Interview av Steve Buscemi var väl ungefär som väntat om man bortser från att Buscemi själv inte riktigt passade in i rollen som ärrad krikskorrespondent och att Sienna Miller övertygade något otroligt som bortskämd såpasuperstar. Vart har hon hållit hus tidigare? Storyn är ju annars den samma som i den mördade Theo Van Goghs film med samma titel: Buscemi får i uppdrag att intervua Miller. Då han är van vid en helt annan sorts skriverier och ser sig som för mer vad gäller ytliga kändisporträtt struntar han helt enkelt i att förbereda sig innan det första mötet dem båda emellan. Hon å andra sidan kommer en timma försent och tar för givet att han vet allt om henne. Konflikt. Intervjun fortsätter efter många om och men hemma hos henne och blir till ett slags spel dem båda emellan, en maktkamp med många vändningar.

Interview har bra dialog, bra skÃ¥despelare och … en sjysst speltid. Däremot sÃ¥ dras den med de begränsningar som kammarspel av den här sorten alltid lider av, det blir aningens teatralt och krystat. Även rätt banalt frÃ¥n och till, men detta kanske jag förväxlar med realism … Interview är bra men inte alls lika bra som Buscemis förra Lonesome Jim, där har vi en klassiker.

Som alltid när det är filmfestival i hemstaden blir det inte fullt sÃ¥ mÃ¥nga besök som man skulle önska. Möten, ”vanliga” pressvisningar och andra förpliktelser pockar pÃ¥ uppmärksamhet. Den där riktiga festivalkänslan har svÃ¥rt att infinna sig, tyvärr.

Det har ändå blivit några filmer som är värda att nämna:

I Paranoid Park (regi Gus van Sant) följer vi 15-Ã¥rige Alex under nÃ¥gra för honom ödesdigra dagar. Hans passion är att Ã¥ka bräda och det är under en kväll vid den lite ”skumma” rampen Paranoid Park han blir orsak till en olycka där en säkerhetsvakt dödas pÃ¥ ett mycket makabert sätt (själva dödsscenen blir aningen komisk och pÃ¥minner lite om tyska kortfilmen Staplerfahrer Klaus). Alex snärjs in i nät av lögner, samtidigt som polisen är honom pÃ¥ spÃ¥ren. Snyggt berättat i pÃ¥litlig van Sant-stil.

Live! (regi Bill Guttentag) är en amerikansk film om en tv-producent som kommer på den ultimata gameshowen i jakt på tittarsiffror. Katy, som producenten heter, skapar programmet Live! där sex deltagare tävlar om vinster på 5 miljoner dollar. En förlorar och betalar med sitt liv i ett parti rysk roulette. Bisarrt, men inte milslångt från dagens förnedringsteve. Filmen känns dock förutsägbar och når inte riktigt dit jag hade hoppats. Tyvärr störs visningen av att festivalen bjudit in till skolbio på den här visningen. Ett gäng på kanske 20-30 gymnasieungar skämtar högljutt, pruttar och kastar godis under hela föreställningen. Blanda inte skolbio med festival i fortsättningen, Stockholms filmfestival! Många var mäkta irriterade efteråt.

AFR (regi Olivier Assayas) är en dokumentär om mordet pÃ¥ danske statsministern Anders Fogh Rasmussen. Men vänta, han är ju inte mördad… Nej, AFR är en mockumentär i samma anda som Death of a president (om pÃ¥hittade mordet pÃ¥ George W Bush). AFR är stundtals bÃ¥de intressant och rolig (publiken hajar till när filmaren rullar upp en historia om Fogh Rasmussens pÃ¥stÃ¥dda affär med en homosexuell kille) men flummar tyvärr iväg lite för mycket. AFR försöker vara dokumentär sÃ¥ mycket att det till slut blir lite för töntigt.

Några filmer till blir det under festivalen. Vilka återstår att se.

PS. Missa inte debatten om kvalitetsfilmens framtid, på Grand 2 kl 14.00.

Kollade på dokumentären om David Lynch med det innovativa namnet Lynch och slogs av hur lätt det är att fatta tycke för en film även om man egentligen inte tycker om den. Lynch är till exempel ett rätt dåligt hantverk vad gäller bland annat efterbearbetningen, överlag så är det en till ytan sett ful och amatörmässig film. Men den handlar om David Lynch, det är David Lynch som porträtteras i de horribla picture-in-picture sekvenserna, det är hans gröna kavaj som färgas grön och det är hans anekdoter som fyller ut speltiden. Historier om kossor som sprängs, jättekaniner och transcendental meditation. Alla i publiken älskar det, bara för att det är David Lynch. Så tacksamt kan det ibland vara att göra dokumentärfilm. Efter föreställningen svarade producenten på frågor och jag blev chockad när han berättade att en av fotograferna till Lynch även skjutit Pusher filmerna. Va! Höll jag på att utbrista men det gick ju inte.

Såg på senaste avsnittet av Festival TV idag och kan ju bara konstatera att det var bra mycket bättre på min tid, förra året alltså. Jag vet inte vart någonstans det gått snett men allt ser bara för jävligt ut, det är inte längre ett program utan bara lösa delar fult staplade på varandra. Och jag kan förstå tanken med att alla ska prata engelska och att allt ska vara så internationellt som möjligt men för vilka tittares skull då? Så många kan det väl ändå inte finnas.

Som det ser ut nu så har jag ett måste innan festivalen är slut: REC.

Ingen rök utan eld då vi befinner oss i ett litet samhälle i södra Arkansas i USA. Vid första glans verkar denna film skildra det tysta och händelselösa söder. Den lilla staden förvandlas dock snabbt till en mardrömsliknande thriller då en långvarig familjefejd eskaleras efter en begravning av pappan till de båda familjerna. Det handlar om hämndaktioner, brödraskap och heder. Det blir en skrämmande blandning i den annars trista och enformiga staden lika befolkad som en liten gata på exempelvis gamla stan i Stockholm.

Att hämnas för att försvara sin familjs ära visar sig här vara en riskabel affär för halvbrödarna, vilket också leder till två mord och mordförsök. Filmen saknar ingen känsla och är en fängslande skildring av 70-talets söder med skön inlevelsesynkroniserad musik och skådespeleri precis som i dåtidens klassiker om söderns mystiska drag. Den är tung helt enkelt.

Filmfestivalen och mystiska ärenden upptar all min tid. Jag hinner knappt skriva någonting.

Ikväll ska jag försöka pallra mig iväg för att se Juno, vet knappt nÃ¥gonting om den förutom att det är ngn slags abortfilm (pro fÃ¥r man väl anta) och att tjejen frÃ¥n Alias spelar med. Spännande värre … nej, men ngt mÃ¥ste man ju se. Är annars mest förvÃ¥nad över att alla tidningar och skribenter hajpar samma filmer och det är alltid storfilmerna som ändÃ¥, förr eller senare, kommer att gÃ¥ upp pÃ¥ bio. De har alltsÃ¥ redan sin publik garanterad.

Filmfestivaler är till för de små filmerna och filmarna, det är dem som det borde talas om. Att man sedan även visar publikdragare förstår jag, det är en ekonomisk fråga. Och slutligen, om ni (Stockholms Filmfestival) inte orkar satsa på sektionen Twilight Zone så lägg ner den. Som sann cineast och kännare av det extrema tar jag utbudet som en stor förolämpning. Så många luckor, oförståligt.