Moodysson hyllad och hånad i Berlin

Presskonferens för Mammut i BerlinLars Jönsson, Marife Necesito, Jan Nicdao, Gael García Bernal, Martin Delos Santos, Sophie Nyweide (dold bakom leksaksmammuten) och Lukas Moodysson.

Lukas Moodysson tågade in Berlin tillsammans med sin parhäst Lars Jönsson och delar av skådespelarensemblen från ”Mammut”. Filmen hade galapremiär på Berlinale Palats ikväll, och förväntningarna är höga. Filmen är med i huvudtävlan på Berlinalen.

Under presskonferensen i eftermiddags blev det mest det vanliga; artiga frågor och uppskattande ord från svensk och internationell press. Den enda syrliga frågan kom från en medelålders herre som undrade hur mycket pengar som hade investerats i filmen och hur lite tid som investerats i manuset.
Producenten Lars och regissören Lukas svarade artigt hur mycket pengar (10 miljoner dollar) och tid (ett och ett halvt år) som hade lagts ner på filmen respektive manuset. Vad frågeställaren saknade i manuset fick vi tyvärr inte något svar på…

Lukas Moodysson berättade också hur han försöker prata med olika sorters röst i sina filmer. Den här gången ville han använda en ganska normal samtalston.
– Ibland försöker jag verkligen skrika, och det var vad jag gjorde i ”Ett hål i mitt hjärta”. Det kan vara ganska påfrestande. Sedan gjorde en film där jag försökte viska. Då är det svårt att höra vad du har att säga, men det finns gånger när du måste viska. Efter att ha ägnat mycket tid åt att skrika och viska kände jag ett behov av att bara prata. Så att folk förhoppningsvis ska lyssna, och förstå åtminstone en del av det jag har att säga.

Uppdatering: Här kan du se hela presskonferensen och röda mattan inför premiären av Mammut.

Uppdatering 2: Enligt amerikanska Indiewire blev Moodyssons film utbuad på pressvisningen i Berlin – något som är ganska ovanligt i Berlin, men standard i Cannes när journalisterna inte gillar en film de sett.

Aftonbladet skriver också om buandet här.

Queen Raquela slog Madonna

Madonna på teve i Berlin
Madonna på teve i Berlin.

Cirkus Madonna drog in i Berlin och allt blev kaos. Jag kom i god tid till presskonferensen, en halvtimme i förväg trodde jag skulle räcka. Men där hade jag fel. Madonnas pr-folk hade sagt till festivalen att de inte fick släppa in för mycket folk på presskonferensen. Därför blev det stopp ett par meter från dörren. Trots flera övertalningsförsök gick det inget vidare, utan vi journalister blev hänvisade storbildsskärmar där presskonferens skulle visas. Ett par kvinnor som stod precis framför mig hade sitt eget sätt att försöka övertala vakten som stod i dörren att släppa in dem – de började klappa honom på armen, i hopp om att han skulle mjukna lite. Vakten föll inte till föga – han blev dock lika röd i ansiktet som hans vinröda kavaj.

Fotoblixtarna bländade rejält.
Fotoblixtarna bländade rejält.

Självklart var Madonna sen, men när hon väl kom blev fotograferna naturligtvis som galna. Först var alla vanligtvis ganska skrikiga fotografer knäpptysta (det hade nämligen pr-folket sagt att de var tvungna att vara) och det enda som lät var tusentals klick-klickljud från alla kameror. Efter några minuter kunde dock de inte hålla sig längre och började ”Madonna, look here, look here”. Pr-folkets ”hysch, hysch” hjälpte föga.

Istället för att titta på presskonferensen på storbildsteve valde jag att gå och se den isländska filmen The amazing truth about Queen Raquela. Något jag inte ångrar.