Smal Stiller i lågmäld komedi

Ben Stiller och Noah Baumbach

Ben Stiller och Noah Baumbach i Berlin.

”Greenberg” är Noah Baumbachs nya dramakomedi. Filmen har premiär senare i vår, men visas just nu på filmfestivalen i Berlin. Regissören hade med sig sina skådespelare Ben Stiller, Greta Gerwig och Rhys Ifans när han besökte den tyska huvudstaden.

Roger Greenberg (Stiller) kommer tillbaka till Los Angeles efter att ha bott i New York under en längre tid. Han har just checkat ut från ett psykiatriskt sjukhus, och ska nu försöka få ordning på sitt liv. I Los Angeles träffar han sin brors personliga assistent Florence (Gerwig), och återupptar även kontakten med sin gamle bästis, Ivan (Ifans).

 

”Greenberg” är regissören Noah Baumbachs femte långfilm och den första som tävlar i Berlin.
Greta Gerwig
Rhys Ifans
Ben Stiller
Noah Baumbach
– Jag vet inte hur jag ska reagera på det, för jag har aldrig varit i tävlan förut, här eller någon annanstans, svarar Ben Stiller på frågan om hur det känns att filmen är med och tävlar om Guldbjörnen.

 

Lågmäld komedi
För Ben Stiller, som ofta gör fysiska komedier är det här en något annorlunda, mer lågmäld film.
– För mig var det framförallt en möjlighet att arbeta med Noah, som jag är ett stort fan av. Jag skulle göra vad han än hade skickat mig. Men det var kul att göra en film som inte är ”den där andra sorten”, säger Ben Stiller.
– Att det förutsätts att jag ska vara rolig hela tiden är jobbigt, jag tycker till med att det är jobbigt att vara rolig när jag måste vara det, tillägger han.

 

– Noah har skapat två mycket verkliga karaktärer, som brottas med olika händelser i deras liv. Det är uppenbarligen ett ganska udda par. Roger är i en fas i sitt liv där han är tvungen att fixa vissa saker, annars kommer han aldrig att göra det, säger Ben.
– Man upplever att de här karaktärerna faktiskt kan bli ihop på ett naturligt sätt, inte på ett klassikt ”filmsätt”.

 

Gick ner i vikt
Ben Stiller framträder i en något annorlunda gestalt än vi är vana att se honom, med smalare ansikte och med längre hår. Han ser ut som Keith Richards föreslår en journalist på presskonferensen.
– Vi tänkte oss Bill Wyman, säger Noah Baumbach.
– Jag gick ner lite i vikt. Noah ville att jag skulle ha en lite annorlunda framtoning. Vi bestämde att mitt hår skulle bli lite längre. Greenberg är en karaktär som inte har så stor kontroll över sin kropp, så det var något vi ville framhäva, säger Ben Stiller.
– Ben gick ner sju kilo för den här filmen, medan Greta gick upp sju kilo, säger Noah.

 

Varför är Greta Gerwigs karaktär en personlig assistent?
– Jag hade en väldigt stark idé för den här karaktären, en person som sätter andras behov framför sina egna. Då kom jag fram till att hennes jobb borde vara att serva människor och ställa upp för dem. Jag tror också att det är ett jobb som är vanligare i Los Angeles än på andra platser. Dessutom var det ett bra sätt för henne att möta Roger, säger Noah.
– När jag fick det här manuset var jag så exalterad över att läsa något av Noah Baumbach. Han väljer sina ord så noggrant. Jag visste direkt hur min karaktär var. Men till att börja med hade jag svårt att tro att jag ens var påtänkt för rollen, säger Greta Gerwig.

 

Greta och Ben hade ganska lång tid på sig att lära känna varandra innan de spelade in ”Greenberg”. Rhys Ifans kom direkt från ett annat projekt, därför fick han och Ben bara ett par dagar att bekanta sig på.
– Och vår relation skulle gå tillbaka 15-20 år i tiden. Men jag blev överväldigad över hur snabbt Rhys fick mig att känna mig bekväm med honom. Jag tror att det är hans skicklighet som skådespelare som gjorde att jag kunde tro på att vi hade den här relationen, vi hittade snabbt ett sätt att interagera med varandra.
– Processen var en fråga om att lita på varandra. Det fanns ingen tid att hänge sig åt sig själv, bara åt karaktären, tillägger Rhys.

 

Nervös biltur
Även om Ben Stiller litade fullt ut på Rhys Ifans skådespelarförmåga fanns det scener han var lite orolig för.
– Vi skulle göra några scener i bilen när Rhys körde – och Rhys kör inte. Och han kör definitivt inte i USA. Där fick tilliten verkligen en utmaning. Om du ser på filmen ser du att jag är nervös i scenen, det är inte skådespeleri, men det funkar bra för filmen.

 

Ben har också bara lovord om Greta Gerwig:
– Greta var väldigt engagerad i sin karaktär, och det inspirerade mig att ge lika mycket. Jag kände verkligen empati för karaktärerna.

 

Hör röster
På frågan om hur han arbetar med sina manus tvekar Noah Baumbach något innan han svarar.
– Varför är jag så välartikulerad när jag skriver, och inte när jag gör intervjuer? Jag hör röster helt enkelt, och försöker skriva ner dem.
Han tillåter inte mycket improvisation.
– Jag tror att det var två repliker i den här filmen som var improviserade, säger Ben.
– Folk kan nog tycka att man är en riktig idiot att casta Ben Stiller och sedan inte låta honom improvisera, säger Noah.

 

Yeah, you idiot!, säger Ben och fortsätter:
– Men seriöst, när jag gick i genom manuset med Noah kom jag med lite förslag på ändringar. När vi sedan tittade på det igen dagen efter var replikerna fortfarande de samma. Då förstod jag ganska snabbt att vi skulle spela in manuset som Noah skrivit det, ord för ord. Även om du aldrig sa det rakt ut.
Passive aggressively, säger Noah.
– Det var en bra lärdom för mig som skådespelare i hur jag skulle bli mer som karaktären, istället för att göra det lättare för mig att spela honom genom att ändra på replikerna. Det hjälpte mig att fråga mer frågor om varför han skulle säga det han säger. Det var en lycka att få göra Noahs manus och framföra replikerna ord för ord, avslutar Ben Stiller.

 

Av Esbjörn Guwallius

Driving through the borderline

I förrgår for jag till Örebro för att se Margot at the wedding. När jag närmade mig staden blev jag sjukligt nervös eftersom mina bilskills inte är de bästa. Dessutom hade jag en GPS-navigator som skulle ta mig till en gasmack, men eftersom denna navigator inte kunde se skillnad på en rondell och en korsning bröt jag förmodligen tillräckligt många trafikregler för att bli dömd till döden, om jag hade bott i U.S.A. vill säga.

Till slut kom jag in till Örebro och väl ihopkurad framför silverduken fylldes jag av välbehag, efter att jag tvingats genomlida ett antal förskräckliga reklamfilmer. Speciellt Denivits som var totalt smaklös och som dessutom visades fler gånger än en.

Margot at the wedding var en mycket vacker film, Noah Baumbach hade tydligen använt sig av gamla linser för att få fram de där Rohmer-färgerna som mina ögon älskar så mycket.

Dagen efter min Örebro-trip, alltså igår, trillade Kicking and screaming (av samma regissör) ned i min postlåda och jag slet upp skivan för att stoppa in den i DVD-spelaren. 95 minuter senare satt jag med ett brett flin på läpparna eftersom Noah återigen hade skapat en jordnära och bra film. Trots att frånvaron av mänsklig avföring och kroppsvätskor var mycket påtaglig.

Detta var alltså mitt debutinlägg på denna blogg, och jag antar att den kanske borde innehålla någon slags presentation av mig själv, men den skjuter jag upp till en annan gång.

Förresten, för att ni inte ska tro att jag skriver denna blogg av rent narcissistiska skäl så lovar jag härmed att jag ska hålla mig så långt borta från mitt privatliv som möjligt.

Stephan.