November månad passerade mig som en Ferrari passerar en trehjuling. På grund av filmfestival och annat har jag inte besökt Cinemateket lika mycket som jag brukar. Men denna månad får man nog ta och passa på eftersom Cinemateket har stängt i Januari och Februari.

Denna mÃ¥nad kan vi, liksom vi kunde den förra mÃ¥naden, njuta av tvÃ¥ av filmkonstens champinjoner, Jim Jarmusch och Andrej Tarkovskij. Av Jarmuschs filmer rekommenderar jag främst ”Dead Man” och ”Ghost Dog”. Dessa filmer liknar inte bara Jarmuschs senaste mästerverk ”The Limits of Control” till tematik, även karaktärer, dialog (främst ”Dead Man”) och foto. Även fast ”Limits” inte handlade om U.S.A i lika stor utsträckning som dessa tvÃ¥ filmer.

Till skillnad frÃ¥n ”The Limits of Control” sÃ¥ är de filosofiska frÃ¥geställningarna som ställs i ”Dead Man” inte sÃ¥ skämtsamma. Och det jag finner intressant med ”Ghost Dog” är hur den mixar kulturer som de vore ingredienser i en milkshake. Samurajkultur blandas med italienska gangsters, hip-hop och japansk litteratur.

Av de Tarkovskijfilmer som visas rekommenderar jag allt, men speciellt ”Nostalghia”, mest eftersom jag inte sett ”Stalker” (skam), och för att jag har svaga minnen av ”Spegeln”. ”Nostalghia” mÃ¥ vara en svÃ¥r film, men den är njutbar även för den som har svÃ¥rt för Tarkovskijs användande av symbolik. Det är lätt att förirra sig i landskapet som mÃ¥las upp i filmen, där Erland Josephson vandrar runt och ser förvirrad ut.

Michael Haneke fÃ¥r även sitt ouvre visat. Av dessa vill jag tipsa om hans senaste film, ”Det Vita Bandet” som vann Guldpalmen i vÃ¥ras, men även om ”Dolt Hot”, Hanekes kanske mest spännande film, med en lysande Juliette Binoche i rollistan.

Av de övriga filmerna som visas vill jag lyfta fram en av mina favoritskräckisar, ”The Invisible Man”, med spektakulära specialeffekter och en historia som kanske har Ã¥ldrats minst lika bra som ”Frankenstein”, men mÃ¥ngt mycket bättre än ”Dracula”, tvÃ¥ av Universals andra skräckfilmer frÃ¥n samma period. Dessutom vill jag sÃ¥klart göra er uppmärksamma pÃ¥ ”Scener ur ett Äktenskap” som visas i sin bombastiska helhet, med en fikapaus i mitten.

Och sist men inte minst visas även världens roligaste film, ”Duck Soup”, som förmodligen varken behöver prisas eller beskrivas, till skillnad frÃ¥n Petér Forgács ”Hunky Blues – The American Dream”, en film jag inte sett, men som jag längtar efter att se. Dessutom tittar regissören förbi och inleder visningen.

Jag är osäker pÃ¥ om det är bra eller dÃ¥ligt att det är väldigt lätt att parafrasera ”The Limits of Control” när man argumenterar om hur bra den var. Hur som helst var jag väldigt imponerad av Jarmuschs senaste skapelse. ”The Limits of Control” är en ärlig film eftersom den fokuserar pÃ¥ upplevelser (tittande och lyssnande), istället för att berätta den historia som redan berättats tusentals gÃ¥nger förut.

Jag var inte överraskad av att höra mina vänners negativa reaktioner efter visningen. Filmen kan ses som innehållslös och ofokuserad om man ogillar abstraktioner eller nonnarrativ film (se bara Roger Eberts underhållande men helt värdelösa recension). Jag tillhör dock inte den gruppen, och finner filmen mycket intressant i filmens försök att spegla vår tids rädsla för poesi och mysterier utan lösning.

En annan film jag uppskattade väldigt mycket var ”Fantastic mr Fox”. Wes Andersons gammeldags animerade filmatisering av Roald Dahls kända bok. Till skillnad frÃ¥n ”Limits” sÃ¥ överraskar dock ”Fox” inte pÃ¥ nÃ¥got sätt, förutom att det är ett väldigt snabbt tempo och de fÃ¥ vilostunderna mellan alla fartfylldheter.

Anderson är känd för sin detaljrikedom, men jag misstänker dock att stora delar av den försvinner i och med det snabba tempot, både när det gäller berättandet och kameraföringen. Men vad gör väl det när man med hjälp av en DVD-spelare kan se filmen hur många gånger som helst och kanske även frysa bilden för att insupa alla detaljer.

Tematiken i ”Fox” känns igen frÃ¥n tidigare Anderson-filmer. Sympatiska excentriker med fötterna nÃ¥gonstans mellan jord och moln samt den ständiga halvtrasiga familjen. Jag tycker det är roligt att Anderson vÃ¥gade blanda megakändisar som George Clooney med megaokändisar som Eric Chase Anderson i rollistan. Och det är bara en av mÃ¥nga saker som gör att ”Fox” känns genuin och väldigt personlig, vilket är ett problem när det kommer till animerade filmer.

Först och främst vill jag be om ursäkt för detta 6 dagar försenade inlägget. Jag har inga bra ursäkter, så jag hoppar över det och fortsätter till det mer essentiella. Nedan följer 7 filmer jag tycker man måste se.

Down by Law
Två av världshistoriens bästa musiker, John Lurie och Tom Waits spelar tillsammans med Roberto Benigni en trio som av en eller annan anledning kastas i New Orleans fängelse. Därefter följer en vild flykt där de tre filosoferar/bråkar/retas/samsas och till slut, blir vänner. Down by Law är en av Jarmuschs roligaste filmer och trots att den kanske inte är lika intressant som t.ex. Ghost Dog, tycker jag definitivt att den är en av hans bästa filmer.

Den Sjunde Kontinenten
Optimisten Michael Haneke är som vanligt lika glad i hågen när han låter en familj begå kollektivt självmord. Den Tredje Kontinenten kanske kan vara en av de dystraste filmer jag någonsin sett, dock bör Haneke få lite credd för att han här inte är lika manipulativ som han ibland kan vara.

Lola
Två av mina finaste Cinemateketstunder har jag upplevt i samband med Jacques Demys filmer, och just därför vill jag rekommendera Lola, trots att jag inte sett den.

Hiroshima min älskade
Alain Resnais samarbete med Marguerite Duras var kanske ett av filmhistoriens största genidrag, tillsammans med Resnais samarbete med Alain Robbe-Grillet, såklart. Hiroshima mon amour är en otroligt vacker och poetisk film om två av värdshistoriens hemskaste gärningar, atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Duras dialog och närbilderna på karaktärernas kroppar är två viktiga komponenter i detta mästerverk.

Fail Safe
Sidney Lumets Fail Safe släpptes nästan samtidigt som Kubricks Dr. Strangelove, vilket var mycket olyckligt. Alla strålkastare riktades mot Doktorn vilket gjorde att alltför få såg en av Lumets allra bästa filmer. Och en av Henry Fondas allra bästa filmer. Och en av Walter Matthaus allra bästa filmer.

Solaris
Jag har inte sett en enda Andrej Tarkovskijfilm på jättelänge, bortsett från Ivans Barndom som visades på Cinemateket för ett tag sedan. Dessutom är mitt minne alltför dåligt för att jag ska kunna ha något vettigt att säga om någon av Tarkovskijs filmer, därför rekommenderar jag den som jag tyckte var bäst för sisådär fyra år sedan. Men denna rekommendation står jag inte bakom, ifall någon vill ifrågasätta mig.

Atomic Cafe
Vad gör du om någon plötsligt börjar släppa atombomber på ditt hus? Detta och mycket mer får du veta om du går och ser Atomic Cafe, som är ett mycket viktigt (och mycket roligt) tidsdokument om en era som tyvärr fortfarande existerar.