A-Team. Foto: 20th Century Fox

Många är vi som minns tv-serien ”The A-Team”, färre är vi som saknar den. Hur kritikerna ställer sig till filmen med samma titel kan du läsa i veckans recensionskrönika. Vi tar också en titt på recensionerna av ”Nanny McPhee och den magiska skrällen” och ”Streetdance 3d”.

A-Team

Dagens Nyheter
”I filmen ‘The A-team’ finns två helt oslagbara actionscener. Den ena innehåller en flygande pansarvagn. Den andra ett gäng fraktcontainrar. Scenerna är oerhört uppfinningsrika och jag sitter och gapar av förtjusning [...] ‘The A-team’ lyckas vara trogen sin förlaga men om detta är en förtjänst är svårt att säga – serien var ju inte så bra”, funderar Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”… teamet ska återupprätta sin heder, kämpa för rättvisan och hämnas under akrobatiska Action man-stunts, helst i olika typer av flygmaskiner, medan de levererar skojiga oneliners [...] Det är jättemycket action för pengarna …”, tycker Karoline Eriksson. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
Filmen ”… utspelas i en effektfylld serietidningsvärld, där det är viktigare att komma fort fram än att förklara [...] Till sist smäller och blixtrar det så mycket att det kan vara svårt att se vad som händer. Man blir mer bedövad än berörd”, upplevde Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”Att såga en film är som ‘A-Team’ känns lika förutsägbart som julafton. Så vi gör processen kort och konstaterar direkt att ‘A-Team’ är kass,” skriver Magnus Blomdahl. Omdöme: Tummen ned.

Streetdance 3d

Dagens Nyheter
”Dialogen och skådespeleriet håller lika låg klass som i de amerikanska förebilderna [...] Behållningen är, inte helt oväntat, dansscenerna som effektivt utnyttjar 3d-tekniken. Fotot är också intressant. Aldrig förr har London sett så amerikanskt ut. Här finns inga regniga, grå gator. Allt badar i ett gyllenbrunt Jerry Bruckheimer-ljus”, tycker och ser Fredrik Strage. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Halva filmen harvar runt i konflikterna som uppstår där [...] Resten vigs åt dansscenerna, som är snygga men inte överväldigande [...] Charlotte Rampling i rollen som balettskolans rektor är en oväntad lisa i en i övrigt tunn och skränig film, där eftertänksamma ögonblick dränks i övertydliga emolåtar, och där både dialog och karaktärer är direktimporterade från valfri standardsåpa”, skriver Karin Svensson. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”‘Streetdance 3D’ må vara brittisk och gjord i 3D – men den följer i exakt samma fotspår som åtskilliga amerikanska dansfilmer har gått i tidigare. Det är förutsägbart, genant och rent gräsligt dåligt agerat. Men dansscenerna är svåra att värja sig mot – och botgör för åtminstone en del av alla pinsamheter”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Nanny McPhee och den magiska skrällen

Dagens Nyheter
”Någonstans anas en ambition att göra något bra för barn. I virrvarret av lösa trådar får man dock aldrig en chans att bli verkligt engagerad [...] Men visst: Sätt brittiska skådespelare i en godmodig historia förlagd till vacker landsbygd, och de kan nästan inte göra bort sig. Hade deras replikföring fått bidra till atmosfären, som nu försmäktar i den klanglösa dubbningen, hade det nog varit frestande att höja betyget”, funderar Mårten Blomkvist. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är inne med uppfostran. Nannyprogram sänds i otaliga tv-kanaler, ständigt nya böcker ges ut, experter uttalar sig i samtliga medier och Unga Klara planerar en serie på temat till hösten. Och så får nu den andra filmen om den häxliknande Nanny McPhee premiär. Som fenomen är den högintressant, som estetiskt uttryck vedervärdig [...] Är man intresserad av barnuppfostringsfrågor ska man gå och se Nanny McPhee i studiesyfte – men ta för guds skull inte med några barn!”, uppmanar Malena Janson. Omdöme: 1/6.

Aftonbladet
”Första filmen (2005) blev en stor framgång runt hela världen. Det är lätt att förstå varför. Det var en gammaldags filmsaga, med humor och lite lagom sockrig moral [...] De som gillade första filmen, blir knappast besvikna”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5.

Kommissarie Späck. Foto: SF Film.

”Kommissarie Späck” både hyllas och sågas i veckans recensionskrönika. Lasse Hallströms ”Dear John” håller sig med nöd och näppe på plussidan.

Kommissarie Späck

Dagens Nyheter
”‘Kommissarie Späck’ är betydligt roligare än liknande buskis. Som snutparodi slår den även ‘Kopps’ eftersom Fredde Granberg har detaljstuderat amerikansk slapstick som ‘Top secret!’ och ‘Den nakna pistolen’. Under sin första halvtimme lyckas ‘Späck’ inkludera nästan lika många skämt per minut som förebilderna [...] Det är frestande att ge ‘Späck’ ett högre betyg eftersom den satsar på brutala garv och undviker den juldagspremiärsmysiga familje feeling som sänker så många svenska komedier. Tyvärr tappar filmen tempot under sin andra halva”, anser Fredrik Strage. Omdöme: 2/5

Svenska Dagbladet
”Tjockskämten och sexskämten dominerar en story som tycks skriven av och för nyfjuniga 13-åringar [...] Späck är en ganska eländig rulle, speciellt när man ger avkall på svenskheten till förmån för amerikanska förebilder, kvartssekelgamla sådana, som man dessutom behärskar lagom bra. Jävla onödigt”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 2/6

Aftonbladet
”Bland de bättre stunderna finns en drift med tyska skådespelare och dålig dubbning, samt ett förvirrat möte mellan Späck och hans dotter på en krog. Att använda Gullan Bornemarks ‘Sudda sudda sudda bort din sura min’ som en sorts psykiatriskt ledmotiv är också fyndigt. Men det är för lite. Det känns som om de korta Späck-parodierna på Guldbaggegalorna för ett par år sedan hade fler skratt per minut. I stället för en parodi på svensk film blir ‘Kommissarie Späck’ ännu en seg svensk film. Det är inget att skratta åt”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 2/5

Film.nu
”Den stundtals förekommande billiga humornivån kompenseras med briljant, komiska scener som lockar fram asgarv. Som när boven skjuts à la slutscenen i ‘Scarface’ med hundra skott i slow motion, reser sig upp och blir skjuten med hundra skott till. Eller när Irene Snusk i snygg Matrix-stil fångar upp kakor och kaffe som flyger genom luften [...] Betyget blir med beröm godkänt för Fredde och gänget”, anser Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

Dear John

Dagens Nyheter
”Hallströms gåva till Amerika är inte kvinnoporträtten utan hans otvunget gestaltade känsliga pojkar och män. Berättelsen om John, hans bakgrund, hans pappa och hans kärlek, är gripande. Om man bara någorlunda hade anpassat manuset till Johns kroppsliga och själsliga begränsningar, om man hade valt hans perspektiv och inte tillåtit publiken att förstå mer än han förstår när han förstår det, så hade det varit betydligt svårare att hålla tillbaka tårarna. Någorlunda räcker det för en snyftare”, skriver Kerstin Gezelius. Omdöme: 2/5

Svenska Dagbladet
”Det är välproducerat, välspelat och välfotograferat men föga omtumlande. Snyggt men aldrig sexigt – trots att kärlek, längtan och åtrå är det nav som handlingen utspelas kring [...] För tillfället arbetar Hallström med The danish girl, en film om den första personen som bytte kön, med Nicole Kidman i huvudrollen. Han har även långt gångna planer på en berättelse om de Beauvoir och Sartre och deras öppna förhållande. Jag hoppas innerligt att det tas ut större svängar i de produktionerna”, skriver Malena Janson. Omdöme: 3/6

Aftonbladet
”Det är en väldigt amerikansk historia [...] I USA har Hallström ibland fått kritik för att sentimentalisera sina historier. Här inbillar jag mig att de dragen redan fanns i förlagan, Nicholas Sparks roman. Han brukar skriva riktiga snyftare. Här är det snarare Hallströms styrkor – personregin och det följsamma bildarbetet, kemiskt befriat från konstiga kameravinklar eller häftiga klipp – som räddar och ibland lyfter en rätt banal historia”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5

Film.nu
“Dear John är årets kanske hittills bästa kärleksfilm. Det den saknar i originalitet kompenserar den med lysande skådespelarprestationer. Med Nicholas Sparks litterära förlaga som grund är ett misslyckande ouppnåeligt, även om en del intressant från boken utelämnats i filmen [...] Rollbesättningen är i det närmaste perfekt, alla är som skapta för sina roller [...] ‘Dear John’ står egentligen inte ut från massan, vilket Lasse Hallströms filmer aldrig gjort (även om ‘Chocolat’ var en fullträff), men är likväl klart sevärd. Är du lika svag för passionerad kärlek och amerikansk patriotism post-9/11 som jag kommer du ha svårt att hålla tillbaka tårarna”, tror Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp.

Sex and the city 2. Foto: Sandrew Metronome

Kritikerna är eniga när det gäller ”Sex and the city 2″ – filmen förtjänar att sågas längs med fotknölarna. Vi tar även en titt på veckans andra premiär, ”Youth in revolt”, i recensionskrönikan.

Sex and City 2

Dagens Nyheter
”… Ett megaminus med SATC2 är att den andats billighet och vulgaritet. Produktplaceringen av Pringles med arabiskt text blir en sorts sammanfattning av ambitionsnivån. Och sexskämten tycks vara köpta på Galne Gunnar. En konststycke med tanke på att tjejernas samlade klädkonto överstiger Tchads BNP [...] Men när den dramaturgiska och intellektuella nivån ligger på minus noll kan ingen Birkinväska i världen rädda eländet”, konstaterar Helena Lindblad. Omdöme: 1/5.

Svenska Dagbladet
”Men den toxiska kombination av idétorka, smaklöshet och total begåvningsbrist som här uppvisas bedövar dina sinnen och efterlämnar elaka frätskador i hjärnan. Man vacklar ut i verkligheten, fånigt tacksam över att den onda drömmen till slut tog slut”, upplevde Jan Söderqvist. Omdöme: 1/6.

Aftonbladet
”Sex and the city 2 är inte ett totalt haveri i alla avseenden. De exotiska inspelningsplatserna i Marocko är en estetiskt tilltalande kuliss, och det finns ett par roliga och tänkvärda scener [...] Och att förlägga handlingen till Mellanöstern för att kunna skapa vågad humor kring kvinnlig sexualitet … Ja – är inte det att sparka in vidöppna dörrar så vet jag inte vad som skulle kunna vara det”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5

Film.nu
”Filmen känns spretig och en aning ostrukturerad då den touchar lätt på många ämnen. Men framförallt är den fylld av ”exotiska” äventyr som säkert var grymt roligt att spela in men som bara är ett överdådigt och intetsägande frosseri i lyx och ‘exotism’ för oss åskådare [...] Sex and the City 2 är varken bättre än ett genomsnittligt avsnitt av tv-serien eller mer explorativ. Den är dyrare och bra mycket längre, men allt som sägs har redan blivit sagt förut [...] Hoppas denna framgångsrika franchise får sitt slut här, för ingen vill väl se en 80-årig Samantha ragga upp 25-åriga skötare på ålderdomshemmet i Aruba, eller?”, frågar sig Oscar Krooni. Omdöme: Tummen ned.

Youth in revolt

Dagens Nyheter
”Youth in revolt, är söt, skojig och välspelad. Men regissören Miguel Arteta, som tidigare har skildrat emotionellt hämmade män i komedin ‘Chuck & Buck’, berättar historien på ett sätt som är mer flamsigt än engagerande. I grund och botten är det bara lånekortet på biblioteket som skiljer Nick Twisp från de hundratals killar som försökt bli av med oskulden i amerikanska komedier sedan sjuttiotalet. ‘Youth in revolt’ blir aldrig mer än en intellektuellt poserande ‘American pie’ skriver Fredrik Strage. Omdöme: 3/5.

Aftonbladet
”Det börjar med en onanerande yngling och ‘Youth in revolt’ är på många sätt en väldigt typisk amerikansk ungdomsfilm. Men den har en lite egen skruvad ton, och ett tag skapar det en mer intressant film. Så småningom går det för långt och överstyr och då blir allt sämre”, anser Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Film.nu
Inte ens den så vanligt underbara Steve Buscemi blommar i rollen som Nicks pappa, han är arg och endimensionell. Filmen har även problem med sin kvinnosyn. [...] Nu är inte allting dåligt med ‘Youth in revolt’, mis-en-scènen är behaglig och det finns vissa poänger här och där. Problemet är att jag vill tycka om ‘Youth in revolt’ men gör det inte. Har du missat ‘Superbad’ så rekommenderar jag den istället”, skriver Christina Louma. Omdöme: Tummen ned.

Greta Gerwig, Rhys Ifans och Ben Stiller i Greenberg. Foto: SF Film

”Greenberg” med en neurotisk Ben Stiller och dokumentären ”Hur kunde hon” är veckans biopremiärer.

Greenberg

Dagens Nyheter
”… (Noah) Baumbach är suverän på det nedtonade vansinnet, dialogen är sensationell, ofta sanslöst rolig, spelet är prickfritt och ljudet används ovanligt skickligt för att flytta in i huvudet på karaktärerna. Hantverket är så överlägset det mesta i genren att filmen är en ren njutning medan den pågår.
Men det är kvaliteten, inte dramat, som får håren att resa sig på armarna. När allt är över oroar jag mig mer för Rogers vän (den underbare Rhys Ifans) och den sjukliga schäferhunden än för Roger och Florence. Och det var kanske inte meningen”, anser Kerstin Gezelius. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Baumbach styrka är han vågar utmana våra invanda uppfattningar om skådespelare genom att placera dem i nya och oväntade roller, låta en glamourgirl som Nicole Kidman spela osympatisk bitch som i förra filmen eller som i nya filmen Greenberg låta komikern Ben Stiller spela ett överkänsligt nervvrak [...] Det är välspelat, finstämt, och på alla sätt vällovligt – visst finns här även en och annan lustig replik – men är ändå ack så tunt. För tunt helt enkelt”, tycker Jeanette Gentele. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Roger Greenberg är en koncentration av alla neurotiska figurer Ben Stiller spelat [...] Det finns mycket ilska och ångest i ”Greenberg”. Jag tycker mycket om Noah Baumbachs ‘The squid and the whale’, något mindre om ‘Margot and the wedding’ [sic] och ‘Greenberg’ fortsätter ner i det deprimerande träsket av frustrerade förhållanden. Skådespelarna är mycket bra, och det blir aldrig ointressant. Greenberg är elak och sarkastisk, hans kontaktlöshet är plågsam och Baumbach hittar en del humor i eländet. Terapi för självplågare”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
“Greenberg är en väldigt enkel film (vilket inte betyder samma sak som simpel eller enkelspårig). Han mår helt enkelt inte bra, och han låter det gå ut över sina vänner, vilket är det vi ser på duken. Och visst gör det lite extra ont när det är charmtroll som Gerwig och Rhys Ifans som får ta smällarna”, recenserar Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen upp.

Hur kunde hon

Dagens Nyheter
”Ingela Lekfalks porträtt av Lillemor är uppbyggt på långa tagningar och eftertanke. Anders Bohman och Stefan Larsson har fotat en mycket enslig, klinisk men vacker film. Skeendet är sprängstoff och borde dra i gång en orkandebatt. Förblir det tyst om Lillemor och hennes öde är det ett tecken på att hon som hivpositiv fortfarande är en paria”, skriver Jane Magnusson Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Det är så mycket annat som aldrig blir sagt, så många andra frågor än den om hur hon kunde som aldrig blir ställda [...] Vad var det som hände mellan man och hustru under den tid som går mellan det att hennes sjukdom avslöjades och det att han polisanmälde henne? Man kan ju gissa, men varför ska man behöva göra det? Ex-mannen har avböjt medverkan, meddelas det i eftertexterna, men det innebär ju inte att man helt måste förbigå saken. I sitt avböjande hänvisar han till tidigare uttalanden i media, och då kan man ju referera och diskutera dessa. Istället glider filmen besvärat undan hela den process som de facto resulterar i en lång fängelsevistelse och en förlorad vårdnadstvist. Det är ju här dramat finns”, anser Jan Söderqvist. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Å ena sidan ett människoöde som berör. Å andra sidan en film som undviker allt för många viktiga frågor. Och det finns nästan inget mer irriterande än personporträtt som är ofullständiga [...] Mycket saknas tyvärr i filmen. Åtskilliga år i Lillemors liv, före äktenskapet. Vad hon arbetar med. Varför maken polisanmälde, han kunde ju bara skilt sig. Och med tanke på att hon uppmanades att hålla tyst om HIV-smittan i fängelset: Gjorde hon det? Och hur var fängelsetiden?”, tycker Jan-Olov Andersson. Omdöme: 2/5.

Film.nu
”Den enda anledningen till varför man bör se denna film är den oförglömliga scenen där Lillemor måste få en vägbeskrivning till det fängelse hon ska avtjäna sitt straff i. En sådan bild av en förbrytare får man inte se i vilken film som helst”, värderar Stephan Ramstedt filmen. Omdöme: Tummen ner.

Cate Blanchett och Russell Crowe i Robin Hood. Foto: UIP

Hjälten från Sherwoodskogen gör comeback i veckans krönika. Russel Crowe är ”Robin Hood”. Vi tar även en titt på ”Familjen Jones” och ”En ganska snäll man”.

Robin Hood

Dagens Nyheter
”Det är onekligen både originellt och vågat att göra en film med titeln ‘Robin Hood’ – och som i ungefär tre minuter, av sammanlagt 140, handlar om just Robin Hood. Ni vet, Sherwood, sheriffen, trikåer, bakhåll och skatteåterbäringen … Scenografin är filmens bästa detalj. Och så Max von Sydow, 80 år, som sir Walter Loxley … Man blir genomlycklig av att både se och höra honom”, tycker Johan Croneman. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Robin Hood är ingen Gladiator, därtill är den alldeles för munter. Medan Maximus var hämnaren som skenade mot sin egen undergång är Robin Longstride en listig opportunist som längtar efter ett bättre liv men som också instinktivt vill göra gott … I jämförelse med nästan vilken annan actionfilm från 2000-talet som helst är den dessutom ovanligt snäll i våldsskildringarna. Scott bjuder helt enkelt på ett stycke gammaldags, välspelad matinéunderhållning, och det är ganska härligt”, anser Karin Svensson. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
Muskulöst filmberättande, effektiv och spännande action med plats för drama. Ett par matskedar humor. Bitvis en krigsfilm, och den som väntar sig fredlösa som bor i skogen och gör räder mot överheten blir kanske snopen … Musiken vävs snyggt in i helheten … En gammal matinehjälte har fått nytt blod. Det är mycket uppfriskande”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Robin Hood 2010 håller inte. Trots ett par skarpa skurkporträtt (Oscar Isaak som Prins John är inte helt fel), snygga bilder och en Cate Blanchett med skinn på näsan så missar man tavlan med råge. Kanske borde Ridley ha överlåtit denna till brorsan Tony”, funderar Magnus Blomdahl. Omdöme: Tummen ned.

Familjen Jones

Dagens Nyheter
‘Familjen Jones’ har ett fantastiskt upplägg. En underhållningsfilm som säger mer på 90 minuter än en massa djupsinniga, framåtblickande tidskriftsartiklar om konsumtionssamhällets framtid och de nya reklamstrategierna när det gäller att skapa nya prylbehov hos oss konsumenter … ‘Familjen Jones’ må ha sitt största existensberättigande som diskussionsunderlag, men den är bra underhållning också – ett gott stycke i alla fall … Men jag blir ändå riktigt upplivad av att en film som är tvättäkta konsumtionskritisk – och inte låtsas som att det på riktigt går att shoppa bort sin ångest – över huvud taget blir till”, anser Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”Familjen Jones är inte alls någon familj, utan fyra drillade marknadsföringsproffs, ett levande annonsuppslag som demonstrerar nya och dyra produkter för hela grannskapet och skapar ett sug efter omedelbar, glamourös förnyelse. Och samtidigt som grannarna kämpar med akut konsumtionsstress, kämpar fejkfamiljen Jones med att hålla såväl masken som de egna känslorna i kort koppel. Innerst inne är dessa livsstilsmannekänger också människor … Regidebutanten Derrick Borte mjuknar en aning mot slutet och tappar en del av skärpan. Men angenämt länge levererar filmen en intelligent balanserad, sötsurt sorgsen sedesskildring från de stora köpfesternas tid. Den resonerar kring gränserna för översäljande, samtidigt som den vältrar sig i produktplaceringar som i det här sammanhanget ironiskt nog är helt oklanderliga”, skriver Jan Söderqvist. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Filmen vill vara en tankeställare, och är välgjord med David Duchovny och Demi Mooresom det attraktiva paret. Gary Cole och Glenne Headly spelar grannarna som förgäves försöker uppnå samma coolhet och självsäkerhet … Börjar bra som en cynisk satir över tron på att shoppa sig lycklig. Filmen har svårare när den försöker hitta ett hjärta innanför produktplaceringen”, tycker Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”När den briljanta idén var kläckt var det tydligen slut på kreativiteten för så mycket mer händer inte. Bara några lama försök till sidohistorier som har ambitionen att tillföra ytterligare djup, men bara stannar på ytan och faktiskt mest känns som utfyllnad”, skriver Christina Gaki. Omdöme: Tummen ned.

En ganska snäll man

Dagens Nyheter
”Hans Petter Moland regisserar med humor. Skarsgård och de andra skådespelarna är intressanta, och det finns en hel del slipad, rolig dialog. Men det hjälper inte: det pubertala i hela tilltaget slår igenom och det slutar som Aki Kaurismäki i pilsnerfilmtappning. Det blir flabbigt och grabbigt, och i flinandet åt kvinnorna i sexscenerna, som ska vara skoj, röjs en ganska osympatisk manlighet”, skriver Mårten Blomkvist. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”De uppmärksammade sexscenerna i `En ganska snäll man´ är dock ren lyteskomik. Det är som ett larvigt sexskämt: Första gången kul, andra gången plumpt. Tredje gången borde man enligt det envisa upprepandets humorlogik skratta igen”, tycker Hynek Pallas. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Det är lite som en Kaurismäki-film, fast gjord med betydligt mer lättsamt handlag. Moland hittar alltid rätt ton i blandningen av sunkig vardagsrealism och skruvad komedi. Suverän hjälp har han av Skarsgård. Hans komiska tajming och lakoniska uppträdande gör att hans Ulrik, med alla sina brister, blir en mycket älskvärd slarver”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 4/5.

Mary & Max. Foto: Folkets bio

Veckans krönika bjuder på nygjord, klassisk skräck i ”Terror på Elm Street”, spanskt drama i ”Camino” och leranimerad vänskap i ”Mary & Max”.

Terror på Elm Street

Dagens Nyheter
”Man förlitar sig på dramatiken, vilket är lättare sagt än gjort med det träiga skådespeleri som utmärker en Michael Bay-produktion. Den största besvikelsen är att Samuel Bayer, en av världens främsta rockvideoregissörer, inte gör drömsekvenserna lika spektakulära som Nirvanas ‘Smells like teen spirit’ eller Marilyn Mansons ‘Disposable teens’, för att nämna två av hans verk … Om du somnar så dör du är filmens premiss. Tonåringarna kämpar desperat för att hålla sig vakna. Mot slutet gör publiken detsamma”, tycker Fredrik Strage. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
Hynek Pallas skriver: ”En nyinspelning på Wes Cravens original har en del att leva upp till och en mesig medelväg är ett uselt val … Det enda som är glädjande med nya Elm Street, där konsumtionsprylarna glänser ikapp med radhusen, är filmens klassrädsla: tjänstefolket reser sig ur det undermedvetnas aska och snittar upp suburbia (betyder ungefär förortslandet) – inifrån”. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”… det stora hela handlar det mest om själlös återvinning – och det är svårt att se någon egentlig poäng med den här remaken. Särskilt med tanke på att det enda riktigt skrämmande med filmen är hur otroligt snabbt man glömmer bort den”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Film.nu
Magnus Blomdahl tycker att ”Regissören, Samuel Bayer, har tidigare en historik inom musikvideobranschen, vilket märks. Det är glassigt och snyggt, vilket ger drömscenerna en fördel, men samtidigt också rätt tråkigt. Lekfullheten från originalet är borta och man saknar scener som den där Freddys tunga tränger fram ur en telefonlur … även om jag inte är riktigt övertygad om filmens kvalitéer ännu så är jag jävligt övertygad om att det hade kunnat vara så mycket sämre. En svag tumme upp.” Omdöme: Tummen upp.

Camino

Dagens Nyheter
”Camino har kammat hem alla priser som går att få i hemlandet. Men för mig som sekulariserad svensk är detta den tråkigaste och minst berörande av de flickdödar-filmer jag sett. Vore filmen en regelrätt dokumentär skulle jag kanske bli mer gripen”, funderar Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är inte så att filmen är rätt och slätt religionsfientlig … här öppnas istället en alternativ pärleport till någon sorts hemsnickrad sagoreligion som prisar den oskuldsfulla renheten i den första förälskelsens barnsliga upphetsning … Och just genom sin oskuldsfulla renhet blir Camino ett språkrör för tillvarons innersta, heliga väsen”, skriver Jan Söderqvist. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Camino bygger på ett verkligt fall där en troende spansk flicka utreds för att helgonförklaras efter att ha dött av en hjärntumör … Resultatet är inte särskilt lyckat … Det är också väldigt oklart vad Fesser egentligen vill säga med filmen. I ena sekunden känns det som om han vill rycka brallorna av religiös fanatism, i nästa känns han mest plastigt hoppfull och sagoartat religionsflummig själv”, tycker Emma Greay Munthe. Omdöme: 1/5.

Film.nu
”Du som inte räds lite tårar ska packa ned några näsdukar och bege dig till biografen, för det här är bra. Riktigt bra … Här handlar det mycket om att vara villig att offra och det berör mig på ett olustigt sätt … Tur är det då att man lagt fokus även på drömsekvenserna där barnets fantasi har fritt spelrum. Det ger ett välbehövligt andrum åt åskådaren. Sammanfattningsvis en mycket stark och sevärd film med fina skådespelarprestationer”, anser Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

Mary & Max

Dagens Nyheter
”Det finns mycket att titta på i ‘Mary & Max’. Man kan inte säga att Max helt saknar fog för sin åsikt att förment normala människor kan vara svårbegripliga … David Elliot skildrar [...] den verkligt udda människans känsla av isolering, fast med sorgsen humor. Historien om Mary är rörande; det riktigt fängslande är dock den mer indirekt berättade historien om Max och storstaden”, tycker Mårten Blomqvist. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
Malena Janson skriver: ”När Adam Elliot gör en leranimation i långfilmsformat på temat två ensamma själar finner varandra i en udda och livslång vänskap blir det knappast så sötsliskigt som synopsis antyder. Inte heller är det filmen man tar med sina telningar på … De börjar brevväxla och vi får följa två vardagligt förunderliga livsöden som vävs parallellt och ibland korsar varandra. Marys berättelse går i brunt, Max i grått – endast enstaka detaljer lyser ljusröda. Det är sorgligt, dråpligt och makalöst vackert i all sin fulhet.” Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”Leranimerade ‘Mary & Max’ är en svart och tragikomisk, men också hoppfull, saga för vuxna – där det dock stundtals blir lite tjatigt och tematiskt trångt bland alkoholismen, kleptomanin, depressionerna, agorafobin, döden, de suicidala tendenserna och hetsätningen”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 3/5.

Film.nu
“’Mary & Max’ är en visuellt sprakande, gripande och väldigt rolig film. Men en komponent tar aldrig över, utan regissören lyckas balansera glädje och sorg utan att det blir klyschigt och pretentiöst … Filmen är full av underfundig humor, karaktärerna är härligt “indie-oklara … Adam Elliots film är underbart vacker. Inte bara ur scenografiska och visuella aspekter, utan även för att han lyckas fånga en av de mest mänskliga känslor, nämligen ensamhet. Han gör det utan att det känns tillrättalagt och krystat”, skriver Tobias Tigerschiöld. Omdöme: Tummen upp.

Iron man 2. Foto: UIP

Den vecka fortsätter Robert Downey Jr att slåss i uppföljaren ”Iron man 2″. Och vi får veta allt om ”Pippa Lees hemliga liv” i recensionskrönikan.

Iron man 2

Dagens Nyheter
”Det finns, med några få undantag som ‘Dark knight’ en velighet i den nya tidens superhjältefilmerna. De lite konstnärligt sinnade regissörerna, som till exempel ‘Iron man’-mannen Jon Favreau, vill ofta betona superhjältarnas utanförskap och moraliska ambivalens – vilket är intressant filmstoff. Men de fastnar obönhörligen i det lätt hjärndöda leksaksträsket. Det börjar bli rätt tröttsamt med den här invasionen av barnfilm à la ‘Avatar’ för vuxna”, anser Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”I två timmar blixtrar, smäller och sprakar det i rasande fart. Även om man har sett inledande filmen (och det ska man nog) förbryllar den tvära klippningen lite och en del av karaktärerna skulle ha getts starkare presentationer. Acceptabel slit-och-släng-action är det ändå för den sugne. Roligt är det också att se genuina komikertalanger som Garry Shandling och Clark Gregg (från tv-serien New Adventures of old Christine) i biroller. Men det kunde ha blivit ännu bättre, med tanke på all denna inblandade talang”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Skådespelarna håller intresset vid liv ett tag och stundtals är det hyfsad komedi. Som helhet är ‘Iron Man 2′ fast i gamla tiders serietidningsklyschor. En otäckt skrattande skurk (Mickey Rourke), den bekymrade lojala kvinnan som Hjälten egentligen är kär i (Gwyneth Paltrow) och det unga bombnedslaget vars utseende det ska skämtas om (Scarlett Johansson). Det är som att vara på skolresa med en skock omdömeslösa mellanstadieelever”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Film.nu
”Jon Favreau är en öppen regissör, berättelsen om Iron Man bäddar för intressanta diskussioner eftersom superhjälten används mer som en atombomb än någon som likt Travis Bickle vill rensa upp New Yorks smutsiga gator. Och när det kommer upp politiska frågor i ‘Iron Man’ duckar inte Favreau för dem, som många andra regissörer skulle gjort, men han gräver sig så klart inte till djupet i dem. Hur skulle en superhjältefilm som gjorde det se ut”, menar Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen upp

Pippa Lees hemliga liv

Dagens Nyheter
”Filmen öppnar med en middagsbjudning där det skålas till huvudkaraktärens ära: ‘Hon är ett mysterium – en gåta!’ Problemet är bara att gåtan inte är särskilt intressant. Pippa Lee är så tråkig att jag inte bryr mig om hur hon blev sådan. Är man så trist får man bannemej skylla sig själv”, anser Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Den är snygg och välspelad, men aningen överprydligt och kraftlöst vuxenbeige. Den pratar för mycket om idéer som väger för litet,” tycker Jan Söderqvist. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Pippa Lees hemliga liv börjar kanske en aning indiepladdrigt, på en middag där förläggare och konstnärer pratar i munnen på varandra, men tar sig därefter ganska snabbt. Mot slutet har det växt till en rörande film full av svart humor, en film som med fin tonträff skildrar hur stökigt, kladdigt och absurt livet ibland är och kan vara”, menar Emma Gray Munthe. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Det här är inget mer än en tantfilm som utger sig för att vara något den inte är – djup. Du får mer valuta för pengarna om du går till Pressbyrån och införskaffar dig en harlequin-roman”, rekommendrar Tanja Appelberg. Omdöme: Tummen ned.

Underkastelsen. Foto: Folkets bio

Stefan Jarls ”Underkastelsen” handlar om de hundratals kemikalier vi alla idag bär i vårt blod, och är en av filmerna i veckans krönika. Vi tittar också på ”Invictus” och ”The last station”.

Underkastelsen

Dagens Nyheter
”Att kalla Stefan Jarls senaste dokumentär för ångestframkallande är ett understatement. Men man blir faktiskt upprymd också, konstigt nog, trots det hårda budskapet att du och jag och alla andra är vandrande cocktaildrinkar av kemikalier. I en tid där de dokumentära skildringarna har blivit väckarklockor som hörs långt över såväl dagspolitikens som nationernas gränser finns det något otroligt upplyftande i kraften i filmer som till exempel ‘Underkastelsen’”, anser Helena Lindblad. Omdöme: 5/5.

Aftonbladet
”Som helhet är ‘Underkastelsen’ en film som ifrågasätter, väcker tankar, engagerar och skrämmer. Om femtio år, när jorden och mänskligheten mår ännu sämre, kommer den kanske att kallas en förutseende klassiker … Om en världskändis som Al Gore hade utsatt sin exvicepresidentkropp för samma experiment som Stefan Jarl gjort, hade antagligen hela världen snart pratat om ‘cocktaileffekten’”, skriver Jan-Olov Andersson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
Stefan Jarls film är alltså inte en vetenskaplig studie i vilka kemiska substanser som finns i dagens människokroppar … Det är självfallet beundransvärt av Jarl att göra det forskarna inte lyckas med, nämligen att belysa massan om vad onda företag stoppat i våra kroppar. När allt kommer omkring så känns ‘Underkastelsen’ väldigt mycket som en tidningsartikel om vilka kemikalier som finns i människans kroppar – den är träig, jobbig och viktig”, tycker Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen upp.

Invictus – De oövervinnliga

Dagens Nyheter
”Nej nej nej nej. Inte Clint Eastwood och ännu en av hans sentida moralfabler. Inte Morgan Freeman som Nelson Mandela heller. Och titeln: ‘Invictus – De oövervinneliga’? Bespara oss, gode gud bevare oss för en helgonskildring … Men den som vill ha sig just sådana förväntade klichéer, ett stabilt hantverk utan yviga experiment, lite sport och en skärva nutidhistoria – go for it”, menar Maarit Koskinen. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”Med snitsigt manipulerade reportagebilder presenteras Morgan Freeman som Mandela, av sina anhängare kärleksfullt kallad Madiba, hans klannamn. Ja, för vem skulle kunna spela Mandela bättre än Freeman, bortsett från Mandela själv? … Det är så bra att ögonen tåras på mig när han svär presidenteden”, skriver Jeanette Gentele. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Invictus är en mycket bra film med en hopplös titel. Man behöver inte vara intresserad av rugby, eller kunna reglerna, för att fångas. Det handlar mer om spelreglerna mellan människor”, tycker Jens Peterson. Omdöme: 4/5

Film.nu
”Invictus kan inte reduceras till en sportfilm – alldeles för lite möda har lagts ned på att skildra dramatiska matchsekvenser för det, eller till en biopic om Mandela då syftet inte är att göra en djupdykning i Mandela som person, som i ovanstående ‘Farväl Bafana’. Kvar är en något opersonlig och för ‘Clintan’ okaraktäristisk film som mest känns som en avskalad historisk återgivning utan udd. Det är inte dåligt, men det är inte särskilt bra heller”, menar Oscar Krooni Omdöme: Tummen ner.

The last station

Dagens Nyheter
”… filmen är tyvärr också stendöd, om det inte hade varit för några enstaka skådespelarinsatser … Det ser ut som en bruksanvisning, film byggd på Wikipedia. Det spelar föga roll att Hoffmans fotograf, tysken Sebastian Edschmid (filmen är en tysk-brittisk samproduktion) har studerat många ryska 60-talsfilmer och kompenserar med ett stiligt formspråk – det förblir dött”, anser Johan Croneman. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Alla tar i från tårna i denna dramatiskt mättade kostymbakelse, men bland de stora gesterna ryms också spännande tankegods. Mitt i såpoperan finns intressanta frågeställningar om hur idéer föds och missbrukas, om destruktiv kärlek och hjältedyrkan … Det lätt parodiska porträtten av Sofia som grälsjuk dramaqueen och Leo som mysfarbror med glimten i ögat bäddar för många fina oneliners som ‘Du behöver ingen man, du behöver en grekisk kör.’ Men det är McAvoys storögde iakttagare som utgör filmens ankare, han räddar den lätt överlastade skutan från att kantra”, skriver Karin Svensson. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Rakt igenom fantastiskt skådespeleri, med Helen Mirren i spetsen som den ursinnigt grälande grevinnan. Förnuft mot känsla, hjärta mot hjärna, en tidlös dragkamp”, menar Jens Peterson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Det här är ett gott hantverk rakt igenom, det håller sig på rätt emotionell sida och mest imponerad är jag av Helen Mirren. Det är beundransvärt att se hennes arbete i den här filmen … Mirren är trovärdig i alla scener och förtjänar med all rätt den Oscarnominering hon fick för sin rollprestation”, tycker Christina Luoma. Omdöme: Tummen upp.

Roman Polanski under inspelningen av The Ghost writer. Foto: SF Film

Roman Polanskis återkomst, ”The Ghost writer”, är en av filmerna som tas upp i veckans recensionskrönika. Vi ger oss också på ”En galen natt” och ”Rough Aunties”.

The Ghost writer

Dagens Nyheter
”Det är minst sagt välkommet att se Roman Polanski återvända till en gammal hederlig konspirationsthriller, efter en visserligen gripande ‘Pianisten’, en ‘Oliver Twist’ för eftermiddagsteet och en ‘The ninth gate’, som efter en strålande inledning blev ett fullt haveri. Dessbättre havererar han aldrig här … ‘Ghost writer’ är möjligen inte märkvärdig – i synnerhet om man betänker verklighetens ännu genantare och grymmare praktik. Men den är märkvärdigt njutbar att betrakta”, anser Eva af Geijerstam. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”‘The ghost writer’ är ett läckert litet Kinderägg: flera förstklassiga filmer i ett och samma attraktiva koncept, därtill svept i många lager av ironier … Roman Polanski tvinnar de olika trådarna med en behärskad elegans som vi inte har sett maken till på mycket länge. Liksom i Chinatown ställs naivitet och en sorts motvillig och av omständigheterna framdriven sanningslidelse mot en bottenlös cynism och korruption. Här bjuds också ett lika dekorativt som dramaturgiskt konsekvent Chinatown-slut. Det är så sanslöst snyggt”, tycker Jan Söderqvist. Omdöme: 6/6.

Aftonbladet
”Polanski stegrar spänningen på ett mästerligt sätt. Genom att krama ur det bästa hos skådespelarna. Genom att i foto, klipp, musik skapa en kuslig stämning. Genom att dra in publiken i en hela tiden oförutsägbar historia”, skriver Jan-Olov Andersson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”För dig som är Polanski-fantast är det här en given film, det blir inte bättre än så här. Att filmen har ett högst aktuellt politiskt budskap gör den än mer sevärd. Förbered dig på över två spännande timmar i mörkret”, avslutar Esbjörn Guwallius sin recenssion. Omdöme: Tummen upp.

En galen natt (Date Night)

Dagens Nyheter
”… ‘En galen natt’ har något helt eget för att vara en actionkomedi, en rar undertext som gör att man förlåter alla konstiga genvägar i manuset. Det handlar om något som [sic] oactionaktigt som jämställdhet. Phil är, och framför allt vill vara, en jämställd äkta man som sätter en ära i att gå upp och laga matsäck till barnen och ta del av sin frus intressen”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Aftonbladet
”… storyn är tramsig och slarvigt skriven, och överlag tar ‘En galen natt’ förvånansvärt dålig hand om sin potential”, anser Karolina Fjellborg Omdöme: 2/5.

Film.nu
”Steve Carell är en väldigt tröttsam komiker. Han återvinner samma plastiga ansiktsuttryck i film efter film, och trots att han spelar riktigt bra i scenerna med Mark Wahlberg, är han inte mycket mer än något man hela tiden försöker dra blicken ifrån under denna film. Det hade dock varit orättvist att lägga all skuld på Carell, för vad denna film behöver är roliga skämt. Historien, skådespelarna (Fey, Wahlberg men även Ray Liotta och Mark Ruffalo) är det absolut inget fel på”, tycker Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen ned.

Rough Aunties

Svenska Dagbladet
”Det är både tungt och upplyftande att se Rough aunties. Tungt, därför att pedofilin, barnmisshandeln och avsaknaden av respekt för livet som filmen skildrar är förfärande. Upplyftande, därför att dessa idealister faktiskt gör en väsentlig skillnad i ett oerhört hårt samhälle. De visar respekt och kärlek i förhållande till dem som ingen bryr sig om”, anser Astrid Söderbergh Widding. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Bobbi Bear är en verksamhet som kämpar för utsatta barn i Sydafrika. De jobbar för att sexualbrottslingar ska få sitt straff, gör så att barn slipper bo kvar i familjer där de blir slagna … i långa sjok lutar det tyvärr åt ren känsloporr. Allt sammantaget är det ändå en film jag rekommenderar”, skriver Emma Gray Munthe. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
”I ‘Rough aunties’ finns det inget utrymme för någon slags comic relief, vilket gör den tyngre och hårdare – även om slutkänslan är hoppfull. Den rör sig hela tiden effektivt och nära människorna den berättar om, korsklipper elegant och visuellt stringent mellan olika öden”, tycker Helena Lindblad. Omdöme: 4/5.

Lebanon. Foto: Atlantic Film

”Lebanon”, ”Gainsbourg – ett legendariskt liv” och ”Kick-Ass”, tre väldigt olika filmer. Alla avhandlas de i veckans krönika.

Lebanon

Dagens Nyheter
”Det är en plågsam film även att se. Fokuserad, stringent och visuellt effektiv som bara den. Men som åskådare kämpar man mot känslan av total meningslöshet när det urskillningslösa dödandet, de blodiga sönderskjutna kropparna och de döda barnen passerar revy … Liksom i Ari Folmans prisade ‘Waltz with Bashir’ som kom förra året och handlar om samma krig, är det känslan av en fruktansvärd regelvidrighet som genomsyrar varje stridsscen. Krig är för djävligt tycks de säga, men när de mest grundläggande överenskommelserna om att vara försiktiga med civila överträds blir det ett skamfläck som aldrig går att tvätta bort – oavsett om man politiskt sätt kan rättfärdiga kriget i sig”, tycker Helena Lindblad. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Bara den som betraktar denna tragiska konflikt (Libanonkriget) i termer av ett fotbollsderby kan undgå att se hur medmänsklighet och kritik mot krigsmaskineriet präglar filmer som Lebanon. Det är tvärtom ett demokratiskt sundhetstecken när regissörer ur den generation som var med berättar om sina upplevelser – och genom dem ifrågasätter sin samtids krigshandlingar”, anser Hynek Pallas. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
Besättningen i stridsvagnen lämnar inte den och finns i den genom hela filmen.. ”De leds utifrån av en överordnad som då och då kommer in i vagnen, men mest betraktas omvärlden genom avskärmade skottgluggar. Det är klaustrofobiskt som en ubåtsfilm. Ingen vet riktigt vad de gör eller vart de ska eller varför och vem kan de lita på? Intensivt och ångestfyllt, ett kaos byggt på regissörens egna upplevelser”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”Overklighetskänslan är påtaglig och spänningen total. Det är rått, skoningslöst och obarmhärtigt. ‘Lebanon’ aktiverar alla sinnen och håller mig fastklistrad vid biostolen ända fram till the bitter end”, tycker Petter Stjernstedt. Omdöme: Tummen upp.

Gainsbourg – ett legendariskt liv

Dagens Nyheter
”Serge Gainsbourg blir aldrig helt rumsren. Hans kärlekspoesi är for skruvad. Man spottas ut i samma ögonblick som man sugs in … Popkultur, snusk, melankoli och under alltihop en utsträckt tunga och en galen dans. Det är den där utsträckta tungan, det understa skiktet, som [regissören] Sfar har lyckats fånga på ett storartat sätt”, anser Kerstin Gezelius. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Man önskar bara att Sfar (regissören) hade haft den goda smaken att låta bli den där tröttsamma, närmast obligatoriska inledningen, där en brådmogen pojke gör närmanden mot en yppig och fullvuxen kvinna som av någon anledning visar sig bli smickrad av uppvaktningen”, tycker Karoline Eriksson. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”Genom hela filmen är huvudpersonen förföljd av en liten djävul, hans andra jag, med enorm näsa och jätteöron. Å andra sidan gör dessa galna grepp historien till lite av en saga. Allt behöver inte vara sant, när det fläskas på med animationer och drömsekvenser. Bra skådespelare i alla roller. Och en film som visar att Gainsbourg var så mycket mer än den där sexlåten”, skriver Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”Musiken blir filmens räddning. Hans lugna, småporriga låtar är fina att lyssna till och tillsammans med de fantasieggande bilderna skapas ett mervärde för filmen. Annars är ‘Gainsbourg (Vie héroïque)’ bortkastad tid. Det är en fiktiv biografi, en ofärdig personskildring och en vidrig hyllning till en snuskhummer och osympatisk man ingen vettig människa rimligen kan identifiera sig med”, Petter Stjernstedt. Omdöme: Tummen ner.

Kick-Ass

Dagens Nyheter
”Har man liksom jag ilsknat till över att filmtjejer är så mesiga, får man nu svar på tal. ‘Kick-Ass’ är full av roliga idéer och snygga färger men är så våldsam att man till slut mår mer illa av det än av allt runk i världen”, skriver Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Och efter ett par misslyckade ‘blind-dates’ med vissna actionrullar som From Paris with love och The Bounty hunter kan jag bara utropa: Vilken skaparglädje, vilket skamlöst trams, vilken inkorrekthet, vilket röj! Kicka på”, anser Jan Lumholdt. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”Att definiera exakt vad som krävs av en film för att den ska bli kult är inte alltid helt lätt. Däremot vet man ofta att man har att göra med en kultfilm när man väl ser en … ‘Kick-Ass’ har verkligen all potential att bli just en sådan”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”I motsats till ‘Spiderman’ och liknande filmer tar ‘Kick-Ass’ inte sig själv på särskilt stort allvar, filmen är närmast en lek med hela genren. Det finns petitesser här och där man kan peka på, som att filmen är lite väl lång eller att vissa karaktärers historia känns outvecklade och bristfälliga. Men de är just petitesser som man lätt glömmer när underhållningsfaktorn är så hög. Jag njuter, ler stort och köper genast en ny biljett. Gör det du med”, skriver Petter Stjernstedt. Omdöme: Tummen upp.

Den fantastiska räven. Foto: 20th Century Fox

Wes Andersons ”Den fantastiska räven”, Andy Tennants ”The bounty hunter” och Jessica Hausners ”Miraklet i Lourdes” är de premiärer som avhandlas i veckans recensionskrönika.

Den fantastiska räven

Dagens Nyheter
”Den fantastiska räven är en tygellös ögonfröjd. Filmen är animerad på det gamla goda öststatssättet med bomull i stället för rök och cellofan där vatten brukar porla. Där man kunde ha tagit genvägar och sparat tid och pengar har man i stället svävat ut.
Filmen ”är ett intrikat konstverk. Så detaljrikt att när man sett klart filmen vill man omedelbart se om den igen, och sedan igen, och nu har jag tagit en paus för att skriva innan jag ser den en gång till”, sammanfattar Jane Magnusson. Omdöme: 5/5.

Svenska Dagbladet
”Den fantastiska räven är mycket riktigt en detaljernas film snarare än en rafflande heistfilm – även om den innehåller det mesta den genren kräver; utförliga planer visualiserade i minutiös grafisk form, överlistandet av grymma säkerhetsvakter (här i Råttas gestalt) och utdragna belägringssituationer. Det är i de fuktiga ögonen, de rufsiga pälsarna med exakt rätt lyster (möjlig att få till endast genom användandet av äkta päls) och i brandröken gjord av ljusgrå syntetisk ull som njutningen ligger”, skriver Malena Janson. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”‘Den fantastiska räven’ må vara baserad på Roald Dahls barnbok – men resultatet är distinkt andersonskt i både estetik och tematik … Det är självmedvetet – men också slugt, roligt och vansinnigt snyggt, med första klassens röstarbete rakt av”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Om andra brittiska barnböcker brukar kännas lite fantasilösa när de filmatiseras i USA är ‘Den fantastiska räven’ verkligen ett undantag. Musiken är medryckande på riktigt och inte bara ditlagd enligt mall. Scenerierna är verkligen små sagovärldar, med något av ‘Skrotnisses’ obeskrivliga charm. Den estetiska egenarten för tankarna till några av de bästa dockfilmerna från öststaterna som brukade gå i svensk tv på 1980-talet. Dessutom slösar Anderson generöst med fantasi, humor och levande porträtt. ‘Den fantastiska räven’ är något av det varmaste jag sett på bio på åratal”, anser Tobias W Lindqvist. Omdöme: Tummen upp.

The bounty hunter

Svenska Dagbladet
”Resultatet är mest dålig kemi mellan duktiga skådespelare i en hopplöst spretig historia som nog inte alls borde ha gjorts, faktiskt”, skriver Jan Lumholdt. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”‘The bounty hunter’ försöker vara både romantisk komedi och thriller men misslyckas med båda … Normalt sevärda skådespelare, men uselt manus. Med mycket möda och stort besvär försöker intrigen puffa in huvudpersonerna i olika pinsamma situationer, ansträngt och håglöst. Man kan fnissa lite nervöst ibland, men det går inte att tro på någonting i historien … Handbojor är ett av greppen för att förnedra Anistons rollfigur. Synd om henne, synd om den som tittar, synd, bara synd”, anser Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Miraklet i Lourdes

Aftonbladet
”Miraklet i Lourdes, är på sätt och vis en mix av en Lasse Åbergsk titt på ett visst fenomen, Roy Anderssonsk och Tati-aktig deadpan-humor och filosofiska funderingar kring vem som är värdig ett mirakel, varför då, och vem som är ansvarig. Det är bitvis underfundigt, men som helhet är det inte riktigt helgjutet”, anser Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Jessica Hausner (regissör) presenterar hela spektrumet av troende och tvivlare, som trots bättre vetande, hoppas på ett genomgripande förändring av sina liv. … har gjort en djupt rörande och djupt mänsklig film om allas vår osläckliga längtan efter ett kärleksunder som inte lämnar någon oberörd”, sammanfattar Jeanette Gentele. Omdöme: 6/6.

Film.nu
”Från Schuberts inledande ‘Ave Maria’ till det teologiskt genomsyrade fotot håller ‘Miraklet i Lourdes’ en gudabenådad hög konstnärlig kvalitet. Det faktum att den djupa historien hamnar i skymundan, bakom den estetiska perfektionen, säger allt om filmen som konstverk”, skriver Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp.

Aaron Johnson och Kristin Scott Thomas i Nowhere boy. Foto: Nordisk film

En ung John Lennon samsas med hästtjejen Klara och en vilsen och orolig mamma i veckans recensionskrönika. Filmerna det handlar om är Nowhere boy, Klara och London river.

Nowhere boy

Aftonbladet
”Välspelat och gripande, en övertygande skiss där den som kan sin Lennon fyller i porträttet”, anser Joakim Wedholm. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
”Sam Taylor-Wood berättar om John Lennons tonår på ett överraskande gammeldags och känslosamt sätt. Överraskande, därför att en långfilmsdebut av en känd konstnär brukar ha arty-stämpel, antingen till temat eller formen. ‘Nowhere boy’ ser nästan ut som en standard-biopic av det mer seriösa BBC-slaget; första delen i en miniserie om Beatlesikonen.”
”Den enda besvikelsen är att John porträtteras som närmast omusikalisk och har fått en helt ordinär röst, långt från den berömda, metalliska som skar som en kniv genom den lallande popen.”, skriver Kerstin Gezelius. Omdöme: 4/5

Svenska Dagbladet
”Tidsandan är strålande, så även skådespeleriet, från unge Johnson till alltmera imponerande Anne-Marie Duff (Enigma, Magdalenasystrarna) som Julia och till den ständigt vältempererade Kristin Scott Thomas som moster Mimi. … i den kommande poplegendens (John Lennon) mytiska liv känns både sann, gripande och elegant. … Musik bjuds det också på, kanske inte just elegant men med ett visst beat”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 5/6.

Film.nu
”Vi visste att detta någon gång skulle hända. England är ett för litet land för dess rika musikhistoria, för att någon inte skulle vilja mjölka lite pengar på att göra biopics om dess popstjärnor … Det är helt enkelt inget Lennonskt med Taylor Woods film … Aaron Johnson är dock väldigt lik John, speciellt när han låter polisongerna växa lite. Jag misstänker att många kommer att uppskatta denna smågripande berättelse som kanske gör sig bäst om man glömmer bort att det är John Lennon den handlar om”, funderar Stephan Ramstedt, som går mot strömmen i sitt omdöme bland recensenterna. Omdöme: Tummen ner.

London river

Aftonbladet
”’London river’ är stundtals övertydlig med sitt budskap om tolerans och öppenhet kulturer emellan, och brister i trovärdighet genom att skildra London som en småstad där folk springer in i varandra stup i kvarten … Men det är också en fin, sorglig och anspråkslös liten film som berör”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
”’London river’ är en enkel film som man tycker om för det omsorgsfulla gestaltandet … I ‘London river’ blir Elisabeth och Ousmane (huvudrollerna) en liten trupp, famlande efter besked om vad som hänt deras barn. En vit, en svart, med olika bakgrund, tvungna att lita på varandra – det vi ser är en annorlunda film om ‘the war on terror’”, skriver Mårten Blomkvist. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Rachid Bouchareb (Infödd soldat) använder terrorattacken som en fond för att visa hur självmordsbombarnas agerande blottlade de fördomar och rädslor som puttrade under ytan i Storbritannien. Men också hur en krissituation tvingar människor att närma sig varandra. Han tar sig an historien från andra håll än de förväntade, som när Ousmane verkar bli fast hos polisen, men kommissarien själv visar sig vara både fransktalande och muslim … Brenda Blethyn är fantastisk som vilsen och orolig mamma. Hennes och den försynte Sotigui Kouyatés möte är det som lyfter London River”, anser Karoline Eriksson. Omdöme: 4/6.

Film.nu
”’London river’ är en film om fördomar och rädsla för det okända. Om att vi människor egentligen är ganska lika oavsett hudfärg, religion eller nationalitet. Både Brenda Blethyn (Elisabeth) och Sotigui Kouyaté (Ousmane) är lysande i sina roller … Budskapet har fått bli viktigare än filmupplevelsen … Det är för lite drama för att vara ett drama. Jag kan förstå och respektera att man har valt att gör filmen på det sättet, att inte alltid ta till extrema motsatspar utan vanliga människor … De som redan delar regissörens Rachid Boucharebs världsbild kommer att gå och se filmen och få bekräftelse. Men jag kan inte tänka mig att det var syftet med ‘London river’. Varför göra en film som kretsar kring ett budskap som endast de redan frälsta kommer att se?”, frågar sig Tanja Appelberg. Omdöme: Tummen upp.

Klara

Aftonbladet
”En ungdomsfilm mellan saga och uppfostrande hemläxa. Klara är en 14-åring som älskar hästar men aldrig fått rida. När föräldrarna skiljs flyttar hon med mamma till litet hus på landet där det finns hästar och där flickorna i skolan rider. Regina Lund spelar mamman, blondin i högklackat beväpnad med läppstift. Kjell Bergqvist är pappan på avstånd som säger att ridning är farligt men också ger Klara råd om att följa sitt hjärtas röst och vilja. Grannpojken har en sjuk mamma och ovanliga kläder och hånas av de andra skolbarnen. Men han lär Klara rida och de får en gemenskap mellan barnlek och tonårskärlek. Inget originellt. ‘Klara’ rider samma snitslade bana som väldigt många filmer gjort förut. Sympatisk”, skriver Jens Petersson. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
Den sommarljuva skildringen av Klaras envisa kamp för att lära sig rida på den udda hästen Star som ingen vill ha – tillsammans med skolans nördigaste kille Jonte, som alla vill reta – är fylld av just den rätta sortens spänningsskapande revanschism som finns i alla bra hästböcker – och filmer. De välfunna unga skådisarna Rebecca Plymholt och Joel Lützow gör fina insatser som den allvarstyngda unga duon som vid sidan av ridningen brottas med allehanda problem som mobbning och Jontes bipolära mamma. En hästfilm som ‘Klara’ är verkligen ett välkommet inslag i den alltför sparsamma svenska barnlångfilmsproduktionen, men under visningen kommer jag på mig själv mer än en gång att önska att ‘Klara’-böckerna hellre hade blivit en rejäl tv-serie med möjlighet att fördjupa och komplicera familjerelationerna som relief till Klaras hästliv”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”Klara är regissören Alexander Mobergs första långfilm efter den enhälligt sågade Mongolpiparen, en kalkon så usel att man valde att döpa om den till Nåt i kikaren vid dvd-släppet”.
Filmen ”…excellerar i schabloner, såsom onda överklassflickor med krökta överläppar och pärlhalsband, och repliker som får publiken att skruva på sig, såsom en tolvårings ‘Tja… han ful som stryk men snabb som vinden’”, skriver Malena Janson. Omdöme: 2/6.

Tahar Rahim i En profet. Foto: Sony Pictures

En profet, Änglavakt och From Paris with love. Den första hyllas unisont, de senare två har det lite svårare att vinna kritikernas gunst. Vi går igenom tidningarnas recensioner av veckans biopremiärer.

En profet

Dagens Nyheter
”Det hårdkokta, fulrealistiska, gråmelerade fängelsedramat ‘En profet’ har blivit nominerat och prisbelönat på längden och tvären – från Cannes till Hollywood – vilket är ganska glädjande eftersom det knappast handlar om någon konventionell publikfriare. Den är till att börja med totalt renons på allt vad identifierbara hjältar, hjältemod eller hjärtefrågor heter … Det är lättare att säga vad ‘En profet’ inte är. Den är inte en moralisk uppbygglig saga om våldet som urholkar själen eller en feel good-film om att lära sig en läxa och bli god, inte heller en skildring av svekkulturen i den kriminella världen à la ‘Snabba cash’. Ljuset i ‘En profet’ är, rätt oväntat, den solidaritet och lojalitet som växer fram mellan Malik och vissa av hans medfångar”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 4/5.

Aftonbladet
”Jacques Audiards Oscarsnominerade ‘En profet’ är en rå, skitig och realistisk, men stundtals också smått drömsk, fängelsefilm, som förtjänar att sälla sig till genrens klassiker… …Tahar Rahim – som spelar gangsterentreprenören Malik med en återhållsamhet som lämnar tittaren i ständig ovisshet om var karln egentligen står – har en utstrålning som borde kunna ta honom till Hollywood och tillbaka flera gånger om”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Igenom görs kopplingar mellan profeten Muhammeds och Maliks liv (filmens huvudperson) – inte minst i form av Reyeb som ängeln Gabriel. Och med upplösningen ger Audiard uttryck för en tro på individen som med religionen som inspiration kan höja sig över sina sociala omständigheter … Det är inte bara fantastiskt filmskapande utan också väldigt befriande i en tid då i synnerhet denna religion får ta emot så mycket spott och spe. Så kanske kan man i Malik inte bara se en profet, utan också en märklig – men för omständigheterna välbehövlig – förebild?”, anser Hynek Pallas. Omdöme: 6/6.

Film.nu
”‘En profet’ är med andra ord en djup filosofisk och psykologisk präglad film med många bottnar. Men trots att filmen har ett psykologiskt djup tillåts vi aldrig känna någon särskild sympati för någon av karaktärerna, istället hålls vi på ett emotionellt avstånd. Det här är ingen svaghet men det kan uppfattas som tråkigt för den ‘ordinära’ tittaren som gärna vill identifiera sig med protagonisten och vara känslomässigt involverad. Det här är lyckligtvis bara ett par minuter av en två och en halv timmar lång film som i övrigt är helt fantastisk och som ingen finsmakare får missa”, menar Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp.

Änglavakt

Dagens Nyheter
”Man kan förstå Johan Brisingers önskan att placera idén om livslust och mirakel i ett högst igenkännbart vardagligt – men återigen elegant Sköna Hem-inrett – sammanhang. Men i motsats till ‘Underbara älskade’ är ‘Änglavakt’ ännu mer entonig och därtill drabbad av sin till bristningsgränsen ansträngda och sentimentala konstruktion. Det ligger möjligen också i kammarspelets natur: här saknas den tidigare livgivande dimensionen av omvärldens reaktioner inför den privata sorgen och skulden. Och skam till sägandes: den vacklande föräldrarelationen borde fått större spelrum och blivit betydligt intressantare utan ängeln Walter som brobyggare”, anser Eva af Geijerstam. Omdöme: 2/5.

Aftonbladet
”Inga klyschor är för banala för att visa Tro mot Tråkig. Gott vin och dans är till exempel frigörande och bra. Att ta sig tid och spela schack med en ensam pensionär är också en God Sak Att Göra … Den som tittar riskerar akut cynism. Även om man håller med om allt blir man mer förbannad än berörd. Det är deprimerande förutsägbart. 

Skådespelarna gör sitt bästa. Izabella Scorupco skapar absolut trovärdighet som den förtvivlade Cecilia. Men de har svårt eftersom de inte spelar människor utan symboler. Det finns inget att identifiera sig med”, tycker Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Änglavakt väller fram som ektoplasma från ett positivt tänkande-konvent. Inplastad i ett konstant dånande musiksvall skramlar den tomt, övertydligt och enkelspårigt. Ska man nämna liknande filmer ligger reklamfilmen för chokladbiten Merci nära till hands … Johan Brisinger långfilmsdebuterade och gjorde publiksuccé med Underbara älskade 2006. Då hade han fått hjälp med manuset, som trots allt fungerade, nu har han skrivit själv, och det är väl där skon klämmer. Det är tveksamt om publiken sväljer det här. Att Micke Nyqvist repriserar sin roll som känslohämmad patriark räcker inte hur långt som helst”, anser Karoline Eriksson. Omdöme: 1/6.

Film.nu
”Filmen känns väldigt osvensk, inte bara för att franska talas genomgående i filmen, utan även för den drömska, kvasireligiösa ingången man tar. En slags religiös underton som inte riktigt uttalas. Detta är i grund och botten en upplyftande film, som uppmanar till handling istället för likgiltighet och hopp istället för uppgivenhet. Inget revolutionerande, men tänkvärt och varmhjärtat”, tycker Tobias Tigerschiöld. Omdöme: Tummen upp.

From Paris with love

Dagens Nyheter
”Se inte ‘From Paris with love’ om du är sugen på kyssar i Eiffeltornet och petting på Pont Neuf. Det är ingen kärleksfilm utan ett hjärndött actionspektakel av Pierre Morel (kidnappningsdramat ‘Taken’). Manuset har skrivits av Luc Besson, vars namn förr i tiden förknippades med sofistikerad, fransk action. Den här gången har han spånat fram ett pubertalt äventyr som till och med är dummare än hans egna nollnolltalsfilmer … Näst efter ‘Rush hour 3′ är ‘From Paris with love’ den larvigaste actionfilm som någonsin spelats in i den franska huvudstaden”, anser Fredrik Strage. Omdöme: 1/5.

Aftonbladet
”Det är, kort sagt, en film för dem som gillar sin action lite larvig och i slowmotion”, sammanfattar Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”De som aldrig skulle få för sig att se något som kan betecknas ‘röjig actionrulle där man slipper tänka så mycket’ (välkomna att citera, filmbolagets pr-avdelning) kan omedelbart räkna bort denna film ur varje framtidsplan … Grovt är det mestadels, med Travolta i John McClane-look och på autopilot. Är detta något för dig så köp en påse popcorn att smaska på. Det går även fint att äta dem utan denna film av regissören bakom Taken”, rekommenderar Jan Lumholdt. Omdöme: 2/6.

Film.nu
”Trots allt är ‘From Paris with love’ ändå en ganska rolig film med helt okej skådespeleri och manusförfattaren Luc Besson, som även har producerat filmen, har fått till en del oanade vändningar som ger filmen mervärde. Det är lättsam underhållning som funkar om man är på rätt humör. Därför blir det en något avbruten tumme upp”, tycker Christina Luoma. Omdöme: Tummen upp.

Babak Najafi är regissören bakom ”Sebbe”, en av filmerna som tas upp i veckans recensionskrönika. Foto: Michael Malmborg/Film i Väst

Sebbe, Green Zone, Eastern plays och Remember me. Vi går igenom tidningarnas recensioner av veckans biopremiärer.

Sebbe

Dagens Nyheter
”Sebbe” är också utan tvekan en av de starkaste svenska debuterna på länge. Svart och skoninglös men samtidigt med ett bultande hjärta.
Berättandet är drivet och effektivt, tystnaderna är fint utnyttjade. Starkast är ändå det välregisserade samspelet mellan Sebastian Hiort af Ornäs Sebbe och Eva Melanders mamma, en komplex och sårig relation som trots allt rymmer ett frö av äkta kärlek. Ett gnutta hopp”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 4/5

Svenska Dagbladet
”Det var länge sedan man såg ett så naket och hudlöst spel som det mellan Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melander. Så tyst och inbundet, men ändå så uttrycksfullt, där kroppsspråket säger allt det som inte kommer ut mellan läpparna. Samma kvalitet som finns mellan Ludwig Palmell och Pernilla August i Håkon Lius Miss Kicki som också råkar vara en mor/sonberättelse”, anser Jeanette Gentele.
”Det är en stark långfilmsdebut Babak Najafi gör med Sebbe. Han har redan visat vad han kan i ett antal kort- och dokumentärfilmer. Välförtjänt vann han priset för bästa debutfilm i Berlin i februari.” Omdöme: 5/6

Aftonbladet
”Filmens bildspråk, ljudspår och stämningar, är kongenialt med dess dystra budskap. Babak Najafi är faktiskt så mån om att berätta i just bilder och ljud, att han kanske inte själv sett bristerna i sitt eget manus. Fånig symbolik med en hund, scener som rinner ut i sanden och framför allt att man med filmens korta speltid (80 minuter) missat chansen till fördjupning i personporträtten.” ”…de båda huvudrollsinnehavarna är makalöst bra. Amatören Sebastian Hiort af Ornäs lyser lika starkt när han är tystlåtet ledsen som intensivt arg. Och Eva Melander har en utstrålning framför filmkameran som gör att det verkligen bränner till i många scener”, tycker Jan-Olov Andersson. Omdöme: 2/5

Expressen
”Najafi (regissören) gestaltar de här växlingsförhållandena med styrka och insiktsfullhet i den trassliga situationen. Dialogen och händelseutveckling går organiskt fram och för in intressanta symboliska inslag som balanserar mot det socialrealistiska, som att en herrelös gatuhund speglar både Sebbe och hans mammas inre känslor och utanförskap.”
”Allt som kan gå fel (för Sebbe och hans mamma), gör det. Och när allt ackumuleras, fumlas twisten bort. Det försvagar en smula. 
I övrigt är ”Sebbe” ett kraftfullt genombrott för såväl skådespelarna som regissören” skriver Ronnit Hasson. Omdöme: 4/5

Film.nu
Petter Stjernstedt gör tummen upp för “Sebbe”. Filmen “är ett socialrealistiskt drama om fattigdom, misär, alkoholism och mobbing. Som Ken Loach fast på svenska. Den tystlåtne Sebbe lever ett hårt liv. På skolan är han favorithackkycklingen och därhemma finns ingen tröst att få. Mamman växlar mellan att hata och älska sin son.
Eva Melander är strålande som Eva, Sebbes mamma. Hon balanserar skickligt mellan depression, ilska och glädje. Sebastian Hiort af Ornäs debuterar som skådespelare i rollen som Sebbe och det är imponerande. Valet att välja oetablerade skådespelare är smart. Det passar till filmens känsla och realistiska framtoning.”

Green zone

Dagens Nyheter
”Irakkriget börjar bli en filmgenre, skriver Eva af Geijerstam i sin recension i DN. Hon fortsätter; Lika säkert kommer Paul Greengrass ”Green zone” att få kritik för att den tar sig friheter med namn och personer under år ett av ockupationen.”
”Men den bristande dokumentära fullständigheten är inte det väsentliga hos någon av filmerna: de har velat komma åt de inre mekanismerna bakom verklighetens katastrofala missgrepp.
I ”Green zone” kombineras det med ett, jämfört med andra Irakfilmer, förskjutet perspektiv. Här gäller inte bara ett drama för invärtes skuldfördelande bruk, utan också en nyansering av bilden av irakierna.” Omdöme: 4/5.

Aftonbladet
”Filmen bygger löst på journalisten Rajiv Chandrasekarans bok ’Imperial life in the Emerald city’, utspelar sig i den gröna zonen i Bagdad och tar upp hur fakta får stå tillbaka för medvetet planterad desinformation kommen ur vissas önskan att gå in i Irak. En man kämpar med fara för sitt liv mot klockan för att få fram Sanningen, omkring honom fulspelas det åt alla håll.”
”Resultatet är inte på långa vägar lika rafflande eller adrenalinhöjande som de bästa scenerna i ’Bourne ultimatum’, men det är en habil och lagom underhållande actionthriller med politiska förtecken”, tycker Emma Gray Munthe. Omdöme: 3/5.

Expressen
”Damon letar efter Saddams massförstörelsevapen och finner att de inte finns. Vad gör han då där? Var inte hotet från vapnen själva skälet till kriget?
Fortsättningen är spännande action snarare än realistisk rekonstruktion. Men verkligheten finns hela tiden ruvande i bakgrunden och de svåra frågorna är aldrig långt borta. Inte bara de om förödande maktspel – skulle samarbete med en efterspanad Saddam-general verkligen gå för sig, anser Bernt Eklund. Omdöme: 4/5

Film.nu
Måns Wide tycker ”Den här filmen är som gjord för att reklammakare/filmkritiker/tyckare ska få hävda att ‘Om du gillade Bourne kommer du att älska Green Zone’. Det är inte nödvändigtvis sant. Men om du älskade Bourne kommer du antagligen att gilla Green Zone, och dessutom är Greg Kinnear med i den här filmen. Som bad guy. Jag tycker så här: titta på affischen, föreställ dig att filmen är drygt hälften så bra som den verkar vara och utifrån det kan du själv bestämma dig för om det här är något för dig”. Omdöme: Tummen upp.

Eastern plays

Dagens Nyheter
”Det är intressant att få se bilder från Bulgarien, även om man i ’Eastern plays’ ärligt talat får i sig ungefär lika mycket Typisk Debutfilm som Balkan. Där är tonårsgrabben som ska välja mellan att bli hårding eller att bejaka sina mjukare sidor, där är föräldrar framför tv:n, där är nihilism, slitna fasader och ostadig handkamera”, skriver Mårten Blomkvist.
”Kanske är scenen där Itso (filmens huvudperson) talar ut delvis så stark därför att det privata och det politiska här faktiskt tycks smälta samman. Den skröpliga Itso blir talesman för hela öst, där man skakat av sig kommunismen men i många fall fortfarande väntar på att det nya, bättre livet ska börja.” Omdöme: 3/5

Svenska Dagbladet
”Problemen börjar när filmen ska konstruera en historia. I botten vill Eastern plays vara ett brödradrama: Itso (Christov) när konstnärsdrömmar men har ett skitjobb, går på metadon och super; Georgi (Torosian) hänger med skinheads och misshandlar invandrare. Men dramat – eller vad de uselt spelade scenerna ska kallas – tappas ständigt och irriterande bort till förmån för det planlösa drivandet, Itsos turer med sin flickvän och en intrig om hur han blir vän med en turkisk tjej vars pappa misshandlas av Georgis gäng.”
Frågor om ”nationalism och diktaturens spår”, anser Hynek Pallas, ”kontra den långa gemensamma historien som finns mellan de olika länderna, inte minst i relation till Turkiet. Men detta har under de senaste två decennierna skildrats om och om igen – och på mycket skickligare vis än här”. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”Med ’Eastern plays’ lyckas regissören Kamen Kalev förmedla en känsla av alienation, och ge en kännbart deprimerande bild av rasmotsättningar, tristess och allmänt låg standard i ett slitet Bulgarien.
Men det är för många scener och komponenter som inte leder någon vart, i en film som saknar riktning lika mycket som människorna den skildrar”, skriver Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Expressen
Bernt Eklund sammanfattar, ”Två bröder återser varandra när ett bulgariskt skinheadsgäng attackerar en turkisk familj. Lillebror finns bland dem som slår, storebror försöker hjälpa de angripa och blir slagen.
Bröderna har inte setts på länge. Den äldre är narkoman och portad från det dystra hem tonårsgrabben försöker ta sig bort ifrån. 
Men brödrakärlek finns, någon slags insikt väcks…Kalev ville egentligen göra en film om barndomsvännen som blev narkoman. Christov spelar själv rollen nedtonat och eftertänksamt men dog innan inspelningen var klar, vilket rimligen bidrog till ett bredare fokus på rasism och utanförskap. En bättre bulgarisk film kommer du inte att se i år”, anser Bert Eklund. Omdöme: 3/5.

Remember me

Dagens Nyheter
”I ’Remember me’ får fanatikerna se mer än nog, och på pressvisningen såg till och med tonårstjejerna irriterade ut. En dålig och krystad film blir inte bättre av att slänga in en idol i varje scen”, tycker Jane Magnusson. Omdöme 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är en intrig värdig en dussinkomedi, men regissören Coulter klär den i en svårmodig, illasittande indiekostym. Det som är tänkt som en smart och rapp dialog blir tillgjort och stolpigt, och Pattinsons egenkära skådespeleri skär sönder de sista strimmorna av trovärdighet. Ofta är filmen så långtråkig att man gnisslar tänder.
Det finns enskilda scener som verkligen berör. Inledningen är chockartat stark, och twisten i slutet (som jag antar är hela anledningen till att man har gjort filmen) är verkligen oväntad och ger nya perspektiv på berättelsen. Men två angelägna scener räcker inte för att rättfärdiga två timmars stelbent överspel”, anser Karin Svensson. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”Kort sagt, ’Remember me’ är av ’Livsöden i New York flätas samman och folk lär sig saker om sig själva och livet så småningom’-typen. En och annan kliché hinns med under filmens gång, liksom en hel del dialog som väl ska kännas smart och ny men som mest känns ansträngd, Generation X-ig och daterad. Trots att det hela faktiskt tar sig mot slutet och en del fina scener smyger sig in ska man nog vara ett stort Robert Pattinson-fan för att få ut någon större behållning av filmen..”, skriver Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

Expressen
”Filmen irrar än hit, än dit och länge undrar man när det riktigt ska ta fart. 
Det gör det aldrig och ett stort problem är att snygg-Pattinson stundtals spelar över enormt. Men hans utstrålning räcker långt för den primära målgruppen – romantiktörstande 14-åriga tjejer. De kan säkert också uppskatta det carpe diem-budskap som filmen mynnar ut i”, skriver tidningen i en recension som är osignerad. Omdöme: 2/5.

Film.nu
“Även om filmen bitvis är tänkvärd imponerar varken dialog eller handling speciellt mycket. Men visst lyckas den få in några känslomässiga smockor och jag är övertygad om att jag skulle uppskattat “Remember me” mer om jag varit 18 år. En helt ok ungdomsfilm alltså”, tycker Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

Mia Wasikowska i Alice i underlandet. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures

Veckans stora premiärer: ”Alice i underlandet”, ”Brothers” och ”Crazy heart”. Läs om dem alla i recensionskrönikan.

Alice i underlandet

Dagens Nyheter
”Tim Burton har kokat ihop ’Alice i Underlandet’ med den mindre kända uppföljaren ’Alice i Spegellandet’. Ingredienserna – rollfigurerna – är lätt identifierbara men receptet är helt och hållet hans egen uppfinning. På gott och ont. Som alltid hos den och detaljförälskade Burton är scenografi, smink och kostymer helt magiska. Det är drömskt vackert, men aldrig inställsamt snällt. Hans hantverksskicklighet, hans förmåga att aldrig upprepa sig och ändå bevara ett lätt igenkännbart, personligt signum kan ge mig tårar i ögonen”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
Jan Söderqvist tycker; ”Nej, det verkligt allvarliga är att de (Regissören Tim Burton och manusförfattaren Linda Woolverton) saknar känsla för det som gör böckerna så otroligt roliga: det godmodigt drömska, det nonsenskomiska helt utan pedagogiskt ärende, det virtuost lekfulla.
Visst glimtar det till på sina ställen, det saknas inte visuell pyroteknik, men Burtons Alice är i grunden ett stycke mekanisk och moraliserande fantasyaction av ordinärt Harry Potter-snitt. Och det är faktiskt inte ok”. Omdöme: 3/6

Aftonbladet
”Om jag var tio och såg den här för första gången skulle jag med all sannolikhet bli alldeles kollrig, som 33-åring är ’Alice i Underlandet’ inte heller så dum”, anser Emma Grey Munthe.
”Men visst, det finns brister: Filmen innehåller till exempel ett litet malplacerat dansnummer jag definitivt skulle klarat mig utan, och en del animationer är verkligen inte helt hundra. Ändå är det lite av en fest för ögonen”. Omdöme: 4/5

Film.nu
Stephan Ramstedt gör ”Tummen upp” och anser att ”Berättelsen om Alice är en hyllning till fantasin. Men slutet på Burtons film vinklar denna hyllning på ett konstigt sätt. Inte bara för att Alice, likt Disneys bioaktuella Prinsessa, bestämmer sig för att gå i sin faders fotspår (en rätt märklig och reaktionär typ av feminism), men även för att det i detta fallet innebär att Alice förenas med det Brittiska Imperiet och åker till Kina för att exploatera dess befolkning.
Men till filmens fördel är den väldigt lätt glömd och trots vissa skavanker hade jag roligt medan det pågick. Förväntar man sig något mer från Tim Burton lär man bli en besviken biografbesökare.”

Brothers

Svenska Dagbladet
”Brothers är kortare än originalet men känns längre. Jim Sheridan har en förmåga att gå bort sig i mys, och tempot lider ibland katastrofala förluster. Gyllenhaal är inte helt övertygande som impulsstyrd strulputte, men det svåraste är att tro på Spindelmannen som härdad yrkesmilitär”, skriver Karoline Eriksson. Omdöme: 3/6.

Dagens Nyheter
”Jag var väldigt förtjust i Susanne Biers danska familjetragedi ‘Bröder’ från 2005 som skapade en viss kontrovers eftersom den med rätta uppfattades som en kritisk reflextion [sic] över den militära danska närvaron i Afghanistan”, skriver Helena Lindblad och fortsätter ”Men varför en självständig, personlig regissör (Jim Sheridan) som han tar på sig att göra en bokstavstrogen och en rätt oengagerad remake på det här sättet övergår mitt förstånd. Om det nu inte bara är en fråga om lön”. Omdöme: 2/5

Aftonbladet
”Irländaren Jim Sheridan är en proffsig filmberättare, och det är en stark historia om skuldkänslor och lojalitet. Kärlek och svartsjuka. Men Susanne Biers danska original berörde mer, har en nerv som får den att kännas nästan dokumentär. ‘Brothers’ är en duktig spelfilm”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 3/5

Film.nu
“Brothers är i sin framställning närmast en kopia av Susanne Biers lysande danska drama “Bröder”… Annars är det som man säger intet nytt under solen. Betyget pendlar men hamnar till slut på en svag Tumme upp. “Brothers” är inte en dålig film. Den är spännande och dramatisk men är helt utan egen röst.”, tycker Petter Stjernstedt. Omdöme: Tummen upp

Crazy heart

Dagens Nyheter
”Crazy heart, började som en liten film baserad på en roman av Thomas Cobb, en dröm av några countryentusiaster med manusförfattaren/regissören Scott Cooper i centrum. Ingen trodde riktigt att den skulle nå bortom dvd-hyllorna. Men så spreds ryktet, filmen växte och har nu tre Oscarsnomineringar (bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll, bästa original­sång)…”
”Det är lätt att bli svag för den här typen av innerlig americana där vinden blåser över tomma marker och varenda byhåla osar av nederlag. ’Crazy heart’ står på egna ben men för också tankarna till andra skickliga försök i genren som till exempel Wim Wenders ’Paris, Texas’”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 4/5

Svenska Dagbladet
”En liten film är ett slitet uttryck (som Killinggänget parodierade i en hel filmserie) men Crazy heart är verkligen just detta och vill inte vara annat. Det är gjort med stor kärlek och fin känsla för atmosfär och detalj”, anser Jan Lumhodt. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”’Crazy heart’ är som en countrylåt som sjungits många gånger. Ännu en oansvarig slarver som försöker ursäkta sina misslyckanden och gömma sig bakom en whiskymarinerad konstnärsmyt. Ändå vill man se och lyssna – här finns bra nyskriva [sic] låtar.
Skådespelarna får ’Crazy heart’ att leva, även Colin Farrell som Bad Blakes förre kompmusiker, nu en större stjärna. Jeff Bridges bär filmen och han är väl värd sin Oscar på söndag” tycker Jens Peterson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Jeff Bridges är oerhört övertygande i sin gestaltning av Bad och har synnerligen välförtjänt också nominerats till en Oscar för sin insats. Bridges styrka ligger i att han inte verkar behöva anstränga sig för att göra sig trovärdig. Jag glömmer bort att jag ser en professionell skådespelare som jag sett i så många andra roller förut och uppslukas istället av mannen på duken som känns lika verklig som mannen i sätet framför mig i salongen, om än betydligt mer intressant”, skriver Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp

I love you Philip Morris. Foto: Scanbox

Denna vecka bjuder recensionskrönikan på tre biopremiärer – ”Agora”, ”I love you Philip Morris” och ”Nine”.

Agora

Aftonbladet
“På egna ben känns filmen dock lite som en redovisande, pedagogisk tv-film (om än med romantiska inslag), och förmodligen skulle den passa utmärkt som undervisningsmaterial och underlag för klassrumsdiskussioner om vad fundamentalism kan leda till.” skriver Aftonbladets recencent Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

SvD
Jan Söderqvist lyfter fram vilken förödelse de kristna ställt till med och avslutar med “Om de kristnas illdåd och intoleransens styggelse berättar denna budskapsfilm med patos. När den inte råkar vara ofrivilligt Life of Brian-lustig, är den entonig, undervisande och tråkig”. Omdöme: 2/6.

DN
”Agora (offentlighetens centrum i antikens Grekland) är den klassiska historielektionen förklätt till det slags sällsynta, högbrynta Hollywood-drama där idéer är viktigare än känslor”. Helena Lindblad skriver att “längden är besvärande” men filmen är riktigt bra. Omdöme: 3/5.

Film.nu
Petter Stjernstedt ger tummen ned för Agora. Han avslutar med “Som katalysator för debatt och som politiskt medel fungerar ‘Agora’ utmärkt. Men någon filmhistoria lär den knappast skriva”.

I love you Phillip Morris

Aftonbladet
Emma Gray Munthe tycker inte ”I love you Philip Morris” är vågad. ”Nej, inte det minsta. Homosexualiteten är här inte annat än en lustig höhö-detalj, en anledning för Jim Carrey att spasma loss i hela sitt skojregister. Resultatet är drama och trams i en underlig, obalanserad mix”. Omdöme: 2/5.

SvD
”Efter att ha sett ‘En enda man’ om ett lika passionerat som allvarligt kärleksförhållande mellan två män är det svårt att överhuvudtaget ta till sig den här filmen.” Huvudpersonerna är “närmast parodier på fjollor, samtidigt som det understryks att historien är sann. Meningen är förstås att vi ska skratta, men det gör man inte”, skriver Jeanette Gentele. Omdöme: 2/6.

DN
“Filmen … blev dock habil men inte särskilt minnesvärd, efterlämnande ett vagt intryck av några kul bluffar, och en del rara kärleksscener,” skriver Mårten Blomkvist. Omdöme: 3/5.

Film.nu
Jonny Holmberg gör Tummen upp och anser att “I love you Phillip Morris” är en gripande historia berättad på ett annorlunda sätt med oväntade vändningar och mycket humor. Det går inte att placera filmen i ett fack, den befinner sig någonstans i gränslandet mellan drama och komedi.

Nine

Aftonbladet
“‘Nine’ är ett totalt haveri, och att spektaklet är nominerat till fyra Oscars (scenografin, bästa originalsång, bästa kostym, Cruz för kvinnliga biroll) säger en hel del om urvalet” anser Emma Gray Munthe i Aftonbladet. Omdöme: 1/5.

DN
“Det är svårt att hålla ihop en film när musiken är så svag. Det finns ett vispigt, sensuellt ljud som följer med en ut på gatan, men man dansar inte direkt på trottoarerna”, anser Kerstin Gezelius.
“Kittet här, det som gör hela geggan till ett underhållande spektakel, är inte musiken utan Daniel Day-Lewis kropp och geni … Kanske inte en så tam bild av Italiens kris trots allt”. Omdöme: 3/5.

Film.nu
Oscar Krooni anser “Har man överseende med en minst sagt bristfällig dramaturgi till förmån för en Broadway-inspirerad glamourförställning är ‘Nine’ inget annat än två timmar njutning”. Det blir tummen upp för “Nine”.

Farsan
Jan Fares är ”oemotståndligt charmig” är Aftonbladets uppfattning om huvudrollsinnehavaren: ”Farsan är inte den bästa eller roligaste filmen som Josef Fares har gjort – men det är en varm och kärleksfullt komisk hyllning till egensinniga pappor i allmänhet. Och till regissörens egen i synnerhet. Och det är någonting väldigt fint över det”, skriver Karolina Fjellborg. Omdöme: 3 (av 5).

Kvällstidningskonkurrenten Expressen är inte fullt så entusiastiska.
”För farsan blir mer en karikatyr än en riktig person. Sonen och hans fru (spelade av Hamadi Khemiri och Nina Zanjani) framstår mest som överglättiga alternativt overkligt ledsna. Varför de agerar som de gör är mindre tydligt. Och även om Torkel Peterssons tillverkning av machosallad är en av filmens roligaste stunder så känns hans Jörgen, som tampas med sin mansroll, som en snubbe vi har sett alltför många gånger nu”, tycker Miranda Sigander.
Omdöme: 2 (av 5).

Dagens Nyheters Johan Croneman skriver: ”Det är å ena sidan för lite sot för att bli en renodlat svart komedi, å den andra aningen för mycket svärta för att bli en ren och fungerande fars – men det brister som sagt mest i tempot. Det går lite för långt mellan varven, mellan de riktigt bärande farsscenerna, det måste snurra betydligt kvickare för att hålla formen. Ja, det varvas ner rätt rejält ibland, och då vet man inte riktigt i vilken genre man över huvud taget befinner sig i. Det blir bara ett mulligt mys, utan styrsel.” Omdöme: 3 (av 5).

Svenska Dagbladet har i rubriken för sin filmrecension tydligt talat om vad man tycker om filmen: ”Farsan gör ingen glad” och påpekar att den påminner om Göta kanal och kan bli en given publiksuccé. Men: ”För Farsan är en riktigt dålig film som verkar ha garvats ihop över ett par kafferaster alternativt barrundor. Man har tagit en rund gubbe (tillika pappa, Jan Fares) med stor mustasch, ännu större mage och skojig utländsk brytning, placerat honom i en tråkidyllisk svensk småstad av typen Vänersborg, tänkt ut några halvknasiga sidohistorier och skrivit en osannolik dialog späckad med lustigheter för imbecilla och vips så har man fått ihop en svensk långfilm.”, menar Malena Janson. Omdöme: 2 (av 6).

Film.nu: ”Den dåliga nyheten är att alltihop blir ungefär som om Galenskaparna hade fått för sig att göra ‘Farbror Frej – the Movie’”, skriver Måns Wide och fortsätter: ”Farsan gör sig bra som en komisk bikaraktär, men man blir snabbt mätt på honom”. Omdöme: Tummen ner.

Valentines day
Svenska Dagbladets Astrid Söderbergh Widding anser att ”Valentine’s day är en löst inspirerad amerikansk remake, där julen är utbytt mot Alla hjärtans dag.” Recensenten hade sin 13-åriga dotter med sig och såg filmen. ”Tre prickar, sa jag till dottern. Hon tyckte jag var hopplöst ogenerös. Men Valentine’s day är hur som helst en feel-good-film i februaritristessen.” Omdöme: 3 (av 6).

Aftonbladet tycker att det finns ”Gott om gulliga figurer. Det inleds med att Ashton Kutcher friar till flickvännen Jessica Alba, kramgoa som två hundvalpar.” Jens Peterson jämför filmen med ”Love actually” även om dialogen inte är lika kvick som i denna. Omdöme: 3 (av 5).

Dagens Nyheter tycker att Valentines day känns som ett betällningsverk från ”från de företag som tillverkar röda, sockriga geléhjärtan, hjärtformade små satinkuddar och spelande gratulationskort eller levererar långskaftade röda rosor. Rätt outhärdligt sliskigt faktiskt…”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 2 (av 5).

Expressen anser att ”medan allt krut på just Alla hjärtans dag tonas ner en bit in i filmen riskerar [regissören] Marshall ändå att få en mycket kortvarig exponering på sin film – för vem vill se en film om Alla hjärtans dag när helgen är över?”, frågar sig Jenny Rickardson. Omdöme: 2 (av 5)

Film.nu: ”En diversifierad romantisk film som bjuder på allt som har med kärlek och Alla hjärtans dag att göra: ensamhet, otrohet, svek, uppoffring, sorg och glädje. Kort sagt har den allt som en romantisk film ska ha”, skriver Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp

Wolfman
Svenska Dagbladet menar att man i ” Wolfman har man försökt gå tillbaka till originalet med mannen som lider av en kluven personlighet som han inte själv är orsaken till och som det är väldigt, väldigt synd om. Han kan naturligtvis endast räddas av en självuppoffrande kvinna. Benicio Del Toro är alltid snygg, även i heltäckande ansiktsbehåring, men det räcker inte för att hålla intresset uppe”, anser Jeanette Gentele. Omdöme: 3 (av 6)

Mårten Blomkvist i Dagens Nyheter tycker ”‘The wolfman’ är hygglig skräckbuskis, faktiskt kapabel att framkalla en och annan liten vällustrysning hos den som är svag för genren”. Omdöme: 2 (av 5)

Expressens Mats Bråstedt har inte många lovord om Wolfman. ”Det hade kunnat bli en rörande och kraftfull berättelse om ensamhet och utanförskap. Det mynnade ut i en smått parodisk soppa med jolmig smak.” Omdöme: 2 (av 5)

Aftonbladet ser i Wolfman ”faktiskt en riktigt underhållande mix av kitschig och gotisk skräck av den gamla skolan, stämningsfulla och olycksbådande 1800-talsmiljöer, modern teknik och en rejäl skopa splatter”. Karolina Fjellborg fortsätter: ”Bra skådespelare, läcker scenografi och imponerande makeupeffekter av mästaren Rick Baker. På minussidan: En twist som syns på mils avstånd, och en viss överanvändning av CGI-animation.” Omdöme: 3 (av 5).

Film.nu: ”De gånger [Anthony] Hopkins får säga flera än två meningar i rad minns vi varför han blivit adlad för sitt skådespeleri, men det räddar bara enstaka scener – helheten är och förblir usel”, tycker Måns Wide. Omdöme: Tummen ner.

The men who stare at goats

“Tyvärr tappar Clooney och gänget bort storyn på vägen. Liksom den krigskritik som anas mellan varven”, skriver Miranda Sigander i Expressen. Omdöme: 2 (av 5).

Stephan Ramstedt på Film.nu: “Tyvärr är det lite synd att man inte riktigt tagit tillvara på truppens uttalade övernaturliga förmågor. Det är bara vissa paranormala saker som tillåts hända, och dessa har enbart uppgiften att driva narrativet vidare. Mycket roligare hade det varit om men lekt mer med detta koncept”. Omdöme: Tummen upp.

Kill your darlings är slutsatsen från Mårten Blomkvists recension i Dagens Nyheter, som dock tycker att “Det blir kul när vansinne utövas med militärisk beslutsamhet”. Omdöme: 2 (av 5).

“När […] en valpig reporter slår följe med en getstirrande galning i hyrbil in i Iraks öken, blir summan tyvärr mindre än de lovande beståndsdelarna. Det finns ingen story här, bara tidvis fungerande situationskomik”. Jan Söderqvist i Svenska Dagbladet. Omdöme: 3 (av 6).

Edge of Darkness

“Mel Gibson är tillbaka efter sju år bakom kameran, och han gör en av sina bästa roller någonsin. “Edge of Darkness” är thriller när den är som bäst: mörk, rå och med en spänning som smyger sig på”, skriver Oscar Krooni på Film.nu. Omdöme: Tummen upp.

“Actionsekvenserna är eleganta mer än farliga och intrigen hade definitivt behövt hottas upp för att öka filmens nagelbitarfaktor”, skriver Kerstin Gezelius i DN. Omdöme: 2 (av 5).

“Mel Gibsons första huvudroll på film sedan 2002. En comeback där hans blick är lika brinnande som vanligt, men ansiktet betydligt mer fårat. Det klär honom”, tycker Aftonbladets Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3 (av 5).

Jan Lumholdt skriver i SvD: “…kompetent action för duk- eller hemmabruk, varken mer eller mindre. Valet att inte ha med någon dekorativ kvinnokaraktär får väl kallas originellt i denna så beprövade genre”. Omdöme: 4 (av 6)

Prinsessan och grodan

Helena Bergström i DN: “En söt och underhållande saga som har en intressant historisk-politisk kontext dessutom. Det är bara att tacka.”. Omdöme: 4 (av 5).

Aftonbladets Jens Peterson: “Randy Newmans sånger är mer medelmåttiga än vad han brukar vara, men ”Down in New Orleans” svänger bra. Värmer vänner av traditionell animation.”. Omdöme: 3 (av 5).

“Det har gjorts stor affär att/om hjälte och hjältinna är svarta – i mina ögon är han det också – innan de förvandlas till gröna grodor. Det ska väl inte längre behöva kommenteras utan räcker väl att konstatera som något självklart”. Jeanette Gentele i SvD. Omdöme: 3 (av 6).

Stephan Ramstedt ger “Tummen ned” på Film.nu, men skriver också “Visserligen kan jag tycka det är kul att Disney, efter några mer och mindre lyckade projekt, återanvänder den animationsteknik de startade med”.

An Education

SvD:s Jeanette Gentele tycker att “Carey Mulligan har ett fullständigt oemotståndligt fnitter som den oskuldsfulla men samtidigt brighta Jenny, lycklig över att bryta alla konventionens band.”. Omdöme: 6 (av 6).

Regisserande “Lone Scherfig har sällsynt bra hörsel, och känsel, för sina skådespelare. Det har Nick Hornbys manus också”, skriver Johan Croneman i DN. Omdöme: 4 (av 5).

“Peter Sarsgaard är utmärkt som den stilige David med något dolt i ögonen”, skriver Jens Peterson i Aftonbladet. Omdöme: 4 (av 5).

“Denna dramakomedi bjuder på miljöer man gärna skulle dö för. Ett (såklart) regnigt London där man fördriver fritiden på ett kafé och sörplar te och röker cigaretter, lite som Molina gör tillsammans med Steve Coogan i ”Coffee and Cigarettes”, är ett ställe jag skulle trivas i”, Stephan Ramstedt på Film.nu. Omdöme: Tummen upp.