Göteborg Filmfestival 2011 #2

Charlie Kaufman sa på hans masterclass i lördags att världen har drabbats av kvalitetsfetish.
Efter att ha sett en massa underbara svenska kortfilmer, bland annat Stora Scenen av Tova Mozard, drabbas även jag av kvalitetsfetish då jag inser att min visningskopia inte var av den kvalite som jag hade önskat.

Det är alltid nervöst att visa upp sitt verk, men det är tekniken som utgör den största nagelbitaren för mig, efter en del jobbiga personliga erfarenheter (tex film som visades i flera minuter utan ljud, började om från början – med ljud – fast ingen bild. Efter ytterligare minuter av anti-klimax börjar filmen om för tredje gången). Inte ens Anh Hung Tran undgick att visingen av hans film Norwegian Wood gick felfri; 35mm-filmen gick av.

Norwegian Wood är en helt otroligt vacker film som faktiskt ger boken rättvisa. I alla fall efter hur jag iscensatte historien visuellt när jag läste boken. Det var endast smådetaljer som jag blev besviken över, som att gurkscenen på sjukhuset och historien om pianoeleven inte fick plats i historien. Men mest besviken blev jag över hur den kvinnliga karaktär, som faktiskt beskrivs som rynkig i förtid, spelas av en alldeles för fräsch kvinna. Filmen hyllar skönhet i alla deras bemärkelser och därför tycker jag att det hade funnits utrymme att visa en normalt åldrande kvinna, som en motsats till det förevigt unga kvinnoidealet.

Eftersom jag är ett stor fan av Murakamis böcker, trodde jag att mina förväntningar skulle vara för stora för filmen att leva upp till. Men mina förväntingar besvarades som sagt till väldigt hög grad. Jag hade bara önskat att regissören hade vågat ta lika stora risker som Murakami gjorde när han skrev boken. Filmen var helt enkelt reducerad till ett lättsmält drama för att falla majoriteten av Murakamis miljontals fans i smaken. Så den som går till biografen för att se japansk smygporr, bör alltså undvika biograferna och istället ladda hem tecknad japansk mangaporr, det verkar ju vara på tapeten igen.

Vad mer? Jo, tuffaste kvinnan i världen, Gunvor Nelson, har uppmärksammats på årets festival. Hon är en svensk konstnär som har levt och varit verksam i San Francisco i över 30 år och det var här hon började experimentera med film på 60-talet. Hon är en av mina största inspirationskällor och hon är 80 år i år.
Min högsta önskan för 2011: Ett samarbete med Gunvor!

Svenska Bilder med monster

Jag har länge tänkt skriva festivalrapporter från både Stockholm Filmfestival och den festival som min och Kolbeinn Karlssons första film (Att Sova och Drömma om Mat) tävlade på senast, Unlimited Film Festival i Köln.

Men dessa inlägg fick vänta i och med att vi fick det härliga beskedet att arbetskopian av vår nya film Den Svarta Sjön blivit utvald till Svenska Bilder på Göteborg Filmfestival! Så det har varit full produktion mellan Sverige och England över jul och nyår, varvad med influensa och snökaos.

Upplevelserna från höstens filmfestivaler känns enormt fjärran efter den senaste produktionspaniken, så jag tror jag skippar grävandet i minnenas vrå.

Det enda som känns aningen aktuellt att meddela från mitt besök i Köln – förutom att festivalen var superkul och att jag behandlades kungligt – är ett tips på biograf. Jag tycker alltid att det är kul att besöka biografer när jag är i nya städer (jag kommer nog bli en cinemaspotter som pensionär. Ni vet som en trainspotter, fast med en passion för biografer. Vi har ett gäng sådana som tillsammans besöker vår bio årligen) och jag hittade min favorit i Köln. En liten, relativt självständig biograf med guldmålade innerväggar och som har en repertoar av både gamla klassiker samt nya filmer på – hör och häpna – orginalspråk!
Jag kan ibland förtränga att dubbning av filmer och TV-program fortfarande förekommer. Men nej nej, där inuti TV:n står Meg Ryan och Tom Hanks och utbyter känslosamma ‘Ich liebe dich’ till varandra. Så otroligt opassande. Men den medelålders kvinnan brevid mig snyftar och håller uppenbarligen inte med mig.

Biografen i fråga heter Metropolis och den ligger vid Ebertplatz i norra delen av centrala Köln. Lustigt, eftersom nästan hela mitt senaste inlägg handlade om filmen Metropolis, som har återkommande varit närvarande i mina tankar sen jag såg den i höstas. Men bara för det så länkar jag till min favoritlåt Body Electric (som också av en ren slump har klipp från Metropolis i den här youtubevideon). Efter det här lägger jag Metropolis-snacket på hyllan.

http://www.youtube.com/watch?v=wNpqHagD_5M

Så. Nog om Metropolis. Mer om världspremiären i Göteborg! Såvitt jag förstår av programmet så visas vår film i Svenska Bilder 4 (sid 76 i programmet som finns online på www.giff.se) kl 15.00 söndagen den 30 januari på Haga 1. Jag kommer vara där för att introducera.

De skriver följande om vår film:
”En gåtfull film, vars utförande får en att tänka på östeuropeiska animationer från 70-talet.”
Jag blir nästan tårögd. Måste berätta för Kolbeinn!

Förutom visningarna i samband med kategorin Svenska Bilder så är vi även förfilm till YEARS EATEN BY LIONS (GODINE KOJE SU POJELI LAVOVI), vilket jag tycker låter som en skitbra film! En dokumentär om de jugoslaviska journalisterna som krigshetsade sina läsare i början av 90-talet. Vad spännande att vår psykadeliska animationsfilm får sätta stämningen för en så seriös film om medial korruption.
Mer om detta, samt visningstider, finns att läsa i programmet på sidan 147.

Slutligen vill jag bara visa vår första animerade företagslogga som Haris Mlivic på Haris Arts har gjort!

För att fira detta har vi anordnat en komponeringstävling som går ut på att ljudlägga den 11 sekunder långa loggan. Mer info om tävlingen finns på Happy Endings facebook-sida.

Man KAN

I 2007 tävlade min film Recognize Myself i KAN festivalen. Folk ser alltid imponerade ut när jag berättar det. Men när min nästa mening avslöjar att festivalen äger rum i Wroclaw, Polen, så får de ett mildare uttryck igen.

Wroclaw är en underbar stad, som faktiskt påminde mig väldigt mycket om Uppsala (där jag bodde mellan 1998 och 2003).

Jag har aldrig haft ett intresse att ta mig till Cannes festivalen och det var just därför jag tyckte det var roligt att låta folk tro att min film tävlade där. (Även om skämtet bara varade i två sekunder.)

Men i ett av mina produktionsmöten med Ida Akesson (nämnde henne i ett tidigare inlägg) så kom vi in på Cannes. Hon besöker nämligen Cannes årligen och hon fick mig intresserad att åtminstonde skicka in en ackrediteringansökan.

De accepterade vår ansökan och Happy Endings Productions är därmed på väg till Cannes iår.

Om det är någon därute som vill träffas i Cannes eller har en extra inbjudan till ett event eller fest, ta gärna kontakt.

I övrigt så har vi filmat Idas kortfilm de senaste dagarna, där jag agerade som regiassistent. Det var första gången jag tog på mig den rollen och förmodligen även den sista. Det är fruktansvärt att ständigt kolla klockan och påpeka att vi måste skynda oss för att inte hamna efter i schemat, när man vet hur frustrerande det är när man själv är regissör och försöker få en tagning att motsvara ens förväntningar och någon stressar en. Men vi fick allting klart i tid och alla inblandade var på gott humör, så jag är väldigt nöjd med inspelningen och min insats.

Dessutom så pågår inspelningen av vår dokumentär Suburban Madness i Brasilien för tillfället, vilket känns otroligt spännande. De håller mig uppdaterad via projektets blogg www.suburbanmadness.blog.com men jag har inte hört något om den största inspelningsdagen ännu – karnivalen!

Jag borde väl egentligen nämna Oscar… Men jag tror jag hellre överlämnar det åt andra. Det enda jag har att säga om saken är att jag gissade vinnarna i en tävling, där man KAN vinna 100 pund om man fått alla rätt… Men jag har glömt vad jag gissade.

London calling… The Clash mellan Sverige och England

Tänkte inleda min första blogg med en mindre presentation av mig själv.

I januari 2003 så reste jag till London för att bo en kortare period. Nu, 5 år senare, så är jag fortfarande kvar.
Mitt liv cirkulerar runt film på alla deras plan; produktion, efterarbete och exhibition. Jag har sedan 2004 arbetat på små, självständiga biografer här i London, som biografassistent (biljett- och popcornsäljare), biografchef och maskinist.
Min passion för film väcktes när jag var 7 år och filmade min första produktion. Numera har jag startat ett eget produktionsbolag här i England, Happy Endings Productions Ltd, och jag har producerat två kortfilmer och en dokumentär sedan jag flyttade från Sverige.

Skillnaden för mig att göra film i Sverige och i England känns otroligt stor. I Sverige filmade jag bara med video och mini-dv, medan jag sökte mig till 16mm och Super 8 film här i London. Valutan spelade en betydande roll. Pundet kändes som monopolpengar till skillnad från kronan, som man känner till värdet på sedan barndommen. Att spendera över 20.000SEK på en film skulle jag aldrig ha tillåtit mig själv att göra, medan 2000GBP känns helt acceptabelt att investera i en produktion. Det här bakvända tankesättet gjorde att jag tog steget in i film industrin.
Men det här var förstås innan mobiltelefonens videokamera uppfanns.

Någon dag kommer jag nog att förtydliga min känslor om mobil-filmer, men det får bli i en annan blogg.

Emie