Man KAN

I 2007 tävlade min film Recognize Myself i KAN festivalen. Folk ser alltid imponerade ut när jag berättar det. Men när min nästa mening avslöjar att festivalen äger rum i Wroclaw, Polen, så får de ett mildare uttryck igen.

Wroclaw är en underbar stad, som faktiskt påminde mig väldigt mycket om Uppsala (där jag bodde mellan 1998 och 2003).

Jag har aldrig haft ett intresse att ta mig till Cannes festivalen och det var just därför jag tyckte det var roligt att låta folk tro att min film tävlade där. (Även om skämtet bara varade i två sekunder.)

Men i ett av mina produktionsmöten med Ida Akesson (nämnde henne i ett tidigare inlägg) så kom vi in på Cannes. Hon besöker nämligen Cannes årligen och hon fick mig intresserad att åtminstonde skicka in en ackrediteringansökan.

De accepterade vår ansökan och Happy Endings Productions är därmed på väg till Cannes iår.

Om det är någon därute som vill träffas i Cannes eller har en extra inbjudan till ett event eller fest, ta gärna kontakt.

I övrigt så har vi filmat Idas kortfilm de senaste dagarna, där jag agerade som regiassistent. Det var första gången jag tog på mig den rollen och förmodligen även den sista. Det är fruktansvärt att ständigt kolla klockan och påpeka att vi måste skynda oss för att inte hamna efter i schemat, när man vet hur frustrerande det är när man själv är regissör och försöker få en tagning att motsvara ens förväntningar och någon stressar en. Men vi fick allting klart i tid och alla inblandade var på gott humör, så jag är väldigt nöjd med inspelningen och min insats.

Dessutom så pågår inspelningen av vår dokumentär Suburban Madness i Brasilien för tillfället, vilket känns otroligt spännande. De håller mig uppdaterad via projektets blogg www.suburbanmadness.blog.com men jag har inte hört något om den största inspelningsdagen ännu – karnivalen!

Jag borde väl egentligen nämna Oscar… Men jag tror jag hellre överlämnar det åt andra. Det enda jag har att säga om saken är att jag gissade vinnarna i en tävling, där man KAN vinna 100 pund om man fått alla rätt… Men jag har glömt vad jag gissade.

Förortsgalenskap

är direktöversättningen av vårt dokumentärfilmsproject Suburban Madness (Loucura Suburbana) som ska spelas in nu i februari, i Rio de Janeiro.

Mitt i Brasiliens mest fattiga områden finns ett mentalsjukhus där en mängd patienter vårdas för olika slags mentalsjukdommar, under samma tak. I brist på medicin och andra medel vårdas patienterna med dans- och musikterapi, som avslutas med en dag utanför instutitionens väggar, då de medverkar i förortens årliga lokala karnival.
Vad har de för syn på livet innanför institutionen, i jämförelse med livet de ser utanför, den dagen då hela Brasilien beter sig som galna?

Suburban Madness

Vi har startat en egen blogg för den här produktionen som ni kan läsa på www.suburbanmadness.blog.com

Sen så måste jag bara avsluta med att säga att jag är otroligt imponerad av The Wrestler som jag såg för en vecka sen. Vilken tur att jag lät mig övertalas att gå och se den!

Och en kortfilm som ni ska försöka se är The Black Hole.

Nytt År, Nya förväntningar och Nya hårda tag

2009 har fått en flygande start och inom kort skickar Happy Endings iväg ett produktionsteam till Rio de Janeiro, Brasilien, för ett dokumentärfilmsprojekt. Jag uppdaterar här senare om hur det gick.

Själv ska jag vara regiassistent åt Ida Akesson i februari på hennes senaste kortfilm. Ida är även hon en svensk filmskapare som är baserad här i London och har därför lagt av med ringen ovanför A:et.

Idag har jag blivit övertygad om att gå och se The Wrestler, vilket jag absolut inte trodde jag skulle göra. Allt publiceringsmaterial jag har sett har varit väldigt Rambo-liknande och jag har absolut inget överdrivet behov av att se våld med svettiga, muskliga och lättklädda karlar inblandade. Faktiskt.
Men filmen ska visst vara mycket mer än så och när jag insåg att Darren Aronofsky även har gjort Requim for a Dream så beslutade jag mig för att ge The Wrestler en chans.k

Dokument utifrån

Jag har sett två otroligt bra dokumentärfilmer den här sommaren, som alla borde se!

We Are Together är en underbart dokumenterad film som utspelar sig i Sydafrika över en 3-års period. Vi får följa en grupp syskonskara som lever tillsammans med andra föräldralösa barn på barnhemmet Agape.
Det var allt jag visste om filmen när jag satt i biomörkret och övervakade en skolvisning för barn i Hackney mellan åren 7 till 14. Vi var alla lite smått oroliga på biografen, eftersom vi i vanliga fall visar komedier eller animationsfilmer och visste inte hur barnen skulle reagera på en dokumentär.
Men det blev en underbar upplevelse för samtliga. De runt 300 barnen tjöt av skratt när något roligt hände på bioduken och alla grät av både glädje och sorg – det snörvlades högljutt i salongen.
Sen blev det ett samtal med regissören som barnen fick ställa frågor till.
Det här tycker jag att man ska se mer av i skolor och jag tycker att filmskapare bör ta sig tid att komma och svara på barnens frågor. (Ett annat exempel på ett sådant tillfälle var när Oliver Twist producenten Robert Benmussa (The Pianist) besvarade barnens frågor, tex: ”Vad händer med folk när ni skjuter dom i filmen?” och Robert svarade: ”Well, there is a thing called ‘acting’…” och fortsatte att berätta.)

Den andra filmen såg jag häromdagen som en pre-preview. Man on Wire handlar om när Philippe Petit i 1974 bröt sig in i det då nybyggda World Trade Center, New York, och lindansade mellan tornen. En otroligt vacker återberättelse, mycket tack vare filmerna från 1970-74 som regissören James Marsh till slut lyckades få låna av Philippe Petit.

Håll ett öga på dessa filmer!