Babak Najafi är regissören bakom ”Sebbe”, en av filmerna som tas upp i veckans recensionskrönika. Foto: Michael Malmborg/Film i Väst

Sebbe, Green Zone, Eastern plays och Remember me. Vi går igenom tidningarnas recensioner av veckans biopremiärer.

Sebbe

Dagens Nyheter
”Sebbe” är också utan tvekan en av de starkaste svenska debuterna på länge. Svart och skoninglös men samtidigt med ett bultande hjärta.
Berättandet är drivet och effektivt, tystnaderna är fint utnyttjade. Starkast är ändå det välregisserade samspelet mellan Sebastian Hiort af Ornäs Sebbe och Eva Melanders mamma, en komplex och sårig relation som trots allt rymmer ett frö av äkta kärlek. Ett gnutta hopp”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 4/5

Svenska Dagbladet
”Det var länge sedan man såg ett så naket och hudlöst spel som det mellan Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melander. Så tyst och inbundet, men ändå så uttrycksfullt, där kroppsspråket säger allt det som inte kommer ut mellan läpparna. Samma kvalitet som finns mellan Ludwig Palmell och Pernilla August i Håkon Lius Miss Kicki som också råkar vara en mor/sonberättelse”, anser Jeanette Gentele.
”Det är en stark långfilmsdebut Babak Najafi gör med Sebbe. Han har redan visat vad han kan i ett antal kort- och dokumentärfilmer. Välförtjänt vann han priset för bästa debutfilm i Berlin i februari.” Omdöme: 5/6

Aftonbladet
”Filmens bildspråk, ljudspår och stämningar, är kongenialt med dess dystra budskap. Babak Najafi är faktiskt så mån om att berätta i just bilder och ljud, att han kanske inte själv sett bristerna i sitt eget manus. Fånig symbolik med en hund, scener som rinner ut i sanden och framför allt att man med filmens korta speltid (80 minuter) missat chansen till fördjupning i personporträtten.” ”…de båda huvudrollsinnehavarna är makalöst bra. Amatören Sebastian Hiort af Ornäs lyser lika starkt när han är tystlåtet ledsen som intensivt arg. Och Eva Melander har en utstrålning framför filmkameran som gör att det verkligen bränner till i många scener”, tycker Jan-Olov Andersson. Omdöme: 2/5

Expressen
”Najafi (regissören) gestaltar de här växlingsförhållandena med styrka och insiktsfullhet i den trassliga situationen. Dialogen och händelseutveckling går organiskt fram och för in intressanta symboliska inslag som balanserar mot det socialrealistiska, som att en herrelös gatuhund speglar både Sebbe och hans mammas inre känslor och utanförskap.”
”Allt som kan gå fel (för Sebbe och hans mamma), gör det. Och när allt ackumuleras, fumlas twisten bort. Det försvagar en smula. 
I övrigt är ”Sebbe” ett kraftfullt genombrott för såväl skådespelarna som regissören” skriver Ronnit Hasson. Omdöme: 4/5

Film.nu
Petter Stjernstedt gör tummen upp för “Sebbe”. Filmen “är ett socialrealistiskt drama om fattigdom, misär, alkoholism och mobbing. Som Ken Loach fast på svenska. Den tystlåtne Sebbe lever ett hårt liv. På skolan är han favorithackkycklingen och därhemma finns ingen tröst att få. Mamman växlar mellan att hata och älska sin son.
Eva Melander är strålande som Eva, Sebbes mamma. Hon balanserar skickligt mellan depression, ilska och glädje. Sebastian Hiort af Ornäs debuterar som skådespelare i rollen som Sebbe och det är imponerande. Valet att välja oetablerade skådespelare är smart. Det passar till filmens känsla och realistiska framtoning.”

Green zone

Dagens Nyheter
”Irakkriget börjar bli en filmgenre, skriver Eva af Geijerstam i sin recension i DN. Hon fortsätter; Lika säkert kommer Paul Greengrass ”Green zone” att få kritik för att den tar sig friheter med namn och personer under år ett av ockupationen.”
”Men den bristande dokumentära fullständigheten är inte det väsentliga hos någon av filmerna: de har velat komma åt de inre mekanismerna bakom verklighetens katastrofala missgrepp.
I ”Green zone” kombineras det med ett, jämfört med andra Irakfilmer, förskjutet perspektiv. Här gäller inte bara ett drama för invärtes skuldfördelande bruk, utan också en nyansering av bilden av irakierna.” Omdöme: 4/5.

Aftonbladet
”Filmen bygger löst på journalisten Rajiv Chandrasekarans bok ’Imperial life in the Emerald city’, utspelar sig i den gröna zonen i Bagdad och tar upp hur fakta får stå tillbaka för medvetet planterad desinformation kommen ur vissas önskan att gå in i Irak. En man kämpar med fara för sitt liv mot klockan för att få fram Sanningen, omkring honom fulspelas det åt alla håll.”
”Resultatet är inte på långa vägar lika rafflande eller adrenalinhöjande som de bästa scenerna i ’Bourne ultimatum’, men det är en habil och lagom underhållande actionthriller med politiska förtecken”, tycker Emma Gray Munthe. Omdöme: 3/5.

Expressen
”Damon letar efter Saddams massförstörelsevapen och finner att de inte finns. Vad gör han då där? Var inte hotet från vapnen själva skälet till kriget?
Fortsättningen är spännande action snarare än realistisk rekonstruktion. Men verkligheten finns hela tiden ruvande i bakgrunden och de svåra frågorna är aldrig långt borta. Inte bara de om förödande maktspel – skulle samarbete med en efterspanad Saddam-general verkligen gå för sig, anser Bernt Eklund. Omdöme: 4/5

Film.nu
Måns Wide tycker ”Den här filmen är som gjord för att reklammakare/filmkritiker/tyckare ska få hävda att ‘Om du gillade Bourne kommer du att älska Green Zone’. Det är inte nödvändigtvis sant. Men om du älskade Bourne kommer du antagligen att gilla Green Zone, och dessutom är Greg Kinnear med i den här filmen. Som bad guy. Jag tycker så här: titta på affischen, föreställ dig att filmen är drygt hälften så bra som den verkar vara och utifrån det kan du själv bestämma dig för om det här är något för dig”. Omdöme: Tummen upp.

Eastern plays

Dagens Nyheter
”Det är intressant att få se bilder från Bulgarien, även om man i ’Eastern plays’ ärligt talat får i sig ungefär lika mycket Typisk Debutfilm som Balkan. Där är tonårsgrabben som ska välja mellan att bli hårding eller att bejaka sina mjukare sidor, där är föräldrar framför tv:n, där är nihilism, slitna fasader och ostadig handkamera”, skriver Mårten Blomkvist.
”Kanske är scenen där Itso (filmens huvudperson) talar ut delvis så stark därför att det privata och det politiska här faktiskt tycks smälta samman. Den skröpliga Itso blir talesman för hela öst, där man skakat av sig kommunismen men i många fall fortfarande väntar på att det nya, bättre livet ska börja.” Omdöme: 3/5

Svenska Dagbladet
”Problemen börjar när filmen ska konstruera en historia. I botten vill Eastern plays vara ett brödradrama: Itso (Christov) när konstnärsdrömmar men har ett skitjobb, går på metadon och super; Georgi (Torosian) hänger med skinheads och misshandlar invandrare. Men dramat – eller vad de uselt spelade scenerna ska kallas – tappas ständigt och irriterande bort till förmån för det planlösa drivandet, Itsos turer med sin flickvän och en intrig om hur han blir vän med en turkisk tjej vars pappa misshandlas av Georgis gäng.”
Frågor om ”nationalism och diktaturens spår”, anser Hynek Pallas, ”kontra den långa gemensamma historien som finns mellan de olika länderna, inte minst i relation till Turkiet. Men detta har under de senaste två decennierna skildrats om och om igen – och på mycket skickligare vis än här”. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”Med ’Eastern plays’ lyckas regissören Kamen Kalev förmedla en känsla av alienation, och ge en kännbart deprimerande bild av rasmotsättningar, tristess och allmänt låg standard i ett slitet Bulgarien.
Men det är för många scener och komponenter som inte leder någon vart, i en film som saknar riktning lika mycket som människorna den skildrar”, skriver Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Expressen
Bernt Eklund sammanfattar, ”Två bröder återser varandra när ett bulgariskt skinheadsgäng attackerar en turkisk familj. Lillebror finns bland dem som slår, storebror försöker hjälpa de angripa och blir slagen.
Bröderna har inte setts på länge. Den äldre är narkoman och portad från det dystra hem tonårsgrabben försöker ta sig bort ifrån. 
Men brödrakärlek finns, någon slags insikt väcks…Kalev ville egentligen göra en film om barndomsvännen som blev narkoman. Christov spelar själv rollen nedtonat och eftertänksamt men dog innan inspelningen var klar, vilket rimligen bidrog till ett bredare fokus på rasism och utanförskap. En bättre bulgarisk film kommer du inte att se i år”, anser Bert Eklund. Omdöme: 3/5.

Remember me

Dagens Nyheter
”I ’Remember me’ får fanatikerna se mer än nog, och på pressvisningen såg till och med tonårstjejerna irriterade ut. En dålig och krystad film blir inte bättre av att slänga in en idol i varje scen”, tycker Jane Magnusson. Omdöme 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är en intrig värdig en dussinkomedi, men regissören Coulter klär den i en svårmodig, illasittande indiekostym. Det som är tänkt som en smart och rapp dialog blir tillgjort och stolpigt, och Pattinsons egenkära skådespeleri skär sönder de sista strimmorna av trovärdighet. Ofta är filmen så långtråkig att man gnisslar tänder.
Det finns enskilda scener som verkligen berör. Inledningen är chockartat stark, och twisten i slutet (som jag antar är hela anledningen till att man har gjort filmen) är verkligen oväntad och ger nya perspektiv på berättelsen. Men två angelägna scener räcker inte för att rättfärdiga två timmars stelbent överspel”, anser Karin Svensson. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”Kort sagt, ’Remember me’ är av ’Livsöden i New York flätas samman och folk lär sig saker om sig själva och livet så småningom’-typen. En och annan kliché hinns med under filmens gång, liksom en hel del dialog som väl ska kännas smart och ny men som mest känns ansträngd, Generation X-ig och daterad. Trots att det hela faktiskt tar sig mot slutet och en del fina scener smyger sig in ska man nog vara ett stort Robert Pattinson-fan för att få ut någon större behållning av filmen..”, skriver Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

Expressen
”Filmen irrar än hit, än dit och länge undrar man när det riktigt ska ta fart. 
Det gör det aldrig och ett stort problem är att snygg-Pattinson stundtals spelar över enormt. Men hans utstrålning räcker långt för den primära målgruppen – romantiktörstande 14-åriga tjejer. De kan säkert också uppskatta det carpe diem-budskap som filmen mynnar ut i”, skriver tidningen i en recension som är osignerad. Omdöme: 2/5.

Film.nu
“Även om filmen bitvis är tänkvärd imponerar varken dialog eller handling speciellt mycket. Men visst lyckas den få in några känslomässiga smockor och jag är övertygad om att jag skulle uppskattat “Remember me” mer om jag varit 18 år. En helt ok ungdomsfilm alltså”, tycker Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

Mia Wasikowska i Alice i underlandet. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures

Veckans stora premiärer: ”Alice i underlandet”, ”Brothers” och ”Crazy heart”. Läs om dem alla i recensionskrönikan.

Alice i underlandet

Dagens Nyheter
”Tim Burton har kokat ihop ’Alice i Underlandet’ med den mindre kända uppföljaren ’Alice i Spegellandet’. Ingredienserna – rollfigurerna – är lätt identifierbara men receptet är helt och hållet hans egen uppfinning. På gott och ont. Som alltid hos den och detaljförälskade Burton är scenografi, smink och kostymer helt magiska. Det är drömskt vackert, men aldrig inställsamt snällt. Hans hantverksskicklighet, hans förmåga att aldrig upprepa sig och ändå bevara ett lätt igenkännbart, personligt signum kan ge mig tårar i ögonen”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
Jan Söderqvist tycker; ”Nej, det verkligt allvarliga är att de (Regissören Tim Burton och manusförfattaren Linda Woolverton) saknar känsla för det som gör böckerna så otroligt roliga: det godmodigt drömska, det nonsenskomiska helt utan pedagogiskt ärende, det virtuost lekfulla.
Visst glimtar det till på sina ställen, det saknas inte visuell pyroteknik, men Burtons Alice är i grunden ett stycke mekanisk och moraliserande fantasyaction av ordinärt Harry Potter-snitt. Och det är faktiskt inte ok”. Omdöme: 3/6

Aftonbladet
”Om jag var tio och såg den här för första gången skulle jag med all sannolikhet bli alldeles kollrig, som 33-åring är ’Alice i Underlandet’ inte heller så dum”, anser Emma Grey Munthe.
”Men visst, det finns brister: Filmen innehåller till exempel ett litet malplacerat dansnummer jag definitivt skulle klarat mig utan, och en del animationer är verkligen inte helt hundra. Ändå är det lite av en fest för ögonen”. Omdöme: 4/5

Film.nu
Stephan Ramstedt gör ”Tummen upp” och anser att ”Berättelsen om Alice är en hyllning till fantasin. Men slutet på Burtons film vinklar denna hyllning på ett konstigt sätt. Inte bara för att Alice, likt Disneys bioaktuella Prinsessa, bestämmer sig för att gå i sin faders fotspår (en rätt märklig och reaktionär typ av feminism), men även för att det i detta fallet innebär att Alice förenas med det Brittiska Imperiet och åker till Kina för att exploatera dess befolkning.
Men till filmens fördel är den väldigt lätt glömd och trots vissa skavanker hade jag roligt medan det pågick. Förväntar man sig något mer från Tim Burton lär man bli en besviken biografbesökare.”

Brothers

Svenska Dagbladet
”Brothers är kortare än originalet men känns längre. Jim Sheridan har en förmåga att gå bort sig i mys, och tempot lider ibland katastrofala förluster. Gyllenhaal är inte helt övertygande som impulsstyrd strulputte, men det svåraste är att tro på Spindelmannen som härdad yrkesmilitär”, skriver Karoline Eriksson. Omdöme: 3/6.

Dagens Nyheter
”Jag var väldigt förtjust i Susanne Biers danska familjetragedi ‘Bröder’ från 2005 som skapade en viss kontrovers eftersom den med rätta uppfattades som en kritisk reflextion [sic] över den militära danska närvaron i Afghanistan”, skriver Helena Lindblad och fortsätter ”Men varför en självständig, personlig regissör (Jim Sheridan) som han tar på sig att göra en bokstavstrogen och en rätt oengagerad remake på det här sättet övergår mitt förstånd. Om det nu inte bara är en fråga om lön”. Omdöme: 2/5

Aftonbladet
”Irländaren Jim Sheridan är en proffsig filmberättare, och det är en stark historia om skuldkänslor och lojalitet. Kärlek och svartsjuka. Men Susanne Biers danska original berörde mer, har en nerv som får den att kännas nästan dokumentär. ‘Brothers’ är en duktig spelfilm”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 3/5

Film.nu
“Brothers är i sin framställning närmast en kopia av Susanne Biers lysande danska drama “Bröder”… Annars är det som man säger intet nytt under solen. Betyget pendlar men hamnar till slut på en svag Tumme upp. “Brothers” är inte en dålig film. Den är spännande och dramatisk men är helt utan egen röst.”, tycker Petter Stjernstedt. Omdöme: Tummen upp

Crazy heart

Dagens Nyheter
”Crazy heart, började som en liten film baserad på en roman av Thomas Cobb, en dröm av några countryentusiaster med manusförfattaren/regissören Scott Cooper i centrum. Ingen trodde riktigt att den skulle nå bortom dvd-hyllorna. Men så spreds ryktet, filmen växte och har nu tre Oscarsnomineringar (bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll, bästa original­sång)…”
”Det är lätt att bli svag för den här typen av innerlig americana där vinden blåser över tomma marker och varenda byhåla osar av nederlag. ’Crazy heart’ står på egna ben men för också tankarna till andra skickliga försök i genren som till exempel Wim Wenders ’Paris, Texas’”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 4/5

Svenska Dagbladet
”En liten film är ett slitet uttryck (som Killinggänget parodierade i en hel filmserie) men Crazy heart är verkligen just detta och vill inte vara annat. Det är gjort med stor kärlek och fin känsla för atmosfär och detalj”, anser Jan Lumhodt. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”’Crazy heart’ är som en countrylåt som sjungits många gånger. Ännu en oansvarig slarver som försöker ursäkta sina misslyckanden och gömma sig bakom en whiskymarinerad konstnärsmyt. Ändå vill man se och lyssna – här finns bra nyskriva [sic] låtar.
Skådespelarna får ’Crazy heart’ att leva, även Colin Farrell som Bad Blakes förre kompmusiker, nu en större stjärna. Jeff Bridges bär filmen och han är väl värd sin Oscar på söndag” tycker Jens Peterson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Jeff Bridges är oerhört övertygande i sin gestaltning av Bad och har synnerligen välförtjänt också nominerats till en Oscar för sin insats. Bridges styrka ligger i att han inte verkar behöva anstränga sig för att göra sig trovärdig. Jag glömmer bort att jag ser en professionell skådespelare som jag sett i så många andra roller förut och uppslukas istället av mannen på duken som känns lika verklig som mannen i sätet framför mig i salongen, om än betydligt mer intressant”, skriver Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp

I love you Philip Morris. Foto: Scanbox

Denna vecka bjuder recensionskrönikan på tre biopremiärer – ”Agora”, ”I love you Philip Morris” och ”Nine”.

Agora

Aftonbladet
“På egna ben känns filmen dock lite som en redovisande, pedagogisk tv-film (om än med romantiska inslag), och förmodligen skulle den passa utmärkt som undervisningsmaterial och underlag för klassrumsdiskussioner om vad fundamentalism kan leda till.” skriver Aftonbladets recencent Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

SvD
Jan Söderqvist lyfter fram vilken förödelse de kristna ställt till med och avslutar med “Om de kristnas illdåd och intoleransens styggelse berättar denna budskapsfilm med patos. När den inte råkar vara ofrivilligt Life of Brian-lustig, är den entonig, undervisande och tråkig”. Omdöme: 2/6.

DN
”Agora (offentlighetens centrum i antikens Grekland) är den klassiska historielektionen förklätt till det slags sällsynta, högbrynta Hollywood-drama där idéer är viktigare än känslor”. Helena Lindblad skriver att “längden är besvärande” men filmen är riktigt bra. Omdöme: 3/5.

Film.nu
Petter Stjernstedt ger tummen ned för Agora. Han avslutar med “Som katalysator för debatt och som politiskt medel fungerar ‘Agora’ utmärkt. Men någon filmhistoria lär den knappast skriva”.

I love you Phillip Morris

Aftonbladet
Emma Gray Munthe tycker inte ”I love you Philip Morris” är vågad. ”Nej, inte det minsta. Homosexualiteten är här inte annat än en lustig höhö-detalj, en anledning för Jim Carrey att spasma loss i hela sitt skojregister. Resultatet är drama och trams i en underlig, obalanserad mix”. Omdöme: 2/5.

SvD
”Efter att ha sett ‘En enda man’ om ett lika passionerat som allvarligt kärleksförhållande mellan två män är det svårt att överhuvudtaget ta till sig den här filmen.” Huvudpersonerna är “närmast parodier på fjollor, samtidigt som det understryks att historien är sann. Meningen är förstås att vi ska skratta, men det gör man inte”, skriver Jeanette Gentele. Omdöme: 2/6.

DN
“Filmen … blev dock habil men inte särskilt minnesvärd, efterlämnande ett vagt intryck av några kul bluffar, och en del rara kärleksscener,” skriver Mårten Blomkvist. Omdöme: 3/5.

Film.nu
Jonny Holmberg gör Tummen upp och anser att “I love you Phillip Morris” är en gripande historia berättad på ett annorlunda sätt med oväntade vändningar och mycket humor. Det går inte att placera filmen i ett fack, den befinner sig någonstans i gränslandet mellan drama och komedi.

Nine

Aftonbladet
“‘Nine’ är ett totalt haveri, och att spektaklet är nominerat till fyra Oscars (scenografin, bästa originalsång, bästa kostym, Cruz för kvinnliga biroll) säger en hel del om urvalet” anser Emma Gray Munthe i Aftonbladet. Omdöme: 1/5.

DN
“Det är svårt att hålla ihop en film när musiken är så svag. Det finns ett vispigt, sensuellt ljud som följer med en ut på gatan, men man dansar inte direkt på trottoarerna”, anser Kerstin Gezelius.
“Kittet här, det som gör hela geggan till ett underhållande spektakel, är inte musiken utan Daniel Day-Lewis kropp och geni … Kanske inte en så tam bild av Italiens kris trots allt”. Omdöme: 3/5.

Film.nu
Oscar Krooni anser “Har man överseende med en minst sagt bristfällig dramaturgi till förmån för en Broadway-inspirerad glamourförställning är ‘Nine’ inget annat än två timmar njutning”. Det blir tummen upp för “Nine”.

Denna vecka är det premiär för en stor nyhet på Film.nu: Två tummar upp!

”Två tummar upp” är vårt nya, finaste omdöme som ges till filmer som är något utöver det vanliga. Filmer som vi själva skulle ge en Oscar om vi bara kunde.

Först ut att få detta omdöme är Banksys ”Exit through the gift shop” och Martin Scorseses ”Shutter island”.

Vi inleder veckans (något försenade) recensionskrönika med ”Farsan”, som enligt kritikerna verkar vara en medelmåttig komedi, signerad Josef Fares. I Svenska Dagbladet sågas filmen direkt i rubriken ”Farsan gör ingen glad” medan Dagens Nyheter skriver ”det är goa gubbar med hjärtat på rätt ställe”.

Farsan
Jan Fares är ”oemotståndligt charmig” är Aftonbladets uppfattning om huvudrollsinnehavaren: ”Farsan är inte den bästa eller roligaste filmen som Josef Fares har gjort – men det är en varm och kärleksfullt komisk hyllning till egensinniga pappor i allmänhet. Och till regissörens egen i synnerhet. Och det är någonting väldigt fint över det”, skriver Karolina Fjellborg. Omdöme: 3 (av 5).

Kvällstidningskonkurrenten Expressen är inte fullt så entusiastiska.
”För farsan blir mer en karikatyr än en riktig person. Sonen och hans fru (spelade av Hamadi Khemiri och Nina Zanjani) framstår mest som överglättiga alternativt overkligt ledsna. Varför de agerar som de gör är mindre tydligt. Och även om Torkel Peterssons tillverkning av machosallad är en av filmens roligaste stunder så känns hans Jörgen, som tampas med sin mansroll, som en snubbe vi har sett alltför många gånger nu”, tycker Miranda Sigander.
Omdöme: 2 (av 5).

Dagens Nyheters Johan Croneman skriver: ”Det är å ena sidan för lite sot för att bli en renodlat svart komedi, å den andra aningen för mycket svärta för att bli en ren och fungerande fars – men det brister som sagt mest i tempot. Det går lite för långt mellan varven, mellan de riktigt bärande farsscenerna, det måste snurra betydligt kvickare för att hålla formen. Ja, det varvas ner rätt rejält ibland, och då vet man inte riktigt i vilken genre man över huvud taget befinner sig i. Det blir bara ett mulligt mys, utan styrsel.” Omdöme: 3 (av 5).

Svenska Dagbladet har i rubriken för sin filmrecension tydligt talat om vad man tycker om filmen: ”Farsan gör ingen glad” och påpekar att den påminner om Göta kanal och kan bli en given publiksuccé. Men: ”För Farsan är en riktigt dålig film som verkar ha garvats ihop över ett par kafferaster alternativt barrundor. Man har tagit en rund gubbe (tillika pappa, Jan Fares) med stor mustasch, ännu större mage och skojig utländsk brytning, placerat honom i en tråkidyllisk svensk småstad av typen Vänersborg, tänkt ut några halvknasiga sidohistorier och skrivit en osannolik dialog späckad med lustigheter för imbecilla och vips så har man fått ihop en svensk långfilm.”, menar Malena Janson. Omdöme: 2 (av 6).

Film.nu: ”Den dåliga nyheten är att alltihop blir ungefär som om Galenskaparna hade fått för sig att göra ‘Farbror Frej – the Movie’”, skriver Måns Wide och fortsätter: ”Farsan gör sig bra som en komisk bikaraktär, men man blir snabbt mätt på honom”. Omdöme: Tummen ner.

Valentines day
Svenska Dagbladets Astrid Söderbergh Widding anser att ”Valentine’s day är en löst inspirerad amerikansk remake, där julen är utbytt mot Alla hjärtans dag.” Recensenten hade sin 13-åriga dotter med sig och såg filmen. ”Tre prickar, sa jag till dottern. Hon tyckte jag var hopplöst ogenerös. Men Valentine’s day är hur som helst en feel-good-film i februaritristessen.” Omdöme: 3 (av 6).

Aftonbladet tycker att det finns ”Gott om gulliga figurer. Det inleds med att Ashton Kutcher friar till flickvännen Jessica Alba, kramgoa som två hundvalpar.” Jens Peterson jämför filmen med ”Love actually” även om dialogen inte är lika kvick som i denna. Omdöme: 3 (av 5).

Dagens Nyheter tycker att Valentines day känns som ett betällningsverk från ”från de företag som tillverkar röda, sockriga geléhjärtan, hjärtformade små satinkuddar och spelande gratulationskort eller levererar långskaftade röda rosor. Rätt outhärdligt sliskigt faktiskt…”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 2 (av 5).

Expressen anser att ”medan allt krut på just Alla hjärtans dag tonas ner en bit in i filmen riskerar [regissören] Marshall ändå att få en mycket kortvarig exponering på sin film – för vem vill se en film om Alla hjärtans dag när helgen är över?”, frågar sig Jenny Rickardson. Omdöme: 2 (av 5)

Film.nu: ”En diversifierad romantisk film som bjuder på allt som har med kärlek och Alla hjärtans dag att göra: ensamhet, otrohet, svek, uppoffring, sorg och glädje. Kort sagt har den allt som en romantisk film ska ha”, skriver Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp

Wolfman
Svenska Dagbladet menar att man i ” Wolfman har man försökt gå tillbaka till originalet med mannen som lider av en kluven personlighet som han inte själv är orsaken till och som det är väldigt, väldigt synd om. Han kan naturligtvis endast räddas av en självuppoffrande kvinna. Benicio Del Toro är alltid snygg, även i heltäckande ansiktsbehåring, men det räcker inte för att hålla intresset uppe”, anser Jeanette Gentele. Omdöme: 3 (av 6)

Mårten Blomkvist i Dagens Nyheter tycker ”‘The wolfman’ är hygglig skräckbuskis, faktiskt kapabel att framkalla en och annan liten vällustrysning hos den som är svag för genren”. Omdöme: 2 (av 5)

Expressens Mats Bråstedt har inte många lovord om Wolfman. ”Det hade kunnat bli en rörande och kraftfull berättelse om ensamhet och utanförskap. Det mynnade ut i en smått parodisk soppa med jolmig smak.” Omdöme: 2 (av 5)

Aftonbladet ser i Wolfman ”faktiskt en riktigt underhållande mix av kitschig och gotisk skräck av den gamla skolan, stämningsfulla och olycksbådande 1800-talsmiljöer, modern teknik och en rejäl skopa splatter”. Karolina Fjellborg fortsätter: ”Bra skådespelare, läcker scenografi och imponerande makeupeffekter av mästaren Rick Baker. På minussidan: En twist som syns på mils avstånd, och en viss överanvändning av CGI-animation.” Omdöme: 3 (av 5).

Film.nu: ”De gånger [Anthony] Hopkins får säga flera än två meningar i rad minns vi varför han blivit adlad för sitt skådespeleri, men det räddar bara enstaka scener – helheten är och förblir usel”, tycker Måns Wide. Omdöme: Tummen ner.