Gran Torino kommer tydligen att bli Clint Eastwoods sista film som skÃ¥despelare (även om han nyligen satt detta pÃ¥stÃ¥ende inom parentes). Ok, efter att ha sett honom i Gran Torino tycker jag att det är en utomordentligt bra idé. Clint har alltid varit en av de främsta, för mig, bÃ¥de framför kameran och bakom men nuförtiden känns han alltför begränsad och visst; 78 Ã¥r kan begränsa vem som helst. Han övertygar helt enkelt inte längre, eller sÃ¥ känns det bara tröttsamt att se honom försöka spela pÃ¥ samma sätt som han gjorde när han var ung, och bra … Dessvärre är det inte bara hans egna prestation som skÃ¥despelare som försämras utan det verkar även vara allt annat som har med filmskapande att göra, regin sackar (skÃ¥disarna personifierar idioti till 100%) och klippningen saknar tempo (och ja, jag vet att inte Eastwood klippt filmen). Jag hade verkligen sett fram emot Gran Torino, älskade postern, uppskattade trailern. Men filmen magplaskar totalt. Det märkliga är att folk inte verkar se det som jag ser; en slagen hjälte som borde slutat efter Mystic River. TrÃ¥kigt men sant. Diskussionen pÃ¥gÃ¥r även pÃ¥ Weird Science.

Och så ett lästips. Till råga på allt en blivande klassiker.

Det kommer en tid dÃ¥ Ã¥rhundradets tv-serie skall till att utnämnas. Vilken det kommer bli är svÃ¥rt att sia om, det finns ett antal kandidater. Men att Breaking Bad kommer att slÃ¥ss till döden är garanterat. Efter den korta prövotidssäsongen har nu äntligen S.2 dragit igÃ¥ng och trots att jag bara sett tvÃ¥ avsnitt ännu sÃ¥ känns det rätt säkert att framrösta Breaking Bad som Ã¥rets serieupplevelse 2009. Jag höll pÃ¥ att säga underhÃ¥llning men det känns fel, för lamt. Breaking Bad är svartare än underhÃ¥llning. Varje avsnitt är av magsÃ¥rskaraktär och extremt prövande. Jag var till och med osäker pÃ¥ om jag ville Ã¥tergÃ¥ till det tillstÃ¥nd jag befann mig i när jag betade av S.1, men det räckte med tre minuter av S.2 avsn. 1 och jag var fast i skiten igen. Och det är lika hopplöst och underbart som förra gÃ¥ngen. Undrar bara hur länge de kommer att kunna dra ut pÃ¥ Mr. Whites lungcancer …

Tänker dessutom lägga ett gott ord för Frank Henenlotter och hans Bad Biology. Frank som inte gjort nÃ¥gonting sedan 1992 (Basket Case 3) har nu äntligen (!) dragit sitt strÃ¥ till stacken med Bad Biology, en groteskt härlig film om abnorma könsvarelser och deras sjuka, ordet ”sjuk” känns befogat i det här fallet, samliv. Välkommen tillbaka Frank! VÃ¥gar vi hoppas pÃ¥ en Brain Damage 2 kanske? Blink, blink.

Jag har inte skrivit pÃ¥ ett tag. Kände att jag höll pÃ¥ att bli mer digital än köttslig. Det är viktigt att hÃ¥lla distansen till sitt bloggeriande. Även till sin läsarkrets skall avstÃ¥ndet hÃ¥llas intakt. Jag är livrädd för att bli en man av folket, ni vet: Ã¥hh, där är den där bloggaren igen, tror han kan nÃ¥gonting om film. Häpp! Jo, integriteten är viktig. Se bara pÃ¥ hon den dära Blondinbella, ena sekunden en ordinär bloggare, andra sekunden är hon med i Let’s Dance och ska skriva Chic Lit. PÃ¥ tal om böcker sÃ¥ har sprÃ¥kelitisten Stefan Hammarén klapprat fram en mycket underhÃ¥llande recension av min bok Dr. Schnaps Experimenterar i tidningen Alba. GÃ¥r att läsa här. Intressant är att betyget lämnas i luften, alltsÃ¥ det är mycket svÃ¥rt att förstÃ¥ vad mannen ifrÃ¥ga egentligen tycker om boken (även om man i ärlighetens namn kan ana en viss negativism). Men bra är den iaf och den vandrar onekligen i samma spÃ¥r som min bok, sÃ¥ att se den, recensionen, som nÃ¥got av en hyllning är väl knappast att gÃ¥ överstyr.

Film ocksÃ¥. Fick äntligen chansen att se The Poughkeepsie tapes. Skräckmockumentär i samma anda som S&Man. Polisen finner i jakten pÃ¥ en seriemördare, mördarens videobandssamling. PÃ¥ vilka han spelat in mord och andra bisarra hemskheter. Varvas med intervjuer och ”arkivfoto”. Hade inte skÃ¥despelarna vart under all kritik sÃ¥ hade filmen vart fantastisk, en mockumentär fungerar aldrig till 100% om inte skÃ¥disarna imponerar fullt ut, nu är den bara bra. Men mördarens privata filmer tenderar att gnaga sönder vissa nerver hos en, de är utsökt störda och vittnar om en regimässig skärpa, Ã¥t det lite mer skeva hÃ¥llet.

Sist av allt en fråga: färgkorrigeras Daniel Craigs ögon? De gnistrar overkligt blått.

På fredag har Danny Boyles Slumdog Millionaire premiär. Jag tycker att det är en jäkligt bra film, faktiskt hans bästa sedan Sunshine. Som även den är förbaskat bra. Så om ni inte har ngt bättre för er så tycker jag att ni ska ta och pallra er iväg till närmsta biokomplex för en mumsig dos harmlöst Bollywoodnonsens. På fredag alltså.

Även Taken har premiär. Jag har skrivit en rolig recension av filmen, med torrtråkige Liam Neeson i huvudrollen, som ni kan läsa här på Film.nu på fredag. Jag skrattade högt tillsammans med min dator när jag skrev den, taskigt värre. Men vad ska man säga, mannen har aldrig gjort något av värde. Inte ens Woody Allen lyckade få fason på karl och då är det tyvärr kört.

Såg Werner Herzogs Encounters at the end of the world häromdagen och blev närmast lamslagen av skräck. Herzogs märkliga mässande om undergången och växthuseffekten tillsammans med otroligt vackra undervattensbilder och massiva isberg bildade en sällsynt kompott till film. Årets, än så länge, mest unika filmupplevelse.

Män som hatar kvinnor börjar som en komedi, eller som en film med konsekvent Ã¥terkommande komiska inslag. Tänk er Beck. Tänk er Persbrandt. Tänk er A-klass skÃ¥disar läsandes ett skrotat Kulturamafilmsmanus, pÃ¥ riktigt. Det är verkligen sÃ¥ dÃ¥ligt. Man bara gapar … och lägger in en geléböna … och man bara gaaapar … och lägger in en till geléböna. De är sÃ¥ goda.

Jag tänker speciellt på en scen: Micke Nyqvist, Lena Endre, David Dencik och en fjärde skådis som jag inte kommer ihåg namnet på, skålar i Millenniums styrelserum. Allvaret infinner sig och det skall till att pratas allvar. Micke har just fått sin fängelsedom och nu måste man hantera frågan på bästa möjliga sätt. Det går inte så bra, den ena styltiga repliken korsar den andra och det är otroligt avancerat så skådisarna måste läsa innantill. Dencik fäller avgörandet, Micke blir ledsen, flyr fältet och den pinsamma stämning som nu även smittat av sig till biosalongen. Vi skäms alla (för det kan väl inte bara ha varit jag) för det vi just sett. Stora skådespelare som inte kan sitt jobb. Men ge dem fan sparken då! Män som hatar kvinnor har sina stunder men jag är övertygad om att den hade blivit så mycket bättre med en annorlunda rollbesättning, yngre, mer oetablerade, skådisar utan all denna självkärlek.

Den bjuder jag på.