Makhbalbafhuset fortsätter att leverera. Hana Makhbalbafs ”Green Days” handlar om sommarens val i Irak Iran. Hon korsklipper sekvenser med en teaterregissör, med scener frÃ¥n själva valfirandet i Teheran och bilder inspelade pÃ¥ mobiltelefoner vars ägare bevittnade poliskravallerna efter Mahmoud Ahmadinejads coup d’état.

Genom denna blandning av material effektiviserar Makhbalbaf nÃ¥got som skulle kräva mycket mer fakta och mycket mer tid för att berättas. Vi fÃ¥r en bild av tre problem i Iran som skulle kunna försvinna bara ett maktskifte ägde rum. Men tyvärr är censur, polisvÃ¥ld och diktatur fortfarande nÃ¥got som mÃ¥ste bekämpas. Och Makhbalbaf ska sÃ¥klart ha en eloge för att hon uppmärksammar dessa problem, och för sättet hon gör det pÃ¥. Som en gammal lärare i samhällskunskap ofta sade medan han gjorde en konstig gest med nävarna: ”Saker och ting hänger samman”.

I ”To Shoot an Elephant” är kameran, likt Hana Makhbalbafs kamera när hon bevakar valfirandet, pÃ¥ plats. Men denna gÃ¥ngen är platsen inte Teheran utan den befinner sig pÃ¥ Gazaremsan. Filmen följer ett gäng ambulansförare och nÃ¥gra människorättsarbetare i deras vardag. Det spelar ingen större roll om de diskuterar med en jordbrukare eller befinner sig i ett sjukhus som bombas, kameran är pÃ¥ plats.

Det är sÃ¥klart hemskt att se en film som denna, men att klaga är menlöst när man vet att det finns de som upplever dessa saker 24/7. Det enda jag vill klaga pÃ¥ är att filmskaparna väl ofta väljer att visa den sörjande föräldern som beklagar sig inför kameran. Bilder som dessa har vi, via televisionen, matats med sedan barnsben, och tyvärr besitter de inte den effekt som de borde ha. Men annars är ”To Shoot an Elephant” en riktigt vass, aktuell och modig dokumentärfilm, som inte lämnar nÃ¥gon oberörd.