Jag är inte så säker på att jag kommer att gilla The Brothers Bloom. Jag tyckte att Brick var både överskattad och överarbetad när jag såg den för några år sedan. Det hade varit lätt att avfärda båda filmernas regissör, Rian Johnson, som pretentiös när man gör lite djupdykningar i vilka ämnen och teman han behandlar samt vilka rösterna han väljer att använda i sitt filmberättande och manusförfattande. Men efter att ha lyssnat på honom i en avslappnad intervju i senaste Filmspotting, blir jag väldigt nyfiken på båda filmernas writer/director. Han har väldigt intressanta tankar kring filmkritik och hur lätt det är att recensera en medietext genom att likna den med en annan. Han själv har med The Brothers Bloom dragit på sig alla möjliga jämförelser, allra tydligast till David Mamet och Wes Anderson. Han menar att han förstår publiken och kritikernas vilja att avslöja allusionerna och göra förenklade kopplingar, men tänker att det är lite utav en genväg till summan, utan att egentligen titta till alla delarna. Att försöka vara originell, menar Johnson, är i stort sett lönlöst, och man kan inte göra mer än att blotta sina rötter och försöka vara ärlig mot sig själv i sitt filmskapande. Han tar upp och diskuterar en rad fler intressanta aspekter kring filmskapande, med utgångspunkt i sina egna filmer, och intervjun är verkligen värd en genomlyssning. Tydligen dyker han också upp i denna veckas Creative Screenwriting Podcast och listar även sina fem favoriter inom genren bedragarfilmer borta på Rotten Tomatoes.

Så jag är, som sagt, måttligt nyfiken på vad som verkar vara en kvick, udda och smått dumrolig heistfilm i sommar, men Rian Johnson har med initierade åsikter kring film och filmskapande och en stor portion charm hittat in till en varm liten vrå i mitt hjärta.