Cannes #3

Tre bussar och ett flyg senare så finner jag mig tillbaka i London.

Det är synd att jag inte kunde stanna festivalen ut, men efter den senaste veckans heta sol, sömnbrist och en konstant lätt berusning så är jag faktiskt glad över att vara hemma igen.

De sista två dagarna jag spenderade på Cannes filmfestival medförde en tillfredställande mängd filmtittande.
Mina kortfilmsfavoriter (av de få jag lyckades se under mina tre x 30-minutersbesök, med avdrag från de fem gånger då datorn frös) var Jochen de Vries MISSEN, den Nya Zeeländska THE SIX DOLLAR FIFTY MAN samt Magne Pettersens PARAT.

Vi gick på marknadspremiären av AGORA med Rachel Weisz i huvudrollen, som förmedlar en viss politisk poäng som även idag, 1600 år senare, fortfarande är aktuell.

På tisdagen gick jag och Ida Akesson (vars film, DOOR TO DOOR, jag var regiassistent på i februari) på galavisningen av VINCERE. Ida delar förnamn med huvudrollskaraktären i filmen, men även bortsett från det lilla angenäma sammanträffandet så tyckte vi att filmen var både sevärd och välgjord med ett väldigt starkt skådespeleri från Giovanna Mezzogiorno som Ida Dalser, Mussolinis älskare.

Ida Akesson och Emie (Eva-Marie Elg), Cannes 2009
På väg till galavisningen.

Det blev aldrig något av ANTICHRIST på måndagskvällen, men hellre Nordisk & Göteborgs filmfestival fest än att blunda mig genom de blodiga scenerna som jag läste en detaljerad beskrivning av idag. (Min inre bild är inte vacker.) Hellströms Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg var det alldeles för länge sedan jag hade chans att dansa till! Och The Cure! Och…

”Take me down to the paradise city
Where the grass is green
And the girls are pretty
Oh, won’t you please take me home”

Ja-a…

Och samtidigt som jag lämnar festivalen så blir Tarantino inkörd på festivalområdet en meter framför mig för hans galavisning.

Det har verkligen varit en underbar festival och jag har haft otroligt roligt. Nu är det dags att ha mindre roligt och fokusera… och producera inför nästa år.

På tal om att producera så är trailern klar för vårt dokumentärfilmsproject SUBURBAN MADNESS som filmades tidigare i år i Brasilien. Den finns att se på projectets blog.

Man KAN

I 2007 tävlade min film Recognize Myself i KAN festivalen. Folk ser alltid imponerade ut när jag berättar det. Men när min nästa mening avslöjar att festivalen äger rum i Wroclaw, Polen, så får de ett mildare uttryck igen.

Wroclaw är en underbar stad, som faktiskt påminde mig väldigt mycket om Uppsala (där jag bodde mellan 1998 och 2003).

Jag har aldrig haft ett intresse att ta mig till Cannes festivalen och det var just därför jag tyckte det var roligt att låta folk tro att min film tävlade där. (Även om skämtet bara varade i två sekunder.)

Men i ett av mina produktionsmöten med Ida Akesson (nämnde henne i ett tidigare inlägg) så kom vi in på Cannes. Hon besöker nämligen Cannes årligen och hon fick mig intresserad att åtminstonde skicka in en ackrediteringansökan.

De accepterade vår ansökan och Happy Endings Productions är därmed på väg till Cannes iår.

Om det är någon därute som vill träffas i Cannes eller har en extra inbjudan till ett event eller fest, ta gärna kontakt.

I övrigt så har vi filmat Idas kortfilm de senaste dagarna, där jag agerade som regiassistent. Det var första gången jag tog på mig den rollen och förmodligen även den sista. Det är fruktansvärt att ständigt kolla klockan och påpeka att vi måste skynda oss för att inte hamna efter i schemat, när man vet hur frustrerande det är när man själv är regissör och försöker få en tagning att motsvara ens förväntningar och någon stressar en. Men vi fick allting klart i tid och alla inblandade var på gott humör, så jag är väldigt nöjd med inspelningen och min insats.

Dessutom så pågår inspelningen av vår dokumentär Suburban Madness i Brasilien för tillfället, vilket känns otroligt spännande. De håller mig uppdaterad via projektets blogg www.suburbanmadness.blog.com men jag har inte hört något om den största inspelningsdagen ännu – karnivalen!

Jag borde väl egentligen nämna Oscar… Men jag tror jag hellre överlämnar det åt andra. Det enda jag har att säga om saken är att jag gissade vinnarna i en tävling, där man KAN vinna 100 pund om man fått alla rätt… Men jag har glömt vad jag gissade.

Nytt År, Nya förväntningar och Nya hårda tag

2009 har fått en flygande start och inom kort skickar Happy Endings iväg ett produktionsteam till Rio de Janeiro, Brasilien, för ett dokumentärfilmsprojekt. Jag uppdaterar här senare om hur det gick.

Själv ska jag vara regiassistent åt Ida Akesson i februari på hennes senaste kortfilm. Ida är även hon en svensk filmskapare som är baserad här i London och har därför lagt av med ringen ovanför A:et.

Idag har jag blivit övertygad om att gå och se The Wrestler, vilket jag absolut inte trodde jag skulle göra. Allt publiceringsmaterial jag har sett har varit väldigt Rambo-liknande och jag har absolut inget överdrivet behov av att se våld med svettiga, muskliga och lättklädda karlar inblandade. Faktiskt.
Men filmen ska visst vara mycket mer än så och när jag insåg att Darren Aronofsky även har gjort Requim for a Dream så beslutade jag mig för att ge The Wrestler en chans.k