”Beeswax”
För dess värme.

”Fantastic Mr Fox”
För dess detaljer.

”The Girlfriend Experience”
För att den handlar om prostitution och finanskrisen. Och för att Sasha Grey är en bättre skådespelare än Julia Roberts.

”The Limits of Control”
För att det finns få filmer om konst och filosofi som kan betitla sig själva som coola. Ännu färre som den kanske coolaste filmen någonsin.

”Polytechnique”
För att den väljer att inte döma. Och för dess foto.

”Soul Power”
För att någon tog sig i kragen och klippte ihop denna film, trots att de klippte bort för mycket.

”Trash Humpers”
För att… den finns.

Jag är medveten om att min lista blev otroligt americentrisk. Jag vet inte om felet är mitt eller festivalens. Antingen tar Festivalen inte in tillräckligt mycket intressant film från andra länder än U.S.A, eller så ser jag inte tillräckligt mycket intressant film från andra länder än U.S.A. Jag tror t.ex. att ”Dogtooth” hade potential att komma med i listan, men eftersom jag inte såg den, kan jag omöjligt veta. Dessutom känns det inte rättvist att välja favoritfilmer utifrån produktionsland. Jag ser hellre filmen för vad den är, än för vart den kommer ifrån. Hur som helst så ber jag om ursäkt och ska försöka bättra mig. Som plåster på såren listar jag fyra filmer som inte kommer från U.S.A men som jag ändå tyckte väldigt mycket om.

”The Countess”
För att kropp och själ är ett.

”Fish Tank”
För dess hoppfullhet.

”The Mother”
För att Joon Ho-Bong gick tillbaka till den stil han använde i ”Memories of Murder” istället för den i ”The Host”.

”To Shoot an Elephant”
För att kameran är där den är.

Det var allt från mig. Jag hoppas att ni har läst och uppskattat min festivalrapportering samt mina recensioner. Jag hoppas även att ni har sett många bra filmer på biografen, eftersom det är något man inte kan göra var dag, om man inte går på Cinemateket såklart.

”The Countess” är en klassisk kostymfilm. Men Delpy behöver inte kråma sig som en Kubrick för att sätta sin personliga prägel på filmen. Karaktärerna filmas ömsint i all deras stolpighet och uttryckslöshet. Och att sedan Delpy väljer att baka in Madame Bovary-syndromet, där en karaktär blir fysiskt sjuk på grund av ett brustet hjärta, passar såklart väldigt bra in i en kostymfilm som denna.

Det ska finnas en tv-serie vid namn ”The Mighty Boosh”, eller något liknande, som jag inte sett. Hur som helst så har skaparna till denna serie gjort en långfilm. ”Bunny and the Bull” handlar om en karaktär som jag personligen är stört trött på. Denna karaktär är en lite inåtvänd helyllekille som rättar till pennor om de ligger snett på skrivbordet och som harklar sig lite lätt innan de gör ett tamt försökt till att prata med en söt flicka.

Vi har sett denna karaktär väldigt många gånger och jag har uppriktigt svårt att tro att någon vid deras sinnens fulla bruk kan eller vill identifiera sig med en sådan karaktär. Men nu råkar det vara som så att den andra karaktären i filmen också är helt omöjlig att identifiera sig med. En äcklig, ständigt ätandes och vulgär tölp som inte ens en mor kan gilla. Det finns alltså inte en människa att tycka om/tycka synd om. Filmen kretsar i kort om helyllekillens problem att ta sig ur hans lägenhet av anledningar som berättas i tillbakablickar. Det finns ett fåtal roliga skämt i filmen, men oftast förstörs de av att de understryker vad som är roligt, i en misstro till publikens intelligens. Dessutom finner jag vissa karaktärer och deras kopplingar till nationalitet som något problematiska. ”Bunny and the Bull” är tillsammans med ”Precious” de två sämsta filmerna att visas på festivalen.

En av de bättre filmerna är dokumentären ”Soul Power”, som jag måste ha glömt bort att skriva om eftersom jag inte kan hitta något om den i de förra inläggen. Precis som i ”Woodstock” får vi se hur en konsert anordnas och genomförs, denna gång i Zaire år 1974, med artister som James Brown och B.B. King.

Det enda jag har att invända mot denna majestätiska dokumentär är att den är sjukt kort. En tre dagar lång festival bör resultera i mer material än de 90 minuterna filmen består av. Och det är inte bara synd att vi missar härliga nummer, utan även för att filmen är otroligt vacker, vilket inte är konstigt när man ser att Albert Maysles hade ett par fingrar med i det fotografiska spelet.

Genom denna blandning av material effektiviserar Makhbalbaf något som skulle kräva mycket mer fakta och mycket mer tid för att berättas. Vi får en bild av tre problem i Iran som skulle kunna försvinna bara ett maktskifte ägde rum. Men tyvärr är censur, polisvåld och diktatur fortfarande något som måste bekämpas. Och Makhbalbaf ska såklart ha en eloge för att hon uppmärksammar dessa problem, och för sättet hon gör det på. Som en gammal lärare i samhällskunskap ofta sade medan han gjorde en konstig gest med nävarna: ”Saker och ting hänger samman”.

I ”To Shoot an Elephant” är kameran, likt Hana Makhbalbafs kamera när hon bevakar valfirandet, på plats. Men denna gången är platsen inte Teheran utan den befinner sig på Gazaremsan. Filmen följer ett gäng ambulansförare och några människorättsarbetare i deras vardag. Det spelar ingen större roll om de diskuterar med en jordbrukare eller befinner sig i ett sjukhus som bombas, kameran är på plats.

Det är såklart hemskt att se en film som denna, men att klaga är menlöst när man vet att det finns de som upplever dessa saker 24/7. Det enda jag vill klaga på är att filmskaparna väl ofta väljer att visa den sörjande föräldern som beklagar sig inför kameran. Bilder som dessa har vi, via televisionen, matats med sedan barnsben, och tyvärr besitter de inte den effekt som de borde ha. Men annars är ”To Shoot an Elephant” en riktigt vass, aktuell och modig dokumentärfilm, som inte lämnar någon oberörd.

Det finns inget riktigt narrativ i filmen. Det är mer ”en film hittad på soptippen” som en gammal Godard skulle sagt. Det har tagit lite tid för mig att fundera ut vad fan jag tycker om ”Trash Humpers”, men nu slutligen måste jag påstå att det är en väldigt bra film. Det är förmodligen inte en film som ”säger” alltför mycket om någonting, men den erbjuder en upplevelse, och inte bara en cinematisk upplevelse, utan en upplevelse om sydstatsliv och livet självt. En upplevelse om människor som väljer att gå en annan väg, in i minsta detalj, även när det kommer till saker att humpa.

Francis Ford Coppolas ”Tetro” är dock inte lika vrickad som Harmony Korines film. Men helt vanlig är den inte heller. Här blandas opera med burlesk teater och ett svartvitt drama om brödraskap. Den superba Vincent Gallo spelar titelrollen som flytt familjelivet och befinner sig i en liten stad i Argentina när hans lillebror söker upp honom för att ta igen de tio åren de varit ifrån varandra.

Precis som ”Gudfadern” och dess uppföljare handlar ”Tetro” om familjen. Och när man ser pappakaraktären som i filmen är en stor dirigent är det svårt att inte dra likheter till familjen Coppola. Nu är jag inte jätteinsatt i deras familjehistorik, men det känns ändå som att detta måste var en av Coppolas personligaste filmer. Det finns delar i ”Tetro” som minner om Coppolas storhet, men tyvärr är de kanske lite få och de är ofta långt ifrån varandra. Men trots det är ”Tetro” en bra och intressant film. Och dessutom är den vackert fotograferad med digital teknologi och inslagen i färg som inte är tillbakablickar är en fröjd för ögat och dessutom väldigt roliga.

Årets jury bestod av regissören Björn Stein, producenten Olivier Guerpillon, skådespelerskan Lina Englund, filmkritikern Fionnuala Halligan och sångerskan Maria Andersson.

Nedan följer samtliga vinnare och juryns motiveringar.

Bästa film
”Dogtooth” av Yorgos Lanthimos
Juryns motivering: Priset för bästa film går i år till en tankeväckande och engagerande film som tar oss med ett alldeles eget filmspråk till ett mardrömslikt och metaforiskt experiment i manipulation och förtryck. Bronshästen för bästa film går till den grekiska filmen Kynodontas (Dogtooth) av Yorgos Lanthimos.

Bästa regidebut
Cary Joji Fukunaga för ”Sin Nombre”
Juryns motivering: Priset för bästa regidebut går till en sofistikerad, mogen film som uppvisar ett självklart grepp om filmens språk och en stark känsla för hur man bäst berättar en fängslande historia. Alla är i fara här, men aldrig regissören, som mästerligt hanterar alla verktyg han har tillgång till. Filmen tar sina hjältar på en lång och riskfylld resa över en kontinent och låter betraktaren följa med varje steg på vägen. Priset för bästa regidebut går till Cary Joji Fukunaga för Sin Nombre.

Bästa kvinnliga skådespelare
Mo’Nique i ”Precious”
Juryns motivering: Priset för bästa kvinnliga skådespelare går till en skådespelerska som belyser komplexiteten hos en kvinna som slits mellan begär och avsky. Med sin musikalitet, timing och känslointelligens åskådliggör hon karaktärens självbedrägeri. Priset för bästa kvinnliga skådespelare går till Mo’Nique för hennes roll i Precious av Lee Daniels.

Bästa manliga skådespelare
Edgar Flores i ”Sin Nombre”
Juryns motivering: Priset för bästa manliga skådespelare går till en skådespelare som porträtterar både en ung man och ett mycket mänskligt dilemma på ett sätt som gör ett stort intryck. Hans rollkaraktär ramlar ner i en av samhällets många fallgropar men behåller en mänsklighet som lyser igenom i varje scen han medverkar i – med minimalt antal ord, för denna karaktär är ingen pratsam typ. Vi vet att vi kommer se mer av denna Honduranske skådespelare och vi ser fram emot det. Priset för bästa skådespelare går till Edgar Flores för hans rollprestation i Sin Nombre.

Bästa manus
Eran Creevy, ”Shifty”
Juryns motivering: Priset för bästa manus går till en film som har åskådaren fastnaglad i biostolen från den allra första bildrutan. Det är en berättelse om en nedåtgående spiral som landar i ett klimax som lämnar betraktaren kippandes efter andan. Extremt väl uppbyggd med ett underbart tempo och som, trots att den filmades med mycket begränsad budget, visar att man med ett bra manus kan komma långt, och i detta fall – hela vägen till toppen. Priset för bästa manus går till Eran Creevy för Shifty.

Bästa foto
Christophe Beaucarne, ”Mr. Nobody”
Juryns motivering: Priset för bästa foto går till en film där en komplext strukturerad berättelse blir vackert skildrad. Utöver att särskilja de olika handlingarna och göra dem lättare att följa så flätar fotot dem även samman och skapar ett magiskt och extremt innovativt slutresultat som är både spektakulärt och nyskapande. Priset för bästa foto går till Christophe Beaucarne för Mr. Nobody.

Bästa musik
Krister Linder, ”Metropia”
Juryns motivering: Jameson Music Award för bästa originalmusik går i år till skaparen av ett soundtrack som på ett avgörande sätt bidrar till att skapa en unik helhetsstämning i en film som tar oss in i en alldeles egen filmvärld. Priset går till Krister Linder för musiken till Metropia av Tarik Saleh.

Bästa kortfilm
”Logorama” av François Alaux, Hervé de Crécy, Ludovic Houplain
Juryns motivering: Priset för bästa kortfilm går till en högst underhållande vansinnesfärd genom en värld av tecken som är skrämmande lik vårt eget överkommersialiserade samhälle. En innovativ och rolig film om en dystopi där varumärkena blir bokstavligen levande. Priset för bästa kortfilm går till den animerade filmen Logorama av François Alaux, Hervé de Crécy och Ludovic Houplain (H5).

FIPRESCI-juryns val

Årets jury från internationella filmkritikerförbundet FIPRESCI består av Susanne Schuetz (Tyskland), Dejan Petrovic (Kroatien) och Ann Lind Anderson (Danmark).

Bästa film enligt FIPRESCI-juryn:
”Sin Nombre” av Cary Joji Fukunaga
Det Internationella Filmkritiker-priset går till en mångfacetterad film med felfria manus-, regi- och skådespeleriprestationer. Juryn blev rörd av filmens osentimentala ton, dess subtila kärlekshistoria och regissörens originella tillvägagångssätt som väver samman flera olikartade svåra teman där fatalism möter hopp. Det är en berättelse om behovet av tillhörighet, lojalitetens pris och förändringens styrka. Det Internationella Filmkritiker-priset 2009 går till: Cary Joji Fukunagas film Sin Nombre.

Hedersomnämnande:
Det Internationella Filmkritikerfederationen ger även ett hedersomnämnande till filmen Precious av Lee Daniels för dess kompromisslösa mod att berätta en rå historia om övergrepp, med Mo’Niques enastående i rolltolkning som mamman.

Övriga priser:

Audience Award (Publikpriset):
Stockholms filmfestivals publikpris 2009 går till ”The Cove” av Louie Psihoyos

1 km film stipendiet 2009 går till:
Amanda Kernell, regissören till ”Att dela allt”
Motivering: Årets vinnare berättar med ett slagkraftigt bildspråk en historia om spänningen mellan två älskare som nått en brytpunkt i sin relation då den ena av dem vill börja leva monogamt. Med nerv och narrativt driv drar hon med oss på en emotionell resa som skakar om och berör. Att denna smärtsamma skildring samtidigt är så vacker bådar gott inför framtiden för Amanda Kernell, regissören till ”Att dela allt”, årets 1km-film stipendiat!

Hedersomnämnande 1 km film:
Jöns Mellgren, regissören till ”Den mörka ön”
Motivering: För sitt trollbindande berättande, imponerande fingertoppskänsla och förmåga att levandegöra en hel värld ur en enda mörk ö av papp, går årets hedersomnämning av 1 km film till Jöns Mellgren och hans kärlek till hantverket i Den mörka ön.

Vinnaren i ifestival:
”Pim, Pam, Pum” av Asier Urbieta och Andoni De Carlos

Stockholm Lifetime Achievement Award 2009:
Susan Sarandon erhåller 2009 års Lifetime Achievement Award med motiveringen: Från en laglös servitris till hängiven nunna – Susan Sarandon skapar karaktärer, inte roller. Reflektion, förförelse och uppror levandegör hennes alter egon och utgör hörnstenar i hennes skådespeleri. Resultatet blir mångfacetterade kvinnogestalter, där feministisk glöd och kvinnlighet möts, vilket gör henne till en perfekt mottagare av årets Stockholm Lifetime Achievement Award.

Stockholm Visionary Award 2009
Luc Besson erhåller 2009 års Visionary Award med motiveringen: Luc Besson, en renässansman som gjort outplånligt intryck i filmens värld som manusförfattare, regissör och producent. Han har obevekligt utforskat nya världar och tagit med oss på en personlig resa från underjordiska tunnelbanesystem till havets botten, från djupaste rymden och in i sagornas värld. Luc Besson är definitivt en visionary.

Rising Star 2009 – Anastasios Soulis
Skådespelaren Anastasios Soulis erhåller årets Rising Star utmärkelse som instiftats av Stockholms filmfestival och L’Oréal Paris. Juryn, som består av representanter från Svenska Filminstitutet, Film & Tv-producenterna och Teaterförbundet samt skådespelarna Marie Richardson och Gustaf Hammarsten, har utsett skådespelaren Anastasios Soulis till Rising Star 2009 med följande motivering:
”Vår skådepelare utses till Rising Star för sin förmåga att med styrka och mjukhet, därtill med ett absolut gehör, gestalta unga människors liv och drömmar. Under 2009 har vi sett denne skådespelare i så annorlunda filmer som ‘De halvt dolda’ – i vilken han gör ett ruggigt porträtt av en ungdomsledare, den välmående svärsonen i ‘Bröllopsfotografen’ – med det goda ‘curlinglivet’ framför sig via hans roll som lillebror till storfräsaren i Johan Falk-filmatiseringarna – han som vill bli lika tuff, kall och rik som sina förebilder inom den kriminella världen – till den ytterst mjuke och osäkre vännen i ‘Prinsessa’, som vinner sin självständighet under resans gång. Vi vill ha mer och längtar efter att se vår Rising Star briljera såväl i huvudroller som i nya finslipade biroller.”

Kore-Edas förra film, ”Still Walking”, är smörig på samma sätt som ”Air Doll” är smörig. Men det är en finstämd och gullig smörighet som jag faktiskt kan uppsatta. Ibland kan man ställa svårare frågor utan att göra filmen helt becksvart.

En film som man inte kan kalla alltför sömnig är Urszula Antoniaks ”Nothing Personal” (inte att förväxla med den andra ”Nothing Personal” som visas på festivalen), som handlar om en ung kvinna som traskar runt i Irland på jakt efter lite lugn och ro.

Filmen rullar förbi i ett långsamt tempo och den berättar inte särskilt mycket om huvudkaraktären, eller inget alls som regissören efteråt stoltserade med. Alltså har vi att göra med en film om situationer, och inte en karaktärsstudie. ”Nothing Personal” är inget mästerverk, men väl en bra film om en osympatisk ung kvinna där dock miljöerna oftast blir intressantare är själva händelserna.

Trots att filmen slutar med att ett antal människor säger att kampen måste fortsätta, tycker jag att filmen kan vara något problematisk just för att den ger oss en illusion om att vi kommit en bra bit på vägen, vilket vi också har, men filmen förirrar sig tyvärr alltför mycket i nostalgi för att den ska kunna vara den kampfilm som jag tror den vill vara, och som den bör vara.

En film som tar upp en mindre kamp är Andrew Bujalskis ”Beesvax”, en film om ett syskonpar i Austin. Den ena av systrarna, Jeannie, har problem på jobbet, hon har en liten affär som hon samäger med en person som inte har riktigt samma syn på företaget som Jeannie.

Jag är osäker på hur Bujalski arbetar med dialog. Det finns en tendens hos mumblecorarna att improvisera dialog, men oavsett om den i ”Beeswax” är improviserad eller inte så känns den som det, vilket är bra. Bujalski har lyckats att filma en grupp karaktärer så att de framstår som äkta, både som karaktärer och människor. Och att sedan en av karaktärerna sitter i rullstol vilket inte framstår som ett gigantiskt problem i filmen är såklart värt att beundra.

Precis som jag förutspådde var det inte Ratanaruangs bidrag som gjorde mig besviken. Ratanaruangs episod om en överklasskvinna som får sin bil lagad av en hemlös och döv man var inte bara den vackraste berättelsen, det var även den klart snyggaste episoden, där Ratanaruang digitalt fångar Bangkoks splittring i det traditionella och det nya med stor precision.

Resterande episoder (förutom nummer två) var så platta att jag inte ens orkade lägga regissörernas namn på minnet. Det enda jag vill tillägga om denna film är att jag äcklades mycket av den första episoden, där en blind flicka träffar en ung man som tar ut henne på sightseeing. En historia som liknar den klassiska sagan om en (hjälplös) prinsessa som måste räddas av den tappre riddaren. Dock vill jag tipsa er om det galna som händer efter att filmens eftertexter rullat klart. Jag hoppas såklart att ni som läser detta aldrig vanärar filmskaparna genom att gå före filmen är slut (d.v.s efter eftertexterna). Men ifall ni gör det. Sluta med det. Och gör det absolut inte om ni ser ”Sawasdee Bangkok”.

Jag slutar aldrig att fascineras av filmer som handlar om att se och att uppleva. ”Flickan” handlade bitvis om det, detsamma gäller Samantha Mortons ”The Unloved”. I klassisk diskbänksmanéer får vi här följa en ung flicka som efter att ha misshandlats av sin far tvingas flytta in på ett barnhem. Styrkan i ”The Unloved” är att den håller sig så långt borta från klyschor som den bara kan, trots att dessa är relativt vanliga inom socialrealism.

”The Unloved” är dock inte en klassisk socialrealistisk berättelse, utan gränsar istället till någon slags poetisk realism. Molly Windsor som spelar huvudrollen är helt lysande, i hennes ansikte speglas det hon upplever på ett gripande och vacker sätt, trots att det hon upplever är dystert och ofta hemskt. Det skulle vara lätt att anta att Morton som ofta prisas för hennes skådespelartalanger är duktig på personregi. Men så verkar också vara fallet, för det är inte bara Windsor som går pricklös ur detta drama, min favorit Robert Carlyle imponerar stort, vilket även Lauren Socha gör i rollen som Lucys vilsna vän.

Det hade dock varit orättvist att bara hylla ”The Unloved” för dess skådespeleri. Morton visar även en känslighet för bild- och ljudspråk. Till skillnad från vad damerna bakom mig sade efter visningen så märks det verkligen inte att detta är en debutfilm. ”The Unloved” är en film gjord av en säker hand, som vet att en regissör måste älska alla sina karaktärer.

Och jag ger mig själv rätt i det antagandet eftersom det är just det vi kan se i Lynn Sheltons ”Humpday”. En film om två vänner som under alkoholosande omständigheter bestämmer sig för att spela in en porrfilm tillsammans. I huvudrollerna ser vi mumblecore-regissören Mark Duplass och skådespelaren Joshua Leonard, och i deras ansikten kan vi inte bara spåra en manlig sexualitet i kris, utan även identitetsfrågor som har med klass och livsstil att göra.

”Humpday” är förmodligen festivalens hitintills roligaste film. Jag satt och halvlog under visningen, när jag inte vara upptagen med att skratta ikapp med resten av publiken som även ärade en frånvarande Shelton med spontana applåder.

I dessa dagar när independent inte längre betyder independent har jag kommit på en teori om att man kan räkna ut hur independent en film är beroende på hur lång filmens tack till-lista är. ”Humpday” har en lång lista med personer som tackas, ”The Girlfriend Experience” har en kortare eller ingen alls, om jag minns rätt. Men filmen är såklart inte sämre för det.

Steven Soderberghs näst senaste film tar också upp sex och samlevnad. Men här kretsar historien kring Chelsea, en prostituerad som utöver sexuella tjänster även erbjuder kunderna tiden före och efter sexet. Alltså, drinken och middagen innan, och natten och frukosten efter.

Runt henne kretsar förra årets valkampanj som slåss med finanskrisen som det hetaste samtalsämnet. Effekterna av en ständig ångest och rädsla har en stark närvaro i filmen, det är det enda som torskarna diskuterar med Chelsea som förvandlas till en knullbar klagomur. Och mot vår förmodade vilja, tvingas vi sympatisera med Chelsea trots att hon aldrig explicit får den offerroll som vanligtvis ges till prostituerade, och detta är ett modigt drag som Soderbergh förmodligen plockat upp från Jean-Luc Godard, som gjorde samma sak i flertalet av hans sextiotalsfilmer. Jag antar att Sasha Grey, som spelar Chelsea, hade mer än ett finger med i spelet. Till vardags livnär hon sig som porrskådis, vilket ger oss ännu en dimension att utforska i detta mångbottnade lilla underverk.

Alltså handlar inte ”Moon” om hur det kan gå när artificiell intelligens blir maktlysten och sätter käppar i mänsklighetens hjul. Istället tar filmen lite oväntat upp marxistiska teman som arbetaren och dennes roll i samhället. Och den tar upp ämnet på ett intressant sätt, och dessutom beundrar jag Jones för att han vågar använda sig av något så smutskastat och oseriöst som ”comic reliefs”.

En film som inte använder sig av ”comic reliefs” är Polytechnique, en film om en skolmassaker som ägde rum i Montreal år 1989. Regissören Denis Villeneuve visar stor respekt till detta svåra ämne, och i jämförelse med Gus Van Sants ”Elephant” finns här en något bättre kvinnosyn.

Filmens första hälft är nästan genialisk, men när filmen på en smörig gitarrslinga drar iväg för att visa massakerns efterverkningar blir den tyvärr mindre intressant. Detta beror förmodligen på att man hade räknat med att få några svar, frågor eller teorier om ämnet, vilket helt lämnas ut sidan för nästan meningslösa karaktärsporträtt.
Men ”Polytechnique” är värd att ses bara för den första hälften, och den är dessutom sjukt snygg med det svartvita fotot som målar upp ett kargt och snöfyllt Toronto som bebos av några karaktärer som skildras med samma ömhet oavsett om de är offer eller gärningsmän. X4E2AF94NR7V

Jag var inte överraskad av att höra mina vänners negativa reaktioner efter visningen. Filmen kan ses som innehållslös och ofokuserad om man ogillar abstraktioner eller nonnarrativ film (se bara Roger Eberts underhållande men helt värdelösa recension). Jag tillhör dock inte den gruppen, och finner filmen mycket intressant i filmens försök att spegla vår tids rädsla för poesi och mysterier utan lösning.

En annan film jag uppskattade väldigt mycket var ”Fantastic mr Fox”. Wes Andersons gammeldags animerade filmatisering av Roald Dahls kända bok. Till skillnad från ”Limits” så överraskar dock ”Fox” inte på något sätt, förutom att det är ett väldigt snabbt tempo och de få vilostunderna mellan alla fartfylldheter.

Anderson är känd för sin detaljrikedom, men jag misstänker dock att stora delar av den försvinner i och med det snabba tempot, både när det gäller berättandet och kameraföringen. Men vad gör väl det när man med hjälp av en DVD-spelare kan se filmen hur många gånger som helst och kanske även frysa bilden för att insupa alla detaljer.

Tematiken i ”Fox” känns igen från tidigare Anderson-filmer. Sympatiska excentriker med fötterna någonstans mellan jord och moln samt den ständiga halvtrasiga familjen. Jag tycker det är roligt att Anderson vågade blanda megakändisar som George Clooney med megaokändisar som Eric Chase Anderson i rollistan. Och det är bara en av många saker som gör att ”Fox” känns genuin och väldigt personlig, vilket är ett problem när det kommer till animerade filmer.

Hennes film, som är baserad på Kolbeinn Karlssons serie ”Att sova och drömma om mat”, kan du nu se på festivalens hemsida.

”Eva-Marie Elg gör Kolbeinn Karlssons underliga serie med samma namn till en om möjligt ännu mer bisarr film. Ackompanjerade av Kallioinias mystiska musik- och ljuddesign ges serierutorna nytt liv i drömskt perspektiv”, skriver festivalen om filmen ”Att sova och drömma om mat”.

1 km film-stipendiet delas ut av Stockholms filmfestival till en ung svensk filmare. Tio finalister får sin film visad på festivalen och vinnaren får göra en kortfilm som visas på nästa års festival samt på SF Bio. Bland tidigare vinnare finns Alexandra Dahlström, Amanda Adolfsson, Daniel Wallentin, Babak Najafi och Jens Jonsson.

Priset består av 100 000 kronor från Svenska filminstitutet samt produktionshjälp från Nordisk Film Post Production, Riviera, Dagsljus, Twentyfourseven och Cinepost.

Vi på Film.nu hoppas naturligtvis att Emie tar hem segern i år!

Bongs ”Memories of Murder” imponerade stort på mig. Underhållande kriminalfilmer ser man inte särskilt ofta, speciellt inte filmer där fokus inte ligger på själva brottet. ”The Host” och Bongs bidrag till ”Tokyo” gjorde mig dock något besviken. Jag hade väntat mig mer av monsterfilmen, och ”Shaking Tokyo” försvann lite mellan Caraxs underliga och Gondrys sockersöta bidrag. Med ”Mother” är dock Bong tillbaka. Filmen inleds med dans, som till en början är totalt oförståelig, men som till slutet (tyvärr) sätts i en kontext. Och det är kanske Bongs stora problem, han vågar inte riktigt göra något helt befängt eller ologiskt. Vilket är något som jag tror är kompetent nog att hantera, som man inte kan säga om många filmskapare, förutom David Lynch och andra filmskapare som sysslar med absurdism eller surrealism.

Man kan prisa ”The Mother” bara för att filmens protagonist är en äldre kvinna som är mor till en något långsam ung man. Att sedan modern måste utföra en utredning när hennes son sätts i fängelse för något han inte gjort. Det räckte dock inte med en utredning utan hon måste också bege sig ut för att utkräva hämnd, med kiropraktikernålar i högsta hugg.

”La Nana” handlar också om en något äldre kvinna. Ett hembiträde i 40-årsåldern, som efter att ha isolerats hos en familj i tjugo år blivit lite ”loco”. Klasskillnader är sällan lika lätta att skåda som i relationen mellan en familj och dess hembiträde. Detta beror på de konstiga omständigheterna man utför yrket hembiträde på. Man lever tillsammans med en familj en längre tid. En isolerad tillvaro där gränsen mellan arbete och fritid är så gott som utsuddad.

Denna tillvaro har gjort Raquel lite vilsen, och denna vilsenhet beror på ett politiskt problem. Tyvärr är detta inget filmen vill ta itu med. Istället försöker Silva få oss tro att lösningen på detta problem är personligt, och inte politiskt. Vem som helst klarar inte vilka situationer som helst, bara den har en vän. Det finns gränser.

Ingen film är opolitisk, men alltför många filmer idag är apolitiska. ”La Nana” är en av dem, vilket jag tycker är tråkigt, när nu temat var så satans intressant. Om man vill se en film om maktförhållanden i hemmet rekommenderar jag istället Joseph Losyes ”The Servant”, med en grym Dirk Bogarde i huvudrollen.

För 20:e året i rad: Nu är det återigen dags för Stockholms internationella filmfestival!

12 dagar sprängfyllda med film från jordens alla hörn. Film.nu bjuder dig självklart på recensioner, bloggar och vimmel från festivalen.

Besök vår festivalsajt!

I samarbete med 20-års jubilerande Stockholms filmfestival delar Film.nu ut årskort och biljetter till valfria visningar under vinterns festival!

1-5 pris: 1 årskort samt 3 biljettvouchers till Stockholms filmfestival 2009.
5-10 pris: 1 årskort samt 1 biljettvoucher till Stockholms filmfestival 2009.

För att vara med i utlottningen av biljetter och årskort måste du svara på följande tre frågor. Du får gärna gå in på www.stockholmfilmfestival.se och leta efter svaren.

Tävlingen är avslutad. Tack för alla bidrag!

Stockholms internationella filmfestival pågår 18-29 november. Tolv dagar fyllda med 180 filmer, regissörer och skådespelare som möter dig på biograferna, seminarier och härliga red carpet-visningar. Se de senaste filmerna först av alla!

Låt oss börja med en liten lista med ett axplock av några av de filmer jag själv trånat efter – och en länk till något roligt att läsa om var film:

The Limits of Control
The Fantastic Mr. Fox
Map of the Sounds of Tokyo
Trash Humpers
Beeswax
Mother
The Girlfriend Experience
Metropia
Tetro
Humpday
Thirst
The Maid
Dogtooth
Air Doll

Life Achievment Award tilldelas i år Susan Sarandon, vilket i mina ögon är ett rätt konstigt val. Visserligen är hon talangfull, men har knappast medverkat i filmer som gör hennes konstnärsskap till något speciellt, intressant eller för den delen, mästerligt.

Ännu märkligare kan man tycka det är att årets Visionary Award tilldelades Luc Besson, vars ”säregna visioner” (eller hans ostiga design, konventionella bild- och ljudspråk och slätstrukna estetik) tydligen får Stockholm Filmfestival att dräggla av förtjusning. Märkligt och skamligt.

Utöver festivalens alla visningar kommer det såklart hända annat. Festivalen fyller tjugo år (lite som jag själv igår), vilket självfallet kommer att firas med humpa och skumpa. Jag talar nu om festivalen och inget annat. Det häftigaste de lyckades koka denna gång var förmodligen isvisningarna,som ingen människa vid sina sinnens fulla bruk vill missa. Alltså ska du den 7 november ska du fylla din termos, bege dig till Stureplan, hitta någon/några att hålla om – enbart för att hålla värmen, såklart – och njuta av Michel Gondrys mästerliga Science of Sleep.

Ni kan läsa mer om Stockholm Filmfestival på deras hemsida, och glöm inte att ni, inom en snar framtid, kan läsa om festivalens filmer här på Film.nu.