Jakten på Oscarn

Hakar på min ”kära” kollega i jakten på Oscars-vinnarna och tänkte bara lite kort nämna dokumentären Man on Wire. Högspänningsaction i ordets rätta bemärkelse, bokstavligt talat.

James Marshs film berättar på ett spännande och innovativt sätt historien om Philippe Petit och hans, minst sagt, spektakulära lindans mellan World Trade Center tornen. Filmen börjar med att Petit som barn läser om Twin Towers bygget och redan då bestämmer sig för att besegra dem. Sedan följer ett genialiskt korsklippande då vi likt ett träningscollage à la Rocky får ta del av själva bygget samt Petits träning. Vidare planeras det värre än i Valkyria och det smygs som i värsta sniperrullen. Ingenting får gå fel. När väl Petit väl står där uppe, redo att promenera ut mot sitt öde så vågar man knappt titta.

Att Man on a Wire kommer att få den där gubben känns redan spikat. Men att räkna ut Werner Herzog i förväg känns ju såklart som ren och skär idioti.

Sedan är väl förresten Rourke självklar? Det borde han vara.

Oscarskrönika #2

Igår tog vi ju ett djupdyk rakt ner i bästa manliga biroll-kategorin och diskuterade om Heath Ledger verkligen bör bli prisad för sin roll i The Dark Knight. Kanske lite orättvist, kan tyckas, att jag inte tittade närmre på de fyra andra herrarna som också fått nomineringar för liknande prestationer. Men orättvisan ligger väl i sådana fall mer i att Michael Shannon inte kommer få ett pris för sin lysande roll i, annars ganska tama, Revolutionary Road. Och att Philip Seymour Hoffman alltid håller hög klass och nästan oavkortat förtjänar en Oscar för varenda roll han tar sig an. Fader Brendan Flynn i Doubt är inget undantag. Josh Brolins skådespel i Milk ska jag först vila ögonen på senare idag, vilket leder oss fram till den femte mannen i kategorin – Robert Downey Jr. Filmen Tropic Thunder var ett stort (dåligt) skämt och man kan ju enbart hoppas att Downey Jr. är nominerad för diskussionens skull. Hur Hollywood ser på svarta och hur skådespelare förändrar sig och tänjer på etiska och moraliska gränser för att porträttera en karaktär. Tiden är alltid rätt för en sådan diskussion men platsen är illa vald. Detta blir blott en parentes i Oscarshistorien och detta är inte rollen Downey Jr. bör bli ihågkommen för. För en träffsäker analys och ett extremt noggrant avvägt och satiriskt inlägg i debatten om både minstral- och blackfacefenomenet är det stående tipset Spike Lees mästerliga Bamboozled från 2000.

Att gå igenom varenda en av de 24 kategorierna inför Oscarsgalan känns alltför tungrott. Men för att inte helt snöa in på enbart bästa manliga biroll kan vi kasta ett öga på de andra tunga kategorierna också. Just kammarspelet Doubt är överrepresenterat med hela fyra skådespelarenomineringar. Hoffman och Meryl Streep är väl kanske mest förtjänta och i Viola Davis fall så känns det lite väl tunt att bygga en nominering på enbart en scen, även om den är bärande för en stor del av filmen. Streep har inte vunnit en Oscar sen 1983 och det kan nog vara hennes tur, inte minst för att hon återigen påvisat sin otroligt bredd med både en komisk karaktär i Mamma Mia! och nu superseriösa Syster Aloysius Beauvier i Doubt. Fast samma sak om bredd kan ju sägas om Kate Winslet och hennes två starka roller i Revolutionary Road och The Reader. Bästa manliga huvudroll bör väl gå till den fantastiska Mickey Rourke för ‘Randy the Ram’ i The Wrestler, men han har tuff konkurrens av Sean Penns Harvey Milk.

Jag har sammanställt ett litet schema som ger en lite bättre överblick över hur Award Season 2009 har sett ut så här långt. Man kan även se det som en liten antydan på hur det kommer att gå inatt. Verkligen något för er som är engagerade i olika Oscarstippningar. Dock så är detta bara en karta över de tyngsta kategorierna och det som skiljer agnarna från vetet brukar ju snarare baseras på huruvida man gissar rätt i alla de små kategorierna.

Jag återkommer senare med mina tips i alla de 24 kategorierna.

Inför Oscarsgalan

Oj, oj, oj, vad jag längtar efter Von Triers Antichrist. Någon slags treminutersvisning har tydligen ägt rum i Berlin på filmfestivalen och snutten sägs vara spektakulär. Jag tror verkligen att Trier är som gjord för att regissera skräck. Trailer omedelbart tack!

Oscarsgala i faggorna och jag har nästan lyckats beta av alla nominerade filmer. Bäst än så länge: Slumdog Millionaire, Frost/Nixon, Revolutionary Road och Australia (tror ni mig inte?). Om jag ska ta och välja en så blir det nog Danny Boyles Slumdog Millionaire. Skön mixa av alla möjliga genres och ett score som sträcker sig långt bortom vad man vant sig vid. Verkar vara en älska/hata film men det ska ni inte bry er om; de tenderar oftast vara bäst

Oscarskrönika #1

Movie award season spinner på högvarv och kommer antagligen nå sin kulmen natten till måndag då vi kan följa den 81:a Oscarsgalan. Vägen dit har varit ganska bred och årets största galor, som redan passerat, har som vanligt viskat om vilket håll det kommer att luta.

Jag, som sakta men säkert betar av en nominerad film efter en annan inför den största filmgalan, är dock inte beredd att luta åt riktigt samma håll. Och jag kan bara anta att våra meningsskiljaktigheter kommer att se hyfsat likadana ut på måndag morgon.

En av mina tidigare farhågor har tyvärr redan besannats under de tidigare galorna, att Heath Ledger kammar hem pris efter pris. Och visst, postuma erkännanden i alla ära, men då borde väl i alla fall 1) filmen vara bra och 2) skådespelarinsatsen likaså. Eller? Nu är tyvärr inte så fallet med The Dark Knight och Ledgers The Joker. Visst kan bra skådespelare få priser trots medverkan i dåliga filmer, men det omvända, att bra filmer vinner trots dåliga skådespelare, är desto mera sällsynt.

Men om vi börjar med det förstnämnda – herregud vad dålig The Dark Knight är. Jag förstår verkligen inte vad många av hyllningarna bygger på. Jag tog mig an denna hype med lagom höga förväntningar, och ville väl mest att filmen främst skulle bibehålla, och enbart i bästa fäll fylla i med ytterligare resonans i, den fina ton Christopher Nolan skapade i Batman Begins. Men detta var ju snudd på pinsamt. Actionscenerna vill jag inte ens börja peta i, då de första 90 minuterna är totalt sönderklippta och man snabbt tappar både orientering och intresse. Och den nyfunna svärtan som Nolan bjöd på i sin första Batmanfilm, som totalt saknades i de två föregående travestierna Batman Forever och Batman & Robin, vart tog den vägen? Varför skänka så mycket mer karaktär till Bruce Waynes alter-ego om den ändå tillåts drunkna bland explosioner och trams i nästföljande actionfilm. För det är vad detta är, regelrätt action utan bredd, djup eller eftertanke. Det är en film som inte känns alls genomarbetad eller välgjord trots prislappen på en bra bit över en miljard (!) svenska kronor. Det om något är värt ett eget pris.

Men tesen är alltså att bra skådespelare bör kunna erhålla priser trots medverkan i dåliga filmer. Om så är fallet gäller det ändå inte här. Ledger är bra i The Dark Knight men långt ifrån lysande, något som borde vara det absoluta grundkriteriet för att tilldelas en guldboll, guldmask, guldstatyett, eller vad som helst. I sina bästa stunder är Jokern en relativt genomarbetat och väldigt mycket smutsigare utveckling på Jack Nicholsons karaktär. I sina sämsta stunderna, som är så många fler, får vi se en tafflig clownpastisch sammansatt av en skådespelare som inte tycks ta sin roll på fullt allvar. Att sminket är det bästa med The Joker 2008 säger även det en hel del.

Att Heath Ledgers liv abrupt förkortades förra året är sorgligt. Att han troligen kammar hem en Oscar för just det är rent utav beklämmande.