Kolbeinn beskrev vårt förra projekt Att Sova och Drömma om Mat som ”att föda en vattenbuffel”. Det var i själva verket ingenting mot den här produktionen. Symboliken lämnar jag åt Kolbeinn, men ni kan ju försöka föreställa er något värre.

Jag har inte slöjdat och pysslat så här mycket sen jag gjorde en ‘Det är okay att va gay’-vimpel till Roskilde 2001. Men resultatet ser riktigt fint ut! (Och det är verkligen en motpol till Pixars 3D-ideal.) Se här bara:

För den som vill ha ett smakprov innan en trailer finns, kan läsa Kolbeinns ursprungliga ide i serieformat i Babian nr 11.

Dokumentären Suburban Madness som jag producerade i fjol har haft en hel del framgångar, med visningar på flera filmfestivaler i Brasilien, Tyskland, Spanien och Slovenien. Woohoo! Nu behöver vi bara vinna lite priser för att få tillbaka en bråkdel av våra utlägg…

Just ja, jag söker en svensk producent för framtida produktioner. Känner du dig manad, skriv din motivering och erfarenhet till ilove(a)happyendingsproductions.co.uk

Gå med i facebook-gruppen så bjuds du in till privatvisningen av Den Svarta Sjön, när den väl är klar.

Det blir som en liten förfest inför min två månaders långa Sverigevistelse härnäst. Jag och Kolbeinn Karlsson har nämligen fått produktionsstöd av Film i Dalarna plus bidrag från Film i Uppland till att göra ännu en animationsfilm tillsammans. Så det blir en svensk sommar för mig med filmning, festande och familjen. (Förhoppningsvis min familj och inte ett nytt hagelgevärsdrama med Familjen.)

Festandet kommer ske på SkankaLoss i Gagnef, så vi ses där.

Men innan Sverige så har jag blivit inbjuden till mitt egna retrospektiv av Happy Endings-produktioner på Notting Hill Visual Arts festivalen! Det blir alltså en samling av de kortfilmer och korta dokumentärer som jag gjort och det programmet kommer sarkastiskt kallas The Happy Hour. Ironin ligger i att ingen av mina produktioner är komedier, så det kommer bli den galnaste, konstigaste och mest deprimerande Roliga timme någonsin.

När jag ändå är inne på Roliga Timmen – och nu syftar jag förstås på skolämnet och inte ‘billiga drinkar’-timmen – så var det där mitt intresse för teater och film först väcktes. Varenda vecka hade vi gjort en ny pjäs och varje höst förväntade sig klasskamraterna en film från sommaren. Så medan jag har ordet vill jag säga: Bevara de estetiska ämnena i skolschemat, om det är någon som försöker göra motsatsen.

Ha en trevlig midsommar idag så ska jag försöka ha en sådan imorgon.

Emie

Taylor Lautner skriver autografer till Twilight-fans i Stockholm. Foto: Johan Bergmark/Nordisk Film.

Utanför Grand hotell sitter tre hoppfulla Twilighters och bara väntar på att få en glimt av Kristen Stewart eller Taylor Lautner. Så nära men ändå så långt borta. Jag känner igen mig.

För en mindre evighet sedan var det jag och mina vänner som stod och hängde på hotell för att få bli erkända och sedda av våra idoler. Jag minns när vi ockuperade Hiltons alla våningsplan för att få Alice Coopers autograf. Jag minns när vi attackerade Skid Row’s Sebastian Bach och han svarade med att rapa mig i ansiktet, varpå jag gladeligen sträckte fram min In a Darkened Room singel och bad om en underskrift. Man gjorde allt för att träffa dem man tillbad. Allt. Det är alltså av rena säkerhetsskäl som jag snabbt öppnar upp min vita linnehals, plattar till brösthåret och lägger passerkortet på plats. När det kommer till att få andas samma luft som Kristen Stewart och Taylor Lautner betyder nämligen inte en gammal gubbes liv någonting, inte ett dyft.

Väl på plats så visas trailern till kommande ”Eclipse” plus ett litet antal exklusiva klipp. Trailern, som legat uppe ett bra tag vittnar om ett kapitel som till skillnad från den sävliga ”New Moon” kommer att innehålla mer dramatik. Även filmklippen understryker detta. Kanske en återgång till den första filmens ton där kärlek, action och teenage angst lade en svåröverträffad grund. ”Eclipse” är regisserad av David Slade, som senast gjorde den serietidningsbaserade vampyrskräckisen ”30 Days of Night” men som kanske är mest känd för att ha släppt lös Ellen Page i pedofilthrillern ”Hard Candy”. Ett mörkare val än Chris Weitz och mer kommersiellt än Catherine Hardwicke. Hur det kommer att bli? Om drygt tio dagar blir alla frågor besvarade.

11.30 prick slussas Kristen Stewart och Taylor Lautner ut från dagens fotosession och in i grannrummet för att konfrontera pressen under tjugo minuter. De är avslappnade och har inga problem med att besvara frågor som de säkert hört en miljon gånger tidigare, tvärtom så svarar de oftast retsamt retoriskt. Som Kristen Stewart på frågan om hur mycket av Bella som är Kristen: ”Det är nog rätt mycket, det kan ju knappast vara någon annan i alla fall”. Eller när Taylor Lautner avslöjar att det är lätt för honom att spela varulv då han privat är en väldigt mörk person och att vargen kommer naturligt.

Stephenie Meyers böcker som ligger till grund för filmerna har sålt i över 30 miljoner exemplar, de har en enorm fanskara världen över och nu gör även filmerna succé. Men vad är det egentligen som gör dem så populära?

– Allt startade ju med böckerna och Stephenie Meyers karaktärer, som jag tror att alla kan
relatera till. Alla i det här rummet kan på sätt och vis känna igen sig i de problem som huvudpersonerna går igenom, säger Taylor Lautner.

Och visst är det så. Formeln för Twilight-fenomenet stavas: igenkänning. Även jag som medelålders man känner igen mig i de känslopassager som Bella genomlider. Ensamhet, utanförskap och kärlek. Simpelt men effektivt. Liksom Kristen Stewarts ord om jobbet som förebild för alla unga Twilighters: ”Man ska vara ärlig och inte förråda sig själv.”

Efter tjugo minuter är presskonferensen slut. Nästa stop för Kristen och Taylor blir Hovet och 9 000 förväntansfulla fans. Hade jag varit tjugo år yngre hade jag säkert varit där och gråtit med flickorna, som den kärring jag är. Som kanske alla borde vara.

Av Magnus Blomdahl

A-Team. Foto: 20th Century Fox

Många är vi som minns tv-serien ”The A-Team”, färre är vi som saknar den. Hur kritikerna ställer sig till filmen med samma titel kan du läsa i veckans recensionskrönika. Vi tar också en titt på recensionerna av ”Nanny McPhee och den magiska skrällen” och ”Streetdance 3d”.

A-Team

Dagens Nyheter
”I filmen ‘The A-team’ finns två helt oslagbara actionscener. Den ena innehåller en flygande pansarvagn. Den andra ett gäng fraktcontainrar. Scenerna är oerhört uppfinningsrika och jag sitter och gapar av förtjusning [...] ‘The A-team’ lyckas vara trogen sin förlaga men om detta är en förtjänst är svårt att säga – serien var ju inte så bra”, funderar Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”… teamet ska återupprätta sin heder, kämpa för rättvisan och hämnas under akrobatiska Action man-stunts, helst i olika typer av flygmaskiner, medan de levererar skojiga oneliners [...] Det är jättemycket action för pengarna …”, tycker Karoline Eriksson. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
Filmen ”… utspelas i en effektfylld serietidningsvärld, där det är viktigare att komma fort fram än att förklara [...] Till sist smäller och blixtrar det så mycket att det kan vara svårt att se vad som händer. Man blir mer bedövad än berörd”, upplevde Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”Att såga en film är som ‘A-Team’ känns lika förutsägbart som julafton. Så vi gör processen kort och konstaterar direkt att ‘A-Team’ är kass,” skriver Magnus Blomdahl. Omdöme: Tummen ned.

Streetdance 3d

Dagens Nyheter
”Dialogen och skådespeleriet håller lika låg klass som i de amerikanska förebilderna [...] Behållningen är, inte helt oväntat, dansscenerna som effektivt utnyttjar 3d-tekniken. Fotot är också intressant. Aldrig förr har London sett så amerikanskt ut. Här finns inga regniga, grå gator. Allt badar i ett gyllenbrunt Jerry Bruckheimer-ljus”, tycker och ser Fredrik Strage. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Halva filmen harvar runt i konflikterna som uppstår där [...] Resten vigs åt dansscenerna, som är snygga men inte överväldigande [...] Charlotte Rampling i rollen som balettskolans rektor är en oväntad lisa i en i övrigt tunn och skränig film, där eftertänksamma ögonblick dränks i övertydliga emolåtar, och där både dialog och karaktärer är direktimporterade från valfri standardsåpa”, skriver Karin Svensson. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”‘Streetdance 3D’ må vara brittisk och gjord i 3D – men den följer i exakt samma fotspår som åtskilliga amerikanska dansfilmer har gått i tidigare. Det är förutsägbart, genant och rent gräsligt dåligt agerat. Men dansscenerna är svåra att värja sig mot – och botgör för åtminstone en del av alla pinsamheter”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Nanny McPhee och den magiska skrällen

Dagens Nyheter
”Någonstans anas en ambition att göra något bra för barn. I virrvarret av lösa trådar får man dock aldrig en chans att bli verkligt engagerad [...] Men visst: Sätt brittiska skådespelare i en godmodig historia förlagd till vacker landsbygd, och de kan nästan inte göra bort sig. Hade deras replikföring fått bidra till atmosfären, som nu försmäktar i den klanglösa dubbningen, hade det nog varit frestande att höja betyget”, funderar Mårten Blomkvist. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är inne med uppfostran. Nannyprogram sänds i otaliga tv-kanaler, ständigt nya böcker ges ut, experter uttalar sig i samtliga medier och Unga Klara planerar en serie på temat till hösten. Och så får nu den andra filmen om den häxliknande Nanny McPhee premiär. Som fenomen är den högintressant, som estetiskt uttryck vedervärdig [...] Är man intresserad av barnuppfostringsfrågor ska man gå och se Nanny McPhee i studiesyfte – men ta för guds skull inte med några barn!”, uppmanar Malena Janson. Omdöme: 1/6.

Aftonbladet
”Första filmen (2005) blev en stor framgång runt hela världen. Det är lätt att förstå varför. Det var en gammaldags filmsaga, med humor och lite lagom sockrig moral [...] De som gillade första filmen, blir knappast besvikna”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5.

Kommissarie Späck. Foto: SF Film.

”Kommissarie Späck” både hyllas och sågas i veckans recensionskrönika. Lasse Hallströms ”Dear John” håller sig med nöd och näppe på plussidan.

Kommissarie Späck

Dagens Nyheter
”‘Kommissarie Späck’ är betydligt roligare än liknande buskis. Som snutparodi slår den även ‘Kopps’ eftersom Fredde Granberg har detaljstuderat amerikansk slapstick som ‘Top secret!’ och ‘Den nakna pistolen’. Under sin första halvtimme lyckas ‘Späck’ inkludera nästan lika många skämt per minut som förebilderna [...] Det är frestande att ge ‘Späck’ ett högre betyg eftersom den satsar på brutala garv och undviker den juldagspremiärsmysiga familje feeling som sänker så många svenska komedier. Tyvärr tappar filmen tempot under sin andra halva”, anser Fredrik Strage. Omdöme: 2/5

Svenska Dagbladet
”Tjockskämten och sexskämten dominerar en story som tycks skriven av och för nyfjuniga 13-åringar [...] Späck är en ganska eländig rulle, speciellt när man ger avkall på svenskheten till förmån för amerikanska förebilder, kvartssekelgamla sådana, som man dessutom behärskar lagom bra. Jävla onödigt”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 2/6

Aftonbladet
”Bland de bättre stunderna finns en drift med tyska skådespelare och dålig dubbning, samt ett förvirrat möte mellan Späck och hans dotter på en krog. Att använda Gullan Bornemarks ‘Sudda sudda sudda bort din sura min’ som en sorts psykiatriskt ledmotiv är också fyndigt. Men det är för lite. Det känns som om de korta Späck-parodierna på Guldbaggegalorna för ett par år sedan hade fler skratt per minut. I stället för en parodi på svensk film blir ‘Kommissarie Späck’ ännu en seg svensk film. Det är inget att skratta åt”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 2/5

Film.nu
”Den stundtals förekommande billiga humornivån kompenseras med briljant, komiska scener som lockar fram asgarv. Som när boven skjuts à la slutscenen i ‘Scarface’ med hundra skott i slow motion, reser sig upp och blir skjuten med hundra skott till. Eller när Irene Snusk i snygg Matrix-stil fångar upp kakor och kaffe som flyger genom luften [...] Betyget blir med beröm godkänt för Fredde och gänget”, anser Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

Dear John

Dagens Nyheter
”Hallströms gåva till Amerika är inte kvinnoporträtten utan hans otvunget gestaltade känsliga pojkar och män. Berättelsen om John, hans bakgrund, hans pappa och hans kärlek, är gripande. Om man bara någorlunda hade anpassat manuset till Johns kroppsliga och själsliga begränsningar, om man hade valt hans perspektiv och inte tillåtit publiken att förstå mer än han förstår när han förstår det, så hade det varit betydligt svårare att hålla tillbaka tårarna. Någorlunda räcker det för en snyftare”, skriver Kerstin Gezelius. Omdöme: 2/5

Svenska Dagbladet
”Det är välproducerat, välspelat och välfotograferat men föga omtumlande. Snyggt men aldrig sexigt – trots att kärlek, längtan och åtrå är det nav som handlingen utspelas kring [...] För tillfället arbetar Hallström med The danish girl, en film om den första personen som bytte kön, med Nicole Kidman i huvudrollen. Han har även långt gångna planer på en berättelse om de Beauvoir och Sartre och deras öppna förhållande. Jag hoppas innerligt att det tas ut större svängar i de produktionerna”, skriver Malena Janson. Omdöme: 3/6

Aftonbladet
”Det är en väldigt amerikansk historia [...] I USA har Hallström ibland fått kritik för att sentimentalisera sina historier. Här inbillar jag mig att de dragen redan fanns i förlagan, Nicholas Sparks roman. Han brukar skriva riktiga snyftare. Här är det snarare Hallströms styrkor – personregin och det följsamma bildarbetet, kemiskt befriat från konstiga kameravinklar eller häftiga klipp – som räddar och ibland lyfter en rätt banal historia”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5

Film.nu
“Dear John är årets kanske hittills bästa kärleksfilm. Det den saknar i originalitet kompenserar den med lysande skådespelarprestationer. Med Nicholas Sparks litterära förlaga som grund är ett misslyckande ouppnåeligt, även om en del intressant från boken utelämnats i filmen [...] Rollbesättningen är i det närmaste perfekt, alla är som skapta för sina roller [...] ‘Dear John’ står egentligen inte ut från massan, vilket Lasse Hallströms filmer aldrig gjort (även om ‘Chocolat’ var en fullträff), men är likväl klart sevärd. Är du lika svag för passionerad kärlek och amerikansk patriotism post-9/11 som jag kommer du ha svårt att hålla tillbaka tårarna”, tror Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp.

Leif Andrée i ”Kommissarie Späck”. Foto: SF Film.

Visst har Leif Andrée sett en och annan polisfilm. Men han är knappast bänkad framför tv:n varje söndag klockan 21.00.
– Man kan ju fråga sig om det verkligen behövs en till polisfilm, säger han.

Den svenska deckarvågen är stark. Både på bio- och boklistor kniper man ständigt de högre placeringarna och det formligen pumpas ut nya filmer och böcker. För vi älskar vår Beck, Wallander och Winter. Kanske är det då på tiden att någon också vågar göra parodi på det heliga?

Leif Andrée, som gör rollen som kommissarie Späck i Fredde Granbergs bioaktuella polisparodi med samma namn, vill hellre vända på resonemanget:
– Om det behövs en parodi får publiken avgöra, men jag vill hellre ställa frågan, behövs det verkligen en till polisfilm? Man kan ju undra ibland, när det gjorts 20 polisfilmer – om den 21:a verkligen är nödvändig. Men det är kapitalistiska intressen som styr och utan att nämna några namn så finns det en hel del bilhandlare i branschen…

Men det betyder inte att han tycker att genren, trots kvantiteten, skulle sakna kvalitet.
– Nej, vi svenskar är mycket bra på att göra polisfilm. Det är bara det att det finns andra bra manus också, varför inte göra en dramafilm istället för en deckare till?

Ytterligare två Späck
Nu har han emellertid själv iklätt sig rollen som kommissarie och uttrycker en viss oro för att fastna i det facket. Ytterligare två filmer om Späck är inplanerade och vem vet om det blir fler efter det?
– Jag får väl leva med Späck resten av livet. Usch, man vill ju inte bli ihågkommen som en pajas, säger Leif med ett bullrande skratt.
Risken för det är väl inte så stor trots allt. Den högproduktive skådespelaren har gjort och gör en mycket bred repertoar inom både film, tv och teater. Nu väntar inspelning av tio nya avsnitt av ”Gynekologen i Askim”, ”Sugar – i hetaste laget” på Oscarsteatern, fler teaterprojekt, en hemlig tv-serie och Späck 2.

Stressigt?
– Ja, jag är arbetsnarkoman. Jag måste lära mig att tacka nej, igen. Jag har gått in i väggen, fått terapi och lärt mig att tacka nej. Men nu har jag börjat tacka ja igen, konstaterar Leif.

Men tillbaka till Späck, har han något gemensamt med sin karaktär? Johan Hedenberg som gör Grünvald har i intervjuer berättat att han känner igen sig i ilskan…
– Jag har väl inte så mycket gemensamt med Späck förutom att han är en glad skit. Han är snäll och trevlig och det vill jag gärna tro att jag också är. Och så är vi båda förtjusta i mat och dryck, säger han.
Men den runda magen kan vara på väg bort. Leif har nämligen börjat banta och tappat sju kilo på några månader.
– Jag har fått order om att inte gå ner mer nu, Späck får inte tappa sin form. Men va fan, då får jag väl använda en kudde bara!

Inför rollen förberedde han sig minutiöst noggrant. Som han alltid brukar.
– Att lära sig en text kan vilken idiot som helst, men det handlar om att förbereda sig mentalt. Hur ser Späcks liv ut? Vilken musik lyssnar han på, hur var hans första kyss? Allt det där ska jag veta även om det inte framkommer i filmen.
Han såg också Rosa Pantern för att få komisk inspiration och insöp atmosfären i några Beck- och Wallanderrullar.

Gillar du deckare?
– Nja, det är inte riktigt min cup of tea, men visst kollar jag ibland. ”Mannen på taket” står sig fortfarande och Beck med Gösta Ekman och Peter Haber tycker jag också om. Jag gillar även ”Morden i Midsomer”, den har en fin ton. Och kommissarie Morse var underbar!

Leifs deckarfavoriter

Film
French connection
Mannen på taket
Spanarna på Hill Street

Författare
John le Carré
Michael Connelly

Vilken deckarroll skulle du vilja ha?
– Det har jag aldrig tänkt på, men alla killar vill väl spela Gunvald? Han är så oempatisk men har samtidigt stor moral. När Micke fick rollen gratulerade jag honom men jag var jävligt sur i hemlighet, säger Leif med ett skratt.

Till sist, vilken är din drömroll?
– Jag har gjort så mycket roligt redan så jag har svårt att säga någon roll. Men, att spela skurk i en Bondfilm är något jag dagdrömmer om. Tänk om de ringer mig – vad roligt det hade varit!

Av Christina Gaki

Läs även vår recension av ”Kommissarie Späck”!

Sex and the city 2. Foto: Sandrew Metronome

Kritikerna är eniga när det gäller ”Sex and the city 2″ – filmen förtjänar att sågas längs med fotknölarna. Vi tar även en titt på veckans andra premiär, ”Youth in revolt”, i recensionskrönikan.

Sex and City 2

Dagens Nyheter
”… Ett megaminus med SATC2 är att den andats billighet och vulgaritet. Produktplaceringen av Pringles med arabiskt text blir en sorts sammanfattning av ambitionsnivån. Och sexskämten tycks vara köpta på Galne Gunnar. En konststycke med tanke på att tjejernas samlade klädkonto överstiger Tchads BNP [...] Men när den dramaturgiska och intellektuella nivån ligger på minus noll kan ingen Birkinväska i världen rädda eländet”, konstaterar Helena Lindblad. Omdöme: 1/5.

Svenska Dagbladet
”Men den toxiska kombination av idétorka, smaklöshet och total begåvningsbrist som här uppvisas bedövar dina sinnen och efterlämnar elaka frätskador i hjärnan. Man vacklar ut i verkligheten, fånigt tacksam över att den onda drömmen till slut tog slut”, upplevde Jan Söderqvist. Omdöme: 1/6.

Aftonbladet
”Sex and the city 2 är inte ett totalt haveri i alla avseenden. De exotiska inspelningsplatserna i Marocko är en estetiskt tilltalande kuliss, och det finns ett par roliga och tänkvärda scener [...] Och att förlägga handlingen till Mellanöstern för att kunna skapa vågad humor kring kvinnlig sexualitet … Ja – är inte det att sparka in vidöppna dörrar så vet jag inte vad som skulle kunna vara det”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5

Film.nu
”Filmen känns spretig och en aning ostrukturerad då den touchar lätt på många ämnen. Men framförallt är den fylld av ”exotiska” äventyr som säkert var grymt roligt att spela in men som bara är ett överdådigt och intetsägande frosseri i lyx och ‘exotism’ för oss åskådare [...] Sex and the City 2 är varken bättre än ett genomsnittligt avsnitt av tv-serien eller mer explorativ. Den är dyrare och bra mycket längre, men allt som sägs har redan blivit sagt förut [...] Hoppas denna framgångsrika franchise får sitt slut här, för ingen vill väl se en 80-årig Samantha ragga upp 25-åriga skötare på ålderdomshemmet i Aruba, eller?”, frågar sig Oscar Krooni. Omdöme: Tummen ned.

Youth in revolt

Dagens Nyheter
”Youth in revolt, är söt, skojig och välspelad. Men regissören Miguel Arteta, som tidigare har skildrat emotionellt hämmade män i komedin ‘Chuck & Buck’, berättar historien på ett sätt som är mer flamsigt än engagerande. I grund och botten är det bara lånekortet på biblioteket som skiljer Nick Twisp från de hundratals killar som försökt bli av med oskulden i amerikanska komedier sedan sjuttiotalet. ‘Youth in revolt’ blir aldrig mer än en intellektuellt poserande ‘American pie’ skriver Fredrik Strage. Omdöme: 3/5.

Aftonbladet
”Det börjar med en onanerande yngling och ‘Youth in revolt’ är på många sätt en väldigt typisk amerikansk ungdomsfilm. Men den har en lite egen skruvad ton, och ett tag skapar det en mer intressant film. Så småningom går det för långt och överstyr och då blir allt sämre”, anser Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Film.nu
Inte ens den så vanligt underbara Steve Buscemi blommar i rollen som Nicks pappa, han är arg och endimensionell. Filmen har även problem med sin kvinnosyn. [...] Nu är inte allting dåligt med ‘Youth in revolt’, mis-en-scènen är behaglig och det finns vissa poänger här och där. Problemet är att jag vill tycka om ‘Youth in revolt’ men gör det inte. Har du missat ‘Superbad’ så rekommenderar jag den istället”, skriver Christina Louma. Omdöme: Tummen ned.

Försökte mig på att spendera en stillsam eftermiddag i parken under Londons värmebölja, som en härlig övergång mellan Cannes och London. Men den avslutades tvärt med skottlossning mellan två ungdomsgäng, som resulterade i en kille skjuten i ryggen samt polis- och ambulanshelikoptrar som landar mitt i parken bland folkmassan och picknickar. (Pappa, jag vet vad du tänker. Men du vet att samma sak hände mig hemma i Borlänge på nyårsafton 2001 då Familjen sköt en kille runt hörnet med ett avsågat hagelgevär. Antingen är det någon konstig dragningskraft mellan mig och vapen eller så är det ständiga påminnelser att världen kan – och bör – förbättras på många sätt.) Hur som helst så vaknade jag tvärt upp ur min Cannes-trans och jag insåg än en gång hur skört livet är, när jag låg där på mage, utifall det skulle komma ett extra skott. Har inget intresse av att dö i förtid.

Tillbaka i tryggheten på biografen Rio i östra London såg jag Lebanon, som är den bästa krigsfilm jag sett. Här finns det inga hjältar, bara människor som reagerar som människor och försöker agera som hjältar. Jag har aldrig varit med om krig (gatuvåld i Hackney och Borlänge är så nära jag någonsin kommit krig), tack o lov, men jag pratade med en brittisk fd kvinnlig soldat om att jag tyckte den kändes väldigt trovärdig och hon instämde. Tanken på att hela ens omgivning – ens hem, ens favoritplats och staden man bor i – plötsligt skulle bli bombad från ovan och kvar av allt som man älskat finns bara en massa damm, grus och döda människor, som förmodligen är dina grannar och familjemedlemmar. Det finns så mycket saker som är för svåra att förstå eller ens föreställa sig, men det är nog en av de värsta.

Det är så konstigt att tänka sig att just Hackney, där jag bor i London, jämnades nästan helt med marken under andra världskriget. Vi på Rio har tillsammans med Hackneys filmarkiv satt ihop ett program med arkivfilmer från 1940 till 1970-talet, filmade i kommunen, som vi har visat för allmänheten och nu senast för skolbarnen.

En annan dag hade en skola hyrt biografen för poesifilmvisning som skolbarnen hade arbetat med under våren. Det kändes lite som en skolavslutning, men istället för ‘den blomstertid nu kommer’ så beatboxade 10-åringarna. De framförde världens vackraste estradpoesi, med berättelser om sina bakgrunder från krigsdrabbade länder till att finna styrka i att vara annorlunda och om att förlora familjemedlemmar. De hade även fått låna kameror och gjort videodagböcker, vilket verkligen öppnade mina ögon. Det var så härligt att få ta del av deras vardag genom att se in i deras hem. Två av dessa videodagböcker var dedikerade till en bror respektive till en vän som avlidit, otroligt smärtsamt. Jag hoppas att dessa skolbarn tar det de lärt sig om filmkonst och poesi till sig så att det ger dem styrka att stå emot gängverksamhet och våld, som uppenbarligen är svårt att undvika idag.

Från glamouren i Cannes till ett inlägg om våld, krig och död. Men det tillhör ju livet det också, tyvärr.

Får väl muntra upp stämningen med att bjuda in er till en testvisning av den film som jag skrivit och regisserat. The Theory visas för första gången på lördag den 29:e maj i London. Känner ni någon som befinner sig i London då så kan ni tipsa om detta.

Eventet på facebook.

Palme d’Or
Lung Boonmee Raluek Chat (Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives) i regi av Apichatpong Weerasethakul

Grand Prix
Des Hommes et des Dieux (Of Gods and Men) i regi av Xavier Beauvois

Bästa regi
Mathieu Amalric för Tournée (On Tour)

Bästa manus
Lee Chang-dong för Poetry

Bästa skådespelerska
Juliette Binoche i Copie Conforme (Certified Copy) i regi av Abbas Kiarostami

Bästa skådespelare (Ex-aequo)
Javier Bardem i Biutiful i regi av Alejandro González Iñárritu
Elio Germano i La Nostra Vita (Our Life) i regi av Daniele Luchetti

Jurypriset
Un Homme qui Crie (A screaming man) i regi av Mahamat-Saleh Haroun

Kortfilmer

Palme d’Or
Chienne D’histoire (Barking Island) i regi av Serge Avédikian

Jurypriset
Svenska Micky badar (Bathing Micky) i regi av Frida Kempff

I mitt inlägg Cannes 2010 I så berättade jag att jag sprang på skådisen och regissören Mathieu Amalric på en toalett. Det var på baren Le Petite Majestic, som har varit den sista anhalten för samtliga festivalbesökare de senaste 25 åren, där man har samlats och festat till soluppgången. Tills nu. I år stängde de tidigare om kvällarna än någonsin tidigare och de riskerar att tvingas stängas helt. Det finns dock en facebookgrupp som man kan gå med i för att hjälpa till i kampen att hålla Le Petit Majestic öppet.

I Kodaks paviljong visades häromkvällen en blandning av de bästa filmerna som producerats i samband med Straight 8. Det är en engelsk filmtävling, där varje team filmar en rulle Super 8 film och skickar tillbaka den till tävlingen oframkallad. När den väl visas på festivalen så visas den för första gången även för filmskaparna. Vi såg alltså en utvald blandning av de bästa filmerna och det var en del helt otroliga filmer.
Visningen öppnade med Connections, en väldigt sorglig komedi. Några av filmerna ur programmet finns på Straight 8 Productions youtube. Mina favoriter av dessa är The Invention, Twice Upon a Thought och min absoluta favorit är självklart den poetiska Those Dreams That on a Silent Night Intrude The Secret Cinema of Jerzy Treblinka, vars stämningar påminner mig om en blandning mellan Chris Markers kortfilm La Jetee och Desperately Seeking Susan, ni vet den med Madonna.

De har för första gången öppnat upp tävlingen internationellt, så leta upp familjens gamla super 8 kamera och spåna ideer! (Det kostar dock att vara med i tävlingen och konkurrensen är stenhård som ni märker. Men om deadlines och tävlingar motiverar er att plocka upp en kamera och börja filma – och speciellt att testa Super 8 formatet – så är det helt klart värt det!)

Innan jag begav mig mot flygplatsen så sprang jag på regissören Susanna Wallin på De la Croisette och det fotot fick avsluta Cannes för mig personligen för den här gången.

Nu väntar jag med spänning på att få höra herr Burtons och hans jurymedlemmars utlåtanden.

Greta Gerwig, Rhys Ifans och Ben Stiller i Greenberg. Foto: SF Film

”Greenberg” med en neurotisk Ben Stiller och dokumentären ”Hur kunde hon” är veckans biopremiärer.

Greenberg

Dagens Nyheter
”… (Noah) Baumbach är suverän på det nedtonade vansinnet, dialogen är sensationell, ofta sanslöst rolig, spelet är prickfritt och ljudet används ovanligt skickligt för att flytta in i huvudet på karaktärerna. Hantverket är så överlägset det mesta i genren att filmen är en ren njutning medan den pågår.
Men det är kvaliteten, inte dramat, som får håren att resa sig på armarna. När allt är över oroar jag mig mer för Rogers vän (den underbare Rhys Ifans) och den sjukliga schäferhunden än för Roger och Florence. Och det var kanske inte meningen”, anser Kerstin Gezelius. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Baumbach styrka är han vågar utmana våra invanda uppfattningar om skådespelare genom att placera dem i nya och oväntade roller, låta en glamourgirl som Nicole Kidman spela osympatisk bitch som i förra filmen eller som i nya filmen Greenberg låta komikern Ben Stiller spela ett överkänsligt nervvrak [...] Det är välspelat, finstämt, och på alla sätt vällovligt – visst finns här även en och annan lustig replik – men är ändå ack så tunt. För tunt helt enkelt”, tycker Jeanette Gentele. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Roger Greenberg är en koncentration av alla neurotiska figurer Ben Stiller spelat [...] Det finns mycket ilska och ångest i ”Greenberg”. Jag tycker mycket om Noah Baumbachs ‘The squid and the whale’, något mindre om ‘Margot and the wedding’ [sic] och ‘Greenberg’ fortsätter ner i det deprimerande träsket av frustrerade förhållanden. Skådespelarna är mycket bra, och det blir aldrig ointressant. Greenberg är elak och sarkastisk, hans kontaktlöshet är plågsam och Baumbach hittar en del humor i eländet. Terapi för självplågare”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
“Greenberg är en väldigt enkel film (vilket inte betyder samma sak som simpel eller enkelspårig). Han mår helt enkelt inte bra, och han låter det gå ut över sina vänner, vilket är det vi ser på duken. Och visst gör det lite extra ont när det är charmtroll som Gerwig och Rhys Ifans som får ta smällarna”, recenserar Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen upp.

Hur kunde hon

Dagens Nyheter
”Ingela Lekfalks porträtt av Lillemor är uppbyggt på långa tagningar och eftertanke. Anders Bohman och Stefan Larsson har fotat en mycket enslig, klinisk men vacker film. Skeendet är sprängstoff och borde dra i gång en orkandebatt. Förblir det tyst om Lillemor och hennes öde är det ett tecken på att hon som hivpositiv fortfarande är en paria”, skriver Jane Magnusson Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Det är så mycket annat som aldrig blir sagt, så många andra frågor än den om hur hon kunde som aldrig blir ställda [...] Vad var det som hände mellan man och hustru under den tid som går mellan det att hennes sjukdom avslöjades och det att han polisanmälde henne? Man kan ju gissa, men varför ska man behöva göra det? Ex-mannen har avböjt medverkan, meddelas det i eftertexterna, men det innebär ju inte att man helt måste förbigå saken. I sitt avböjande hänvisar han till tidigare uttalanden i media, och då kan man ju referera och diskutera dessa. Istället glider filmen besvärat undan hela den process som de facto resulterar i en lång fängelsevistelse och en förlorad vårdnadstvist. Det är ju här dramat finns”, anser Jan Söderqvist. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Å ena sidan ett människoöde som berör. Å andra sidan en film som undviker allt för många viktiga frågor. Och det finns nästan inget mer irriterande än personporträtt som är ofullständiga [...] Mycket saknas tyvärr i filmen. Åtskilliga år i Lillemors liv, före äktenskapet. Vad hon arbetar med. Varför maken polisanmälde, han kunde ju bara skilt sig. Och med tanke på att hon uppmanades att hålla tyst om HIV-smittan i fängelset: Gjorde hon det? Och hur var fängelsetiden?”, tycker Jan-Olov Andersson. Omdöme: 2/5.

Film.nu
”Den enda anledningen till varför man bör se denna film är den oförglömliga scenen där Lillemor måste få en vägbeskrivning till det fängelse hon ska avtjäna sitt straff i. En sådan bild av en förbrytare får man inte se i vilken film som helst”, värderar Stephan Ramstedt filmen. Omdöme: Tummen ner.

En film som jag däremot faktiskt lyckades se var Alicia Duffys debuterande långfilm ALL GOOD CHILDREN. Även den tävlar om utmärkelsen i Director’s Fortnight och båda filmerna har dessutom chans att landa ett pris i cinematografkategorin The Camera d’or. Jag kan inte vara 100% objektiv i min beskrivning av Alicias film, då jag känner henne lite från London; vi har båda arbetat på samma biograf, dock aldrig samtidigt. Hon är en väldigt talangfull regissör och även fast jag verkligen ville älska filmen så överträffades mina förväntningar och jag kunde inget annat än njuta mig igenom varenda scen. Jag kunde knappt andas under eftertexterna för jag var så upprymd av känslor och mitt hjärta bultade som aldrig förr av en film. Helt ärligt. Men det måste ha haft något att göra med den stolthet jag kände över Alicia att jag reagerade så kraftigt fysiskt. Eller så är det helt enkelt en underbar film som kan utlösa samma reaktion hos andra, så det enda jag kan göra är att tipsa er att se den om ni får chansen.

Så gårdagens Cannesdebut blev att se en bekants långfilm tävla på Cannes filmfestival. Det hoppas jag kommer återupprepas minst en gång varje år i fortsättningen.

Hängde med svenska skådespelerskan Ida Gyllensten på Belgiska terrassen.

Eftersom jag missade filmen imorse, så kan jag passa på att skriva lite extra om mina senaste dagar. Jag har försökt göra allt jag inte gjort tidigare på Cannes. Igårkväll spenderades till exempel på en lyxyacht och jag startade söndagen med ett besök till Cannes kyrka för att komma iväg från festivalen en stund och låta själen vila ett slag. Ett ovärderligt tips av en erfaren festivalbesökare.

Nu borde jag kolla programmet för dagen och göra upp en plan. Det händer så mycket hela tiden att man knappt vågar tänka på vad man går miste om medan man sitter här och skriver. The UK Film Centre här på Cannes hade bland annat för någon dag sen ett seminarium om samproduktioner mellan Storbritannien och Skandinavien, vilket var som skräddarsytt för mig eftersom jag (som ni alla säkert redan vet) är baserad i London.

Ikväll har Sverige fest på skandinaviska terrassen, men norskarna har kontrat med en grillfest dagen till ära. Ska försöka hinna med båda.

Nu blir det filmvisning och förhoppningsvis så blir det flera uppdateringar från festivalen här!

Cate Blanchett och Russell Crowe i Robin Hood. Foto: UIP

Hjälten från Sherwoodskogen gör comeback i veckans krönika. Russel Crowe är ”Robin Hood”. Vi tar även en titt på ”Familjen Jones” och ”En ganska snäll man”.

Robin Hood

Dagens Nyheter
”Det är onekligen både originellt och vågat att göra en film med titeln ‘Robin Hood’ – och som i ungefär tre minuter, av sammanlagt 140, handlar om just Robin Hood. Ni vet, Sherwood, sheriffen, trikåer, bakhåll och skatteåterbäringen … Scenografin är filmens bästa detalj. Och så Max von Sydow, 80 år, som sir Walter Loxley … Man blir genomlycklig av att både se och höra honom”, tycker Johan Croneman. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Robin Hood är ingen Gladiator, därtill är den alldeles för munter. Medan Maximus var hämnaren som skenade mot sin egen undergång är Robin Longstride en listig opportunist som längtar efter ett bättre liv men som också instinktivt vill göra gott … I jämförelse med nästan vilken annan actionfilm från 2000-talet som helst är den dessutom ovanligt snäll i våldsskildringarna. Scott bjuder helt enkelt på ett stycke gammaldags, välspelad matinéunderhållning, och det är ganska härligt”, anser Karin Svensson. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
Muskulöst filmberättande, effektiv och spännande action med plats för drama. Ett par matskedar humor. Bitvis en krigsfilm, och den som väntar sig fredlösa som bor i skogen och gör räder mot överheten blir kanske snopen … Musiken vävs snyggt in i helheten … En gammal matinehjälte har fått nytt blod. Det är mycket uppfriskande”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Robin Hood 2010 håller inte. Trots ett par skarpa skurkporträtt (Oscar Isaak som Prins John är inte helt fel), snygga bilder och en Cate Blanchett med skinn på näsan så missar man tavlan med råge. Kanske borde Ridley ha överlåtit denna till brorsan Tony”, funderar Magnus Blomdahl. Omdöme: Tummen ned.

Familjen Jones

Dagens Nyheter
‘Familjen Jones’ har ett fantastiskt upplägg. En underhållningsfilm som säger mer på 90 minuter än en massa djupsinniga, framåtblickande tidskriftsartiklar om konsumtionssamhällets framtid och de nya reklamstrategierna när det gäller att skapa nya prylbehov hos oss konsumenter … ‘Familjen Jones’ må ha sitt största existensberättigande som diskussionsunderlag, men den är bra underhållning också – ett gott stycke i alla fall … Men jag blir ändå riktigt upplivad av att en film som är tvättäkta konsumtionskritisk – och inte låtsas som att det på riktigt går att shoppa bort sin ångest – över huvud taget blir till”, anser Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”Familjen Jones är inte alls någon familj, utan fyra drillade marknadsföringsproffs, ett levande annonsuppslag som demonstrerar nya och dyra produkter för hela grannskapet och skapar ett sug efter omedelbar, glamourös förnyelse. Och samtidigt som grannarna kämpar med akut konsumtionsstress, kämpar fejkfamiljen Jones med att hålla såväl masken som de egna känslorna i kort koppel. Innerst inne är dessa livsstilsmannekänger också människor … Regidebutanten Derrick Borte mjuknar en aning mot slutet och tappar en del av skärpan. Men angenämt länge levererar filmen en intelligent balanserad, sötsurt sorgsen sedesskildring från de stora köpfesternas tid. Den resonerar kring gränserna för översäljande, samtidigt som den vältrar sig i produktplaceringar som i det här sammanhanget ironiskt nog är helt oklanderliga”, skriver Jan Söderqvist. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Filmen vill vara en tankeställare, och är välgjord med David Duchovny och Demi Mooresom det attraktiva paret. Gary Cole och Glenne Headly spelar grannarna som förgäves försöker uppnå samma coolhet och självsäkerhet … Börjar bra som en cynisk satir över tron på att shoppa sig lycklig. Filmen har svårare när den försöker hitta ett hjärta innanför produktplaceringen”, tycker Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”När den briljanta idén var kläckt var det tydligen slut på kreativiteten för så mycket mer händer inte. Bara några lama försök till sidohistorier som har ambitionen att tillföra ytterligare djup, men bara stannar på ytan och faktiskt mest känns som utfyllnad”, skriver Christina Gaki. Omdöme: Tummen ned.

En ganska snäll man

Dagens Nyheter
”Hans Petter Moland regisserar med humor. Skarsgård och de andra skådespelarna är intressanta, och det finns en hel del slipad, rolig dialog. Men det hjälper inte: det pubertala i hela tilltaget slår igenom och det slutar som Aki Kaurismäki i pilsnerfilmtappning. Det blir flabbigt och grabbigt, och i flinandet åt kvinnorna i sexscenerna, som ska vara skoj, röjs en ganska osympatisk manlighet”, skriver Mårten Blomkvist. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”De uppmärksammade sexscenerna i `En ganska snäll man´ är dock ren lyteskomik. Det är som ett larvigt sexskämt: Första gången kul, andra gången plumpt. Tredje gången borde man enligt det envisa upprepandets humorlogik skratta igen”, tycker Hynek Pallas. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Det är lite som en Kaurismäki-film, fast gjord med betydligt mer lättsamt handlag. Moland hittar alltid rätt ton i blandningen av sunkig vardagsrealism och skruvad komedi. Suverän hjälp har han av Skarsgård. Hans komiska tajming och lakoniska uppträdande gör att hans Ulrik, med alla sina brister, blir en mycket älskvärd slarver”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 4/5.

Mary & Max. Foto: Folkets bio

Veckans krönika bjuder på nygjord, klassisk skräck i ”Terror på Elm Street”, spanskt drama i ”Camino” och leranimerad vänskap i ”Mary & Max”.

Terror på Elm Street

Dagens Nyheter
”Man förlitar sig på dramatiken, vilket är lättare sagt än gjort med det träiga skådespeleri som utmärker en Michael Bay-produktion. Den största besvikelsen är att Samuel Bayer, en av världens främsta rockvideoregissörer, inte gör drömsekvenserna lika spektakulära som Nirvanas ‘Smells like teen spirit’ eller Marilyn Mansons ‘Disposable teens’, för att nämna två av hans verk … Om du somnar så dör du är filmens premiss. Tonåringarna kämpar desperat för att hålla sig vakna. Mot slutet gör publiken detsamma”, tycker Fredrik Strage. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
Hynek Pallas skriver: ”En nyinspelning på Wes Cravens original har en del att leva upp till och en mesig medelväg är ett uselt val … Det enda som är glädjande med nya Elm Street, där konsumtionsprylarna glänser ikapp med radhusen, är filmens klassrädsla: tjänstefolket reser sig ur det undermedvetnas aska och snittar upp suburbia (betyder ungefär förortslandet) – inifrån”. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”… det stora hela handlar det mest om själlös återvinning – och det är svårt att se någon egentlig poäng med den här remaken. Särskilt med tanke på att det enda riktigt skrämmande med filmen är hur otroligt snabbt man glömmer bort den”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Film.nu
Magnus Blomdahl tycker att ”Regissören, Samuel Bayer, har tidigare en historik inom musikvideobranschen, vilket märks. Det är glassigt och snyggt, vilket ger drömscenerna en fördel, men samtidigt också rätt tråkigt. Lekfullheten från originalet är borta och man saknar scener som den där Freddys tunga tränger fram ur en telefonlur … även om jag inte är riktigt övertygad om filmens kvalitéer ännu så är jag jävligt övertygad om att det hade kunnat vara så mycket sämre. En svag tumme upp.” Omdöme: Tummen upp.

Camino

Dagens Nyheter
”Camino har kammat hem alla priser som går att få i hemlandet. Men för mig som sekulariserad svensk är detta den tråkigaste och minst berörande av de flickdödar-filmer jag sett. Vore filmen en regelrätt dokumentär skulle jag kanske bli mer gripen”, funderar Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är inte så att filmen är rätt och slätt religionsfientlig … här öppnas istället en alternativ pärleport till någon sorts hemsnickrad sagoreligion som prisar den oskuldsfulla renheten i den första förälskelsens barnsliga upphetsning … Och just genom sin oskuldsfulla renhet blir Camino ett språkrör för tillvarons innersta, heliga väsen”, skriver Jan Söderqvist. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Camino bygger på ett verkligt fall där en troende spansk flicka utreds för att helgonförklaras efter att ha dött av en hjärntumör … Resultatet är inte särskilt lyckat … Det är också väldigt oklart vad Fesser egentligen vill säga med filmen. I ena sekunden känns det som om han vill rycka brallorna av religiös fanatism, i nästa känns han mest plastigt hoppfull och sagoartat religionsflummig själv”, tycker Emma Greay Munthe. Omdöme: 1/5.

Film.nu
”Du som inte räds lite tårar ska packa ned några näsdukar och bege dig till biografen, för det här är bra. Riktigt bra … Här handlar det mycket om att vara villig att offra och det berör mig på ett olustigt sätt … Tur är det då att man lagt fokus även på drömsekvenserna där barnets fantasi har fritt spelrum. Det ger ett välbehövligt andrum åt åskådaren. Sammanfattningsvis en mycket stark och sevärd film med fina skådespelarprestationer”, anser Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

Mary & Max

Dagens Nyheter
”Det finns mycket att titta på i ‘Mary & Max’. Man kan inte säga att Max helt saknar fog för sin åsikt att förment normala människor kan vara svårbegripliga … David Elliot skildrar [...] den verkligt udda människans känsla av isolering, fast med sorgsen humor. Historien om Mary är rörande; det riktigt fängslande är dock den mer indirekt berättade historien om Max och storstaden”, tycker Mårten Blomqvist. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
Malena Janson skriver: ”När Adam Elliot gör en leranimation i långfilmsformat på temat två ensamma själar finner varandra i en udda och livslång vänskap blir det knappast så sötsliskigt som synopsis antyder. Inte heller är det filmen man tar med sina telningar på … De börjar brevväxla och vi får följa två vardagligt förunderliga livsöden som vävs parallellt och ibland korsar varandra. Marys berättelse går i brunt, Max i grått – endast enstaka detaljer lyser ljusröda. Det är sorgligt, dråpligt och makalöst vackert i all sin fulhet.” Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”Leranimerade ‘Mary & Max’ är en svart och tragikomisk, men också hoppfull, saga för vuxna – där det dock stundtals blir lite tjatigt och tematiskt trångt bland alkoholismen, kleptomanin, depressionerna, agorafobin, döden, de suicidala tendenserna och hetsätningen”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 3/5.

Film.nu
“’Mary & Max’ är en visuellt sprakande, gripande och väldigt rolig film. Men en komponent tar aldrig över, utan regissören lyckas balansera glädje och sorg utan att det blir klyschigt och pretentiöst … Filmen är full av underfundig humor, karaktärerna är härligt “indie-oklara … Adam Elliots film är underbart vacker. Inte bara ur scenografiska och visuella aspekter, utan även för att han lyckas fånga en av de mest mänskliga känslor, nämligen ensamhet. Han gör det utan att det känns tillrättalagt och krystat”, skriver Tobias Tigerschiöld. Omdöme: Tummen upp.

Iron man 2. Foto: UIP

Den vecka fortsätter Robert Downey Jr att slåss i uppföljaren ”Iron man 2″. Och vi får veta allt om ”Pippa Lees hemliga liv” i recensionskrönikan.

Iron man 2

Dagens Nyheter
”Det finns, med några få undantag som ‘Dark knight’ en velighet i den nya tidens superhjältefilmerna. De lite konstnärligt sinnade regissörerna, som till exempel ‘Iron man’-mannen Jon Favreau, vill ofta betona superhjältarnas utanförskap och moraliska ambivalens – vilket är intressant filmstoff. Men de fastnar obönhörligen i det lätt hjärndöda leksaksträsket. Det börjar bli rätt tröttsamt med den här invasionen av barnfilm à la ‘Avatar’ för vuxna”, anser Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”I två timmar blixtrar, smäller och sprakar det i rasande fart. Även om man har sett inledande filmen (och det ska man nog) förbryllar den tvära klippningen lite och en del av karaktärerna skulle ha getts starkare presentationer. Acceptabel slit-och-släng-action är det ändå för den sugne. Roligt är det också att se genuina komikertalanger som Garry Shandling och Clark Gregg (från tv-serien New Adventures of old Christine) i biroller. Men det kunde ha blivit ännu bättre, med tanke på all denna inblandade talang”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Skådespelarna håller intresset vid liv ett tag och stundtals är det hyfsad komedi. Som helhet är ‘Iron Man 2′ fast i gamla tiders serietidningsklyschor. En otäckt skrattande skurk (Mickey Rourke), den bekymrade lojala kvinnan som Hjälten egentligen är kär i (Gwyneth Paltrow) och det unga bombnedslaget vars utseende det ska skämtas om (Scarlett Johansson). Det är som att vara på skolresa med en skock omdömeslösa mellanstadieelever”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Film.nu
”Jon Favreau är en öppen regissör, berättelsen om Iron Man bäddar för intressanta diskussioner eftersom superhjälten används mer som en atombomb än någon som likt Travis Bickle vill rensa upp New Yorks smutsiga gator. Och när det kommer upp politiska frågor i ‘Iron Man’ duckar inte Favreau för dem, som många andra regissörer skulle gjort, men han gräver sig så klart inte till djupet i dem. Hur skulle en superhjältefilm som gjorde det se ut”, menar Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen upp

Pippa Lees hemliga liv

Dagens Nyheter
”Filmen öppnar med en middagsbjudning där det skålas till huvudkaraktärens ära: ‘Hon är ett mysterium – en gåta!’ Problemet är bara att gåtan inte är särskilt intressant. Pippa Lee är så tråkig att jag inte bryr mig om hur hon blev sådan. Är man så trist får man bannemej skylla sig själv”, anser Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Den är snygg och välspelad, men aningen överprydligt och kraftlöst vuxenbeige. Den pratar för mycket om idéer som väger för litet,” tycker Jan Söderqvist. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Pippa Lees hemliga liv börjar kanske en aning indiepladdrigt, på en middag där förläggare och konstnärer pratar i munnen på varandra, men tar sig därefter ganska snabbt. Mot slutet har det växt till en rörande film full av svart humor, en film som med fin tonträff skildrar hur stökigt, kladdigt och absurt livet ibland är och kan vara”, menar Emma Gray Munthe. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Det här är inget mer än en tantfilm som utger sig för att vara något den inte är – djup. Du får mer valuta för pengarna om du går till Pressbyrån och införskaffar dig en harlequin-roman”, rekommendrar Tanja Appelberg. Omdöme: Tummen ned.

Underkastelsen. Foto: Folkets bio

Stefan Jarls ”Underkastelsen” handlar om de hundratals kemikalier vi alla idag bär i vårt blod, och är en av filmerna i veckans krönika. Vi tittar också på ”Invictus” och ”The last station”.

Underkastelsen

Dagens Nyheter
”Att kalla Stefan Jarls senaste dokumentär för ångestframkallande är ett understatement. Men man blir faktiskt upprymd också, konstigt nog, trots det hårda budskapet att du och jag och alla andra är vandrande cocktaildrinkar av kemikalier. I en tid där de dokumentära skildringarna har blivit väckarklockor som hörs långt över såväl dagspolitikens som nationernas gränser finns det något otroligt upplyftande i kraften i filmer som till exempel ‘Underkastelsen’”, anser Helena Lindblad. Omdöme: 5/5.

Aftonbladet
”Som helhet är ‘Underkastelsen’ en film som ifrågasätter, väcker tankar, engagerar och skrämmer. Om femtio år, när jorden och mänskligheten mår ännu sämre, kommer den kanske att kallas en förutseende klassiker … Om en världskändis som Al Gore hade utsatt sin exvicepresidentkropp för samma experiment som Stefan Jarl gjort, hade antagligen hela världen snart pratat om ‘cocktaileffekten’”, skriver Jan-Olov Andersson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
Stefan Jarls film är alltså inte en vetenskaplig studie i vilka kemiska substanser som finns i dagens människokroppar … Det är självfallet beundransvärt av Jarl att göra det forskarna inte lyckas med, nämligen att belysa massan om vad onda företag stoppat i våra kroppar. När allt kommer omkring så känns ‘Underkastelsen’ väldigt mycket som en tidningsartikel om vilka kemikalier som finns i människans kroppar – den är träig, jobbig och viktig”, tycker Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen upp.

Invictus – De oövervinnliga

Dagens Nyheter
”Nej nej nej nej. Inte Clint Eastwood och ännu en av hans sentida moralfabler. Inte Morgan Freeman som Nelson Mandela heller. Och titeln: ‘Invictus – De oövervinneliga’? Bespara oss, gode gud bevare oss för en helgonskildring … Men den som vill ha sig just sådana förväntade klichéer, ett stabilt hantverk utan yviga experiment, lite sport och en skärva nutidhistoria – go for it”, menar Maarit Koskinen. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”Med snitsigt manipulerade reportagebilder presenteras Morgan Freeman som Mandela, av sina anhängare kärleksfullt kallad Madiba, hans klannamn. Ja, för vem skulle kunna spela Mandela bättre än Freeman, bortsett från Mandela själv? … Det är så bra att ögonen tåras på mig när han svär presidenteden”, skriver Jeanette Gentele. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Invictus är en mycket bra film med en hopplös titel. Man behöver inte vara intresserad av rugby, eller kunna reglerna, för att fångas. Det handlar mer om spelreglerna mellan människor”, tycker Jens Peterson. Omdöme: 4/5

Film.nu
”Invictus kan inte reduceras till en sportfilm – alldeles för lite möda har lagts ned på att skildra dramatiska matchsekvenser för det, eller till en biopic om Mandela då syftet inte är att göra en djupdykning i Mandela som person, som i ovanstående ‘Farväl Bafana’. Kvar är en något opersonlig och för ‘Clintan’ okaraktäristisk film som mest känns som en avskalad historisk återgivning utan udd. Det är inte dåligt, men det är inte särskilt bra heller”, menar Oscar Krooni Omdöme: Tummen ner.

The last station

Dagens Nyheter
”… filmen är tyvärr också stendöd, om det inte hade varit för några enstaka skådespelarinsatser … Det ser ut som en bruksanvisning, film byggd på Wikipedia. Det spelar föga roll att Hoffmans fotograf, tysken Sebastian Edschmid (filmen är en tysk-brittisk samproduktion) har studerat många ryska 60-talsfilmer och kompenserar med ett stiligt formspråk – det förblir dött”, anser Johan Croneman. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Alla tar i från tårna i denna dramatiskt mättade kostymbakelse, men bland de stora gesterna ryms också spännande tankegods. Mitt i såpoperan finns intressanta frågeställningar om hur idéer föds och missbrukas, om destruktiv kärlek och hjältedyrkan … Det lätt parodiska porträtten av Sofia som grälsjuk dramaqueen och Leo som mysfarbror med glimten i ögat bäddar för många fina oneliners som ‘Du behöver ingen man, du behöver en grekisk kör.’ Men det är McAvoys storögde iakttagare som utgör filmens ankare, han räddar den lätt överlastade skutan från att kantra”, skriver Karin Svensson. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Rakt igenom fantastiskt skådespeleri, med Helen Mirren i spetsen som den ursinnigt grälande grevinnan. Förnuft mot känsla, hjärta mot hjärna, en tidlös dragkamp”, menar Jens Peterson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Det här är ett gott hantverk rakt igenom, det håller sig på rätt emotionell sida och mest imponerad är jag av Helen Mirren. Det är beundransvärt att se hennes arbete i den här filmen … Mirren är trovärdig i alla scener och förtjänar med all rätt den Oscarnominering hon fick för sin rollprestation”, tycker Christina Luoma. Omdöme: Tummen upp.

Roman Polanski under inspelningen av The Ghost writer. Foto: SF Film

Roman Polanskis återkomst, ”The Ghost writer”, är en av filmerna som tas upp i veckans recensionskrönika. Vi ger oss också på ”En galen natt” och ”Rough Aunties”.

The Ghost writer

Dagens Nyheter
”Det är minst sagt välkommet att se Roman Polanski återvända till en gammal hederlig konspirationsthriller, efter en visserligen gripande ‘Pianisten’, en ‘Oliver Twist’ för eftermiddagsteet och en ‘The ninth gate’, som efter en strålande inledning blev ett fullt haveri. Dessbättre havererar han aldrig här … ‘Ghost writer’ är möjligen inte märkvärdig – i synnerhet om man betänker verklighetens ännu genantare och grymmare praktik. Men den är märkvärdigt njutbar att betrakta”, anser Eva af Geijerstam. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”‘The ghost writer’ är ett läckert litet Kinderägg: flera förstklassiga filmer i ett och samma attraktiva koncept, därtill svept i många lager av ironier … Roman Polanski tvinnar de olika trådarna med en behärskad elegans som vi inte har sett maken till på mycket länge. Liksom i Chinatown ställs naivitet och en sorts motvillig och av omständigheterna framdriven sanningslidelse mot en bottenlös cynism och korruption. Här bjuds också ett lika dekorativt som dramaturgiskt konsekvent Chinatown-slut. Det är så sanslöst snyggt”, tycker Jan Söderqvist. Omdöme: 6/6.

Aftonbladet
”Polanski stegrar spänningen på ett mästerligt sätt. Genom att krama ur det bästa hos skådespelarna. Genom att i foto, klipp, musik skapa en kuslig stämning. Genom att dra in publiken i en hela tiden oförutsägbar historia”, skriver Jan-Olov Andersson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”För dig som är Polanski-fantast är det här en given film, det blir inte bättre än så här. Att filmen har ett högst aktuellt politiskt budskap gör den än mer sevärd. Förbered dig på över två spännande timmar i mörkret”, avslutar Esbjörn Guwallius sin recenssion. Omdöme: Tummen upp.

En galen natt (Date Night)

Dagens Nyheter
”… ‘En galen natt’ har något helt eget för att vara en actionkomedi, en rar undertext som gör att man förlåter alla konstiga genvägar i manuset. Det handlar om något som [sic] oactionaktigt som jämställdhet. Phil är, och framför allt vill vara, en jämställd äkta man som sätter en ära i att gå upp och laga matsäck till barnen och ta del av sin frus intressen”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Aftonbladet
”… storyn är tramsig och slarvigt skriven, och överlag tar ‘En galen natt’ förvånansvärt dålig hand om sin potential”, anser Karolina Fjellborg Omdöme: 2/5.

Film.nu
”Steve Carell är en väldigt tröttsam komiker. Han återvinner samma plastiga ansiktsuttryck i film efter film, och trots att han spelar riktigt bra i scenerna med Mark Wahlberg, är han inte mycket mer än något man hela tiden försöker dra blicken ifrån under denna film. Det hade dock varit orättvist att lägga all skuld på Carell, för vad denna film behöver är roliga skämt. Historien, skådespelarna (Fey, Wahlberg men även Ray Liotta och Mark Ruffalo) är det absolut inget fel på”, tycker Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen ned.

Rough Aunties

Svenska Dagbladet
”Det är både tungt och upplyftande att se Rough aunties. Tungt, därför att pedofilin, barnmisshandeln och avsaknaden av respekt för livet som filmen skildrar är förfärande. Upplyftande, därför att dessa idealister faktiskt gör en väsentlig skillnad i ett oerhört hårt samhälle. De visar respekt och kärlek i förhållande till dem som ingen bryr sig om”, anser Astrid Söderbergh Widding. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Bobbi Bear är en verksamhet som kämpar för utsatta barn i Sydafrika. De jobbar för att sexualbrottslingar ska få sitt straff, gör så att barn slipper bo kvar i familjer där de blir slagna … i långa sjok lutar det tyvärr åt ren känsloporr. Allt sammantaget är det ändå en film jag rekommenderar”, skriver Emma Gray Munthe. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
”I ‘Rough aunties’ finns det inget utrymme för någon slags comic relief, vilket gör den tyngre och hårdare – även om slutkänslan är hoppfull. Den rör sig hela tiden effektivt och nära människorna den berättar om, korsklipper elegant och visuellt stringent mellan olika öden”, tycker Helena Lindblad. Omdöme: 4/5.

Lebanon. Foto: Atlantic Film

”Lebanon”, ”Gainsbourg – ett legendariskt liv” och ”Kick-Ass”, tre väldigt olika filmer. Alla avhandlas de i veckans krönika.

Lebanon

Dagens Nyheter
”Det är en plågsam film även att se. Fokuserad, stringent och visuellt effektiv som bara den. Men som åskådare kämpar man mot känslan av total meningslöshet när det urskillningslösa dödandet, de blodiga sönderskjutna kropparna och de döda barnen passerar revy … Liksom i Ari Folmans prisade ‘Waltz with Bashir’ som kom förra året och handlar om samma krig, är det känslan av en fruktansvärd regelvidrighet som genomsyrar varje stridsscen. Krig är för djävligt tycks de säga, men när de mest grundläggande överenskommelserna om att vara försiktiga med civila överträds blir det ett skamfläck som aldrig går att tvätta bort – oavsett om man politiskt sätt kan rättfärdiga kriget i sig”, tycker Helena Lindblad. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Bara den som betraktar denna tragiska konflikt (Libanonkriget) i termer av ett fotbollsderby kan undgå att se hur medmänsklighet och kritik mot krigsmaskineriet präglar filmer som Lebanon. Det är tvärtom ett demokratiskt sundhetstecken när regissörer ur den generation som var med berättar om sina upplevelser – och genom dem ifrågasätter sin samtids krigshandlingar”, anser Hynek Pallas. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
Besättningen i stridsvagnen lämnar inte den och finns i den genom hela filmen.. ”De leds utifrån av en överordnad som då och då kommer in i vagnen, men mest betraktas omvärlden genom avskärmade skottgluggar. Det är klaustrofobiskt som en ubåtsfilm. Ingen vet riktigt vad de gör eller vart de ska eller varför och vem kan de lita på? Intensivt och ångestfyllt, ett kaos byggt på regissörens egna upplevelser”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”Overklighetskänslan är påtaglig och spänningen total. Det är rått, skoningslöst och obarmhärtigt. ‘Lebanon’ aktiverar alla sinnen och håller mig fastklistrad vid biostolen ända fram till the bitter end”, tycker Petter Stjernstedt. Omdöme: Tummen upp.

Gainsbourg – ett legendariskt liv

Dagens Nyheter
”Serge Gainsbourg blir aldrig helt rumsren. Hans kärlekspoesi är for skruvad. Man spottas ut i samma ögonblick som man sugs in … Popkultur, snusk, melankoli och under alltihop en utsträckt tunga och en galen dans. Det är den där utsträckta tungan, det understa skiktet, som [regissören] Sfar har lyckats fånga på ett storartat sätt”, anser Kerstin Gezelius. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Man önskar bara att Sfar (regissören) hade haft den goda smaken att låta bli den där tröttsamma, närmast obligatoriska inledningen, där en brådmogen pojke gör närmanden mot en yppig och fullvuxen kvinna som av någon anledning visar sig bli smickrad av uppvaktningen”, tycker Karoline Eriksson. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”Genom hela filmen är huvudpersonen förföljd av en liten djävul, hans andra jag, med enorm näsa och jätteöron. Å andra sidan gör dessa galna grepp historien till lite av en saga. Allt behöver inte vara sant, när det fläskas på med animationer och drömsekvenser. Bra skådespelare i alla roller. Och en film som visar att Gainsbourg var så mycket mer än den där sexlåten”, skriver Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”Musiken blir filmens räddning. Hans lugna, småporriga låtar är fina att lyssna till och tillsammans med de fantasieggande bilderna skapas ett mervärde för filmen. Annars är ‘Gainsbourg (Vie héroïque)’ bortkastad tid. Det är en fiktiv biografi, en ofärdig personskildring och en vidrig hyllning till en snuskhummer och osympatisk man ingen vettig människa rimligen kan identifiera sig med”, Petter Stjernstedt. Omdöme: Tummen ner.

Kick-Ass

Dagens Nyheter
”Har man liksom jag ilsknat till över att filmtjejer är så mesiga, får man nu svar på tal. ‘Kick-Ass’ är full av roliga idéer och snygga färger men är så våldsam att man till slut mår mer illa av det än av allt runk i världen”, skriver Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Och efter ett par misslyckade ‘blind-dates’ med vissna actionrullar som From Paris with love och The Bounty hunter kan jag bara utropa: Vilken skaparglädje, vilket skamlöst trams, vilken inkorrekthet, vilket röj! Kicka på”, anser Jan Lumholdt. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”Att definiera exakt vad som krävs av en film för att den ska bli kult är inte alltid helt lätt. Däremot vet man ofta att man har att göra med en kultfilm när man väl ser en … ‘Kick-Ass’ har verkligen all potential att bli just en sådan”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”I motsats till ‘Spiderman’ och liknande filmer tar ‘Kick-Ass’ inte sig själv på särskilt stort allvar, filmen är närmast en lek med hela genren. Det finns petitesser här och där man kan peka på, som att filmen är lite väl lång eller att vissa karaktärers historia känns outvecklade och bristfälliga. Men de är just petitesser som man lätt glömmer när underhållningsfaktorn är så hög. Jag njuter, ler stort och köper genast en ny biljett. Gör det du med”, skriver Petter Stjernstedt. Omdöme: Tummen upp.