Babak Najafi är regissören bakom ”Sebbe”, en av filmerna som tas upp i veckans recensionskrönika. Foto: Michael Malmborg/Film i Väst

Sebbe, Green Zone, Eastern plays och Remember me. Vi går igenom tidningarnas recensioner av veckans biopremiärer.

Sebbe

Dagens Nyheter
”Sebbe” är också utan tvekan en av de starkaste svenska debuterna på länge. Svart och skoninglös men samtidigt med ett bultande hjärta.
Berättandet är drivet och effektivt, tystnaderna är fint utnyttjade. Starkast är ändå det välregisserade samspelet mellan Sebastian Hiort af Ornäs Sebbe och Eva Melanders mamma, en komplex och sårig relation som trots allt rymmer ett frö av äkta kärlek. Ett gnutta hopp”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 4/5

Svenska Dagbladet
”Det var länge sedan man såg ett så naket och hudlöst spel som det mellan Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melander. Så tyst och inbundet, men ändå så uttrycksfullt, där kroppsspråket säger allt det som inte kommer ut mellan läpparna. Samma kvalitet som finns mellan Ludwig Palmell och Pernilla August i Håkon Lius Miss Kicki som också råkar vara en mor/sonberättelse”, anser Jeanette Gentele.
”Det är en stark långfilmsdebut Babak Najafi gör med Sebbe. Han har redan visat vad han kan i ett antal kort- och dokumentärfilmer. Välförtjänt vann han priset för bästa debutfilm i Berlin i februari.” Omdöme: 5/6

Aftonbladet
”Filmens bildspråk, ljudspår och stämningar, är kongenialt med dess dystra budskap. Babak Najafi är faktiskt så mån om att berätta i just bilder och ljud, att han kanske inte själv sett bristerna i sitt eget manus. Fånig symbolik med en hund, scener som rinner ut i sanden och framför allt att man med filmens korta speltid (80 minuter) missat chansen till fördjupning i personporträtten.” ”…de båda huvudrollsinnehavarna är makalöst bra. Amatören Sebastian Hiort af Ornäs lyser lika starkt när han är tystlåtet ledsen som intensivt arg. Och Eva Melander har en utstrålning framför filmkameran som gör att det verkligen bränner till i många scener”, tycker Jan-Olov Andersson. Omdöme: 2/5

Expressen
”Najafi (regissören) gestaltar de här växlingsförhållandena med styrka och insiktsfullhet i den trassliga situationen. Dialogen och händelseutveckling går organiskt fram och för in intressanta symboliska inslag som balanserar mot det socialrealistiska, som att en herrelös gatuhund speglar både Sebbe och hans mammas inre känslor och utanförskap.”
”Allt som kan gå fel (för Sebbe och hans mamma), gör det. Och när allt ackumuleras, fumlas twisten bort. Det försvagar en smula. 
I övrigt är ”Sebbe” ett kraftfullt genombrott för såväl skådespelarna som regissören” skriver Ronnit Hasson. Omdöme: 4/5

Film.nu
Petter Stjernstedt gör tummen upp för “Sebbe”. Filmen “är ett socialrealistiskt drama om fattigdom, misär, alkoholism och mobbing. Som Ken Loach fast på svenska. Den tystlåtne Sebbe lever ett hårt liv. På skolan är han favorithackkycklingen och därhemma finns ingen tröst att få. Mamman växlar mellan att hata och älska sin son.
Eva Melander är strålande som Eva, Sebbes mamma. Hon balanserar skickligt mellan depression, ilska och glädje. Sebastian Hiort af Ornäs debuterar som skådespelare i rollen som Sebbe och det är imponerande. Valet att välja oetablerade skådespelare är smart. Det passar till filmens känsla och realistiska framtoning.”

Green zone

Dagens Nyheter
”Irakkriget börjar bli en filmgenre, skriver Eva af Geijerstam i sin recension i DN. Hon fortsätter; Lika säkert kommer Paul Greengrass ”Green zone” att få kritik för att den tar sig friheter med namn och personer under år ett av ockupationen.”
”Men den bristande dokumentära fullständigheten är inte det väsentliga hos någon av filmerna: de har velat komma åt de inre mekanismerna bakom verklighetens katastrofala missgrepp.
I ”Green zone” kombineras det med ett, jämfört med andra Irakfilmer, förskjutet perspektiv. Här gäller inte bara ett drama för invärtes skuldfördelande bruk, utan också en nyansering av bilden av irakierna.” Omdöme: 4/5.

Aftonbladet
”Filmen bygger löst på journalisten Rajiv Chandrasekarans bok ’Imperial life in the Emerald city’, utspelar sig i den gröna zonen i Bagdad och tar upp hur fakta får stå tillbaka för medvetet planterad desinformation kommen ur vissas önskan att gå in i Irak. En man kämpar med fara för sitt liv mot klockan för att få fram Sanningen, omkring honom fulspelas det åt alla håll.”
”Resultatet är inte på långa vägar lika rafflande eller adrenalinhöjande som de bästa scenerna i ’Bourne ultimatum’, men det är en habil och lagom underhållande actionthriller med politiska förtecken”, tycker Emma Gray Munthe. Omdöme: 3/5.

Expressen
”Damon letar efter Saddams massförstörelsevapen och finner att de inte finns. Vad gör han då där? Var inte hotet från vapnen själva skälet till kriget?
Fortsättningen är spännande action snarare än realistisk rekonstruktion. Men verkligheten finns hela tiden ruvande i bakgrunden och de svåra frågorna är aldrig långt borta. Inte bara de om förödande maktspel – skulle samarbete med en efterspanad Saddam-general verkligen gå för sig, anser Bernt Eklund. Omdöme: 4/5

Film.nu
Måns Wide tycker ”Den här filmen är som gjord för att reklammakare/filmkritiker/tyckare ska få hävda att ‘Om du gillade Bourne kommer du att älska Green Zone’. Det är inte nödvändigtvis sant. Men om du älskade Bourne kommer du antagligen att gilla Green Zone, och dessutom är Greg Kinnear med i den här filmen. Som bad guy. Jag tycker så här: titta på affischen, föreställ dig att filmen är drygt hälften så bra som den verkar vara och utifrån det kan du själv bestämma dig för om det här är något för dig”. Omdöme: Tummen upp.

Eastern plays

Dagens Nyheter
”Det är intressant att få se bilder från Bulgarien, även om man i ’Eastern plays’ ärligt talat får i sig ungefär lika mycket Typisk Debutfilm som Balkan. Där är tonårsgrabben som ska välja mellan att bli hårding eller att bejaka sina mjukare sidor, där är föräldrar framför tv:n, där är nihilism, slitna fasader och ostadig handkamera”, skriver Mårten Blomkvist.
”Kanske är scenen där Itso (filmens huvudperson) talar ut delvis så stark därför att det privata och det politiska här faktiskt tycks smälta samman. Den skröpliga Itso blir talesman för hela öst, där man skakat av sig kommunismen men i många fall fortfarande väntar på att det nya, bättre livet ska börja.” Omdöme: 3/5

Svenska Dagbladet
”Problemen börjar när filmen ska konstruera en historia. I botten vill Eastern plays vara ett brödradrama: Itso (Christov) när konstnärsdrömmar men har ett skitjobb, går på metadon och super; Georgi (Torosian) hänger med skinheads och misshandlar invandrare. Men dramat – eller vad de uselt spelade scenerna ska kallas – tappas ständigt och irriterande bort till förmån för det planlösa drivandet, Itsos turer med sin flickvän och en intrig om hur han blir vän med en turkisk tjej vars pappa misshandlas av Georgis gäng.”
Frågor om ”nationalism och diktaturens spår”, anser Hynek Pallas, ”kontra den långa gemensamma historien som finns mellan de olika länderna, inte minst i relation till Turkiet. Men detta har under de senaste två decennierna skildrats om och om igen – och på mycket skickligare vis än här”. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”Med ’Eastern plays’ lyckas regissören Kamen Kalev förmedla en känsla av alienation, och ge en kännbart deprimerande bild av rasmotsättningar, tristess och allmänt låg standard i ett slitet Bulgarien.
Men det är för många scener och komponenter som inte leder någon vart, i en film som saknar riktning lika mycket som människorna den skildrar”, skriver Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Expressen
Bernt Eklund sammanfattar, ”Två bröder återser varandra när ett bulgariskt skinheadsgäng attackerar en turkisk familj. Lillebror finns bland dem som slår, storebror försöker hjälpa de angripa och blir slagen.
Bröderna har inte setts på länge. Den äldre är narkoman och portad från det dystra hem tonårsgrabben försöker ta sig bort ifrån. 
Men brödrakärlek finns, någon slags insikt väcks…Kalev ville egentligen göra en film om barndomsvännen som blev narkoman. Christov spelar själv rollen nedtonat och eftertänksamt men dog innan inspelningen var klar, vilket rimligen bidrog till ett bredare fokus på rasism och utanförskap. En bättre bulgarisk film kommer du inte att se i år”, anser Bert Eklund. Omdöme: 3/5.

Remember me

Dagens Nyheter
”I ’Remember me’ får fanatikerna se mer än nog, och på pressvisningen såg till och med tonårstjejerna irriterade ut. En dålig och krystad film blir inte bättre av att slänga in en idol i varje scen”, tycker Jane Magnusson. Omdöme 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är en intrig värdig en dussinkomedi, men regissören Coulter klär den i en svårmodig, illasittande indiekostym. Det som är tänkt som en smart och rapp dialog blir tillgjort och stolpigt, och Pattinsons egenkära skådespeleri skär sönder de sista strimmorna av trovärdighet. Ofta är filmen så långtråkig att man gnisslar tänder.
Det finns enskilda scener som verkligen berör. Inledningen är chockartat stark, och twisten i slutet (som jag antar är hela anledningen till att man har gjort filmen) är verkligen oväntad och ger nya perspektiv på berättelsen. Men två angelägna scener räcker inte för att rättfärdiga två timmars stelbent överspel”, anser Karin Svensson. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”Kort sagt, ’Remember me’ är av ’Livsöden i New York flätas samman och folk lär sig saker om sig själva och livet så småningom’-typen. En och annan kliché hinns med under filmens gång, liksom en hel del dialog som väl ska kännas smart och ny men som mest känns ansträngd, Generation X-ig och daterad. Trots att det hela faktiskt tar sig mot slutet och en del fina scener smyger sig in ska man nog vara ett stort Robert Pattinson-fan för att få ut någon större behållning av filmen..”, skriver Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

Expressen
”Filmen irrar än hit, än dit och länge undrar man när det riktigt ska ta fart. 
Det gör det aldrig och ett stort problem är att snygg-Pattinson stundtals spelar över enormt. Men hans utstrålning räcker långt för den primära målgruppen – romantiktörstande 14-åriga tjejer. De kan säkert också uppskatta det carpe diem-budskap som filmen mynnar ut i”, skriver tidningen i en recension som är osignerad. Omdöme: 2/5.

Film.nu
“Även om filmen bitvis är tänkvärd imponerar varken dialog eller handling speciellt mycket. Men visst lyckas den få in några känslomässiga smockor och jag är övertygad om att jag skulle uppskattat “Remember me” mer om jag varit 18 år. En helt ok ungdomsfilm alltså”, tycker Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

Babak Najafis långfilm ”Sebbe” blev bästa debutfilm vid filmfestivalen i Berlin. Den svensk-rumänska samproduktionen ”If I want to whistle, I whistle” tog hem juryns Grand Prix samt Alfred Bauer-priset. Tidigare i veckan fick Ruben Östlund Guldbjörnen för bästa kortfilm. Fyrfaldigt svenskt på prispallen alltså.

Förutom äran belönades ”Sebbe” med en prissumma om 50 000 euro (500 000 kronor).
– Prispengarna kommer väl till pass för min nya filmproduktion, sade Babak Najafi på presskonferensen som följde på prisutdelningen i Berlin.

Här är alla pristagare:

Guldbjörnen:
”Bal” (”Honey”) från Turkiet, regi Semih Kaplanoglu

”Grand Prix” Silverbjörnen:
”If I want to whistle, I whistle” – en rumänsk-svensk samproduktion

Silverbjörnen till bästa regi:
Roman Polanski (”The Ghost Writer”)

Silverbjörnen till bästa skådespelerska:
Shinobu Terajima för ”Caterpillar”

Silverbjörnen till bästa skådespelare:
Grigoriy Dobrygin och Sergei Puskepalis för ”How I ended this summer”

Silverbjörnen för utomordentligt konstnärligt arbete:
Fotografen Pavel Kostomarov för ”How I ended this summer”

Silverbjörnen för bästa manus:
”Apart Together”, manus Quanan Wang

Alfred Bauerpriset:
Florin Serban (”If I want to whistle, I whistle”)

Bästa debutfilm:
”Sebbe” av Babak Najafi

Berlinale Kamera:
Yoji Yamada

Som vi rapporterade via Twitter igår (1, 2), delade även filmkritikerjuryn från Fipresci ut priser:

I huvudkategorin Competition:
”En familie” (”A family”). Regi: Pernille Fischer Christensen

I festivalkategorin Panorama:
”Parêdo” (”Parade”). Regi: Isao Yukisada

I festivalkategorin Forum:
”El vuelco del cangrejo”. Regi: Oscar Ruiz Navia

Publikpriser:

Panorama Audience Award:
”Waste Land”. Regi: Lucy Walker, Karen Harley, João Jardim

Tagesspiegel Readers Prize:
”Winter’s Bone”. Regi: Debra Granik

Siegessäule Readers Award:
”Postcard to Daddy”. Regi: Michael Stock

Berliner Morgenpost Readers Prize:
”En ganske snill mann”. Regi: Hans Petter Moland

SvD berättar mer om norska ”En ganska snäll man” med Stellan Skarsgård i huvudrollen, som vann det publikpris som röstats fram av Berliner Morgenposts läsare. Även DN skriver om Berlinale-vinnarna.