Kom och se den när den visas i program nr 4 på Slottsbiografen den 25/10 klockan 17 samt den 29/10 klockan 11.

Vinner vi, kvalificerar filmen att nomineras till en Oscar. Övertyga juryn och du blir tackad i sluttexterna – Whoop, tänk er äran – och vi lovar att dra med dig till Hollywood för att arbeta din charm även på The Academy!

Drar till med vår fina filmaffisch igen, för jag känner mig som en stolt mamma:

Jag älskar Kortfilmfestivalen i Uppsala!
Främst för att de gav vår tidigare produktion Att Sova och Drömma om Mat ett hedersomnämnande, men också för att jag hyser stor respekt för en festival som har hyllat kortfilmsformatet i så många som trettio år. Sen att jag själv jobbade som voluntär för festivalen som tonåring, är ytterligare en grund till min kärleksförklaring.

Uppsalas Kortfilmfestival har varit en del av hela mitt självständiga liv – från fattig mediastudent i Uppsala till fattig kortfilmskapare i London idag – och jag är inte nöjd förrän jag har ett retrospektiv där någon gång i framtiden.

Väl hemma så försöker jag verkligen övertyga mig själv att det vore klokt att packa inför morgonens flyg till New York, men jag känner ett sådant enormt behov av att skriva detta. Det kallas att prokrastinera och det är precis det jag gör.

Om några timmar sitter jag alltså på flyget till New York, förmodligen med en tom väska förutom en massa DVD:er och några klädesplagg.

Till helgen får vi se om jag lyckas ta mig till den amerikanska södern eller inte. Det återstår att se. Här kan man hjälpa mig att få lift i alla fall!

På onsdag visas dessutom mina filmer i New York, vilket känns *inandning* superkul. Det blir som en soloshow med bara Happy Endings produktioner, på den lokala baren i området där jag kommer bo, Greenpoint i Brooklyn. Detta event kan man sprida om man känner folk – som känner folk – i New York.

Kom och supporta, den som kan!

Världsturnén fortsätter! Nu har vi bara Sydamerika, Afrika, Australien och Antarktis kvar att erövra. (Jag är lite förstörd efter år av RISK-spelande.)

Så, jag är därför lockad att styra ihop en helamerikansk road trip mellan New York – Charlotte, NC nästa helg, runt den 13 – 14:e maj.

Om någon råkar känna någon som kan hjälpa till med detta, hjälp oss att styra ihop något. Här finns ett facebook-event att sprida med vinden.

Ta mig med dig!

En annan anledning till att bryta min Cannes-tradition, var att vi fick in vår dokumentärfilm Suburban Madness på vårt favoritsubstitut för Cannes, nämligen KAN Film Festival i Wroław, Polen.

Förutom den visningen den 4:e maj, så har vår andra film med Kolbeinn Karlsson inlett en slags synkroniserad världsturné den här veckan.

5:e maj: Kolbeinn Karlssons mystiska bilder på Stadsbiblioteket, Stockholm
Utställningen, som är en del av seriemässan SPX11, invigs den 5 maj kl 18:00 med ett samtal mellan konstnären och bibliotekarien Patrik Schylström.
Kolbeinn Karlssons tecknade filmer visas tillsammans med suggestiv musik, samt kostymer från hans performance till och med den 27:e maj.

6:e maj: Urban Nomad Film Fest, Taiwan
Vi är med i programmet som hyllar DIY konst. Och det är något vi verkligen kan skriva under på.

6:e maj: Lilla Ukraina, Valla Torg, Stockholm
Kvällen börjar med vår animerade kortfilm, Den Svarta Sjön, med musik av Kallioinia. Kallioinia kommer även att senare under kvällen premiärspela sitt nya liveset!
(Utöver det kommer Agnes Mercedes och Tired Tape Machine att spela live, Rigas firar släppet av sin nya singel, Make It Rain, och tar med sig vännen och Kolbeinns storebror, Nya Sampan, för att spela skivor under resten av kvällen.) Viktigt: Anmäl er på www.lillaukraina.org för inträde.

6 – 7:e maj: VideoGud, Magasinet, Falun
Tävlingsbidragen är inte offentliggjorda på hemsidan ännu, men med så få dagar kvar tills festivalen så riskerar jag att missleda er. Om vår film inte är med bland tävlingsbidragen i Klassen för yrkesverksamma, så lär ni åtminstone få se ett par ännu bättre filmer.

Senare i maj har vi eventuellt flera visningar, både i England och Amerika. Så om allt går enligt planerna så har hjulen börjat snurra på den här världsturnén.

Förra blogginlägget handlade om kvinnliga filmrecensenter.
Nu gäller det kvinnliga reklamregissörer.
(Killar, om det var ni som var i minoritet skulle jag stötta er.)

Rättviseförmedlingen är en superbra organisation som hjälper till att hitta minoriteter till alla möjliga sammanhang. Gå med i den facebook-gruppen och hjälp till ni också att tipsa om er själva eller era vänner som bryter mot normen på något sätt.

Idag eftersöker de kvinnliga regissörer som kan tänka sig att jobba inom reklamfilm.

Även Roygalan har uppmärksammat problematiken kring bristen av ett kvinnligt språk i reklamfilm och har därför lagt till ett nytt pris, Årets Royalty, till en person, organisation eller företag som under året gjort stora insatser för att komma tillrätta med den ojämna könsfördelningen i reklamfilmsbranschen.
Läs mer om detta här.

Men spridning av information är inte helt fel. Idag såg jag nämligen i Twitterflödet en länk till en artikel på British Film Institutes hemsida som handlar om det jag skrev om för två inlägg sedan, det vill säga kvinnors underrepresentation i film. De har till och med länkat till samma Bechdel Test video på Youtube!

Det är intressant hur synen på kvinnor och film har förändrats genom åren:

“Now one thing never to be lost sight of in considering the cinema is that it exists to please women. Three out of every four of all cinema audiences are women.” — Iris Barry, Let’s Go to the Pictures, 1926

“In short, men dominate the reviewing process of films primarily made by men featuring mostly males intended for a largely male audience.” — Martha Lauzen, ‘Thumbs Down: Representation of Women Film Critics in the Top 100 U.S. Daily Newspapers – A Study’, 2007

Artikeln granskar de ständigt dystra siffror på antal kvinnor i olika positioner inom filmindustrin, med betoning på filmkritiker.

Hanna McGill skriver undrande vad som hände med världens framstående kvinnliga filmkritiker: Reflekterar bristen av kvinnliga filmkritiker ”a general cultural resistance to opinionated women (…) Girls might forge ahead academically at UK schools, but do they still grow up afraid to step out of line, afraid to cause offence?”

Det bästa med artikeln är att de efterlyser kvinnor att delta i en tävling som kan ge dig ett års träning med professionella frilansande journalister samt ett projektjobb som filmjournalist på BFIs internationella filmtidning Sight & Sound.

Hur ser marknaden ut i Sverige? Hur går det för världens mest jämlika land på den här fronten?

Folkets Bio-biografer Zita i Stockholm söker nämligen en biografföreståndare.

Det här är ett jobb för en filmintresserad själ som har ett extra stort intresse av att sprida mångfald på den svenska biografmarknaden.
Det finns tre steg inom filmindustrin som formar dagens repertoar, finansiärer, distributörer och exponering. Även om det sista steget i det omloppet är något begränsat av de tidigare stegen, så har jag alltid funnit arbetet med att bidra till dagens filmutbud tillfredsställande.

”(Zita) värnar om en varierad repertoar med filmer som representerar den värld vi lever i och de människor som befolkar den.” Folkets Bio- Stockholmsavdelningen

Platsannonen finns här.

Jag har jobbat på självständiga små ensalongsbiografer i över 7 år nu, som assistent, chef och maskinist. Först på The Gate i Notting Hill Gate och nu på The Rio i Dalston. Jag har alltid inspirerats av dessa arbetsmiljöer, vilket är tur, eftersom jag förmodligen aldrig kommer kunna försörja mig på min filmkarriär.

Jag har även en dröm om att stå i videobutik…
Men den drömmen måste gå i uppfyllelse snarast – helst innan VHS-band försvinner helt – för nedladdning och piratkopior är ett stort hot för den marknaden. Men videobutiker har sin charm och plats här i världen. De har öppet sent i städer utan 7-Eleven, vilket gör gatorna säkrare och man kan handla kvällsfika. Dessutom kan man träffa en ny bästis medan man väljer bland filmerna, vilket hände några kompisar till mig. De hade så mycket gemensamt insåg de när de valde filmer, så de bestämde sig för att se filmerna tillsammans och de har varit kompisar ändå sen dess. No homo.

Jag såg igår Susanne Biers film Hævnen. En väldigt bra film. Men som tyvärr inte ens lever upp till den första av de tre enkla regler som utgör The Bechdel Test:
1) Finns det mer än två kvinnliga karaktärer (karaktärer med namn, inte statister med repliker)
2) Som pratar med varandra…
3) … om något annat än män

Här finns ett litet klipp som gjorde mig uppmärksam på hur stort detta problem är i dagens populärkultur, där kvinnor, bokstavligt talat, spelar en väldigt liten roll.

Frågan är om Biers film hade varit lika framgångsrik om den istället hade handlat om två flickor, en kvinna och en man? Hade världens jury och publik fortfarande hyllat den, trots det okonventionella formatet att underrepresentera män? Det underliga är ju att vi kvinnor är fullständigt vana med att ständigt vara underrepresenterade i samtliga sammanhäng, men inget frågesätter det. (Exempel: nya idoljuryn. Fyra påskägg, ett med peruk. Vilken mångfald!)

Problemet jag har med detta är att jag själv har gjort misstaget att göra väldigt många filmer om just män. Jag levde med någon slags ide om att mina karaktärer var könsneutrala, vilket ingenting är. Inte ens Barbapappa eller Mumintrollen, som båda är könlösa figurer, är könsneutrala.

Men just nu pågår en satsning att utplåna hur kön, klass, hbtq, funktionsnedsättning och etnicitet skildras i svensk film, genom att alla tillsammans skickar in normbrytande ansökningar till Svenska Filminstitutet på samma dag. Detta för att visa dem att vi finns och samtidigt med hoppet att flera av filmerna får stöd så att mediebilden kan skildra samhället som det faktiskt ser ut och påverka det i en roligare riktning.

Var med och forma den svenska nya vågen av filmhistoria du också.

Dagens rendreringsfördriv blev Debatt på svtplay, där Helena Bergström debatterade det kyliga klimatet kring folklig filmkultur, som till exempel Änglagård 3.

Bergström kritiserade filmindustrins och filmrecensenternas hån och tog upp exempel om hur folket har berättat för henne hur mycket de uppskattade filmen. Så ja, även fast jag inte har sett den, är den förmodligen lika folklig som Åsa-Nisse och Änglagård 2.

Änglagård (-91) för mig som 9-åring var nog det mest vuxna jag sett; jag hade aldrig tidigare sett vuxnas nakna stjärtar och lite till.

Jag hittade den här bilden online, som verkligen visar hur den fria-människans-nakenbadande-som-rör-om-i-landsbygden blev folklig med åren. Likt Hans-Erik Dyvik Husby, som jag skrev om tidigare.

Men att en film vinner både masspublik och filmindustri är ovanligt, för de har så olika utgångspunkter.

Jag minns när jag var mindre (lite äldre än 9, men fortfarande liten) och den bästa film jag visste var Independence Day. Jag tyckte den var så bra att jag såg den två gånger på bio inom åtta dagar. Sen hittade jag recensionen i Borlänge Tidning och var bestört över att den bara fått 2 stjärnor – ”det är ju ett mästerverk!!” – och jag litade inte alls längre på mannen som recenserade filmerna i BT. Tills jag blev ännu några år äldre och insåg att min smak hade utvecklats och att jag och denne recensent (minns tyvärr inte namnet nu) faktiskt älskade samma filmer.

Tyvärr så känner jag idag att folklig kultur är som heroin. Man får sin dos och sen är man bedövad en tid framöver.

Själv behöver jag utmana mig själv att se nya saker kritiskt för att vidga mina vyer och utveckla mitt svartvita tänkande till något mer nyanserat.

Så det behövs filmrecensenter som kan nå och locka en publik att se något otippat, som de annars aldrig skulle ha haft intresse av.

Sen att språket som journalister och filmrecensenter ibland använder kan få den starkaste individen att vilja kasta in handduken/kameran/penseln etc, är något som borde tas upp med journalisthögskolan och arbetande journalister, gärna tillsammans med psykologer. För många människor blottas och kränks i dagens mediasamhälle i masshysterin om scoop och läsare, vilket är fruktansvärt.

Veckans Otippade Film jag såg var dokumentären IN THE LAND OF THE FREE… om hur tre personer associerade till The Black Panther Party blev dömda till ett mord de inte begick, i regeringens försök att vanära partiets rykte. Två av dessa, Herman Wallace och Albert Woodfox, är fortfarande inlåsta i de isoleringsceller de suttit i, i nästan 40 år nu. Den tredje mannen, Robert King, är frisläppt efter 29 år i isoleringscell (mer än hela mitt liv!) och gav en underbar Q/A efter filmen.

Jag skulle önska att en dokumentär som denna vore sedd som folklig, istället för tanklösa komedier och skönsjungande allsånger. Tänk så mycket bättre världen kunde vara om alla brydde sig om varandra istället.

Isoleringscellerna i In the Land of the Free fick mig att tänka tillbaka på Släpp fångarne loss, det är vår! Det var en film som klarade att vinna både masspublik, filmindustri och guldbagge. Men viktigast av allt, den lever kvar. I alla fall hemma hos oss på VHS.

Tack vare Film i Dalarna och Film i Uppland så kom min och Kolbeinns nya film Den Svarta Sjön till. Den kommer visas här i Dalston idag, den 9:e mars, så kom och titta!

Det blir även en visning i Uppsala den 6:e april, 17:00-21:00, på Slottsbiografen.

För att fira att vintertiden snart är över för i år avslutar jag med en hedring av Nico och hoppas att ni haft en fin kvinnodag. Det här är för övrigt den snyggaste musikvideo jag någonsin sett.

Genast när jag började läsa den ville jag själv filmatisera den poetiska berättelsen, men det är självklart att just Ester Martin Bergsmark bör regissera.

Idag publicerades ett casting call till en av de kvinnliga rollerna.
Spelålder 20-25; hård på utsidan, mjuk på insidan.
Utländskt ursprung ett stort plus.
Sök rollen genom att kontakta produktionsteamet på sebastianfilmen (a) gmail.com

Sprid ordet!

Nu, lite om provokation:

Jag träffade Eli på en fest precis innan jag drog till London för 8 år sedan. Han torkade blod från ansiktet, för någon hade slagit till honom på vägen till festen. Någon hade provocerats över hans väska eller skor eller vad det nu var som hade provocerat en sådan reaktion.

Det är inskränkthet som denna som kultur ska förebygga.

För tillfället arbetar jag på en dokumentär om det experimentella teaterprojekt som mitt produktionsbolag Happy Endings Productions Ltd och Schema Arts Collective sätter upp nästa vecka. Det är baserat på Philip Ridleys kontroversiella pjäs Mercury Fur, som utspelas i en dystopi, där gränser mellan bl a kön, sexualitet och intimitet inte existerar. Textens referenser till våld, droger och politik är brutalt och fantasifullt, med en förankring i något fruktansvärt realistiskt.

En av killarna som är inblandade i projektet sa: ”Jag tror inte vi kommer förolämpa någon, jag tror vi kommer föra människor samman” och det är precis så jag också känner. Om man inte ger publiken något att fundera över så fungerar kultur endast som bedövningsmedel och folket reduceras till fredagsmys.

Jag lägger upp lite grejer från dokumentären snart, för jag kan inte beskriva i ord den förvandling som våra tuffa skådespelare mellan 17-23 har gjort på dessa tre veckor.

Kassidy Chaplin i rollen som Elliot, den till ytan hårdaste karaktären.

Här finns info om när och var den spelas, om någon befinner sig i sydöstra London tors-lördag nästa vecka. Det är gratis att se, men begränsat utrymme.

Vår surrealistiska animationfilm, som är vårt andra samarbete med (numera kallad ‘den legendariske’*) serietecknaren Kolbeinn Karlsson och bandet Kallioinia, var förfilm till den jugoslaviska dokumentärfilmen YEARS EATEN BY LIONS om krigshetsande journalister. Det enda filmerna hade gemensamt var en chockrosa analog störningsrand längst upp på båda filmerna. Ganska fint faktiskt, men det kändes jobbigt att se hur vår visningskopia har försämrats för varje visning, likt ens kärleksbarn blir finnigare ju längre in i puberteten det kommer.

Jag gillar festivalens tanke bakom att länka ihop en kort förfilm med en väldigt annorlunda långfilm, som ett försök att sprida kortfilmer till en publik som annars aldrig skulle ha lockats till just vår speciella stil och berättande. Men hade jag fått bestämma så hade jag helst av allt sett oss inleda visningen av UNCLE BOONMEE WHO CAN RECALL HIS PAST LIVES. Det var verkligen en film som hedrar natur och hanterar spiritism och mysteri på liknande sätt som vår. Men det kanske ses som lite kaxigt att likna sig själv vid förra årets Palme d’Or-vinnare på Cannes?
Det är i alla fall en stil av film man antingen hatar eller absolut älskar och det kan man verkligen även säga om vår skulle jag tro. Men huvudsaken är att Tim Burton förmodligen även skulle älska DEN SVARTA SJÖN (DAY OF THE HOMINID).

Eller så hade vi kunnat inleda APFLICKORNA, årets vinnare av Göteborgs Filmfestivals Nordiska Filmpris, the Dragon Award. Vår film handlar ju också om en apflicka, om än lite hårigare än tjejerna i Lisa Aschans film. Det var en välgjord debutfilm som inför ett helt nytt filmspråk i den svenska långfilmsgenren. Den tar också upp en hel del ämnen som skapar eftertanke – som hur barnet som inte ens är en ung kvinna ännu måste dölja sina icke-existerande bröst eftersom de har haft problem med män kring badet. Det här är ju ett tankesätt som vi ser återkommer i många olika delar av vårt samhälle; Dölj er flickor, göm er för männen.
Så jag är glad att filmen finns där, som en etablerad debut i den svenska filmhistorien, dess språk behövs.

Jag passade även på att se CORNELIS som det Turbonegro-fan jag är, och jag blev djupt imponerad. Jag har aldrig tidigare sett en film med en så realistisk skildring av 60- till och med 70-talet. Men jag kan fortfarande inte riktigt komma över att Hans-Erik Dyvik Husby, aka provokatören Hank ‘I got erection’ von Helvete, numera är folkkär bland det svenska folket!

Sista dagen på Göteborg Filmfestival visas olika länders Oscarsbidrag. Jag såg det Uruguayansk bidraget A USEFUL LIFE som låg varmt om hjärtat. Det handlar givetvis om biografarbetare som förlorat sin glöd och ungdom, men aldrig förlorat hoppet om att film kan bilda och vidga publikens vyer. Även om man själv inte arbetat på en biograf så hjälper filmen en att förstå känslan av att finna lugnet att äta sin lunch i bullret av projektor, melankolin av att inte uppnå vinst och att provsitta alla säten i biografen, en efter en. Det är en kärleksförklaring till filmkonsten och även en fredlig politisk manifestation som riktar sig mot kapitalismen.

Det andra Oscarsbidraget jag såg var THE FIRST BEAUTIFUL THING som är Italiens bidrag. En vacker film där en familjs livshistorier flätas samman parallellt. Efter att jag grät av skratt så var det omöjligt att hålla tårarna tillbaka resten av filmen. Den filmen fick avsluta min festival, för jag ville ha kvar känslan av liv som den filmen gav mig.

Vill nu bara påminna om vår komponeringstävling, som går ut på att ljudlägga den 11 sekunder långa loggan av Haris Arts. Mer info om tävlingen finns på Happy Endings facebook-sida. Deadline för att skicka in bidrag är den 28:e Februari.

*av Strange Beauty Film Festival i North Carolina, där vår första film, ATT SOVA OCH DRÖMMA OM MAT, visas nu i februari.

Det är alltid nervöst att visa upp sitt verk, men det är tekniken som utgör den största nagelbitaren för mig, efter en del jobbiga personliga erfarenheter (tex film som visades i flera minuter utan ljud, började om från början – med ljud – fast ingen bild. Efter ytterligare minuter av anti-klimax börjar filmen om för tredje gången). Inte ens Anh Hung Tran undgick att visingen av hans film Norwegian Wood gick felfri; 35mm-filmen gick av.

Norwegian Wood är en helt otroligt vacker film som faktiskt ger boken rättvisa. I alla fall efter hur jag iscensatte historien visuellt när jag läste boken. Det var endast smådetaljer som jag blev besviken över, som att gurkscenen på sjukhuset och historien om pianoeleven inte fick plats i historien. Men mest besviken blev jag över hur den kvinnliga karaktär, som faktiskt beskrivs som rynkig i förtid, spelas av en alldeles för fräsch kvinna. Filmen hyllar skönhet i alla deras bemärkelser och därför tycker jag att det hade funnits utrymme att visa en normalt åldrande kvinna, som en motsats till det förevigt unga kvinnoidealet.

Eftersom jag är ett stor fan av Murakamis böcker, trodde jag att mina förväntningar skulle vara för stora för filmen att leva upp till. Men mina förväntingar besvarades som sagt till väldigt hög grad. Jag hade bara önskat att regissören hade vågat ta lika stora risker som Murakami gjorde när han skrev boken. Filmen var helt enkelt reducerad till ett lättsmält drama för att falla majoriteten av Murakamis miljontals fans i smaken. Så den som går till biografen för att se japansk smygporr, bör alltså undvika biograferna och istället ladda hem tecknad japansk mangaporr, det verkar ju vara på tapeten igen.

Vad mer? Jo, tuffaste kvinnan i världen, Gunvor Nelson, har uppmärksammats på årets festival. Hon är en svensk konstnär som har levt och varit verksam i San Francisco i över 30 år och det var här hon började experimentera med film på 60-talet. Hon är en av mina största inspirationskällor och hon är 80 år i år.
Min högsta önskan för 2011: Ett samarbete med Gunvor!

Jag har knappt varit i Göteborg förut, men staden förtjänar redan sitt rykte som ‘trevligare än Stockholm’. Min härliga busschafför på bussen, som jag blivit tipsad att ta till festivalcentret, använde både radiosändare och mobiltelefon för att se till att jag hamnade på rätt ställe. Dessutom passade han på att varna mig för de områden jag för undvika, där ‘inte så bra kvinnor rör sig’. Bra att veta, när min jacka i fuskpäls kan ge ett visst sken av att vara en inte så bra kvinna.

Första filmerna börjar om drygt två timmar, så jag passar på att reflektera över det lilla jag hunnit uppleva den här morgonen, innan festivalmaratonet börjar på allvar.

Under tiden jag är här i Sverige så har jag satt min regiassistent i jobb att fortsätta dokumentärfilmningen av det teaterprojekt vi följer för tillfället. Jag får rapporter om att skådespelare har hoppat av och att projektet kanske kommer behövas ställas in, i stil med Lost in La Mancha… Jösses.

Men dessa inlägg fick vänta i och med att vi fick det härliga beskedet att arbetskopian av vår nya film Den Svarta Sjön blivit utvald till Svenska Bilder på Göteborg Filmfestival! Så det har varit full produktion mellan Sverige och England över jul och nyår, varvad med influensa och snökaos.

Upplevelserna från höstens filmfestivaler känns enormt fjärran efter den senaste produktionspaniken, så jag tror jag skippar grävandet i minnenas vrå.

Det enda som känns aningen aktuellt att meddela från mitt besök i Köln – förutom att festivalen var superkul och att jag behandlades kungligt – är ett tips på biograf. Jag tycker alltid att det är kul att besöka biografer när jag är i nya städer (jag kommer nog bli en cinemaspotter som pensionär. Ni vet som en trainspotter, fast med en passion för biografer. Vi har ett gäng sådana som tillsammans besöker vår bio årligen) och jag hittade min favorit i Köln. En liten, relativt självständig biograf med guldmålade innerväggar och som har en repertoar av både gamla klassiker samt nya filmer på – hör och häpna – orginalspråk!
Jag kan ibland förtränga att dubbning av filmer och TV-program fortfarande förekommer. Men nej nej, där inuti TV:n står Meg Ryan och Tom Hanks och utbyter känslosamma ‘Ich liebe dich’ till varandra. Så otroligt opassande. Men den medelålders kvinnan brevid mig snyftar och håller uppenbarligen inte med mig.

Biografen i fråga heter Metropolis och den ligger vid Ebertplatz i norra delen av centrala Köln. Lustigt, eftersom nästan hela mitt senaste inlägg handlade om filmen Metropolis, som har återkommande varit närvarande i mina tankar sen jag såg den i höstas. Men bara för det så länkar jag till min favoritlåt Body Electric (som också av en ren slump har klipp från Metropolis i den här youtubevideon). Efter det här lägger jag Metropolis-snacket på hyllan.

Så. Nog om Metropolis. Mer om världspremiären i Göteborg! Såvitt jag förstår av programmet så visas vår film i Svenska Bilder 4 (sid 76 i programmet som finns online på www.giff.se) kl 15.00 söndagen den 30 januari på Haga 1. Jag kommer vara där för att introducera.

De skriver följande om vår film:
”En gåtfull film, vars utförande får en att tänka på östeuropeiska animationer från 70-talet.”
Jag blir nästan tårögd. Måste berätta för Kolbeinn!

Förutom visningarna i samband med kategorin Svenska Bilder så är vi även förfilm till YEARS EATEN BY LIONS (GODINE KOJE SU POJELI LAVOVI), vilket jag tycker låter som en skitbra film! En dokumentär om de jugoslaviska journalisterna som krigshetsade sina läsare i början av 90-talet. Vad spännande att vår psykadeliska animationsfilm får sätta stämningen för en så seriös film om medial korruption.
Mer om detta, samt visningstider, finns att läsa i programmet på sidan 147.

Slutligen vill jag bara visa vår första animerade företagslogga som Haris Mlivic på Haris Arts har gjort!

För att fira detta har vi anordnat en komponeringstävling som går ut på att ljudlägga den 11 sekunder långa loggan. Mer info om tävlingen finns på Happy Endings facebook-sida.

”The Trip”. Coogans och Brydons imitationer av Woody Allen och Michael Caine är utan tvekan det roligaste jag sett under festivalen. Och visst, en film om imitation där två skådespelare/komiker imiterar dem själva. Det är som att Winterbottom försökt arbeta med så lite som möjligt.

”The Town”. Inget i jämförelse med Peter Yates ”The Friends of Eddie Coyle” med Robert Mitchum i rollen som kriminell Bostonbo.

”Gone With the Pope”. Sleazig som fan. Filmer med one-liners i stil med ”You’re either in, or in the way.” slår sällan fel. Men knappast ett mästerverk i dess genre, trots en väldigt rolig plot.

”Howl”. James Franco låter väldigt mycket som Allen Ginsberg, men filmen (och speciellt inte de datoranimerade scenerna som ska illustrera dikten) känns inte riktigt så Ginsberg. Varför specialskriven musik istället för jazz?

”Red Nights”. Filmad på Red och bilderna är helt otroliga. Dessvärre är filmen en konstig blandning av förra årets bästa film ”The Limits of Control” och ”Saw 5″. Men h.s.h en av få filmer på festivalen med ett foto där man tänkt till och vågat göra saker med åkningar, utsnitt och speciellt färger.

Då var det alltså dags att utvärdera festivalen. ”Winters Bone” som vann Bronshästen var ett fegt val. Det är inget fel på filmen, men den följer festivalens Sundance-inspirerade mallar precist och är alltför lik ”Frozen River” (som vann Hästen för två år sedan) för att man ska kunna stå bakom ett sådant beslut. Aaron Katz gjorde enligt mig den bästa filmen inom tävlingssektionen (”Cold Weather”), men att en film som både är allvarlig och rolig samtidigt som seriös och oseriös skulle vinna pris kommer nog inte att hända. Nästa år ska jag försöka se så lite som möjligt, för just nu är jag rätt trött på den film som visas på denna festival. Nedan följer min topp 5, utan motiveringar.

1. ”Film Socialisme”
2. ”HaHaHa”
3. ”Cold Weather”
4. ”Another Year”
5. ”Outrage”

”Pete Smalls is Dead” är en film om Los Angeles. Tim Roth spelar filmregissör som dött och hans goda vänner (det omaka paret Peter Dinklage och Mark Boone Junior) bestämmer sig för att reda ut dödsfallet. De driver runt i L.A. på en moped och stannar vid diverse sluskar med kopplingar till filmindustrin (Steve Buscemi i fånig peruk, Seymor Cassel som porrintresserad albanier och Theresa Wayman som filmklippande fransyska). Vi befinner oss alltså i Bukowskis smutsiga och svettiga stad, där ett skrivbord inte bara är ett skrivbord utan även en spritkabinett och ett medicinskåp. Alexandre Rockwells film är en fin homage till 40-talets detektivfilm, men inte i samma klass som Aaron Katz ”Cold Weather” som den delar tematik med.

”Vacation!” inleds med att Sugar ringer till tre vänner och kastar ut idén om att de fyra borde hyra en stuga vid havet en vecka. Pina Colada skriker flickorna i kör när de hoppar in i bilen för att dra iväg. Filmens första hälft är både utmärkt sleazig men samtidigt intressant. Jag var aldrig välkommen till flickornas pyjamaspartyn, så jag har ingen aning om hur ett sådant ser ut. Men nu vet jag. Både filmen och flickornas semester spårar dessvärre ut när de tar ectasy och en dem drunknar i poolen. Filmen är alltså en utomordentlig antidrogfilm, dock inte till tematik utan snarare i sig självt. Vilket är synd då jag hade roligt under filmens första hälft. Nu längtar jag till det ögonblicket då någon ringer polisen efter att någon har dött i en film, och inte försöker gömma liket, vilket aldrig brukar gå vägen.

”HaHaHa” var min introduktion till Hong Sang-Soo. Filmen kretsar kring två manliga vänner som diskuterar vad de gjort den senaste tiden. Helt ovetandes om det så har de levt sida vid sida. Mellan vännerna har ett drama utspelats mellan deras gemensamma vänner. Sang-Soo gör en snitsig studie i hur vårt käraste kommunikationsmedel (det talade) språket lika gärna kan undergräva mening som att uttrycka den. Dessutom är filmen otroligt rolig. Sang-Soo låter sina karaktärer uttrycka massvis av saker, dessvärre är de irrelevanta och motsäger det som karaktärerna verkligen tycker och tänker, vilket ofta leder till komiska LOL-situationer.

Något jag däremot längtar till att få uppleva igen är Mike Leighs ensembledrama ”Another Year” (eller (Medan åren går”) där vi får följa ett äldre par, deras son och deras vänner under ett år. Filmen är indelad i fyra kapitel, vår, sommar, höst och vinter, men även filmens bittersöta stämning samt temat för tankarna tillbaka till den gamla mästaren Yasujiro Ozu. Alla skådespelare gör en högklassig prestation. Jim Broadbent lyser det om, David Bradley gör underverk trots att hans dialog bara består av repetitioner av orden ”yes” och ”no”. Sist men inte minst bör man även nämna Lesley Manville som, likt Sally Hawkins i ”Happy-Go-Lucky” spelar en karaktär som inte är gjord för att köra bil. ”Another Year” är den film som Woody Allen skulle kunna göra, om han bara fick skallen ur röven, lade cynismen på hatthyllan och försökte göra bra film.

Ilska ⇒ rädsla ⇒ oförståelse. Det är svårt att ”förstå” ”Film Socialisme” Därför blir Roger Ebert arg och rädd när han inte ”förstår” ”Film Socialisme”, och tycker därför att sådan film inte bör göras. Så mycket för yttrandefrihet. Nog om Ebert. Han är inte värd att spendera tid på. Låt oss istället spendera tid på det som är svårt att förstå. Som Godards senaste film.

Det första man lägger märke till i ”Film Socialisme” är subsen. De är inte kompletta och täcker bara vissa nyckelord i filmens alla repliker. Men vi ska inte läsa en film, vi ska titta på den och vi ska lyssna på den. Skillnaden är enorm. Många kritiker har dragit paralleller mellan filmen och internet. Godards montage och hans användande av repliker, texter, bilder och ljud fungerar också lite som internet. Men filmens ”länkar” är oftast trasiga, man kommer till ”sidan kan inte visas”, men aldrig till en sida fylld av trojanska hästar. Man lämnas alltså med ofullständiga meningar, som man får försöka klistra ihop själv.

Många har skrivit att ”Film Socialisme” är en tråkig film. Trots det finns det tre väldigt roliga scener, Alain Badious föreläsning, gudstjänsten på baren och den rätt uppenbara referensen till Jerry Lewis ”The Errand Boy”. Dialogen är något av det bästa Godard någonsin skrivit, eller snarare hopsamlat, eftersom han citerar och parafraserar andra mer än han någonsin gjort i denna film.

En judisk man säger ”Heil Hitler!”, en svart kvinna säger ”Yes Sir!”. En annan kvinna säger ”Today the bastards are sincere”. En annan säger ”If you make fun of Balzac I will kill you” innan hon säger ”I do not have my heart in my mouth”. Inte heller jag har mitt hjärta i min mun, och vissa saker är svåra att uttrycka. Det jag skrivit här är varken nytt, kontroversiellt eller provocerande. Om ni hånar Godard kommer jag inte att mörda er, men ge filmen en chans. Med vilket jag inte menar att ni ska sitta igenom den. Det är inte så man bör titta på film.

”Film Socialisme” erbjuder fler frågor än svar. Men en fråga är minst lika viktig som ett svar, och om man är öppen och villig att arbeta med filmen (”it takes strength and courage in order to think”) så får man en kinematografisk upplevelse utan liknelse.

”The Dry Land” och handlar om en krigsveteran som återvänder till Texas efter att ha varit med om något hemskt i Irak. Militären är man, och vill därför inte prata om det han upplevt. Och för att han är man så är han också dum i skallen och slår sin fru, har sex med prostituerade utan att betala etc etc. Filmen är klyschig men ändå småfin, men den är absolut inte den film om Irakkriget som bör göras. Västerländska soldater som skadats i länder som Afghanistan eller i Irak rör mig inte i ryggen.

Livstrött och deprimerad begav jag mig till Skandia efter ”The Dry Land”. Kateshi Kitanos gangsterfilm ”Outrage” skulle nämligen visas. Filmen handlar om män i svarta kostymer som slår varandra. Egentligen skulle man kanske säga att filmen handlar om kostymer som slår varandra. Kitano låter oss inte komma nära någon av karaktärerna, och det är enbart efter en stor kraftansträngning som man lyckas koppla karaktärernas namn till deras kroppar/kostymer. Antingen innehåller ”Outrage” inga dramatiska vändpunkter, eller så finns det inte annat än just sådana. Hur som behandlas handlingarna nästan helt utan dramatik. Filmen går i repetitioner och scenerna blir till slut absurda våldshandlingar som varken börjar eller slutar, utan bara fortsätter. Beckett hade förmodligen varit nöjd.