Filmkritik-tweet

Jag har börjat Twittra. Det känns ganska poänglöst. Varför tvinga folk att reducera deras språk till 140 tecken, när vi redan har halvt förstört det efter år av sms:ande?

Men spridning av information är inte helt fel. Idag såg jag nämligen i Twitterflödet en länk till en artikel på British Film Institutes hemsida som handlar om det jag skrev om för två inlägg sedan, det vill säga kvinnors underrepresentation i film. De har till och med länkat till samma Bechdel Test video på Youtube!

Det är intressant hur synen på kvinnor och film har förändrats genom åren:

Now one thing never to be lost sight of in considering the cinema is that it exists to please women. Three out of every four of all cinema audiences are women.” — Iris Barry, Let’s Go to the Pictures, 1926

In short, men dominate the reviewing process of films primarily made by men featuring mostly males intended for a largely male audience.” — Martha Lauzen, ‘Thumbs Down: Representation of Women Film Critics in the Top 100 U.S. Daily Newspapers – A Study’, 2007

Artikeln granskar de ständigt dystra siffror på antal kvinnor i olika positioner inom filmindustrin, med betoning på filmkritiker.

Hanna McGill skriver undrande vad som hände med världens framstående kvinnliga filmkritiker: Reflekterar bristen av kvinnliga filmkritiker ”a general cultural resistance to opinionated women (…) Girls might forge ahead academically at UK schools, but do they still grow up afraid to step out of line, afraid to cause offence?”

Det bästa med artikeln är att de efterlyser kvinnor att delta i en tävling som kan ge dig ett års träning med professionella frilansande journalister samt ett projektjobb som filmjournalist på BFIs internationella filmtidning Sight & Sound.

Hur ser marknaden ut i Sverige? Hur går det för världens mest jämlika land på den här fronten?

En brist i dagens filmkritik

Innan Al Gore uppfann internet var det lite besvärligt att leta information. Man var tvungen att gå, eller ta bussen till biblioteket och leta bland dammiga böcker. Dessa dagar räcker det med att peta lite på ett tangentbord om man vill veta vad W.C. Fields hade för skostorlek.

Just för att det tog lite tid att leta information innan internetrevolutionen, var det bra att en filmrecension innefattade en kort beskrivning av recensionsobjektet. Men nu vet vi förmodligen redan vad en film handlar om (efter trailers och imdb), innan vi ser filmen, eller innan vi läser recensionen. Därför behövs inte riktigt en utförligare beskrivning av filmens handling i dagens filmrecensioner.

En annan sak som internetrevolutionen införde var amatörkritikern. Jag ställer mig lite Janusansiktad till denna grupp av kritiker just för att dess kritik ofta är mer amatörmässig än kritisk. Men eftersom jag själv är en del av denna grupp kan jag inte riktigt avfärda den helt och hållet.

Istället bör vi försöka hjälpa varandra.

Därför börjar jag med att föreslå ett slut på alla dessa recensioner som börjar med fyra stycken om filmens handing för att sedan avslutas med ett femte och sista stycke där det lämnas plats för uppfattningar/tolkningar. Istället bör vi gå rakt på sak. Dagens samhälle är alltför jäktigt för att man ska hinna läsa om en films handling tre gånger innan man spenderar två timmar med att se själva filmen.

Däremot har jag inget emot spoilers, de kan vara till stor hjälp när man försöker tolka en films meningar och funktioner.

”Originalitet är ett hopplöst åtagande”

Jag är inte så säker på att jag kommer att gilla The Brothers Bloom. Jag tyckte att Brick var både överskattad och överarbetad när jag såg den för några år sedan. Det hade varit lätt att avfärda båda filmernas regissör, Rian Johnson, som pretentiös när man gör lite djupdykningar i vilka ämnen och teman han behandlar samt vilka rösterna han väljer att använda i sitt filmberättande och manusförfattande. Men efter att ha lyssnat på honom i en avslappnad intervju i senaste Filmspotting, blir jag väldigt nyfiken på båda filmernas writer/director. Han har väldigt intressanta tankar kring filmkritik och hur lätt det är att recensera en medietext genom att likna den med en annan. Han själv har med The Brothers Bloom dragit på sig alla möjliga jämförelser, allra tydligast till David Mamet och Wes Anderson. Han menar att han förstår publiken och kritikernas vilja att avslöja allusionerna och göra förenklade kopplingar, men tänker att det är lite utav en genväg till summan, utan att egentligen titta till alla delarna. Att försöka vara originell, menar Johnson, är i stort sett lönlöst, och man kan inte göra mer än att blotta sina rötter och försöka vara ärlig mot sig själv i sitt filmskapande. Han tar upp och diskuterar en rad fler intressanta aspekter kring filmskapande, med utgångspunkt i sina egna filmer, och intervjun är verkligen värd en genomlyssning. Tydligen dyker han också upp i denna veckas Creative Screenwriting Podcast och listar även sina fem favoriter inom genren bedragarfilmer borta på Rotten Tomatoes.

Så jag är, som sagt, måttligt nyfiken på vad som verkar vara en kvick, udda och smått dumrolig heistfilm i sommar, men Rian Johnson har med initierade åsikter kring film och filmskapande och en stor portion charm hittat in till en varm liten vrå i mitt hjärta.