förebilderna [...] Behållningen är, inte helt oväntat, dansscenerna som effektivt utnyttjar 3d-tekniken. Fotot är också intressant. Aldrig förr har London sett så amerikanskt ut. Här finns inga regniga, grå gator. Allt badar i ett gyllenbrunt Jerry Bruckheimer-ljus”, tycker och ser Fredrik Strage. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Halva filmen harvar runt i konflikterna som uppstår där [...] Resten vigs åt dansscenerna, som är snygga men inte överväldigande [...] Charlotte Rampling i rollen som balettskolans rektor är en oväntad lisa i en i övrigt tunn och skränig film, där eftertänksamma ögonblick dränks i övertydliga emolåtar, och där både dialog och karaktärer är direktimporterade från valfri standardsåpa”, skriver Karin Svensson. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”‘Streetdance 3D’ må vara brittisk och gjord i 3D – men den följer i exakt samma fotspår som åtskilliga amerikanska dansfilmer har gått i tidigare. Det är förutsägbart, genant och rent gräsligt dåligt agerat. Men dansscenerna är svåra att värja sig mot – och botgör för åtminstone en del av alla pinsamheter”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Nanny McPhee och den magiska skrällen

Dagens Nyheter
”Någonstans anas en ambition att göra något bra för barn. I virrvarret av lösa trådar får man dock aldrig en chans att bli verkligt engagerad [...] Men visst: Sätt brittiska skådespelare i en godmodig historia förlagd till vacker landsbygd, och de kan nästan inte göra bort sig. Hade deras replikföring fått bidra till atmosfären, som nu försmäktar i den klanglösa dubbningen, hade det nog varit frestande att höja betyget”, funderar Mårten Blomkvist. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är inne med uppfostran. Nannyprogram sänds i otaliga tv-kanaler, ständigt nya böcker ges ut, experter uttalar sig i samtliga medier och Unga Klara planerar en serie på temat till hösten. Och så får nu den andra filmen om den häxliknande Nanny McPhee premiär. Som fenomen är den högintressant, som estetiskt uttryck vedervärdig [...] Är man intresserad av barnuppfostringsfrågor ska man gå och se Nanny McPhee i studiesyfte – men ta för guds skull inte med några barn!”, uppmanar Malena Janson. Omdöme: 1/6.

Aftonbladet
”Första filmen (2005) blev en stor framgång runt hela världen. Det är lätt att förstå varför. Det var en gammaldags filmsaga, med humor och lite lagom sockrig moral [...] De som gillade första filmen, blir knappast besvikna”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5.

Kommissarie Späck. Foto: SF Film.

”Kommissarie Späck” både hyllas och sågas i veckans recensionskrönika. Lasse Hallströms ”Dear John” håller sig med nöd och näppe på plussidan.

Kommissarie Späck

Dagens Nyheter
”‘Kommissarie Späck’ är betydligt roligare än liknande buskis. Som snutparodi slår den även ‘Kopps’ eftersom Fredde Granberg har detaljstuderat amerikansk slapstick som ‘Top secret!’ och ‘Den nakna pistolen’. Under sin första halvtimme lyckas ‘Späck’ inkludera nästan lika många skämt per minut som förebilderna [...] Det är frestande att ge ‘Späck’ ett högre betyg eftersom den satsar på brutala garv och undviker den juldagspremiärsmysiga familje feeling som sänker så många svenska komedier. Tyvärr tappar filmen tempot under sin andra halva”, anser Fredrik Strage. Omdöme: 2/5

Svenska Dagbladet
”Tjockskämten och sexskämten dominerar en story som tycks skriven av och för nyfjuniga 13-åringar [...] Späck är en ganska eländig rulle, speciellt när man ger avkall på svenskheten till förmån för amerikanska förebilder, kvartssekelgamla sådana, som man dessutom behärskar lagom bra. Jävla onödigt”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 2/6

Aftonbladet
”Bland de bättre stunderna finns en drift med tyska skådespelare och dålig dubbning, samt ett förvirrat möte mellan Späck och hans dotter på en krog. Att använda Gullan Bornemarks ‘Sudda sudda sudda bort din sura min’ som en sorts psykiatriskt ledmotiv är också fyndigt. Men det är för lite. Det känns som om de korta Späck-parodierna på Guldbaggegalorna för ett par år sedan hade fler skratt per minut. I stället för en parodi på svensk film blir ‘Kommissarie Späck’ ännu en seg svensk film. Det är inget att skratta åt”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 2/5

Film.nu
”Den stundtals förekommande billiga humornivån kompenseras med briljant, komiska scener som lockar fram asgarv. Som när boven skjuts à la slutscenen i ‘Scarface’ med hundra skott i slow motion, reser sig upp och blir skjuten med hundra skott till. Eller när Irene Snusk i snygg Matrix-stil fångar upp kakor och kaffe som flyger genom luften [...] Betyget blir med beröm godkänt för Fredde och gänget”, anser Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

Dear John

Dagens Nyheter
”Hallströms gåva till Amerika är inte kvinnoporträtten utan hans otvunget gestaltade känsliga pojkar och män. Berättelsen om John, hans bakgrund, hans pappa och hans kärlek, är gripande. Om man bara någorlunda hade anpassat manuset till Johns kroppsliga och själsliga begränsningar, om man hade valt hans perspektiv och inte tillåtit publiken att förstå mer än han förstår när han förstår det, så hade det varit betydligt svårare att hålla tillbaka tårarna. Någorlunda räcker det för en snyftare”, skriver Kerstin Gezelius. Omdöme: 2/5

Svenska Dagbladet
”Det är välproducerat, välspelat och välfotograferat men föga omtumlande. Snyggt men aldrig sexigt – trots att kärlek, längtan och åtrå är det nav som handlingen utspelas kring [...] För tillfället arbetar Hallström med The danish girl, en film om den första personen som bytte kön, med Nicole Kidman i huvudrollen. Han har även långt gångna planer på en berättelse om de Beauvoir och Sartre och deras öppna förhållande. Jag hoppas innerligt att det tas ut större svängar i de produktionerna”, skriver Malena Janson. Omdöme: 3/6

Aftonbladet
”Det är en väldigt amerikansk historia [...] I USA har Hallström ibland fått kritik för att sentimentalisera sina historier. Här inbillar jag mig att de dragen redan fanns i förlagan, Nicholas Sparks roman. Han brukar skriva riktiga snyftare. Här är det snarare Hallströms styrkor – personregin och det följsamma bildarbetet, kemiskt befriat från konstiga kameravinklar eller häftiga klipp – som räddar och ibland lyfter en rätt banal historia”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5

Film.nu
“Dear John är årets kanske hittills bästa kärleksfilm. Det den saknar i originalitet kompenserar den med lysande skådespelarprestationer. Med Nicholas Sparks litterära förlaga som grund är ett misslyckande ouppnåeligt, även om en del intressant från boken utelämnats i filmen [...] Rollbesättningen är i det närmaste perfekt, alla är som skapta för sina roller [...] ‘Dear John’ står egentligen inte ut från massan, vilket Lasse Hallströms filmer aldrig gjort (även om ‘Chocolat’ var en fullträff), men är likväl klart sevärd. Är du lika svag för passionerad kärlek och amerikansk patriotism post-9/11 som jag kommer du ha svårt att hålla tillbaka tårarna”, tror Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp.

Leif Andrée i ”Kommissarie Späck”. Foto: SF Film.

Visst har Leif Andrée sett en och annan polisfilm. Men han är knappast bänkad framför tv:n varje söndag klockan 21.00.
– Man kan ju fråga sig om det verkligen behövs en till polisfilm, säger han.

Den svenska deckarvågen är stark. Både på bio- och boklistor kniper man ständigt de högre placeringarna och det formligen pumpas ut nya filmer och böcker. För vi älskar vår Beck, Wallander och Winter. Kanske är det då på tiden att någon också vågar göra parodi på det heliga?

Leif Andrée, som gör rollen som kommissarie Späck i Fredde Granbergs bioaktuella polisparodi med samma namn, vill hellre vända på resonemanget:
– Om det behövs en parodi får publiken avgöra, men jag vill hellre ställa frågan, behövs det verkligen en till polisfilm? Man kan ju undra ibland, när det gjorts 20 polisfilmer – om den 21:a verkligen är nödvändig. Men det är kapitalistiska intressen som styr och utan att nämna några namn så finns det en hel del bilhandlare i branschen…

Men det betyder inte att han tycker att genren, trots kvantiteten, skulle sakna kvalitet.
– Nej, vi svenskar är mycket bra på att göra polisfilm. Det är bara det att det finns andra bra manus också, varför inte göra en dramafilm istället för en deckare till?

Ytterligare två Späck
Nu har han emellertid själv iklätt sig rollen som kommissarie och uttrycker en viss oro för att fastna i det facket. Ytterligare två filmer om Späck är inplanerade och vem vet om det blir fler efter det?
– Jag får väl leva med Späck resten av livet. Usch, man vill ju inte bli ihågkommen som en pajas, säger Leif med ett bullrande skratt.
Risken för det är väl inte så stor trots allt. Den högproduktive skådespelaren har gjort och gör en mycket bred repertoar inom både film, tv och teater. Nu väntar inspelning av tio nya avsnitt av ”Gynekologen i Askim”, ”Sugar – i hetaste laget” på Oscarsteatern, fler teaterprojekt, en hemlig tv-serie och Späck 2.

Stressigt?
– Ja, jag är arbetsnarkoman. Jag måste lära mig att tacka nej, igen. Jag har gått in i väggen, fått terapi och lärt mig att tacka nej. Men nu har jag börjat tacka ja igen, konstaterar Leif.

Men tillbaka till Späck, har han något gemensamt med sin karaktär? Johan Hedenberg som gör Grünvald har i intervjuer berättat att han känner igen sig i ilskan…
– Jag har väl inte så mycket gemensamt med Späck förutom att han är en glad skit. Han är snäll och trevlig och det vill jag gärna tro att jag också är. Och så är vi båda förtjusta i mat och dryck, säger han.
Men den runda magen kan vara på väg bort. Leif har nämligen börjat banta och tappat sju kilo på några månader.
– Jag har fått order om att inte gå ner mer nu, Späck får inte tappa sin form. Men va fan, då får jag väl använda en kudde bara!

Inför rollen förberedde han sig minutiöst noggrant. Som han alltid brukar.
– Att lära sig en text kan vilken idiot som helst, men det handlar om att förbereda sig mentalt. Hur ser Späcks liv ut? Vilken musik lyssnar han på, hur var hans första kyss? Allt det där ska jag veta även om det inte framkommer i filmen.
Han såg också Rosa Pantern för att få komisk inspiration och insöp atmosfären i några Beck- och Wallanderrullar.

Gillar du deckare?
– Nja, det är inte riktigt min cup of tea, men visst kollar jag ibland. ”Mannen på taket” står sig fortfarande och Beck med Gösta Ekman och Peter Haber tycker jag också om. Jag gillar även ”Morden i Midsomer”, den har en fin ton. Och kommissarie Morse var underbar!

Leifs deckarfavoriter

Film
French connection
Mannen på taket
Spanarna på Hill Street

Författare
John le Carré
Michael Connelly

Vilken deckarroll skulle du vilja ha?
– Det har jag aldrig tänkt på, men alla killar vill väl spela Gunvald? Han är så oempatisk men har samtidigt stor moral. När Micke fick rollen gratulerade jag honom men jag var jävligt sur i hemlighet, säger Leif med ett skratt.

Till sist, vilken är din drömroll?
– Jag har gjort så mycket roligt redan så jag har svårt att säga någon roll. Men, att spela skurk i en Bondfilm är något jag dagdrömmer om. Tänk om de ringer mig – vad roligt det hade varit!

Av Christina Gaki

Läs även vår recension av ”Kommissarie Späck”!

Sex and the city 2. Foto: Sandrew Metronome

Kritikerna är eniga när det gäller ”Sex and the city 2″ – filmen förtjänar att sågas längs med fotknölarna. Vi tar även en titt på veckans andra premiär, ”Youth in revolt”, i recensionskrönikan.

Sex and City 2

Dagens Nyheter
”… Ett megaminus med SATC2 är att den andats billighet och vulgaritet. Produktplaceringen av Pringles med arabiskt text blir en sorts sammanfattning av ambitionsnivån. Och sexskämten tycks vara köpta på Galne Gunnar. En konststycke med tanke på att tjejernas samlade klädkonto överstiger Tchads BNP [...] Men när den dramaturgiska och intellektuella nivån ligger på minus noll kan ingen Birkinväska i världen rädda eländet”, konstaterar Helena Lindblad. Omdöme: 1/5.

Svenska Dagbladet
”Men den toxiska kombination av idétorka, smaklöshet och total begåvningsbrist som här uppvisas bedövar dina sinnen och efterlämnar elaka frätskador i hjärnan. Man vacklar ut i verkligheten, fånigt tacksam över att den onda drömmen till slut tog slut”, upplevde Jan Söderqvist. Omdöme: 1/6.

Aftonbladet
”Sex and the city 2 är inte ett totalt haveri i alla avseenden. De exotiska inspelningsplatserna i Marocko är en estetiskt tilltalande kuliss, och det finns ett par roliga och tänkvärda scener [...] Och att förlägga handlingen till Mellanöstern för att kunna skapa vågad humor kring kvinnlig sexualitet … Ja – är inte det att sparka in vidöppna dörrar så vet jag inte vad som skulle kunna vara det”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5

Film.nu
”Filmen känns spretig och en aning ostrukturerad då den touchar lätt på många ämnen. Men framförallt är den fylld av ”exotiska” äventyr som säkert var grymt roligt att spela in men som bara är ett överdådigt och intetsägande frosseri i lyx och ‘exotism’ för oss åskådare [...] Sex and the City 2 är varken bättre än ett genomsnittligt avsnitt av tv-serien eller mer explorativ. Den är dyrare och bra mycket längre, men allt som sägs har redan blivit sagt förut [...] Hoppas denna framgångsrika franchise får sitt slut här, för ingen vill väl se en 80-årig Samantha ragga upp 25-åriga skötare på ålderdomshemmet i Aruba, eller?”, frågar sig Oscar Krooni. Omdöme: Tummen ned.

Youth in revolt

Dagens Nyheter
”Youth in revolt, är söt, skojig och välspelad. Men regissören Miguel Arteta, som tidigare har skildrat emotionellt hämmade män i komedin ‘Chuck & Buck’, berättar historien på ett sätt som är mer flamsigt än engagerande. I grund och botten är det bara lånekortet på biblioteket som skiljer Nick Twisp från de hundratals killar som försökt bli av med oskulden i amerikanska komedier sedan sjuttiotalet. ‘Youth in revolt’ blir aldrig mer än en intellektuellt poserande ‘American pie’ skriver Fredrik Strage. Omdöme: 3/5.

Aftonbladet
”Det börjar med en onanerande yngling och ‘Youth in revolt’ är på många sätt en väldigt typisk amerikansk ungdomsfilm. Men den har en lite egen skruvad ton, och ett tag skapar det en mer intressant film. Så småningom går det för långt och överstyr och då blir allt sämre”, anser Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Film.nu
Inte ens den så vanligt underbara Steve Buscemi blommar i rollen som Nicks pappa, han är arg och endimensionell. Filmen har även problem med sin kvinnosyn. [...] Nu är inte allting dåligt med ‘Youth in revolt’, mis-en-scènen är behaglig och det finns vissa poänger här och där. Problemet är att jag vill tycka om ‘Youth in revolt’ men gör det inte. Har du missat ‘Superbad’ så rekommenderar jag den istället”, skriver Christina Louma. Omdöme: Tummen ned.

Palme d’Or
Lung Boonmee Raluek Chat (Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives) i regi av Apichatpong Weerasethakul

Grand Prix
Des Hommes et des Dieux (Of Gods and Men) i regi av Xavier Beauvois

Bästa regi
Mathieu Amalric för Tournée (On Tour)

Bästa manus
Lee Chang-dong för Poetry

Bästa skådespelerska
Juliette Binoche i Copie Conforme (Certified Copy) i regi av Abbas Kiarostami

Bästa skådespelare (Ex-aequo)
Javier Bardem i Biutiful i regi av Alejandro González Iñárritu
Elio Germano i La Nostra Vita (Our Life) i regi av Daniele Luchetti

Jurypriset
Un Homme qui Crie (A screaming man) i regi av Mahamat-Saleh Haroun

Kortfilmer

Palme d’Or
Chienne D’histoire (Barking Island) i regi av Serge Avédikian

Jurypriset
Svenska Micky badar (Bathing Micky) i regi av Frida Kempff

Greta Gerwig, Rhys Ifans och Ben Stiller i Greenberg. Foto: SF Film

”Greenberg” med en neurotisk Ben Stiller och dokumentären ”Hur kunde hon” är veckans biopremiärer.

Greenberg

Dagens Nyheter
”… (Noah) Baumbach är suverän på det nedtonade vansinnet, dialogen är sensationell, ofta sanslöst rolig, spelet är prickfritt och ljudet används ovanligt skickligt för att flytta in i huvudet på karaktärerna. Hantverket är så överlägset det mesta i genren att filmen är en ren njutning medan den pågår.
Men det är kvaliteten, inte dramat, som får håren att resa sig på armarna. När allt är över oroar jag mig mer för Rogers vän (den underbare Rhys Ifans) och den sjukliga schäferhunden än för Roger och Florence. Och det var kanske inte meningen”, anser Kerstin Gezelius. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Baumbach styrka är han vågar utmana våra invanda uppfattningar om skådespelare genom att placera dem i nya och oväntade roller, låta en glamourgirl som Nicole Kidman spela osympatisk bitch som i förra filmen eller som i nya filmen Greenberg låta komikern Ben Stiller spela ett överkänsligt nervvrak [...] Det är välspelat, finstämt, och på alla sätt vällovligt – visst finns här även en och annan lustig replik – men är ändå ack så tunt. För tunt helt enkelt”, tycker Jeanette Gentele. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Roger Greenberg är en koncentration av alla neurotiska figurer Ben Stiller spelat [...] Det finns mycket ilska och ångest i ”Greenberg”. Jag tycker mycket om Noah Baumbachs ‘The squid and the whale’, något mindre om ‘Margot and the wedding’ [sic] och ‘Greenberg’ fortsätter ner i det deprimerande träsket av frustrerade förhållanden. Skådespelarna är mycket bra, och det blir aldrig ointressant. Greenberg är elak och sarkastisk, hans kontaktlöshet är plågsam och Baumbach hittar en del humor i eländet. Terapi för självplågare”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
“Greenberg är en väldigt enkel film (vilket inte betyder samma sak som simpel eller enkelspårig). Han mår helt enkelt inte bra, och han låter det gå ut över sina vänner, vilket är det vi ser på duken. Och visst gör det lite extra ont när det är charmtroll som Gerwig och Rhys Ifans som får ta smällarna”, recenserar Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen upp.

Hur kunde hon

Dagens Nyheter
”Ingela Lekfalks porträtt av Lillemor är uppbyggt på långa tagningar och eftertanke. Anders Bohman och Stefan Larsson har fotat en mycket enslig, klinisk men vacker film. Skeendet är sprängstoff och borde dra i gång en orkandebatt. Förblir det tyst om Lillemor och hennes öde är det ett tecken på att hon som hivpositiv fortfarande är en paria”, skriver Jane Magnusson Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Det är så mycket annat som aldrig blir sagt, så många andra frågor än den om hur hon kunde som aldrig blir ställda [...] Vad var det som hände mellan man och hustru under den tid som går mellan det att hennes sjukdom avslöjades och det att han polisanmälde henne? Man kan ju gissa, men varför ska man behöva göra det? Ex-mannen har avböjt medverkan, meddelas det i eftertexterna, men det innebär ju inte att man helt måste förbigå saken. I sitt avböjande hänvisar han till tidigare uttalanden i media, och då kan man ju referera och diskutera dessa. Istället glider filmen besvärat undan hela den process som de facto resulterar i en lång fängelsevistelse och en förlorad vårdnadstvist. Det är ju här dramat finns”, anser Jan Söderqvist. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Å ena sidan ett människoöde som berör. Å andra sidan en film som undviker allt för många viktiga frågor. Och det finns nästan inget mer irriterande än personporträtt som är ofullständiga [...] Mycket saknas tyvärr i filmen. Åtskilliga år i Lillemors liv, före äktenskapet. Vad hon arbetar med. Varför maken polisanmälde, han kunde ju bara skilt sig. Och med tanke på att hon uppmanades att hålla tyst om HIV-smittan i fängelset: Gjorde hon det? Och hur var fängelsetiden?”, tycker Jan-Olov Andersson. Omdöme: 2/5.

Film.nu
”Den enda anledningen till varför man bör se denna film är den oförglömliga scenen där Lillemor måste få en vägbeskrivning till det fängelse hon ska avtjäna sitt straff i. En sådan bild av en förbrytare får man inte se i vilken film som helst”, värderar Stephan Ramstedt filmen. Omdöme: Tummen ner.

Cate Blanchett och Russell Crowe i Robin Hood. Foto: UIP

Hjälten från Sherwoodskogen gör comeback i veckans krönika. Russel Crowe är ”Robin Hood”. Vi tar även en titt på ”Familjen Jones” och ”En ganska snäll man”.

Robin Hood

Dagens Nyheter
”Det är onekligen både originellt och vågat att göra en film med titeln ‘Robin Hood’ – och som i ungefär tre minuter, av sammanlagt 140, handlar om just Robin Hood. Ni vet, Sherwood, sheriffen, trikåer, bakhåll och skatteåterbäringen … Scenografin är filmens bästa detalj. Och så Max von Sydow, 80 år, som sir Walter Loxley … Man blir genomlycklig av att både se och höra honom”, tycker Johan Croneman. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Robin Hood är ingen Gladiator, därtill är den alldeles för munter. Medan Maximus var hämnaren som skenade mot sin egen undergång är Robin Longstride en listig opportunist som längtar efter ett bättre liv men som också instinktivt vill göra gott … I jämförelse med nästan vilken annan actionfilm från 2000-talet som helst är den dessutom ovanligt snäll i våldsskildringarna. Scott bjuder helt enkelt på ett stycke gammaldags, välspelad matinéunderhållning, och det är ganska härligt”, anser Karin Svensson. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
Muskulöst filmberättande, effektiv och spännande action med plats för drama. Ett par matskedar humor. Bitvis en krigsfilm, och den som väntar sig fredlösa som bor i skogen och gör räder mot överheten blir kanske snopen … Musiken vävs snyggt in i helheten … En gammal matinehjälte har fått nytt blod. Det är mycket uppfriskande”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Robin Hood 2010 håller inte. Trots ett par skarpa skurkporträtt (Oscar Isaak som Prins John är inte helt fel), snygga bilder och en Cate Blanchett med skinn på näsan så missar man tavlan med råge. Kanske borde Ridley ha överlåtit denna till brorsan Tony”, funderar Magnus Blomdahl. Omdöme: Tummen ned.

Familjen Jones

Dagens Nyheter
‘Familjen Jones’ har ett fantastiskt upplägg. En underhållningsfilm som säger mer på 90 minuter än en massa djupsinniga, framåtblickande tidskriftsartiklar om konsumtionssamhällets framtid och de nya reklamstrategierna när det gäller att skapa nya prylbehov hos oss konsumenter … ‘Familjen Jones’ må ha sitt största existensberättigande som diskussionsunderlag, men den är bra underhållning också – ett gott stycke i alla fall … Men jag blir ändå riktigt upplivad av att en film som är tvättäkta konsumtionskritisk – och inte låtsas som att det på riktigt går att shoppa bort sin ångest – över huvud taget blir till”, anser Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”Familjen Jones är inte alls någon familj, utan fyra drillade marknadsföringsproffs, ett levande annonsuppslag som demonstrerar nya och dyra produkter för hela grannskapet och skapar ett sug efter omedelbar, glamourös förnyelse. Och samtidigt som grannarna kämpar med akut konsumtionsstress, kämpar fejkfamiljen Jones med att hålla såväl masken som de egna känslorna i kort koppel. Innerst inne är dessa livsstilsmannekänger också människor … Regidebutanten Derrick Borte mjuknar en aning mot slutet och tappar en del av skärpan. Men angenämt länge levererar filmen en intelligent balanserad, sötsurt sorgsen sedesskildring från de stora köpfesternas tid. Den resonerar kring gränserna för översäljande, samtidigt som den vältrar sig i produktplaceringar som i det här sammanhanget ironiskt nog är helt oklanderliga”, skriver Jan Söderqvist. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Filmen vill vara en tankeställare, och är välgjord med David Duchovny och Demi Mooresom det attraktiva paret. Gary Cole och Glenne Headly spelar grannarna som förgäves försöker uppnå samma coolhet och självsäkerhet … Börjar bra som en cynisk satir över tron på att shoppa sig lycklig. Filmen har svårare när den försöker hitta ett hjärta innanför produktplaceringen”, tycker Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”När den briljanta idén var kläckt var det tydligen slut på kreativiteten för så mycket mer händer inte. Bara några lama försök till sidohistorier som har ambitionen att tillföra ytterligare djup, men bara stannar på ytan och faktiskt mest känns som utfyllnad”, skriver Christina Gaki. Omdöme: Tummen ned.

En ganska snäll man

Dagens Nyheter
”Hans Petter Moland regisserar med humor. Skarsgård och de andra skådespelarna är intressanta, och det finns en hel del slipad, rolig dialog. Men det hjälper inte: det pubertala i hela tilltaget slår igenom och det slutar som Aki Kaurismäki i pilsnerfilmtappning. Det blir flabbigt och grabbigt, och i flinandet åt kvinnorna i sexscenerna, som ska vara skoj, röjs en ganska osympatisk manlighet”, skriver Mårten Blomkvist. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”De uppmärksammade sexscenerna i `En ganska snäll man´ är dock ren lyteskomik. Det är som ett larvigt sexskämt: Första gången kul, andra gången plumpt. Tredje gången borde man enligt det envisa upprepandets humorlogik skratta igen”, tycker Hynek Pallas. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Det är lite som en Kaurismäki-film, fast gjord med betydligt mer lättsamt handlag. Moland hittar alltid rätt ton i blandningen av sunkig vardagsrealism och skruvad komedi. Suverän hjälp har han av Skarsgård. Hans komiska tajming och lakoniska uppträdande gör att hans Ulrik, med alla sina brister, blir en mycket älskvärd slarver”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 4/5.

Mary & Max. Foto: Folkets bio

Veckans krönika bjuder på nygjord, klassisk skräck i ”Terror på Elm Street”, spanskt drama i ”Camino” och leranimerad vänskap i ”Mary & Max”.

Terror på Elm Street

Dagens Nyheter
”Man förlitar sig på dramatiken, vilket är lättare sagt än gjort med det träiga skådespeleri som utmärker en Michael Bay-produktion. Den största besvikelsen är att Samuel Bayer, en av världens främsta rockvideoregissörer, inte gör drömsekvenserna lika spektakulära som Nirvanas ‘Smells like teen spirit’ eller Marilyn Mansons ‘Disposable teens’, för att nämna två av hans verk … Om du somnar så dör du är filmens premiss. Tonåringarna kämpar desperat för att hålla sig vakna. Mot slutet gör publiken detsamma”, tycker Fredrik Strage. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
Hynek Pallas skriver: ”En nyinspelning på Wes Cravens original har en del att leva upp till och en mesig medelväg är ett uselt val … Det enda som är glädjande med nya Elm Street, där konsumtionsprylarna glänser ikapp med radhusen, är filmens klassrädsla: tjänstefolket reser sig ur det undermedvetnas aska och snittar upp suburbia (betyder ungefär förortslandet) – inifrån”. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”… det stora hela handlar det mest om själlös återvinning – och det är svårt att se någon egentlig poäng med den här remaken. Särskilt med tanke på att det enda riktigt skrämmande med filmen är hur otroligt snabbt man glömmer bort den”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Film.nu
Magnus Blomdahl tycker att ”Regissören, Samuel Bayer, har tidigare en historik inom musikvideobranschen, vilket märks. Det är glassigt och snyggt, vilket ger drömscenerna en fördel, men samtidigt också rätt tråkigt. Lekfullheten från originalet är borta och man saknar scener som den där Freddys tunga tränger fram ur en telefonlur … även om jag inte är riktigt övertygad om filmens kvalitéer ännu så är jag jävligt övertygad om att det hade kunnat vara så mycket sämre. En svag tumme upp.” Omdöme: Tummen upp.

Camino

Dagens Nyheter
”Camino har kammat hem alla priser som går att få i hemlandet. Men för mig som sekulariserad svensk är detta den tråkigaste och minst berörande av de flickdödar-filmer jag sett. Vore filmen en regelrätt dokumentär skulle jag kanske bli mer gripen”, funderar Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är inte så att filmen är rätt och slätt religionsfientlig … här öppnas istället en alternativ pärleport till någon sorts hemsnickrad sagoreligion som prisar den oskuldsfulla renheten i den första förälskelsens barnsliga upphetsning … Och just genom sin oskuldsfulla renhet blir Camino ett språkrör för tillvarons innersta, heliga väsen”, skriver Jan Söderqvist. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Camino bygger på ett verkligt fall där en troende spansk flicka utreds för att helgonförklaras efter att ha dött av en hjärntumör … Resultatet är inte särskilt lyckat … Det är också väldigt oklart vad Fesser egentligen vill säga med filmen. I ena sekunden känns det som om han vill rycka brallorna av religiös fanatism, i nästa känns han mest plastigt hoppfull och sagoartat religionsflummig själv”, tycker Emma Greay Munthe. Omdöme: 1/5.

Film.nu
”Du som inte räds lite tårar ska packa ned några näsdukar och bege dig till biografen, för det här är bra. Riktigt bra … Här handlar det mycket om att vara villig att offra och det berör mig på ett olustigt sätt … Tur är det då att man lagt fokus även på drömsekvenserna där barnets fantasi har fritt spelrum. Det ger ett välbehövligt andrum åt åskådaren. Sammanfattningsvis en mycket stark och sevärd film med fina skådespelarprestationer”, anser Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

Mary & Max

Dagens Nyheter
”Det finns mycket att titta på i ‘Mary & Max’. Man kan inte säga att Max helt saknar fog för sin åsikt att förment normala människor kan vara svårbegripliga … David Elliot skildrar [...] den verkligt udda människans känsla av isolering, fast med sorgsen humor. Historien om Mary är rörande; det riktigt fängslande är dock den mer indirekt berättade historien om Max och storstaden”, tycker Mårten Blomqvist. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
Malena Janson skriver: ”När Adam Elliot gör en leranimation i långfilmsformat på temat två ensamma själar finner varandra i en udda och livslång vänskap blir det knappast så sötsliskigt som synopsis antyder. Inte heller är det filmen man tar med sina telningar på … De börjar brevväxla och vi får följa två vardagligt förunderliga livsöden som vävs parallellt och ibland korsar varandra. Marys berättelse går i brunt, Max i grått – endast enstaka detaljer lyser ljusröda. Det är sorgligt, dråpligt och makalöst vackert i all sin fulhet.” Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”Leranimerade ‘Mary & Max’ är en svart och tragikomisk, men också hoppfull, saga för vuxna – där det dock stundtals blir lite tjatigt och tematiskt trångt bland alkoholismen, kleptomanin, depressionerna, agorafobin, döden, de suicidala tendenserna och hetsätningen”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 3/5.

Film.nu
“’Mary & Max’ är en visuellt sprakande, gripande och väldigt rolig film. Men en komponent tar aldrig över, utan regissören lyckas balansera glädje och sorg utan att det blir klyschigt och pretentiöst … Filmen är full av underfundig humor, karaktärerna är härligt “indie-oklara … Adam Elliots film är underbart vacker. Inte bara ur scenografiska och visuella aspekter, utan även för att han lyckas fånga en av de mest mänskliga känslor, nämligen ensamhet. Han gör det utan att det känns tillrättalagt och krystat”, skriver Tobias Tigerschiöld. Omdöme: Tummen upp.

Iron man 2. Foto: UIP

Den vecka fortsätter Robert Downey Jr att slåss i uppföljaren ”Iron man 2″. Och vi får veta allt om ”Pippa Lees hemliga liv” i recensionskrönikan.

Iron man 2

Dagens Nyheter
”Det finns, med några få undantag som ‘Dark knight’ en velighet i den nya tidens superhjältefilmerna. De lite konstnärligt sinnade regissörerna, som till exempel ‘Iron man’-mannen Jon Favreau, vill ofta betona superhjältarnas utanförskap och moraliska ambivalens – vilket är intressant filmstoff. Men de fastnar obönhörligen i det lätt hjärndöda leksaksträsket. Det börjar bli rätt tröttsamt med den här invasionen av barnfilm à la ‘Avatar’ för vuxna”, anser Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”I två timmar blixtrar, smäller och sprakar det i rasande fart. Även om man har sett inledande filmen (och det ska man nog) förbryllar den tvära klippningen lite och en del av karaktärerna skulle ha getts starkare presentationer. Acceptabel slit-och-släng-action är det ändå för den sugne. Roligt är det också att se genuina komikertalanger som Garry Shandling och Clark Gregg (från tv-serien New Adventures of old Christine) i biroller. Men det kunde ha blivit ännu bättre, med tanke på all denna inblandade talang”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Skådespelarna håller intresset vid liv ett tag och stundtals är det hyfsad komedi. Som helhet är ‘Iron Man 2′ fast i gamla tiders serietidningsklyschor. En otäckt skrattande skurk (Mickey Rourke), den bekymrade lojala kvinnan som Hjälten egentligen är kär i (Gwyneth Paltrow) och det unga bombnedslaget vars utseende det ska skämtas om (Scarlett Johansson). Det är som att vara på skolresa med en skock omdömeslösa mellanstadieelever”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Film.nu
”Jon Favreau är en öppen regissör, berättelsen om Iron Man bäddar för intressanta diskussioner eftersom superhjälten används mer som en atombomb än någon som likt Travis Bickle vill rensa upp New Yorks smutsiga gator. Och när det kommer upp politiska frågor i ‘Iron Man’ duckar inte Favreau för dem, som många andra regissörer skulle gjort, men han gräver sig så klart inte till djupet i dem. Hur skulle en superhjältefilm som gjorde det se ut”, menar Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen upp

Pippa Lees hemliga liv

Dagens Nyheter
”Filmen öppnar med en middagsbjudning där det skålas till huvudkaraktärens ära: ‘Hon är ett mysterium – en gåta!’ Problemet är bara att gåtan inte är särskilt intressant. Pippa Lee är så tråkig att jag inte bryr mig om hur hon blev sådan. Är man så trist får man bannemej skylla sig själv”, anser Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Den är snygg och välspelad, men aningen överprydligt och kraftlöst vuxenbeige. Den pratar för mycket om idéer som väger för litet,” tycker Jan Söderqvist. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Pippa Lees hemliga liv börjar kanske en aning indiepladdrigt, på en middag där förläggare och konstnärer pratar i munnen på varandra, men tar sig därefter ganska snabbt. Mot slutet har det växt till en rörande film full av svart humor, en film som med fin tonträff skildrar hur stökigt, kladdigt och absurt livet ibland är och kan vara”, menar Emma Gray Munthe. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Det här är inget mer än en tantfilm som utger sig för att vara något den inte är – djup. Du får mer valuta för pengarna om du går till Pressbyrån och införskaffar dig en harlequin-roman”, rekommendrar Tanja Appelberg. Omdöme: Tummen ned.

Underkastelsen. Foto: Folkets bio

Stefan Jarls ”Underkastelsen” handlar om de hundratals kemikalier vi alla idag bär i vårt blod, och är en av filmerna i veckans krönika. Vi tittar också på ”Invictus” och ”The last station”.

Underkastelsen

Dagens Nyheter
”Att kalla Stefan Jarls senaste dokumentär för ångestframkallande är ett understatement. Men man blir faktiskt upprymd också, konstigt nog, trots det hårda budskapet att du och jag och alla andra är vandrande cocktaildrinkar av kemikalier. I en tid där de dokumentära skildringarna har blivit väckarklockor som hörs långt över såväl dagspolitikens som nationernas gränser finns det något otroligt upplyftande i kraften i filmer som till exempel ‘Underkastelsen’”, anser Helena Lindblad. Omdöme: 5/5.

Aftonbladet
”Som helhet är ‘Underkastelsen’ en film som ifrågasätter, väcker tankar, engagerar och skrämmer. Om femtio år, när jorden och mänskligheten mår ännu sämre, kommer den kanske att kallas en förutseende klassiker … Om en världskändis som Al Gore hade utsatt sin exvicepresidentkropp för samma experiment som Stefan Jarl gjort, hade antagligen hela världen snart pratat om ‘cocktaileffekten’”, skriver Jan-Olov Andersson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
Stefan Jarls film är alltså inte en vetenskaplig studie i vilka kemiska substanser som finns i dagens människokroppar … Det är självfallet beundransvärt av Jarl att göra det forskarna inte lyckas med, nämligen att belysa massan om vad onda företag stoppat i våra kroppar. När allt kommer omkring så känns ‘Underkastelsen’ väldigt mycket som en tidningsartikel om vilka kemikalier som finns i människans kroppar – den är träig, jobbig och viktig”, tycker Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen upp.

Invictus – De oövervinnliga

Dagens Nyheter
”Nej nej nej nej. Inte Clint Eastwood och ännu en av hans sentida moralfabler. Inte Morgan Freeman som Nelson Mandela heller. Och titeln: ‘Invictus – De oövervinneliga’? Bespara oss, gode gud bevare oss för en helgonskildring … Men den som vill ha sig just sådana förväntade klichéer, ett stabilt hantverk utan yviga experiment, lite sport och en skärva nutidhistoria – go for it”, menar Maarit Koskinen. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”Med snitsigt manipulerade reportagebilder presenteras Morgan Freeman som Mandela, av sina anhängare kärleksfullt kallad Madiba, hans klannamn. Ja, för vem skulle kunna spela Mandela bättre än Freeman, bortsett från Mandela själv? … Det är så bra att ögonen tåras på mig när han svär presidenteden”, skriver Jeanette Gentele. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Invictus är en mycket bra film med en hopplös titel. Man behöver inte vara intresserad av rugby, eller kunna reglerna, för att fångas. Det handlar mer om spelreglerna mellan människor”, tycker Jens Peterson. Omdöme: 4/5

Film.nu
”Invictus kan inte reduceras till en sportfilm – alldeles för lite möda har lagts ned på att skildra dramatiska matchsekvenser för det, eller till en biopic om Mandela då syftet inte är att göra en djupdykning i Mandela som person, som i ovanstående ‘Farväl Bafana’. Kvar är en något opersonlig och för ‘Clintan’ okaraktäristisk film som mest känns som en avskalad historisk återgivning utan udd. Det är inte dåligt, men det är inte särskilt bra heller”, menar Oscar Krooni Omdöme: Tummen ner.

The last station

Dagens Nyheter
”… filmen är tyvärr också stendöd, om det inte hade varit för några enstaka skådespelarinsatser … Det ser ut som en bruksanvisning, film byggd på Wikipedia. Det spelar föga roll att Hoffmans fotograf, tysken Sebastian Edschmid (filmen är en tysk-brittisk samproduktion) har studerat många ryska 60-talsfilmer och kompenserar med ett stiligt formspråk – det förblir dött”, anser Johan Croneman. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Alla tar i från tårna i denna dramatiskt mättade kostymbakelse, men bland de stora gesterna ryms också spännande tankegods. Mitt i såpoperan finns intressanta frågeställningar om hur idéer föds och missbrukas, om destruktiv kärlek och hjältedyrkan … Det lätt parodiska porträtten av Sofia som grälsjuk dramaqueen och Leo som mysfarbror med glimten i ögat bäddar för många fina oneliners som ‘Du behöver ingen man, du behöver en grekisk kör.’ Men det är McAvoys storögde iakttagare som utgör filmens ankare, han räddar den lätt överlastade skutan från att kantra”, skriver Karin Svensson. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Rakt igenom fantastiskt skådespeleri, med Helen Mirren i spetsen som den ursinnigt grälande grevinnan. Förnuft mot känsla, hjärta mot hjärna, en tidlös dragkamp”, menar Jens Peterson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Det här är ett gott hantverk rakt igenom, det håller sig på rätt emotionell sida och mest imponerad är jag av Helen Mirren. Det är beundransvärt att se hennes arbete i den här filmen … Mirren är trovärdig i alla scener och förtjänar med all rätt den Oscarnominering hon fick för sin rollprestation”, tycker Christina Luoma. Omdöme: Tummen upp.

Roman Polanski under inspelningen av The Ghost writer. Foto: SF Film

Roman Polanskis återkomst, ”The Ghost writer”, är en av filmerna som tas upp i veckans recensionskrönika. Vi ger oss också på ”En galen natt” och ”Rough Aunties”.

The Ghost writer

Dagens Nyheter
”Det är minst sagt välkommet att se Roman Polanski återvända till en gammal hederlig konspirationsthriller, efter en visserligen gripande ‘Pianisten’, en ‘Oliver Twist’ för eftermiddagsteet och en ‘The ninth gate’, som efter en strålande inledning blev ett fullt haveri. Dessbättre havererar han aldrig här … ‘Ghost writer’ är möjligen inte märkvärdig – i synnerhet om man betänker verklighetens ännu genantare och grymmare praktik. Men den är märkvärdigt njutbar att betrakta”, anser Eva af Geijerstam. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”‘The ghost writer’ är ett läckert litet Kinderägg: flera förstklassiga filmer i ett och samma attraktiva koncept, därtill svept i många lager av ironier … Roman Polanski tvinnar de olika trådarna med en behärskad elegans som vi inte har sett maken till på mycket länge. Liksom i Chinatown ställs naivitet och en sorts motvillig och av omständigheterna framdriven sanningslidelse mot en bottenlös cynism och korruption. Här bjuds också ett lika dekorativt som dramaturgiskt konsekvent Chinatown-slut. Det är så sanslöst snyggt”, tycker Jan Söderqvist. Omdöme: 6/6.

Aftonbladet
”Polanski stegrar spänningen på ett mästerligt sätt. Genom att krama ur det bästa hos skådespelarna. Genom att i foto, klipp, musik skapa en kuslig stämning. Genom att dra in publiken i en hela tiden oförutsägbar historia”, skriver Jan-Olov Andersson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”För dig som är Polanski-fantast är det här en given film, det blir inte bättre än så här. Att filmen har ett högst aktuellt politiskt budskap gör den än mer sevärd. Förbered dig på över två spännande timmar i mörkret”, avslutar Esbjörn Guwallius sin recenssion. Omdöme: Tummen upp.

En galen natt (Date Night)

Dagens Nyheter
”… ‘En galen natt’ har något helt eget för att vara en actionkomedi, en rar undertext som gör att man förlåter alla konstiga genvägar i manuset. Det handlar om något som [sic] oactionaktigt som jämställdhet. Phil är, och framför allt vill vara, en jämställd äkta man som sätter en ära i att gå upp och laga matsäck till barnen och ta del av sin frus intressen”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Aftonbladet
”… storyn är tramsig och slarvigt skriven, och överlag tar ‘En galen natt’ förvånansvärt dålig hand om sin potential”, anser Karolina Fjellborg Omdöme: 2/5.

Film.nu
”Steve Carell är en väldigt tröttsam komiker. Han återvinner samma plastiga ansiktsuttryck i film efter film, och trots att han spelar riktigt bra i scenerna med Mark Wahlberg, är han inte mycket mer än något man hela tiden försöker dra blicken ifrån under denna film. Det hade dock varit orättvist att lägga all skuld på Carell, för vad denna film behöver är roliga skämt. Historien, skådespelarna (Fey, Wahlberg men även Ray Liotta och Mark Ruffalo) är det absolut inget fel på”, tycker Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen ned.

Rough Aunties

Svenska Dagbladet
”Det är både tungt och upplyftande att se Rough aunties. Tungt, därför att pedofilin, barnmisshandeln och avsaknaden av respekt för livet som filmen skildrar är förfärande. Upplyftande, därför att dessa idealister faktiskt gör en väsentlig skillnad i ett oerhört hårt samhälle. De visar respekt och kärlek i förhållande till dem som ingen bryr sig om”, anser Astrid Söderbergh Widding. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Bobbi Bear är en verksamhet som kämpar för utsatta barn i Sydafrika. De jobbar för att sexualbrottslingar ska få sitt straff, gör så att barn slipper bo kvar i familjer där de blir slagna … i långa sjok lutar det tyvärr åt ren känsloporr. Allt sammantaget är det ändå en film jag rekommenderar”, skriver Emma Gray Munthe. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
”I ‘Rough aunties’ finns det inget utrymme för någon slags comic relief, vilket gör den tyngre och hårdare – även om slutkänslan är hoppfull. Den rör sig hela tiden effektivt och nära människorna den berättar om, korsklipper elegant och visuellt stringent mellan olika öden”, tycker Helena Lindblad. Omdöme: 4/5.

Lebanon. Foto: Atlantic Film

”Lebanon”, ”Gainsbourg – ett legendariskt liv” och ”Kick-Ass”, tre väldigt olika filmer. Alla avhandlas de i veckans krönika.

Lebanon

Dagens Nyheter
”Det är en plågsam film även att se. Fokuserad, stringent och visuellt effektiv som bara den. Men som åskådare kämpar man mot känslan av total meningslöshet när det urskillningslösa dödandet, de blodiga sönderskjutna kropparna och de döda barnen passerar revy … Liksom i Ari Folmans prisade ‘Waltz with Bashir’ som kom förra året och handlar om samma krig, är det känslan av en fruktansvärd regelvidrighet som genomsyrar varje stridsscen. Krig är för djävligt tycks de säga, men när de mest grundläggande överenskommelserna om att vara försiktiga med civila överträds blir det ett skamfläck som aldrig går att tvätta bort – oavsett om man politiskt sätt kan rättfärdiga kriget i sig”, tycker Helena Lindblad. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Bara den som betraktar denna tragiska konflikt (Libanonkriget) i termer av ett fotbollsderby kan undgå att se hur medmänsklighet och kritik mot krigsmaskineriet präglar filmer som Lebanon. Det är tvärtom ett demokratiskt sundhetstecken när regissörer ur den generation som var med berättar om sina upplevelser – och genom dem ifrågasätter sin samtids krigshandlingar”, anser Hynek Pallas. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
Besättningen i stridsvagnen lämnar inte den och finns i den genom hela filmen.. ”De leds utifrån av en överordnad som då och då kommer in i vagnen, men mest betraktas omvärlden genom avskärmade skottgluggar. Det är klaustrofobiskt som en ubåtsfilm. Ingen vet riktigt vad de gör eller vart de ska eller varför och vem kan de lita på? Intensivt och ångestfyllt, ett kaos byggt på regissörens egna upplevelser”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”Overklighetskänslan är påtaglig och spänningen total. Det är rått, skoningslöst och obarmhärtigt. ‘Lebanon’ aktiverar alla sinnen och håller mig fastklistrad vid biostolen ända fram till the bitter end”, tycker Petter Stjernstedt. Omdöme: Tummen upp.

Gainsbourg – ett legendariskt liv

Dagens Nyheter
”Serge Gainsbourg blir aldrig helt rumsren. Hans kärlekspoesi är for skruvad. Man spottas ut i samma ögonblick som man sugs in … Popkultur, snusk, melankoli och under alltihop en utsträckt tunga och en galen dans. Det är den där utsträckta tungan, det understa skiktet, som [regissören] Sfar har lyckats fånga på ett storartat sätt”, anser Kerstin Gezelius. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Man önskar bara att Sfar (regissören) hade haft den goda smaken att låta bli den där tröttsamma, närmast obligatoriska inledningen, där en brådmogen pojke gör närmanden mot en yppig och fullvuxen kvinna som av någon anledning visar sig bli smickrad av uppvaktningen”, tycker Karoline Eriksson. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”Genom hela filmen är huvudpersonen förföljd av en liten djävul, hans andra jag, med enorm näsa och jätteöron. Å andra sidan gör dessa galna grepp historien till lite av en saga. Allt behöver inte vara sant, när det fläskas på med animationer och drömsekvenser. Bra skådespelare i alla roller. Och en film som visar att Gainsbourg var så mycket mer än den där sexlåten”, skriver Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”Musiken blir filmens räddning. Hans lugna, småporriga låtar är fina att lyssna till och tillsammans med de fantasieggande bilderna skapas ett mervärde för filmen. Annars är ‘Gainsbourg (Vie héroïque)’ bortkastad tid. Det är en fiktiv biografi, en ofärdig personskildring och en vidrig hyllning till en snuskhummer och osympatisk man ingen vettig människa rimligen kan identifiera sig med”, Petter Stjernstedt. Omdöme: Tummen ner.

Kick-Ass

Dagens Nyheter
”Har man liksom jag ilsknat till över att filmtjejer är så mesiga, får man nu svar på tal. ‘Kick-Ass’ är full av roliga idéer och snygga färger men är så våldsam att man till slut mår mer illa av det än av allt runk i världen”, skriver Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Och efter ett par misslyckade ‘blind-dates’ med vissna actionrullar som From Paris with love och The Bounty hunter kan jag bara utropa: Vilken skaparglädje, vilket skamlöst trams, vilken inkorrekthet, vilket röj! Kicka på”, anser Jan Lumholdt. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”Att definiera exakt vad som krävs av en film för att den ska bli kult är inte alltid helt lätt. Däremot vet man ofta att man har att göra med en kultfilm när man väl ser en … ‘Kick-Ass’ har verkligen all potential att bli just en sådan”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”I motsats till ‘Spiderman’ och liknande filmer tar ‘Kick-Ass’ inte sig själv på särskilt stort allvar, filmen är närmast en lek med hela genren. Det finns petitesser här och där man kan peka på, som att filmen är lite väl lång eller att vissa karaktärers historia känns outvecklade och bristfälliga. Men de är just petitesser som man lätt glömmer när underhållningsfaktorn är så hög. Jag njuter, ler stort och köper genast en ny biljett. Gör det du med”, skriver Petter Stjernstedt. Omdöme: Tummen upp.

Den fantastiska räven. Foto: 20th Century Fox

Wes Andersons ”Den fantastiska räven”, Andy Tennants ”The bounty hunter” och Jessica Hausners ”Miraklet i Lourdes” är de premiärer som avhandlas i veckans recensionskrönika.

Den fantastiska räven

Dagens Nyheter
”Den fantastiska räven är en tygellös ögonfröjd. Filmen är animerad på det gamla goda öststatssättet med bomull i stället för rök och cellofan där vatten brukar porla. Där man kunde ha tagit genvägar och sparat tid och pengar har man i stället svävat ut.
Filmen ”är ett intrikat konstverk. Så detaljrikt att när man sett klart filmen vill man omedelbart se om den igen, och sedan igen, och nu har jag tagit en paus för att skriva innan jag ser den en gång till”, sammanfattar Jane Magnusson. Omdöme: 5/5.

Svenska Dagbladet
”Den fantastiska räven är mycket riktigt en detaljernas film snarare än en rafflande heistfilm – även om den innehåller det mesta den genren kräver; utförliga planer visualiserade i minutiös grafisk form, överlistandet av grymma säkerhetsvakter (här i Råttas gestalt) och utdragna belägringssituationer. Det är i de fuktiga ögonen, de rufsiga pälsarna med exakt rätt lyster (möjlig att få till endast genom användandet av äkta päls) och i brandröken gjord av ljusgrå syntetisk ull som njutningen ligger”, skriver Malena Janson. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”‘Den fantastiska räven’ må vara baserad på Roald Dahls barnbok – men resultatet är distinkt andersonskt i både estetik och tematik … Det är självmedvetet – men också slugt, roligt och vansinnigt snyggt, med första klassens röstarbete rakt av”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Om andra brittiska barnböcker brukar kännas lite fantasilösa när de filmatiseras i USA är ‘Den fantastiska räven’ verkligen ett undantag. Musiken är medryckande på riktigt och inte bara ditlagd enligt mall. Scenerierna är verkligen små sagovärldar, med något av ‘Skrotnisses’ obeskrivliga charm. Den estetiska egenarten för tankarna till några av de bästa dockfilmerna från öststaterna som brukade gå i svensk tv på 1980-talet. Dessutom slösar Anderson generöst med fantasi, humor och levande porträtt. ‘Den fantastiska räven’ är något av det varmaste jag sett på bio på åratal”, anser Tobias W Lindqvist. Omdöme: Tummen upp.

The bounty hunter

Svenska Dagbladet
”Resultatet är mest dålig kemi mellan duktiga skådespelare i en hopplöst spretig historia som nog inte alls borde ha gjorts, faktiskt”, skriver Jan Lumholdt. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”‘The bounty hunter’ försöker vara både romantisk komedi och thriller men misslyckas med båda … Normalt sevärda skådespelare, men uselt manus. Med mycket möda och stort besvär försöker intrigen puffa in huvudpersonerna i olika pinsamma situationer, ansträngt och håglöst. Man kan fnissa lite nervöst ibland, men det går inte att tro på någonting i historien … Handbojor är ett av greppen för att förnedra Anistons rollfigur. Synd om henne, synd om den som tittar, synd, bara synd”, anser Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Miraklet i Lourdes

Aftonbladet
”Miraklet i Lourdes, är på sätt och vis en mix av en Lasse Åbergsk titt på ett visst fenomen, Roy Anderssonsk och Tati-aktig deadpan-humor och filosofiska funderingar kring vem som är värdig ett mirakel, varför då, och vem som är ansvarig. Det är bitvis underfundigt, men som helhet är det inte riktigt helgjutet”, anser Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Jessica Hausner (regissör) presenterar hela spektrumet av troende och tvivlare, som trots bättre vetande, hoppas på ett genomgripande förändring av sina liv. … har gjort en djupt rörande och djupt mänsklig film om allas vår osläckliga längtan efter ett kärleksunder som inte lämnar någon oberörd”, sammanfattar Jeanette Gentele. Omdöme: 6/6.

Film.nu
”Från Schuberts inledande ‘Ave Maria’ till det teologiskt genomsyrade fotot håller ‘Miraklet i Lourdes’ en gudabenådad hög konstnärlig kvalitet. Det faktum att den djupa historien hamnar i skymundan, bakom den estetiska perfektionen, säger allt om filmen som konstverk”, skriver Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp.

Så här kan det gula kuvertet komma att se ut (bilden är en illustration).

Har du laddat ner film olagligt från nätet? Då kan du vara en av dem som i nästa vecka får ett gult kuvert hem i brevlådan. Alliansregeringen tar nu i med hårdhandskarna för att få dig att betala för det du tittar på.

När det nu står klart att Ipred-lagen inte haft den effekt man önskade på den illegala nedladdningen av film, tar regeringen till en ny metod för att få bukt med problemet.
Med början veckan efter påsk kommer alla som har laddat ner upphovsrättsskyddat material från nätet att få hem ett gult kuvert.

I likhet med det orange pensionskuvertet kommer det gula kuvertet att innehålla en ekonomisk sammanställning. Det kommer tydligt att anges hur mycket material du har laddat ned, och hur mycket du ska betala i ersättning för detta.

Avbetalningsplan

Alla kommer att erbjudas en avbetalningsplan på sex månader, därefter kommer det att läggas ränta på beloppet.
– Vi tycker att det här ett juste sätt att ge folk en chans att göra rätt för sig, innan fallet går till åtal. Internetoperatörerna har varit mycket tillmötesgående att lämna ut de nödvändiga personuppgifterna när vi lade fram detta förslag, kommenterar en sakkunnig på regeringskansliet.

– Justitieministerns tankar om färgade kuvert gav mig en fantastisk idé. Det är viktigt att man uppmärksammar denna typ av olaglighet och att nedladdarna får skämmas, säger statsminister Reinfeldt.

Tillägget till Ipred-lagen kommer att träda i kraft efter påskhelgen, då även kuverten kommer att börja skickas ut.

Aaron Johnson och Kristin Scott Thomas i Nowhere boy. Foto: Nordisk film

En ung John Lennon samsas med hästtjejen Klara och en vilsen och orolig mamma i veckans recensionskrönika. Filmerna det handlar om är Nowhere boy, Klara och London river.

Nowhere boy

Aftonbladet
”Välspelat och gripande, en övertygande skiss där den som kan sin Lennon fyller i porträttet”, anser Joakim Wedholm. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
”Sam Taylor-Wood berättar om John Lennons tonår på ett överraskande gammeldags och känslosamt sätt. Överraskande, därför att en långfilmsdebut av en känd konstnär brukar ha arty-stämpel, antingen till temat eller formen. ‘Nowhere boy’ ser nästan ut som en standard-biopic av det mer seriösa BBC-slaget; första delen i en miniserie om Beatlesikonen.”
”Den enda besvikelsen är att John porträtteras som närmast omusikalisk och har fått en helt ordinär röst, långt från den berömda, metalliska som skar som en kniv genom den lallande popen.”, skriver Kerstin Gezelius. Omdöme: 4/5

Svenska Dagbladet
”Tidsandan är strålande, så även skådespeleriet, från unge Johnson till alltmera imponerande Anne-Marie Duff (Enigma, Magdalenasystrarna) som Julia och till den ständigt vältempererade Kristin Scott Thomas som moster Mimi. … i den kommande poplegendens (John Lennon) mytiska liv känns både sann, gripande och elegant. … Musik bjuds det också på, kanske inte just elegant men med ett visst beat”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 5/6.

Film.nu
”Vi visste att detta någon gång skulle hända. England är ett för litet land för dess rika musikhistoria, för att någon inte skulle vilja mjölka lite pengar på att göra biopics om dess popstjärnor … Det är helt enkelt inget Lennonskt med Taylor Woods film … Aaron Johnson är dock väldigt lik John, speciellt när han låter polisongerna växa lite. Jag misstänker att många kommer att uppskatta denna smågripande berättelse som kanske gör sig bäst om man glömmer bort att det är John Lennon den handlar om”, funderar Stephan Ramstedt, som går mot strömmen i sitt omdöme bland recensenterna. Omdöme: Tummen ner.

London river

Aftonbladet
”’London river’ är stundtals övertydlig med sitt budskap om tolerans och öppenhet kulturer emellan, och brister i trovärdighet genom att skildra London som en småstad där folk springer in i varandra stup i kvarten … Men det är också en fin, sorglig och anspråkslös liten film som berör”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
”’London river’ är en enkel film som man tycker om för det omsorgsfulla gestaltandet … I ‘London river’ blir Elisabeth och Ousmane (huvudrollerna) en liten trupp, famlande efter besked om vad som hänt deras barn. En vit, en svart, med olika bakgrund, tvungna att lita på varandra – det vi ser är en annorlunda film om ‘the war on terror’”, skriver Mårten Blomkvist. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Rachid Bouchareb (Infödd soldat) använder terrorattacken som en fond för att visa hur självmordsbombarnas agerande blottlade de fördomar och rädslor som puttrade under ytan i Storbritannien. Men också hur en krissituation tvingar människor att närma sig varandra. Han tar sig an historien från andra håll än de förväntade, som när Ousmane verkar bli fast hos polisen, men kommissarien själv visar sig vara både fransktalande och muslim … Brenda Blethyn är fantastisk som vilsen och orolig mamma. Hennes och den försynte Sotigui Kouyatés möte är det som lyfter London River”, anser Karoline Eriksson. Omdöme: 4/6.

Film.nu
”’London river’ är en film om fördomar och rädsla för det okända. Om att vi människor egentligen är ganska lika oavsett hudfärg, religion eller nationalitet. Både Brenda Blethyn (Elisabeth) och Sotigui Kouyaté (Ousmane) är lysande i sina roller … Budskapet har fått bli viktigare än filmupplevelsen … Det är för lite drama för att vara ett drama. Jag kan förstå och respektera att man har valt att gör filmen på det sättet, att inte alltid ta till extrema motsatspar utan vanliga människor … De som redan delar regissörens Rachid Boucharebs världsbild kommer att gå och se filmen och få bekräftelse. Men jag kan inte tänka mig att det var syftet med ‘London river’. Varför göra en film som kretsar kring ett budskap som endast de redan frälsta kommer att se?”, frågar sig Tanja Appelberg. Omdöme: Tummen upp.

Klara

Aftonbladet
”En ungdomsfilm mellan saga och uppfostrande hemläxa. Klara är en 14-åring som älskar hästar men aldrig fått rida. När föräldrarna skiljs flyttar hon med mamma till litet hus på landet där det finns hästar och där flickorna i skolan rider. Regina Lund spelar mamman, blondin i högklackat beväpnad med läppstift. Kjell Bergqvist är pappan på avstånd som säger att ridning är farligt men också ger Klara råd om att följa sitt hjärtas röst och vilja. Grannpojken har en sjuk mamma och ovanliga kläder och hånas av de andra skolbarnen. Men han lär Klara rida och de får en gemenskap mellan barnlek och tonårskärlek. Inget originellt. ‘Klara’ rider samma snitslade bana som väldigt många filmer gjort förut. Sympatisk”, skriver Jens Petersson. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
Den sommarljuva skildringen av Klaras envisa kamp för att lära sig rida på den udda hästen Star som ingen vill ha – tillsammans med skolans nördigaste kille Jonte, som alla vill reta – är fylld av just den rätta sortens spänningsskapande revanschism som finns i alla bra hästböcker – och filmer. De välfunna unga skådisarna Rebecca Plymholt och Joel Lützow gör fina insatser som den allvarstyngda unga duon som vid sidan av ridningen brottas med allehanda problem som mobbning och Jontes bipolära mamma. En hästfilm som ‘Klara’ är verkligen ett välkommet inslag i den alltför sparsamma svenska barnlångfilmsproduktionen, men under visningen kommer jag på mig själv mer än en gång att önska att ‘Klara’-böckerna hellre hade blivit en rejäl tv-serie med möjlighet att fördjupa och komplicera familjerelationerna som relief till Klaras hästliv”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”Klara är regissören Alexander Mobergs första långfilm efter den enhälligt sågade Mongolpiparen, en kalkon så usel att man valde att döpa om den till Nåt i kikaren vid dvd-släppet”.
Filmen ”…excellerar i schabloner, såsom onda överklassflickor med krökta överläppar och pärlhalsband, och repliker som får publiken att skruva på sig, såsom en tolvårings ‘Tja… han ful som stryk men snabb som vinden’”, skriver Malena Janson. Omdöme: 2/6.

Tahar Rahim i En profet. Foto: Sony Pictures

En profet, Änglavakt och From Paris with love. Den första hyllas unisont, de senare två har det lite svårare att vinna kritikernas gunst. Vi går igenom tidningarnas recensioner av veckans biopremiärer.

En profet

Dagens Nyheter
”Det hårdkokta, fulrealistiska, gråmelerade fängelsedramat ‘En profet’ har blivit nominerat och prisbelönat på längden och tvären – från Cannes till Hollywood – vilket är ganska glädjande eftersom det knappast handlar om någon konventionell publikfriare. Den är till att börja med totalt renons på allt vad identifierbara hjältar, hjältemod eller hjärtefrågor heter … Det är lättare att säga vad ‘En profet’ inte är. Den är inte en moralisk uppbygglig saga om våldet som urholkar själen eller en feel good-film om att lära sig en läxa och bli god, inte heller en skildring av svekkulturen i den kriminella världen à la ‘Snabba cash’. Ljuset i ‘En profet’ är, rätt oväntat, den solidaritet och lojalitet som växer fram mellan Malik och vissa av hans medfångar”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 4/5.

Aftonbladet
”Jacques Audiards Oscarsnominerade ‘En profet’ är en rå, skitig och realistisk, men stundtals också smått drömsk, fängelsefilm, som förtjänar att sälla sig till genrens klassiker… …Tahar Rahim – som spelar gangsterentreprenören Malik med en återhållsamhet som lämnar tittaren i ständig ovisshet om var karln egentligen står – har en utstrålning som borde kunna ta honom till Hollywood och tillbaka flera gånger om”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Igenom görs kopplingar mellan profeten Muhammeds och Maliks liv (filmens huvudperson) – inte minst i form av Reyeb som ängeln Gabriel. Och med upplösningen ger Audiard uttryck för en tro på individen som med religionen som inspiration kan höja sig över sina sociala omständigheter … Det är inte bara fantastiskt filmskapande utan också väldigt befriande i en tid då i synnerhet denna religion får ta emot så mycket spott och spe. Så kanske kan man i Malik inte bara se en profet, utan också en märklig – men för omständigheterna välbehövlig – förebild?”, anser Hynek Pallas. Omdöme: 6/6.

Film.nu
”‘En profet’ är med andra ord en djup filosofisk och psykologisk präglad film med många bottnar. Men trots att filmen har ett psykologiskt djup tillåts vi aldrig känna någon särskild sympati för någon av karaktärerna, istället hålls vi på ett emotionellt avstånd. Det här är ingen svaghet men det kan uppfattas som tråkigt för den ‘ordinära’ tittaren som gärna vill identifiera sig med protagonisten och vara känslomässigt involverad. Det här är lyckligtvis bara ett par minuter av en två och en halv timmar lång film som i övrigt är helt fantastisk och som ingen finsmakare får missa”, menar Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp.

Änglavakt

Dagens Nyheter
”Man kan förstå Johan Brisingers önskan att placera idén om livslust och mirakel i ett högst igenkännbart vardagligt – men återigen elegant Sköna Hem-inrett – sammanhang. Men i motsats till ‘Underbara älskade’ är ‘Änglavakt’ ännu mer entonig och därtill drabbad av sin till bristningsgränsen ansträngda och sentimentala konstruktion. Det ligger möjligen också i kammarspelets natur: här saknas den tidigare livgivande dimensionen av omvärldens reaktioner inför den privata sorgen och skulden. Och skam till sägandes: den vacklande föräldrarelationen borde fått större spelrum och blivit betydligt intressantare utan ängeln Walter som brobyggare”, anser Eva af Geijerstam. Omdöme: 2/5.

Aftonbladet
”Inga klyschor är för banala för att visa Tro mot Tråkig. Gott vin och dans är till exempel frigörande och bra. Att ta sig tid och spela schack med en ensam pensionär är också en God Sak Att Göra … Den som tittar riskerar akut cynism. Även om man håller med om allt blir man mer förbannad än berörd. Det är deprimerande förutsägbart. 

Skådespelarna gör sitt bästa. Izabella Scorupco skapar absolut trovärdighet som den förtvivlade Cecilia. Men de har svårt eftersom de inte spelar människor utan symboler. Det finns inget att identifiera sig med”, tycker Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Änglavakt väller fram som ektoplasma från ett positivt tänkande-konvent. Inplastad i ett konstant dånande musiksvall skramlar den tomt, övertydligt och enkelspårigt. Ska man nämna liknande filmer ligger reklamfilmen för chokladbiten Merci nära till hands … Johan Brisinger långfilmsdebuterade och gjorde publiksuccé med Underbara älskade 2006. Då hade han fått hjälp med manuset, som trots allt fungerade, nu har han skrivit själv, och det är väl där skon klämmer. Det är tveksamt om publiken sväljer det här. Att Micke Nyqvist repriserar sin roll som känslohämmad patriark räcker inte hur långt som helst”, anser Karoline Eriksson. Omdöme: 1/6.

Film.nu
”Filmen känns väldigt osvensk, inte bara för att franska talas genomgående i filmen, utan även för den drömska, kvasireligiösa ingången man tar. En slags religiös underton som inte riktigt uttalas. Detta är i grund och botten en upplyftande film, som uppmanar till handling istället för likgiltighet och hopp istället för uppgivenhet. Inget revolutionerande, men tänkvärt och varmhjärtat”, tycker Tobias Tigerschiöld. Omdöme: Tummen upp.

From Paris with love

Dagens Nyheter
”Se inte ‘From Paris with love’ om du är sugen på kyssar i Eiffeltornet och petting på Pont Neuf. Det är ingen kärleksfilm utan ett hjärndött actionspektakel av Pierre Morel (kidnappningsdramat ‘Taken’). Manuset har skrivits av Luc Besson, vars namn förr i tiden förknippades med sofistikerad, fransk action. Den här gången har han spånat fram ett pubertalt äventyr som till och med är dummare än hans egna nollnolltalsfilmer … Näst efter ‘Rush hour 3′ är ‘From Paris with love’ den larvigaste actionfilm som någonsin spelats in i den franska huvudstaden”, anser Fredrik Strage. Omdöme: 1/5.

Aftonbladet
”Det är, kort sagt, en film för dem som gillar sin action lite larvig och i slowmotion”, sammanfattar Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”De som aldrig skulle få för sig att se något som kan betecknas ‘röjig actionrulle där man slipper tänka så mycket’ (välkomna att citera, filmbolagets pr-avdelning) kan omedelbart räkna bort denna film ur varje framtidsplan … Grovt är det mestadels, med Travolta i John McClane-look och på autopilot. Är detta något för dig så köp en påse popcorn att smaska på. Det går även fint att äta dem utan denna film av regissören bakom Taken”, rekommenderar Jan Lumholdt. Omdöme: 2/6.

Film.nu
”Trots allt är ‘From Paris with love’ ändå en ganska rolig film med helt okej skådespeleri och manusförfattaren Luc Besson, som även har producerat filmen, har fått till en del oanade vändningar som ger filmen mervärde. Det är lättsam underhållning som funkar om man är på rätt humör. Därför blir det en något avbruten tumme upp”, tycker Christina Luoma. Omdöme: Tummen upp.

Problemet med denna film är att den, trots sitt innehåll, inte är revolutionär till formen. Den revolutionära filmen med bl.a. Eisenstein, Vertov och Godard (på 70-talet) hade ett starkt fäste i Sydamerika med det som kallades ”third cinema”. Men av det finns inga spår i Eyes Wide Open. Istället presenteras innehållet i denna film som i nästan alla andra dokumentärfilmer. Det kan visserligen förklaras, och försvaras med att publiken skulle varit betydligt mindre om formen varit lika revolutionär som innehållet. Men på film går det inte att sära på form och innehåll, vilket gör att vi kanske borde ifrågasätta Gonzalo Arijóns egentliga politik?

Film nummer två denna dag var filmen som utsetts till ”publikfavorit”. Hur kunde hon (utan frågetecken) är titeln på en hiskelig sörja om den kvinna som dolde sin HIV-smitta för sin man och deras två barn. Något förnedrande kallades hon HIV-kvinnan i Sveriges kvällstidningar. Jag finner det svårt att kritisera denna film utan att kritisera personen den handlar om. Men låt mig göra ett försök.

För det första är jag inte helt säker på varför man gjorde denna film. Det måste varit väldigt smärtsamt för alla inblandande och dessutom är den väldigt utlämnade (vilket ni säkert redan förstått), men dock utan att berätta om något större än Lillemors liv. Det känns som denna film hade varit ett utmärkt tillfälle för att berätta om hysterin kring HIV och aids, eftersom det var den som skrämde Lillemor till att hålla tyst om smittan. Men förutom en ynka textskylt illumineras det inte något om detta.

Utanför biosalongen hade man satt upp en artikel om Lillemor från Aftonbladet, vilket kändes rätt på något sätt. Sensationalismen är lika närvarande på duken i salongen som på väggen utanför, och vi hittar det också i filmens titel. En titel, som likt filmen, hoppar mellan skuld och förlåtelse utan att komma vidare, eftersom man inte frågar sig varför detta kunde hända. Detta är en lite smörig (det är Louise Hoffstens hummande som utgör filmmusiken) men också mycket svart film. Till och med de humoristiska inslagen (som förmodligen inte var menade som komiska) är nattsvarta. Det bästa exemplet är scenen där Lillemor på väg till fängelset åker vilse och måste ringa till fängelset för en vägbeskrivning.

Vår lökodlare har dock en anledning till att vara lite vresig. Hans dotter har nämligen förlovat sig och alla väntar på att giftermålet ska äga rum, vilket bara är möjligt om lökskörden blir fruktsam. Annars har familjen inte råd att gifta bort deras dotter, och de tvingas skjuta upp giftermålet till nästa lökskörd. Jag måste erkänna att jag störde mig en hel del på lökodlaren, och eftersom han är med i nästan hela filmen blev den lite tradig att titta på. Men däremellan fanns det guldklimpar som den sjungande vattnaren, och det är alltid intressant att se ett jordbruk som fungerar på ett annorlunda sätt än det vi är vana vid här. Och dessutom var den smakfullt utförd under influenser av cinéma-vérité.

Vi rör oss från Nigeria mot Tyskland år 90 nio noll. Nej så roligt ska jag inte få ha. Året är närmare bestämt 1989 och muren har precis rivits när punkbandet Einstürzende Neubauten blir det första bandet från väst att spela i öst. Uli M Schueppels Off Ways är filmen vi talar om. Och ihopklippt med det VHS-material han tog under spelningen (och speciellt vägen dit) blandar han nyfilmade intervjuer med några östberlinare som för första gången såg bandet de bara hade hört på taskiga, piratkopierade kassettband. Detta låter väl som en bra film, eller hur? Men…

Dessvärre utvecklas denna film till en film om Berlin som stad. Och hur den östra delen har förändrats sedan spelningen ägde rum. Vi får se hur några ur publiken vandrar runt i Berlin, med kameran ständigt bakom axeln så man inte ser deras ansikten, och tänker tillbaka på gamla tider samtidigt som de då och då beskriver hur det såg ut förr. Typ, ”Här fanns det ett lägenhetshus, men nu är det ett Burger King. Och under visningen hade jag svårt att inte tänka på att många andra städer har utvecklats mycket de senaste 20 åren. Jag förstår dock att Schueppel inte ville göra en dokumentär om själva bandet, men jag hade gärna sett att bandet (eller deras musik rättare sagt) introducerades lite tidigare. Det är mina två invändningar mot denna annars vackra film, som dock blir aningen repetitiv.

Babak Najafi är regissören bakom ”Sebbe”, en av filmerna som tas upp i veckans recensionskrönika. Foto: Michael Malmborg/Film i Väst

Sebbe, Green Zone, Eastern plays och Remember me. Vi går igenom tidningarnas recensioner av veckans biopremiärer.

Sebbe

Dagens Nyheter
”Sebbe” är också utan tvekan en av de starkaste svenska debuterna på länge. Svart och skoninglös men samtidigt med ett bultande hjärta.
Berättandet är drivet och effektivt, tystnaderna är fint utnyttjade. Starkast är ändå det välregisserade samspelet mellan Sebastian Hiort af Ornäs Sebbe och Eva Melanders mamma, en komplex och sårig relation som trots allt rymmer ett frö av äkta kärlek. Ett gnutta hopp”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 4/5

Svenska Dagbladet
”Det var länge sedan man såg ett så naket och hudlöst spel som det mellan Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melander. Så tyst och inbundet, men ändå så uttrycksfullt, där kroppsspråket säger allt det som inte kommer ut mellan läpparna. Samma kvalitet som finns mellan Ludwig Palmell och Pernilla August i Håkon Lius Miss Kicki som också råkar vara en mor/sonberättelse”, anser Jeanette Gentele.
”Det är en stark långfilmsdebut Babak Najafi gör med Sebbe. Han har redan visat vad han kan i ett antal kort- och dokumentärfilmer. Välförtjänt vann han priset för bästa debutfilm i Berlin i februari.” Omdöme: 5/6

Aftonbladet
”Filmens bildspråk, ljudspår och stämningar, är kongenialt med dess dystra budskap. Babak Najafi är faktiskt så mån om att berätta i just bilder och ljud, att han kanske inte själv sett bristerna i sitt eget manus. Fånig symbolik med en hund, scener som rinner ut i sanden och framför allt att man med filmens korta speltid (80 minuter) missat chansen till fördjupning i personporträtten.” ”…de båda huvudrollsinnehavarna är makalöst bra. Amatören Sebastian Hiort af Ornäs lyser lika starkt när han är tystlåtet ledsen som intensivt arg. Och Eva Melander har en utstrålning framför filmkameran som gör att det verkligen bränner till i många scener”, tycker Jan-Olov Andersson. Omdöme: 2/5

Expressen
”Najafi (regissören) gestaltar de här växlingsförhållandena med styrka och insiktsfullhet i den trassliga situationen. Dialogen och händelseutveckling går organiskt fram och för in intressanta symboliska inslag som balanserar mot det socialrealistiska, som att en herrelös gatuhund speglar både Sebbe och hans mammas inre känslor och utanförskap.”
”Allt som kan gå fel (för Sebbe och hans mamma), gör det. Och när allt ackumuleras, fumlas twisten bort. Det försvagar en smula. 
I övrigt är ”Sebbe” ett kraftfullt genombrott för såväl skådespelarna som regissören” skriver Ronnit Hasson. Omdöme: 4/5

Film.nu
Petter Stjernstedt gör tummen upp för “Sebbe”. Filmen “är ett socialrealistiskt drama om fattigdom, misär, alkoholism och mobbing. Som Ken Loach fast på svenska. Den tystlåtne Sebbe lever ett hårt liv. På skolan är han favorithackkycklingen och därhemma finns ingen tröst att få. Mamman växlar mellan att hata och älska sin son.
Eva Melander är strålande som Eva, Sebbes mamma. Hon balanserar skickligt mellan depression, ilska och glädje. Sebastian Hiort af Ornäs debuterar som skådespelare i rollen som Sebbe och det är imponerande. Valet att välja oetablerade skådespelare är smart. Det passar till filmens känsla och realistiska framtoning.”

Green zone

Dagens Nyheter
”Irakkriget börjar bli en filmgenre, skriver Eva af Geijerstam i sin recension i DN. Hon fortsätter; Lika säkert kommer Paul Greengrass ”Green zone” att få kritik för att den tar sig friheter med namn och personer under år ett av ockupationen.”
”Men den bristande dokumentära fullständigheten är inte det väsentliga hos någon av filmerna: de har velat komma åt de inre mekanismerna bakom verklighetens katastrofala missgrepp.
I ”Green zone” kombineras det med ett, jämfört med andra Irakfilmer, förskjutet perspektiv. Här gäller inte bara ett drama för invärtes skuldfördelande bruk, utan också en nyansering av bilden av irakierna.” Omdöme: 4/5.

Aftonbladet
”Filmen bygger löst på journalisten Rajiv Chandrasekarans bok ’Imperial life in the Emerald city’, utspelar sig i den gröna zonen i Bagdad och tar upp hur fakta får stå tillbaka för medvetet planterad desinformation kommen ur vissas önskan att gå in i Irak. En man kämpar med fara för sitt liv mot klockan för att få fram Sanningen, omkring honom fulspelas det åt alla håll.”
”Resultatet är inte på långa vägar lika rafflande eller adrenalinhöjande som de bästa scenerna i ’Bourne ultimatum’, men det är en habil och lagom underhållande actionthriller med politiska förtecken”, tycker Emma Gray Munthe. Omdöme: 3/5.

Expressen
”Damon letar efter Saddams massförstörelsevapen och finner att de inte finns. Vad gör han då där? Var inte hotet från vapnen själva skälet till kriget?
Fortsättningen är spännande action snarare än realistisk rekonstruktion. Men verkligheten finns hela tiden ruvande i bakgrunden och de svåra frågorna är aldrig långt borta. Inte bara de om förödande maktspel – skulle samarbete med en efterspanad Saddam-general verkligen gå för sig, anser Bernt Eklund. Omdöme: 4/5

Film.nu
Måns Wide tycker ”Den här filmen är som gjord för att reklammakare/filmkritiker/tyckare ska få hävda att ‘Om du gillade Bourne kommer du att älska Green Zone’. Det är inte nödvändigtvis sant. Men om du älskade Bourne kommer du antagligen att gilla Green Zone, och dessutom är Greg Kinnear med i den här filmen. Som bad guy. Jag tycker så här: titta på affischen, föreställ dig att filmen är drygt hälften så bra som den verkar vara och utifrån det kan du själv bestämma dig för om det här är något för dig”. Omdöme: Tummen upp.

Eastern plays

Dagens Nyheter
”Det är intressant att få se bilder från Bulgarien, även om man i ’Eastern plays’ ärligt talat får i sig ungefär lika mycket Typisk Debutfilm som Balkan. Där är tonårsgrabben som ska välja mellan att bli hårding eller att bejaka sina mjukare sidor, där är föräldrar framför tv:n, där är nihilism, slitna fasader och ostadig handkamera”, skriver Mårten Blomkvist.
”Kanske är scenen där Itso (filmens huvudperson) talar ut delvis så stark därför att det privata och det politiska här faktiskt tycks smälta samman. Den skröpliga Itso blir talesman för hela öst, där man skakat av sig kommunismen men i många fall fortfarande väntar på att det nya, bättre livet ska börja.” Omdöme: 3/5

Svenska Dagbladet
”Problemen börjar när filmen ska konstruera en historia. I botten vill Eastern plays vara ett brödradrama: Itso (Christov) när konstnärsdrömmar men har ett skitjobb, går på metadon och super; Georgi (Torosian) hänger med skinheads och misshandlar invandrare. Men dramat – eller vad de uselt spelade scenerna ska kallas – tappas ständigt och irriterande bort till förmån för det planlösa drivandet, Itsos turer med sin flickvän och en intrig om hur han blir vän med en turkisk tjej vars pappa misshandlas av Georgis gäng.”
Frågor om ”nationalism och diktaturens spår”, anser Hynek Pallas, ”kontra den långa gemensamma historien som finns mellan de olika länderna, inte minst i relation till Turkiet. Men detta har under de senaste två decennierna skildrats om och om igen – och på mycket skickligare vis än här”. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”Med ’Eastern plays’ lyckas regissören Kamen Kalev förmedla en känsla av alienation, och ge en kännbart deprimerande bild av rasmotsättningar, tristess och allmänt låg standard i ett slitet Bulgarien.
Men det är för många scener och komponenter som inte leder någon vart, i en film som saknar riktning lika mycket som människorna den skildrar”, skriver Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Expressen
Bernt Eklund sammanfattar, ”Två bröder återser varandra när ett bulgariskt skinheadsgäng attackerar en turkisk familj. Lillebror finns bland dem som slår, storebror försöker hjälpa de angripa och blir slagen.
Bröderna har inte setts på länge. Den äldre är narkoman och portad från det dystra hem tonårsgrabben försöker ta sig bort ifrån. 
Men brödrakärlek finns, någon slags insikt väcks…Kalev ville egentligen göra en film om barndomsvännen som blev narkoman. Christov spelar själv rollen nedtonat och eftertänksamt men dog innan inspelningen var klar, vilket rimligen bidrog till ett bredare fokus på rasism och utanförskap. En bättre bulgarisk film kommer du inte att se i år”, anser Bert Eklund. Omdöme: 3/5.

Remember me

Dagens Nyheter
”I ’Remember me’ får fanatikerna se mer än nog, och på pressvisningen såg till och med tonårstjejerna irriterade ut. En dålig och krystad film blir inte bättre av att slänga in en idol i varje scen”, tycker Jane Magnusson. Omdöme 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är en intrig värdig en dussinkomedi, men regissören Coulter klär den i en svårmodig, illasittande indiekostym. Det som är tänkt som en smart och rapp dialog blir tillgjort och stolpigt, och Pattinsons egenkära skådespeleri skär sönder de sista strimmorna av trovärdighet. Ofta är filmen så långtråkig att man gnisslar tänder.
Det finns enskilda scener som verkligen berör. Inledningen är chockartat stark, och twisten i slutet (som jag antar är hela anledningen till att man har gjort filmen) är verkligen oväntad och ger nya perspektiv på berättelsen. Men två angelägna scener räcker inte för att rättfärdiga två timmars stelbent överspel”, anser Karin Svensson. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”Kort sagt, ’Remember me’ är av ’Livsöden i New York flätas samman och folk lär sig saker om sig själva och livet så småningom’-typen. En och annan kliché hinns med under filmens gång, liksom en hel del dialog som väl ska kännas smart och ny men som mest känns ansträngd, Generation X-ig och daterad. Trots att det hela faktiskt tar sig mot slutet och en del fina scener smyger sig in ska man nog vara ett stort Robert Pattinson-fan för att få ut någon större behållning av filmen..”, skriver Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

Expressen
”Filmen irrar än hit, än dit och länge undrar man när det riktigt ska ta fart. 
Det gör det aldrig och ett stort problem är att snygg-Pattinson stundtals spelar över enormt. Men hans utstrålning räcker långt för den primära målgruppen – romantiktörstande 14-åriga tjejer. De kan säkert också uppskatta det carpe diem-budskap som filmen mynnar ut i”, skriver tidningen i en recension som är osignerad. Omdöme: 2/5.

Film.nu
“Även om filmen bitvis är tänkvärd imponerar varken dialog eller handling speciellt mycket. Men visst lyckas den få in några känslomässiga smockor och jag är övertygad om att jag skulle uppskattat “Remember me” mer om jag varit 18 år. En helt ok ungdomsfilm alltså”, tycker Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.