Tragiskt nog har jag hitintills bara hunnit se två filmer från festivalens feta repertoar. Nedan kan ni läsa mina åsikter om dessa två rullar.

Tokyo! behöver ingen utförligare beskrivning. Det är en episodfilm där Leos Carax, Michel Gondry och Joon-ho Bong har delar på regissörsstolen.
Michel Gondrys del är som vanligt lekfull och charmig, men tyvärr så känns den även litet lättare och mindre meningsfull än vad Gondrys två tidigare filmer gjort.

Leos Carax som har gjort en comeback efter nästan tio års frånvaro har gjort en obegriplig historia om en man som lever i Tokyos kloaker, och som ibland hoppar upp på stadens gator för att förpesta och ibland spränga de människor han möter.
Merde som filmen heter är rolig i början, men blir rätt tråkig och fånig när polisen fångat den mystiske mannen. Carax förtjänar dock en eloge för hans fina användning av videoteknik.
Bong’s film handlar om en eremit som bor mitt i Tokyo. Denna episod är charmig men kanske något övertydlig. Inte alls i samma klass som Bongs bästa film, Memories of murder.

Atom Egoyans nya film Adoration är en (som vanligt) mångbottnad film.
Denna gång tar Egoyan upp frågor som rasism, teknikens dehumaniserande verkan samt terrorism. Intrigen i Adoration är tät, och precis som i Sanna lögner så knockas man av vändningar som vilken annan regissör som helst skulle göra synliga långt innan deras inträde.

Jean-Luc Godard sa en gång att han inte kunde skriva ett bra manus. Han menade att han inte var kapabel till att skriva ett klassiskt manus, som hade en början ett mitt och ett slut, men som ändå handlade om någonting. Istället byggde Godard upp sina filmer på idéer, och inte som de flesta andra, ”plots”.
Vilket också Egoyan gjorde i hans tidigare karriär. Men på senare år så har vi sett hur hans filmer blivit mer och mer klassiska, på både gott och ont.

Jag rekommenderar Adoration till alla, det är en lärorik film som också väcker känslor. Jag rekommenderar däremot inte Tokyo!, filmens, eller filmernas, charm lyckas inte gömma dess unkna och överanvända koncept och inte heller dess brist på relevans. stockholms filmfestival