Driving through the borderline

I förrgår for jag till Örebro för att se Margot at the wedding. När jag närmade mig staden blev jag sjukligt nervös eftersom mina bilskills inte är de bästa. Dessutom hade jag en GPS-navigator som skulle ta mig till en gasmack, men eftersom denna navigator inte kunde se skillnad på en rondell och en korsning bröt jag förmodligen tillräckligt många trafikregler för att bli dömd till döden, om jag hade bott i U.S.A. vill säga.

Till slut kom jag in till Örebro och väl ihopkurad framför silverduken fylldes jag av välbehag, efter att jag tvingats genomlida ett antal förskräckliga reklamfilmer. Speciellt Denivits som var totalt smaklös och som dessutom visades fler gånger än en.

Margot at the wedding var en mycket vacker film, Noah Baumbach hade tydligen använt sig av gamla linser för att få fram de där Rohmer-färgerna som mina ögon älskar så mycket.

Dagen efter min Örebro-trip, alltså igår, trillade Kicking and screaming (av samma regissör) ned i min postlåda och jag slet upp skivan för att stoppa in den i DVD-spelaren. 95 minuter senare satt jag med ett brett flin på läpparna eftersom Noah återigen hade skapat en jordnära och bra film. Trots att frånvaron av mänsklig avföring och kroppsvätskor var mycket påtaglig.

Detta var alltså mitt debutinlägg på denna blogg, och jag antar att den kanske borde innehålla någon slags presentation av mig själv, men den skjuter jag upp till en annan gång.

Förresten, för att ni inte ska tro att jag skriver denna blogg av rent narcissistiska skäl så lovar jag härmed att jag ska hålla mig så långt borta från mitt privatliv som möjligt.

Stephan.