Leif Andrée: ”Polisfilmer är inte riktigt min cup of tea”

Leif Andrée i "Kommissarie Späck". Foto: SF Film.

Leif Andrée i ”Kommissarie Späck”. Foto: SF Film.

Visst har Leif Andrée sett en och annan polisfilm. Men han är knappast bänkad framför tv:n varje söndag klockan 21.00.
– Man kan ju fråga sig om det verkligen behövs en till polisfilm, säger han.

Den svenska deckarvågen är stark. Både på bio- och boklistor kniper man ständigt de högre placeringarna och det formligen pumpas ut nya filmer och böcker. För vi älskar vår Beck, Wallander och Winter. Kanske är det då på tiden att någon också vågar göra parodi på det heliga?

Leif Andrée, som gör rollen som kommissarie Späck i Fredde Granbergs bioaktuella polisparodi med samma namn, vill hellre vända på resonemanget:
– Om det behövs en parodi får publiken avgöra, men jag vill hellre ställa frågan, behövs det verkligen en till polisfilm? Man kan ju undra ibland, när det gjorts 20 polisfilmer – om den 21:a verkligen är nödvändig. Men det är kapitalistiska intressen som styr och utan att nämna några namn så finns det en hel del bilhandlare i branschen…

Men det betyder inte att han tycker att genren, trots kvantiteten, skulle sakna kvalitet.
– Nej, vi svenskar är mycket bra på att göra polisfilm. Det är bara det att det finns andra bra manus också, varför inte göra en dramafilm istället för en deckare till?

Ytterligare två Späck
Nu har han emellertid själv iklätt sig rollen som kommissarie och uttrycker en viss oro för att fastna i det facket. Ytterligare två filmer om Späck är inplanerade och vem vet om det blir fler efter det?
– Jag får väl leva med Späck resten av livet. Usch, man vill ju inte bli ihågkommen som en pajas, säger Leif med ett bullrande skratt.
Risken för det är väl inte så stor trots allt. Den högproduktive skådespelaren har gjort och gör en mycket bred repertoar inom både film, tv och teater. Nu väntar inspelning av tio nya avsnitt av ”Gynekologen i Askim”, ”Sugar – i hetaste laget” på Oscarsteatern, fler teaterprojekt, en hemlig tv-serie och Späck 2.

Under inspelningen av "Kommissarie Späck". Foto: SF Film.

Stressigt?
– Ja, jag är arbetsnarkoman. Jag måste lära mig att tacka nej, igen. Jag har gått in i väggen, fått terapi och lärt mig att tacka nej. Men nu har jag börjat tacka ja igen, konstaterar Leif.

Men tillbaka till Späck, har han något gemensamt med sin karaktär? Johan Hedenberg som gör Grünvald har i intervjuer berättat att han känner igen sig i ilskan…
– Jag har väl inte så mycket gemensamt med Späck förutom att han är en glad skit. Han är snäll och trevlig och det vill jag gärna tro att jag också är. Och så är vi båda förtjusta i mat och dryck, säger han.
Men den runda magen kan vara på väg bort. Leif har nämligen börjat banta och tappat sju kilo på några månader.
– Jag har fått order om att inte gå ner mer nu, Späck får inte tappa sin form. Men va fan, då får jag väl använda en kudde bara!

Inför rollen förberedde han sig minutiöst noggrant. Som han alltid brukar.
– Att lära sig en text kan vilken idiot som helst, men det handlar om att förbereda sig mentalt. Hur ser Späcks liv ut? Vilken musik lyssnar han på, hur var hans första kyss? Allt det där ska jag veta även om det inte framkommer i filmen.
Han såg också Rosa Pantern för att få komisk inspiration och insöp atmosfären i några Beck- och Wallanderrullar.

Gillar du deckare?
– Nja, det är inte riktigt min cup of tea, men visst kollar jag ibland. ”Mannen på taket” står sig fortfarande och Beck med Gösta Ekman och Peter Haber tycker jag också om. Jag gillar även ”Morden i Midsomer”, den har en fin ton. Och kommissarie Morse var underbar!

Leifs deckarfavoriter

Film
French connection
Mannen på taket
Spanarna på Hill Street

Författare
John le Carré
Michael Connelly

Vilken deckarroll skulle du vilja ha?
– Det har jag aldrig tänkt på, men alla killar vill väl spela Gunvald? Han är så oempatisk men har samtidigt stor moral. När Micke fick rollen gratulerade jag honom men jag var jävligt sur i hemlighet, säger Leif med ett skratt.

Till sist, vilken är din drömroll?
– Jag har gjort så mycket roligt redan så jag har svårt att säga någon roll. Men, att spela skurk i en Bondfilm är något jag dagdrömmer om. Tänk om de ringer mig – vad roligt det hade varit!

Av Christina Gaki

Läs även vår recension av ”Kommissarie Späck”!

Klipp: ”Dubbad tysk”
Klipp: ”Seriesjälvmördare”

Familjelyckan personifierad

Josef och Jan Fares. Foto: Memfis Film

Josef Fares, ett av svensk films stora affischnamn, är tillbaka. Efter ”Zozo” och ”Leo” återvänder han dit allt började, till familjekomedin. Men den här gången är det inte hans bror Fares Fares som spelar huvudrollen utan hans far, Jan Fares. Filmen heter kort och gott ”Farsan”.

Vi ses på Hotel Rival, med en svindlande utsikt över Stockholm och Söder. Premiären av ”Farsan”, där Josef i vanlig ordning regisserar, och där Jan spelar titelrollen, stundar. Och det som slår mig direkt är den kärlek och respekt som Josef känner för sin far, för den är påtalig.
– Farsan (alltså Jan) har en helt unik kvalité som skådespelare. Han är som Joe Pesci, i till exempel ”Dödligt Vapen 3” är han hur mysig som helst, men sen i ”Maffiabröder” så är han helt livsfarlig. Precis sån är farsan, han klarar båda. I nästa film kanske han spelar den onda skurken, vem vet?

Blev en av karaktärerna
Vi har sett Jan i Josefs tidigare filmer, kanske främst i ”Jalla Jalla!” där han också spelar pappa, dock i en biroll. Jan berättar att han i hemlandet Libanon jobbade på restaurang, sju dagar i veckan, men att så fort tid fanns över så uppsökte han närmsta biograf.
– När jag sedan gick hemåt så levde jag mig in i rollerna, blev en av karaktärerna. Folk trodde nog att jag var galen, men det gjorde inte mig något.
Jan pratar en bruten svenska, men det är aldrig några problem att förstå vad han menar. Han har ett varmt och öppet kroppsspråk, och jag förstår varför Josef valt att använda sin far i sina filmer, gång på gång. För det är helt omöjligt att inte tycka om honom.
”Farsan” handlar som titeln antyder om faderskap. Aziz (karaktären som Jan gestaltar) ska precis bli farfar. Och för att göra familjelyckan total så bestämmer sig änkemannen för att barnbarnet behöver en farmor. Han måste hitta en ny fru helt enkelt, för hur svårt kan det vara? Jo, kanske lite svårare än vad Aziz tror, visar det sig. Filmen handlar om att åldras, om att vara man (ett återkommande tema i Josefs filmer), men även om att vara invandrare i Sverige. Josef förklarar det sistnämnda:

Kulturkrocken skapar humor
– Jag lägger aldrig något fokus på invandrarproblematiken, om man nu vill kalla den så, men den finns ju där ändå, automatiskt. Men mina filmer riktar sig till alla, men det finns väldigt mycket humor och igenkänning just i kulturkrocken.
Många beskriver Josef som en mästare på att skapa en bra stämning under sina filminspelningar. Han berättar att om han märker att några i teamet inte drar jämnt så är han där och försöker bryta osämjan direkt. För även om hans filmargärning givetvis är resultatinriktad så handlar också väldigt mycket även om att alla ska må bra och ha roligt under själva arbetet. ”Farsan” är inspelad under sju intensiva veckor, i Vänersborg och i Trollhättan. Och det var inga problem för far och son att jobba ihop. Josef igen:
– Jag bygger ofta mina karaktärer efter skådespelaren, och inte tvärtom. Jag sitter alltid ner och pratar länge med skådepelaren innan vi börjar filma. Så på så sätt var det egentligen inget nytt med att jobba ihop med farsan. Men jag tycker han var väldigt modig som vågade!
Jan fyller i:
– När vi filmar är jag Aziz och inte Jan. Det var Josef mycket tydlig med. När vi jobbar är vi regissör och skådespelare, inget annat. Och han är väldigt duktig Josef. Och noggrann.
Den där kärleken och respekten är tveklöst ömsesidig.

”Actionrullen”
Jag har haft förmånen att se många av de kortfilmer som Josef gjorde innan långfilmsdebuten, små actionrullar som sopade banan med konkurrensen på diverse kortfilmsfestivaler landet runt. Och det som slog mig då, och som fortfarande är väldigt uppenbart, är hur väl Josef hanterar just action. Han kommer in på ämnet själv:
– Egentligen är det jättekonstigt att jag inte har gjort den där actionrullen än, jag snackar ju om den hela tiden. Men det handlar om att jag inte har hittat en historia som jag är tillräckligt engagerad i. Ännu. För jag vet att det kommer en dag, och den dagen är värd att vänta på, det kan jag lova.
Kanske är Josef lite inne på att testa att regissera någon annans manus i framtiden. Det är ingenting han uttalar, men det är lite den känslan som jag får. Hittills har han skrivit alla sina manus själv, och gjort så med stor framgång. Just manuset till ”Farsan” skrevs dock ihop med skådespelaren och vännen Torkel Petersson. Ett litet steg i en ny riktning alltså. Så till alla manusförfattare där ute, om sitter du på nya ”Gudfadern”, kanske är det läge att slå Josef en signal nu? Och kanske får vi då även se Jan i en ny titelroll. Som ”Gudfarsan”.

Av Per Marklund

Läs även vår recension av ”Farsan”.

Svenskt på Berlinale

Idag, torsdag, öppnar den 60:e upplagan av Berlins internationella filmfestival. Sverige är representerat med både långfilmer och kortfilmer, bland dem Bakak Najafis ”Sebbe”.

Berlinale Shorts

Händelse vid bank

Händelse vid bank av Ruben Östlund (kortfilm).

En detaljerad och humoristisk rekonstruktion av ett misslyckat bankrån, som ägde rum 2006.

Tussilago av Jonas Odell (kortfilm).

Den tyska terroristen Notbert Kröcher planerade att kidnappa den svenska politikern Anna-Greta Leijon 1977. Ett antal misstänkta greps av polis, en av dem terroristens ex-flickvän. Det här är hennes historia.

Unplay av Joanna Rytel (kortdokumentär).

Den poetiska beskrivningen, ur Filminstitutets pressmeddelande: ”En tjej reser runt. Och hon är jag. Hon ligger runt. Tills hon finner två killkompisar. Två gånger kuk i hennes små feministhänder, så jävla lyxigt.

 

Retrospective

Fröken Julie

Fröken Julie av Alf Sjöberg.
I festivalens tillbakablickande sektion visas denna klassiker, som ursprungligen deltog i 1951 års filmfestival i Berlin.

 

Culinary Cinema

Bananas!*

Bananas av Fredrik Gertten.
Förra årets mest kontroversiella svenska film (åtminstone om du frågar ett visst bananföretag), och definitivt en av de mer omskrivna, har nu hittat till Berlin.

 

Generation 14plus

Sebbe

Sebbe av Babak Najafi.
Sebbe tänkte inte bygga en bomb, det bara blev så… Regissören Babak Najafis långfilmsdebut. Tidigare har han gjort bland annat kortfilmen ”Elixir”, som visats på SVT. ”Sebbe” tävlar i två sektioner, Generation 14plus och Best First Feature.

 

Competition

If I want to whistle, I whistle

If I Want To Whistle, I Whistle av Florin Serban.
Dramatisk roadmovie, som är en rumänsk-svensk samproduktion. Trots att han snart ska friges ur fängelset bestämmer sig Silviu, en ungdomsbrottsling, för att rymma.

 

En ganske snill mann

En ganske snill mann av Hans Petter Moland
Inte en svensk film, men väl en svensk man i huvudrollen – Stellan Skarsgård. Denna norska, svarta komedi handlar om Ulrik som släpps ur fängelset efter 12 år. Allt han vill nu är att ha ett stilla och lugnt liv…

Göteborgs bagge till I taket lyser stjärnorna

Vinnare av Göteborgs stora filmpris är Lisa Siwe med ”I taket lyser stjärnorna”. Priset delas ut på festivalens invigning den 29 januari.

I morgon, måndagen den 25 januari får årets guldbaggevinnare sina priser på Cirkus i Stockholm. Precis som tidigare år har också göteborgspubliken sagt sitt i guldbaggefrågan. Inför årets gala arrangerade Göteborg International Film Festival tre specialvisningar av de nominerade långfilmerna i kategorin Årets bästa film 2009: ”Män som hatar kvinnor”, ”Prinsessa” och ”I taket lyser stjärnorna”.
Göteborgspublikens röstade fram ”I taket lyser stjärnorna” av Lisa Siwe.

Regissören till den vinnande filmen får ta emot Göteborgs Stora Filmpris på 50 000 kronor i samband med invigningen av festivalen fredagen den 29 januari

Imorgon visas Guldbaggegalan i direktsändning på biografen Draken. Biljetterna är gratis och kan hämtas ut i biljettkassan från kl 12.00.

(Baserat på ett pressmeddelande från Göteborgs Filmfestival)