Svenske Paul N.J. Ottosson med sina två ljudoscar för ”The hurt locker”. Foto: A.M.P.A.S.

Dubbel svensk Oscar! Paul N.J. Ottosson från Hässleholm tog hem två ljudoscar för ”The hurt locker”. Totalt fick filmen sex Oscar, däribland de tyngsta – Bästa film och Bästa regi till Kathryn Bigelow som därmed blev första kvinna att ta hem utmärkelsen – någonsin.

Bästa film

“The Hurt Locker” Kathryn Bigelow, Mark Boal, Nicolas Chartier and Greg Shapiro (Producenter)


Regi

“The Hurt Locker” Kathryn Bigelow


Manlig huvudroll

Jeff Bridges i “Crazy Heart”


Manlig biroll

Christoph Waltz i “Inglourious Basterds”

Kvinnlig huvudroll

Sandra Bullock i “The Blind Side”


Kvinnlig biroll

Mo’Nique i “Precious: Based on the Novel ‘Push’ by Sapphire”

Manus efter förlaga

“Precious: Based on the Novel ‘Push’ by Sapphire” av Geoffrey Fletcher


Originalmanus

“The Hurt Locker” av Mark Boal


Ljudklippning

“The Hurt Locker” Paul N.J. Ottosson

Ljudmixning

“The Hurt Locker” Paul N.J. Ottosson och Ray Beckett


Animerad långfilm

“Up” Pete Docter

Scenografi

“Avatar” Art Direction: Rick Carter och Robert Stromberg; Set Decoration: Kim Sinclair


Foto

“Avatar” Mauro Fiore


Kostymdesign

“The Young Victoria” Sandy Powell

Dokumentär långfilm

“The Cove” Louie Psihoyos och Fisher Stevens 


Dokumentär kortfilm

“Music by Prudence” Roger Ross Williams och Elinor Burkett


Klippning

“The Hurt Locker” Bob Murawski och Chris Innis


Film på främmande språk (utländsk film)

“El Secreto de Sus Ojos” Argentina


Sminkning

“Star Trek” Barney Burman, Mindy Hall och Joel Harlow


Musik: originalmusik

“Up” Michael Giacchino

Musik: originalsång

“The Weary Kind (Theme from Crazy Heart)” från “Crazy Heart” Musik och text av Ryan Bingham och T Bone Burnett

Kortfilm, animerad

“Logorama” Nicolas Schmerkin


Kortfilm

“The New Tenants” Joachim Back och Tivi Magnusson

Visuella effekter

“Avatar” Joe Letteri, Stephen Rosenbaum, Richard Baneham och Andrew R. Jones


Foto: A.M.P.A.S.

På vår twittersida kan du läsa äldre inlägg och kommentera själv.

Så här röstade läsarna på Film.nu:

Bästa film?
“Avatar”, James Cameron och Jon Landau (Producenter) (30%)

Kvinnlig huvudroll?
Carey Mulligan i “An Education” (37%)

Manlig huvudroll? (delat)
Colin Firth i “A Single Man” (32%)
Jeff Bridges i “Crazy Heart” (32%)

Kvinnlig biroll?
Maggie Gyllenhaal i “Crazy Heart” (37%)

Manlig biroll?
Christoph Waltz i “Inglourious Basterds” (70%)

Regi?
“Inglourious Basterds”, Quentin Tarantino (52%)

Film på främmande språk (utländsk film)?
“Ajami”, Israel (56%)

Resultaten från alla kategorier hittar du här.

Mia Wasikowska i Alice i underlandet. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures

Veckans stora premiärer: ”Alice i underlandet”, ”Brothers” och ”Crazy heart”. Läs om dem alla i recensionskrönikan.

Alice i underlandet

Dagens Nyheter
”Tim Burton har kokat ihop ’Alice i Underlandet’ med den mindre kända uppföljaren ’Alice i Spegellandet’. Ingredienserna – rollfigurerna – är lätt identifierbara men receptet är helt och hållet hans egen uppfinning. På gott och ont. Som alltid hos den och detaljförälskade Burton är scenografi, smink och kostymer helt magiska. Det är drömskt vackert, men aldrig inställsamt snällt. Hans hantverksskicklighet, hans förmåga att aldrig upprepa sig och ändå bevara ett lätt igenkännbart, personligt signum kan ge mig tårar i ögonen”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
Jan Söderqvist tycker; ”Nej, det verkligt allvarliga är att de (Regissören Tim Burton och manusförfattaren Linda Woolverton) saknar känsla för det som gör böckerna så otroligt roliga: det godmodigt drömska, det nonsenskomiska helt utan pedagogiskt ärende, det virtuost lekfulla.
Visst glimtar det till på sina ställen, det saknas inte visuell pyroteknik, men Burtons Alice är i grunden ett stycke mekanisk och moraliserande fantasyaction av ordinärt Harry Potter-snitt. Och det är faktiskt inte ok”. Omdöme: 3/6

Aftonbladet
”Om jag var tio och såg den här för första gången skulle jag med all sannolikhet bli alldeles kollrig, som 33-åring är ’Alice i Underlandet’ inte heller så dum”, anser Emma Grey Munthe.
”Men visst, det finns brister: Filmen innehåller till exempel ett litet malplacerat dansnummer jag definitivt skulle klarat mig utan, och en del animationer är verkligen inte helt hundra. Ändå är det lite av en fest för ögonen”. Omdöme: 4/5

Film.nu
Stephan Ramstedt gör ”Tummen upp” och anser att ”Berättelsen om Alice är en hyllning till fantasin. Men slutet på Burtons film vinklar denna hyllning på ett konstigt sätt. Inte bara för att Alice, likt Disneys bioaktuella Prinsessa, bestämmer sig för att gå i sin faders fotspår (en rätt märklig och reaktionär typ av feminism), men även för att det i detta fallet innebär att Alice förenas med det Brittiska Imperiet och åker till Kina för att exploatera dess befolkning.
Men till filmens fördel är den väldigt lätt glömd och trots vissa skavanker hade jag roligt medan det pågick. Förväntar man sig något mer från Tim Burton lär man bli en besviken biografbesökare.”

Brothers

Svenska Dagbladet
”Brothers är kortare än originalet men känns längre. Jim Sheridan har en förmåga att gå bort sig i mys, och tempot lider ibland katastrofala förluster. Gyllenhaal är inte helt övertygande som impulsstyrd strulputte, men det svåraste är att tro på Spindelmannen som härdad yrkesmilitär”, skriver Karoline Eriksson. Omdöme: 3/6.

Dagens Nyheter
”Jag var väldigt förtjust i Susanne Biers danska familjetragedi ‘Bröder’ från 2005 som skapade en viss kontrovers eftersom den med rätta uppfattades som en kritisk reflextion [sic] över den militära danska närvaron i Afghanistan”, skriver Helena Lindblad och fortsätter ”Men varför en självständig, personlig regissör (Jim Sheridan) som han tar på sig att göra en bokstavstrogen och en rätt oengagerad remake på det här sättet övergår mitt förstånd. Om det nu inte bara är en fråga om lön”. Omdöme: 2/5

Aftonbladet
”Irländaren Jim Sheridan är en proffsig filmberättare, och det är en stark historia om skuldkänslor och lojalitet. Kärlek och svartsjuka. Men Susanne Biers danska original berörde mer, har en nerv som får den att kännas nästan dokumentär. ‘Brothers’ är en duktig spelfilm”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 3/5

Film.nu
“Brothers är i sin framställning närmast en kopia av Susanne Biers lysande danska drama “Bröder”… Annars är det som man säger intet nytt under solen. Betyget pendlar men hamnar till slut på en svag Tumme upp. “Brothers” är inte en dålig film. Den är spännande och dramatisk men är helt utan egen röst.”, tycker Petter Stjernstedt. Omdöme: Tummen upp

Crazy heart

Dagens Nyheter
”Crazy heart, började som en liten film baserad på en roman av Thomas Cobb, en dröm av några countryentusiaster med manusförfattaren/regissören Scott Cooper i centrum. Ingen trodde riktigt att den skulle nå bortom dvd-hyllorna. Men så spreds ryktet, filmen växte och har nu tre Oscarsnomineringar (bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll, bästa original­sång)…”
”Det är lätt att bli svag för den här typen av innerlig americana där vinden blåser över tomma marker och varenda byhåla osar av nederlag. ’Crazy heart’ står på egna ben men för också tankarna till andra skickliga försök i genren som till exempel Wim Wenders ’Paris, Texas’”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 4/5

Svenska Dagbladet
”En liten film är ett slitet uttryck (som Killinggänget parodierade i en hel filmserie) men Crazy heart är verkligen just detta och vill inte vara annat. Det är gjort med stor kärlek och fin känsla för atmosfär och detalj”, anser Jan Lumhodt. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”’Crazy heart’ är som en countrylåt som sjungits många gånger. Ännu en oansvarig slarver som försöker ursäkta sina misslyckanden och gömma sig bakom en whiskymarinerad konstnärsmyt. Ändå vill man se och lyssna – här finns bra nyskriva [sic] låtar.
Skådespelarna får ’Crazy heart’ att leva, även Colin Farrell som Bad Blakes förre kompmusiker, nu en större stjärna. Jeff Bridges bär filmen och han är väl värd sin Oscar på söndag” tycker Jens Peterson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Jeff Bridges är oerhört övertygande i sin gestaltning av Bad och har synnerligen välförtjänt också nominerats till en Oscar för sin insats. Bridges styrka ligger i att han inte verkar behöva anstränga sig för att göra sig trovärdig. Jag glömmer bort att jag ser en professionell skådespelare som jag sett i så många andra roller förut och uppslukas istället av mannen på duken som känns lika verklig som mannen i sätet framför mig i salongen, om än betydligt mer intressant”, skriver Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp

Förberedelserna pågår inför Oscarsgalan. Foto: Darren Decker/A.M.P.A.S.

I väntan på att Oscargalan ska börja, och de gyllene gubbarna delas ut, kan du själv säga ditt i frågan. Vem tycker du ska vinna Oscarn i de olika kategorierna?

Obs! Efter att du valt din ”pristagare” i respektive kategori ska du trycka på knappen ”Rösta” under den frågan. Sedan går du vidare till nästa och väljer vinnare samt trycker på ”Rösta”, och så vidare…

För definition av de olika rollerna inom denna kategori, se här och här.

Fotnot: Vi har sorterat priskategorierna i en egen ordning, efter de vi tycker är mest intressanta. Omröstningen avslutas natten till måndag 8/3 kl 01:30, en halvtimme innan galan börjar.

…och nu när du är klar med röstandet kan det kanske vara intressant att läsa om konsten att vinna en Oscar i DN.

I love you Philip Morris. Foto: Scanbox

Denna vecka bjuder recensionskrönikan på tre biopremiärer – ”Agora”, ”I love you Philip Morris” och ”Nine”.

Agora

Aftonbladet
“På egna ben känns filmen dock lite som en redovisande, pedagogisk tv-film (om än med romantiska inslag), och förmodligen skulle den passa utmärkt som undervisningsmaterial och underlag för klassrumsdiskussioner om vad fundamentalism kan leda till.” skriver Aftonbladets recencent Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

SvD
Jan Söderqvist lyfter fram vilken förödelse de kristna ställt till med och avslutar med “Om de kristnas illdåd och intoleransens styggelse berättar denna budskapsfilm med patos. När den inte råkar vara ofrivilligt Life of Brian-lustig, är den entonig, undervisande och tråkig”. Omdöme: 2/6.

DN
”Agora (offentlighetens centrum i antikens Grekland) är den klassiska historielektionen förklätt till det slags sällsynta, högbrynta Hollywood-drama där idéer är viktigare än känslor”. Helena Lindblad skriver att “längden är besvärande” men filmen är riktigt bra. Omdöme: 3/5.

Film.nu
Petter Stjernstedt ger tummen ned för Agora. Han avslutar med “Som katalysator för debatt och som politiskt medel fungerar ‘Agora’ utmärkt. Men någon filmhistoria lär den knappast skriva”.

I love you Phillip Morris

Aftonbladet
Emma Gray Munthe tycker inte ”I love you Philip Morris” är vågad. ”Nej, inte det minsta. Homosexualiteten är här inte annat än en lustig höhö-detalj, en anledning för Jim Carrey att spasma loss i hela sitt skojregister. Resultatet är drama och trams i en underlig, obalanserad mix”. Omdöme: 2/5.

SvD
”Efter att ha sett ‘En enda man’ om ett lika passionerat som allvarligt kärleksförhållande mellan två män är det svårt att överhuvudtaget ta till sig den här filmen.” Huvudpersonerna är “närmast parodier på fjollor, samtidigt som det understryks att historien är sann. Meningen är förstås att vi ska skratta, men det gör man inte”, skriver Jeanette Gentele. Omdöme: 2/6.

DN
“Filmen … blev dock habil men inte särskilt minnesvärd, efterlämnande ett vagt intryck av några kul bluffar, och en del rara kärleksscener,” skriver Mårten Blomkvist. Omdöme: 3/5.

Film.nu
Jonny Holmberg gör Tummen upp och anser att “I love you Phillip Morris” är en gripande historia berättad på ett annorlunda sätt med oväntade vändningar och mycket humor. Det går inte att placera filmen i ett fack, den befinner sig någonstans i gränslandet mellan drama och komedi.

Nine

Aftonbladet
“‘Nine’ är ett totalt haveri, och att spektaklet är nominerat till fyra Oscars (scenografin, bästa originalsång, bästa kostym, Cruz för kvinnliga biroll) säger en hel del om urvalet” anser Emma Gray Munthe i Aftonbladet. Omdöme: 1/5.

DN
“Det är svårt att hålla ihop en film när musiken är så svag. Det finns ett vispigt, sensuellt ljud som följer med en ut på gatan, men man dansar inte direkt på trottoarerna”, anser Kerstin Gezelius.
“Kittet här, det som gör hela geggan till ett underhållande spektakel, är inte musiken utan Daniel Day-Lewis kropp och geni … Kanske inte en så tam bild av Italiens kris trots allt”. Omdöme: 3/5.

Film.nu
Oscar Krooni anser “Har man överseende med en minst sagt bristfällig dramaturgi till förmån för en Broadway-inspirerad glamourförställning är ‘Nine’ inget annat än två timmar njutning”. Det blir tummen upp för “Nine”.

Här är alla vinnare:

Heders-Bafta:
Vanessa Redgrave

Bästa film:
”The Hurt Locker”

Bästa skådespelare:
Colin Firth i ”A Single Man”

Bästa skådespelerska:
Carey Mulligan for ”An Education”


Bästa regi:
Kathryn Bigelow för ”The Hurt Locker”


Orange Rising Star Award:
Kristen Stewart

Bästa kvinnliga biroll:
Mo’Nique for ”Precious”


Bästa manliga biroll:
Christoph Waltz i Inglourious Basterds

Enastående brittisk film:
”Fish Tank”

Bästa originalmanus:
”The Hurt Locker”

Bästa manus efter förlaga:
”Up in the Air”

Bästa animerade film:
”Up”

Bästa film på annat språk än engelska:
”A Prophet”

Bästa specialeffekter:
”Avatar”

Bästa foto:
”The Hurt Locker”

Bästa musik:
Michael Giacchino for ”Up”

Kostymdesign:
”The Young Victoria”

Klippning:
”The Hurt Locker”

Smink och hår:
”The Young Victoria”

Scenografi:
”Avatar”

Ljud:
”The Hurt Locker”

Kortfilm:
”I Do Air”

Kortfilm, animerad:

”Mother of Many”


Enastående debut av en brittisk författare, register eller producent:
Duncan Jones, regissör, för ”Moon”

Enastående bidrag till brittisk film:
Joe Dunton

Istället för att visa kompletta Bresson-retrospektiv visas nu filmer som de flesta som satt sin fot på cinemateket redan sett. Dogville, Elephant, 4 månader, 3 veckor, 2 dagar och In the mood for love är fyra filmer som inte bara finns utgivna på svensk DVD, samtliga har även visats på SVT. Men helt åt fan är programmet ändå inte. Det finns plats för många Henri-Georges Clouzot-filmer, och jag ser grymt mycket fram emot Beau Travail och Ett Moln på min Himmel.

Men det är väl inte för att se film som vi går till cinemateket? Låt oss gå vidare till allt det där nya, som alla pratat så mycket om.

Jag antar att ett av målen som Cinemateket vill uppnå i och med dessa förändringar är att de vill ha en större publik. Därav ökningen av alla sociala tillställningar (om nu att gå och titta på film inte var en social grej). Och om det ska bli kul att gå på Cinemateket så måste publiken förändras. Det var i princip samma gäng som altid var på Cinemateket om det inte vankades något speciellt. Men något jag kommer sakna var den hemtrevliga vardagligheten som svävade runt Sture och Filmhuset. Det var roligt att gå emot sina principer och gå innan eftertexterna rullat klart och springa från Sture till Östermalmstorg för att hinna till nästa visning på Filmhuset.

Den kanske märkligaste nyheten är det man rätt fånigt döpt till ”Actors studio”, en intervjustund med diverse filmprofiler ledd av Stina Lundberg Dabrowski. Inget ont om Stina, men vem har hon tänkt intervjua? Sverige saknar intressanta filmpersonligheter. Om man bjuder in en intressant regissör som Ruben Östlund så kommer han att berätta om en episod han varit med om och som sedan kommer att ligga till grund för hans nästkommande film, eller filmer. Ska Cinemateket-publiken bli en ny testpublik för vad som kan gå hem hos de som bara ser på ”kvalitetsfilm”? Eller är det kanske dags för Helena Bergström att ta en tur till Filmhuset för att återigen berätta om sin absoluta favoritfilm Änglagård? Precis som hon gjorde på Drömfabriken för några år sedan. Visserligen var det otroligt roande att lyssna på henne, men det är inte alla skämt som håller för att återvinnas.

Nu är jag visserligen sjukt pessimistisk. Och det är simpelt, jag vet. Kanske jag borde vänta en månad innan jag börjar kasta ur mig åsikter? Det låter bättre. Jag kanske har uttryckt mig lite klumpigt här ovan, men Lova Hagerfors och gänget har mitt fulla förtroende och om de lyckas med detta projekt är det bara att lyfta på hatten. Själv kommer jag att sitta långt fram i salongen den första Mars, ifall någon vill byta några meningar, ge mig en kram eller kanske bara slå mig i nyllet.

Babak Najafis långfilm ”Sebbe” blev bästa debutfilm vid filmfestivalen i Berlin. Den svensk-rumänska samproduktionen ”If I want to whistle, I whistle” tog hem juryns Grand Prix samt Alfred Bauer-priset. Tidigare i veckan fick Ruben Östlund Guldbjörnen för bästa kortfilm. Fyrfaldigt svenskt på prispallen alltså.

Förutom äran belönades ”Sebbe” med en prissumma om 50 000 euro (500 000 kronor).
– Prispengarna kommer väl till pass för min nya filmproduktion, sade Babak Najafi på presskonferensen som följde på prisutdelningen i Berlin.

Här är alla pristagare:

Guldbjörnen:
”Bal” (”Honey”) från Turkiet, regi Semih Kaplanoglu

”Grand Prix” Silverbjörnen:
”If I want to whistle, I whistle” – en rumänsk-svensk samproduktion

Silverbjörnen till bästa regi:
Roman Polanski (”The Ghost Writer”)

Silverbjörnen till bästa skådespelerska:
Shinobu Terajima för ”Caterpillar”

Silverbjörnen till bästa skådespelare:
Grigoriy Dobrygin och Sergei Puskepalis för ”How I ended this summer”

Silverbjörnen för utomordentligt konstnärligt arbete:
Fotografen Pavel Kostomarov för ”How I ended this summer”

Silverbjörnen för bästa manus:
”Apart Together”, manus Quanan Wang

Alfred Bauerpriset:
Florin Serban (”If I want to whistle, I whistle”)

Bästa debutfilm:
”Sebbe” av Babak Najafi

Berlinale Kamera:
Yoji Yamada

Som vi rapporterade via Twitter igår (1, 2), delade även filmkritikerjuryn från Fipresci ut priser:

I huvudkategorin Competition:
”En familie” (”A family”). Regi: Pernille Fischer Christensen

I festivalkategorin Panorama:
”Parêdo” (”Parade”). Regi: Isao Yukisada

I festivalkategorin Forum:
”El vuelco del cangrejo”. Regi: Oscar Ruiz Navia

Publikpriser:

Panorama Audience Award:
”Waste Land”. Regi: Lucy Walker, Karen Harley, João Jardim

Tagesspiegel Readers Prize:
”Winter’s Bone”. Regi: Debra Granik

Siegessäule Readers Award:
”Postcard to Daddy”. Regi: Michael Stock

Berliner Morgenpost Readers Prize:
”En ganske snill mann”. Regi: Hans Petter Moland

SvD berättar mer om norska ”En ganska snäll man” med Stellan Skarsgård i huvudrollen, som vann det publikpris som röstats fram av Berliner Morgenposts läsare. Även DN skriver om Berlinale-vinnarna.

Denna vecka är det premiär för en stor nyhet på Film.nu: Två tummar upp!

”Två tummar upp” är vårt nya, finaste omdöme som ges till filmer som är något utöver det vanliga. Filmer som vi själva skulle ge en Oscar om vi bara kunde.

Först ut att få detta omdöme är Banksys ”Exit through the gift shop” och Martin Scorseses ”Shutter island”.

Klicka på bilderna för att förstora dem.

Foto: Film.nu

Parallellt med filmfestivalen i Berlin pågår European Film Market, EFM. Hit kommer filmbolag och inköpare från hela världen för att sälja och köpa distributionsrättigheter för filmer.

EFM kan jämföras med en vanlig, tråkig mässa full av montrar där företag delar ut sina broschyrer och ibland lite godis eller annat tilltugg. Fast istället för tråkiga papper om nya tekniker för ytbehandling handlar det här om film. Och då blir ju mässan genast lite mer intressant.

The Hollywood Reporter skriver i sin dagliga Berlin-upplaga att försäljningen har gått bra för filmbolagen, efter att ha hållit sig på sparlåga under finanskrisens dagar. Bland annat gjorde några överraskande gästspel succé bland köparna. Lars Von Trier kom till Berlin för att pitcha sitt kommande drama Melancholia (premiär 2011) och Vin Diesel lyckades dra igång ett budgivningskrig för den tredje Riddick (premiär 2012) när han dök upp på marknaden.

Vi tog en runda bland alla businessmän och -kvinnor för att kolla vad som är på gång. Här är ett axplox av det vi fann.

Rambo V: The Savage Hunt. Sylvester Stallone återvänder än en gång som den ärrade krigsveteranen. Den här gången kommer han till en våldsam stad, där många unga kvinnor har försvunnit spårlöst. (Premiär 2011)

Trust. David Schwimmer (Friends) regisserar Clive Owen och Cathrerine Keener i ett drama om en tonårsflicka som kontaktas av en sexförbrytare på nätet. (Premiär 2011)

Son of No One.Thriller där en ung polis blir skickad för att jobba i arbetarklassområdet där han växte upp. En gammal hemlighet hotar att förstöra hans liv. Med Channing Tatum och Robert De Niro. (Premiär 2011)

Eldorado (3D). Daryl Hannah och Michael Madsen i en skräckkomedi med musikalinslag. Tagline: Murder, Mayhem, Music. Allt i 3D. (Premiär 2010)

Happythankyoumoreplease. Josh Radnor (Ted i ”How I met your mother”) regisserar sin första film. En komedi om att bli vuxen, och vad det betyder att älska och bli älskad. Förutom Josh själv spelar svenska Malin Åkerman en av huvudrollerna. Filmen vann publikpriset vid den just avslutade Sundance-festivalen. (Premiär 2010)

Pirates of Somalia. En film som går bakom kulisserna på piratkriget utanför Somalias kust. ”Pirates of Somaila” följer en pirataspirerande 15-årig pojke när han träffar medlemmar, grundare, fiender och offer av den somaliska piratrörelsen. (Under produktion)

The Bang Bang Club. Ett verklighetsbaserat drama som följer fyra unga fotografer under de sista, blodiga dagarna av Sydafrikas apartheidregim. Med Ryan Phillippe och (återigen) Malin Åkerman. (Premiär 2010)

Faceboom. Italiensk komedi om ”Facebook-generationen”. Filmen hade premiär i Italien förra året, men än så länge har man inte lyckats få den utanför landets gränser. Återstå att se om de lyckas på EFM.

My words, my lies – my love. Servitören David (Daniel Brühl) suktar efter Marie. Hon, en sofistikerad litteraturälskare, verkar vara utom räckhåll för David. Tills dagen han hittar ett opublicerat bokmanuskript i lådan till ett secondhandsängbord. Han visar manuskriptet för Marie och påstår att det är hans eget. Snart har hon ordnat en förläggare till honom, och boken blir en stor succé. Marie blir naturligtvis förälskad i David. Problemet är bara att den verklige författaren snart ska knacka på dörren… (Tysk premiär december 2009, internationell TBA)

Howl. Ett drama som kretsar kring rättgången mot Allen Ginsberg, som anklagades för osedlighetsbrott efter publiceringen av dikten Howl. Med James Franco, Jon Hamm, Mary-Louise Parker och Jeff Daniels. (Premiär 2010 – visas även på festivalen i Berlin)

The Big Bang. Antonio Banderas spelar en privatdetektiv som anlitas för att finna en försvunnen strippa. Ett enkelt jobb, som blir komplicerat när alla han frågar ut mördas kort därefter. (Premiär 2010).

Många av filmerna som nämnts ovan är fortfarande i produktion. Det kan betyda att vissa av dem inte kommer att färdigställas, eller att skådespelare kan bytas ut.

Ruben Östlunds film ”Händelse vid bank” vann en Guldbjörn i kortfilmsklassen vid Berlinalen. Priset delades ut vid en ceremoni på tisdagskvällen.

Filmen är en detaljerad och humoristisk rekonstruktion av ett misslyckat bankrån, som ägde rum 2006. Juryns motivering (på engelska):

”His film is a real reflection on our times and the role played by media. Filmed with a single camera without a single cut, we zoom in and out of the picture as if using a CCTV camera. The dialogues are perfect, humanity is explained with humour.”

Silverbjörnen i kortfilmsklassen gick till israeliska ”Hayerida” av Shai Miedzinski.

Ben Stiller och Noah Baumbach i Berlin.

”Greenberg” är Noah Baumbachs nya dramakomedi. Filmen har premiär senare i vår, men visas just nu på filmfestivalen i Berlin. Regissören hade med sig sina skådespelare Ben Stiller, Greta Gerwig och Rhys Ifans när han besökte den tyska huvudstaden.

Roger Greenberg (Stiller) kommer tillbaka till Los Angeles efter att ha bott i New York under en längre tid. Han har just checkat ut från ett psykiatriskt sjukhus, och ska nu försöka få ordning på sitt liv. I Los Angeles träffar han sin brors personliga assistent Florence (Gerwig), och återupptar även kontakten med sin gamle bästis, Ivan (Ifans).

”Greenberg” är regissören Noah Baumbachs femte långfilm och den första som tävlar i Berlin.



– Jag vet inte hur jag ska reagera på det, för jag har aldrig varit i tävlan förut, här eller någon annanstans, svarar Ben Stiller på frågan om hur det känns att filmen är med och tävlar om Guldbjörnen.

Lågmäld komedi
För Ben Stiller, som ofta gör fysiska komedier är det här en något annorlunda, mer lågmäld film.
– För mig var det framförallt en möjlighet att arbeta med Noah, som jag är ett stort fan av. Jag skulle göra vad han än hade skickat mig. Men det var kul att göra en film som inte är ”den där andra sorten”, säger Ben Stiller.
– Att det förutsätts att jag ska vara rolig hela tiden är jobbigt, jag tycker till med att det är jobbigt att vara rolig när jag måste vara det, tillägger han.

– Noah har skapat två mycket verkliga karaktärer, som brottas med olika händelser i deras liv. Det är uppenbarligen ett ganska udda par. Roger är i en fas i sitt liv där han är tvungen att fixa vissa saker, annars kommer han aldrig att göra det, säger Ben.
– Man upplever att de här karaktärerna faktiskt kan bli ihop på ett naturligt sätt, inte på ett klassikt ”filmsätt”.

Gick ner i vikt
Ben Stiller framträder i en något annorlunda gestalt än vi är vana att se honom, med smalare ansikte och med längre hår. Han ser ut som Keith Richards föreslår en journalist på presskonferensen.
– Vi tänkte oss Bill Wyman, säger Noah Baumbach.
– Jag gick ner lite i vikt. Noah ville att jag skulle ha en lite annorlunda framtoning. Vi bestämde att mitt hår skulle bli lite längre. Greenberg är en karaktär som inte har så stor kontroll över sin kropp, så det var något vi ville framhäva, säger Ben Stiller.
– Ben gick ner sju kilo för den här filmen, medan Greta gick upp sju kilo, säger Noah.

Varför är Greta Gerwigs karaktär en personlig assistent?
– Jag hade en väldigt stark idé för den här karaktären, en person som sätter andras behov framför sina egna. Då kom jag fram till att hennes jobb borde vara att serva människor och ställa upp för dem. Jag tror också att det är ett jobb som är vanligare i Los Angeles än på andra platser. Dessutom var det ett bra sätt för henne att möta Roger, säger Noah.
– När jag fick det här manuset var jag så exalterad över att läsa något av Noah Baumbach. Han väljer sina ord så noggrant. Jag visste direkt hur min karaktär var. Men till att börja med hade jag svårt att tro att jag ens var påtänkt för rollen, säger Greta Gerwig.

Greta och Ben hade ganska lång tid på sig att lära känna varandra innan de spelade in ”Greenberg”. Rhys Ifans kom direkt från ett annat projekt, därför fick han och Ben bara ett par dagar att bekanta sig på.
– Och vår relation skulle gå tillbaka 15-20 år i tiden. Men jag blev överväldigad över hur snabbt Rhys fick mig att känna mig bekväm med honom. Jag tror att det är hans skicklighet som skådespelare som gjorde att jag kunde tro på att vi hade den här relationen, vi hittade snabbt ett sätt att interagera med varandra.
– Processen var en fråga om att lita på varandra. Det fanns ingen tid att hänge sig åt sig själv, bara åt karaktären, tillägger Rhys.

Nervös biltur
Även om Ben Stiller litade fullt ut på Rhys Ifans skådespelarförmåga fanns det scener han var lite orolig för.
– Vi skulle göra några scener i bilen när Rhys körde – och Rhys kör inte. Och han kör definitivt inte i USA. Där fick tilliten verkligen en utmaning. Om du ser på filmen ser du att jag är nervös i scenen, det är inte skådespeleri, men det funkar bra för filmen.

Ben har också bara lovord om Greta Gerwig:
– Greta var väldigt engagerad i sin karaktär, och det inspirerade mig att ge lika mycket. Jag kände verkligen empati för karaktärerna.

Hör röster
På frågan om hur han arbetar med sina manus tvekar Noah Baumbach något innan han svarar.
– Varför är jag så välartikulerad när jag skriver, och inte när jag gör intervjuer? Jag hör röster helt enkelt, och försöker skriva ner dem.
Han tillåter inte mycket improvisation.
– Jag tror att det var två repliker i den här filmen som var improviserade, säger Ben.
– Folk kan nog tycka att man är en riktig idiot att casta Ben Stiller och sedan inte låta honom improvisera, säger Noah.

– Yeah, you idiot!, säger Ben och fortsätter:
– Men seriöst, när jag gick i genom manuset med Noah kom jag med lite förslag på ändringar. När vi sedan tittade på det igen dagen efter var replikerna fortfarande de samma. Då förstod jag ganska snabbt att vi skulle spela in manuset som Noah skrivit det, ord för ord. Även om du aldrig sa det rakt ut.
– Passive aggressively, säger Noah.
– Det var en bra lärdom för mig som skådespelare i hur jag skulle bli mer som karaktären, istället för att göra det lättare för mig att spela honom genom att ändra på replikerna. Det hjälpte mig att fråga mer frågor om varför han skulle säga det han säger. Det var en lycka att få göra Noahs manus och framföra replikerna ord för ord, avslutar Ben Stiller.

Av Esbjörn Guwallius

Farsan
Jan Fares är ”oemotståndligt charmig” är Aftonbladets uppfattning om huvudrollsinnehavaren: ”Farsan är inte den bästa eller roligaste filmen som Josef Fares har gjort – men det är en varm och kärleksfullt komisk hyllning till egensinniga pappor i allmänhet. Och till regissörens egen i synnerhet. Och det är någonting väldigt fint över det”, skriver Karolina Fjellborg. Omdöme: 3 (av 5).

Kvällstidningskonkurrenten Expressen är inte fullt så entusiastiska.
”För farsan blir mer en karikatyr än en riktig person. Sonen och hans fru (spelade av Hamadi Khemiri och Nina Zanjani) framstår mest som överglättiga alternativt overkligt ledsna. Varför de agerar som de gör är mindre tydligt. Och även om Torkel Peterssons tillverkning av machosallad är en av filmens roligaste stunder så känns hans Jörgen, som tampas med sin mansroll, som en snubbe vi har sett alltför många gånger nu”, tycker Miranda Sigander.
Omdöme: 2 (av 5).

Dagens Nyheters Johan Croneman skriver: ”Det är å ena sidan för lite sot för att bli en renodlat svart komedi, å den andra aningen för mycket svärta för att bli en ren och fungerande fars – men det brister som sagt mest i tempot. Det går lite för långt mellan varven, mellan de riktigt bärande farsscenerna, det måste snurra betydligt kvickare för att hålla formen. Ja, det varvas ner rätt rejält ibland, och då vet man inte riktigt i vilken genre man över huvud taget befinner sig i. Det blir bara ett mulligt mys, utan styrsel.” Omdöme: 3 (av 5).

Svenska Dagbladet har i rubriken för sin filmrecension tydligt talat om vad man tycker om filmen: ”Farsan gör ingen glad” och påpekar att den påminner om Göta kanal och kan bli en given publiksuccé. Men: ”För Farsan är en riktigt dålig film som verkar ha garvats ihop över ett par kafferaster alternativt barrundor. Man har tagit en rund gubbe (tillika pappa, Jan Fares) med stor mustasch, ännu större mage och skojig utländsk brytning, placerat honom i en tråkidyllisk svensk småstad av typen Vänersborg, tänkt ut några halvknasiga sidohistorier och skrivit en osannolik dialog späckad med lustigheter för imbecilla och vips så har man fått ihop en svensk långfilm.”, menar Malena Janson. Omdöme: 2 (av 6).

Film.nu: ”Den dåliga nyheten är att alltihop blir ungefär som om Galenskaparna hade fått för sig att göra ‘Farbror Frej – the Movie’”, skriver Måns Wide och fortsätter: ”Farsan gör sig bra som en komisk bikaraktär, men man blir snabbt mätt på honom”. Omdöme: Tummen ner.

Valentines day
Svenska Dagbladets Astrid Söderbergh Widding anser att ”Valentine’s day är en löst inspirerad amerikansk remake, där julen är utbytt mot Alla hjärtans dag.” Recensenten hade sin 13-åriga dotter med sig och såg filmen. ”Tre prickar, sa jag till dottern. Hon tyckte jag var hopplöst ogenerös. Men Valentine’s day är hur som helst en feel-good-film i februaritristessen.” Omdöme: 3 (av 6).

Aftonbladet tycker att det finns ”Gott om gulliga figurer. Det inleds med att Ashton Kutcher friar till flickvännen Jessica Alba, kramgoa som två hundvalpar.” Jens Peterson jämför filmen med ”Love actually” även om dialogen inte är lika kvick som i denna. Omdöme: 3 (av 5).

Dagens Nyheter tycker att Valentines day känns som ett betällningsverk från ”från de företag som tillverkar röda, sockriga geléhjärtan, hjärtformade små satinkuddar och spelande gratulationskort eller levererar långskaftade röda rosor. Rätt outhärdligt sliskigt faktiskt…”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 2 (av 5).

Expressen anser att ”medan allt krut på just Alla hjärtans dag tonas ner en bit in i filmen riskerar [regissören] Marshall ändå att få en mycket kortvarig exponering på sin film – för vem vill se en film om Alla hjärtans dag när helgen är över?”, frågar sig Jenny Rickardson. Omdöme: 2 (av 5)

Film.nu: ”En diversifierad romantisk film som bjuder på allt som har med kärlek och Alla hjärtans dag att göra: ensamhet, otrohet, svek, uppoffring, sorg och glädje. Kort sagt har den allt som en romantisk film ska ha”, skriver Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp

Wolfman
Svenska Dagbladet menar att man i ” Wolfman har man försökt gå tillbaka till originalet med mannen som lider av en kluven personlighet som han inte själv är orsaken till och som det är väldigt, väldigt synd om. Han kan naturligtvis endast räddas av en självuppoffrande kvinna. Benicio Del Toro är alltid snygg, även i heltäckande ansiktsbehåring, men det räcker inte för att hålla intresset uppe”, anser Jeanette Gentele. Omdöme: 3 (av 6)

Mårten Blomkvist i Dagens Nyheter tycker ”‘The wolfman’ är hygglig skräckbuskis, faktiskt kapabel att framkalla en och annan liten vällustrysning hos den som är svag för genren”. Omdöme: 2 (av 5)

Expressens Mats Bråstedt har inte många lovord om Wolfman. ”Det hade kunnat bli en rörande och kraftfull berättelse om ensamhet och utanförskap. Det mynnade ut i en smått parodisk soppa med jolmig smak.” Omdöme: 2 (av 5)

Aftonbladet ser i Wolfman ”faktiskt en riktigt underhållande mix av kitschig och gotisk skräck av den gamla skolan, stämningsfulla och olycksbådande 1800-talsmiljöer, modern teknik och en rejäl skopa splatter”. Karolina Fjellborg fortsätter: ”Bra skådespelare, läcker scenografi och imponerande makeupeffekter av mästaren Rick Baker. På minussidan: En twist som syns på mils avstånd, och en viss överanvändning av CGI-animation.” Omdöme: 3 (av 5).

Film.nu: ”De gånger [Anthony] Hopkins får säga flera än två meningar i rad minns vi varför han blivit adlad för sitt skådespeleri, men det räddar bara enstaka scener – helheten är och förblir usel”, tycker Måns Wide. Omdöme: Tummen ner.

Josef Fares, ett av svensk films stora affischnamn, är tillbaka. Efter ”Zozo” och ”Leo” återvänder han dit allt började, till familjekomedin. Men den här gången är det inte hans bror Fares Fares som spelar huvudrollen utan hans far, Jan Fares. Filmen heter kort och gott ”Farsan”.

Vi ses på Hotel Rival, med en svindlande utsikt över Stockholm och Söder. Premiären av ”Farsan”, där Josef i vanlig ordning regisserar, och där Jan spelar titelrollen, stundar. Och det som slår mig direkt är den kärlek och respekt som Josef känner för sin far, för den är påtalig.
– Farsan (alltså Jan) har en helt unik kvalité som skådespelare. Han är som Joe Pesci, i till exempel ”Dödligt Vapen 3” är han hur mysig som helst, men sen i ”Maffiabröder” så är han helt livsfarlig. Precis sån är farsan, han klarar båda. I nästa film kanske han spelar den onda skurken, vem vet?

Blev en av karaktärerna
Vi har sett Jan i Josefs tidigare filmer, kanske främst i ”Jalla Jalla!” där han också spelar pappa, dock i en biroll. Jan berättar att han i hemlandet Libanon jobbade på restaurang, sju dagar i veckan, men att så fort tid fanns över så uppsökte han närmsta biograf.
– När jag sedan gick hemåt så levde jag mig in i rollerna, blev en av karaktärerna. Folk trodde nog att jag var galen, men det gjorde inte mig något.
Jan pratar en bruten svenska, men det är aldrig några problem att förstå vad han menar. Han har ett varmt och öppet kroppsspråk, och jag förstår varför Josef valt att använda sin far i sina filmer, gång på gång. För det är helt omöjligt att inte tycka om honom.
”Farsan” handlar som titeln antyder om faderskap. Aziz (karaktären som Jan gestaltar) ska precis bli farfar. Och för att göra familjelyckan total så bestämmer sig änkemannen för att barnbarnet behöver en farmor. Han måste hitta en ny fru helt enkelt, för hur svårt kan det vara? Jo, kanske lite svårare än vad Aziz tror, visar det sig. Filmen handlar om att åldras, om att vara man (ett återkommande tema i Josefs filmer), men även om att vara invandrare i Sverige. Josef förklarar det sistnämnda:

Kulturkrocken skapar humor
– Jag lägger aldrig något fokus på invandrarproblematiken, om man nu vill kalla den så, men den finns ju där ändå, automatiskt. Men mina filmer riktar sig till alla, men det finns väldigt mycket humor och igenkänning just i kulturkrocken.
Många beskriver Josef som en mästare på att skapa en bra stämning under sina filminspelningar. Han berättar att om han märker att några i teamet inte drar jämnt så är han där och försöker bryta osämjan direkt. För även om hans filmargärning givetvis är resultatinriktad så handlar också väldigt mycket även om att alla ska må bra och ha roligt under själva arbetet. ”Farsan” är inspelad under sju intensiva veckor, i Vänersborg och i Trollhättan. Och det var inga problem för far och son att jobba ihop. Josef igen:
– Jag bygger ofta mina karaktärer efter skådespelaren, och inte tvärtom. Jag sitter alltid ner och pratar länge med skådepelaren innan vi börjar filma. Så på så sätt var det egentligen inget nytt med att jobba ihop med farsan. Men jag tycker han var väldigt modig som vågade!
Jan fyller i:
– När vi filmar är jag Aziz och inte Jan. Det var Josef mycket tydlig med. När vi jobbar är vi regissör och skådespelare, inget annat. Och han är väldigt duktig Josef. Och noggrann.
Den där kärleken och respekten är tveklöst ömsesidig.

”Actionrullen”
Jag har haft förmånen att se många av de kortfilmer som Josef gjorde innan långfilmsdebuten, små actionrullar som sopade banan med konkurrensen på diverse kortfilmsfestivaler landet runt. Och det som slog mig då, och som fortfarande är väldigt uppenbart, är hur väl Josef hanterar just action. Han kommer in på ämnet själv:
– Egentligen är det jättekonstigt att jag inte har gjort den där actionrullen än, jag snackar ju om den hela tiden. Men det handlar om att jag inte har hittat en historia som jag är tillräckligt engagerad i. Ännu. För jag vet att det kommer en dag, och den dagen är värd att vänta på, det kan jag lova.
Kanske är Josef lite inne på att testa att regissera någon annans manus i framtiden. Det är ingenting han uttalar, men det är lite den känslan som jag får. Hittills har han skrivit alla sina manus själv, och gjort så med stor framgång. Just manuset till ”Farsan” skrevs dock ihop med skådespelaren och vännen Torkel Petersson. Ett litet steg i en ny riktning alltså. Så till alla manusförfattare där ute, om sitter du på nya ”Gudfadern”, kanske är det läge att slå Josef en signal nu? Och kanske får vi då även se Jan i en ny titelroll. Som ”Gudfarsan”.

Av Per Marklund

Läs även vår recension av ”Farsan”.

Filmfestival är lika med röda mattan, champagne och naturligtvis filmstjärnor i överflöd. Till Berlin kommer många av Hollywoods största namn.

Roman Polanskis The Ghostwriter får världspremiär i Berlin, dock utan regissören själv, av förklarliga skäl. Däremot kommer flera av stjärnorna från filmen – Pierce Brosnan, Ewan McGregor, Olivia Williams och manusförfattaren Robert Harris.

En annan av de stora världspremiärerna är Shutter Island av Martin Scorsese. Här gästar Scorsese själv, tillsammans med skådespelarna Leonardo DiCaprio, Sir Ben Kingsley och Michelle Williams.

Regissören Noah Baumbach är tillbaka med Greenberg. Ben Stiller spelar huvudrollen och han, liksom regissören och motspelarna Greta Gerwig och Rhys Ifans, kommer hit.

Exit Through The Gift Shop heter gatukonstnären Banksys första långfilm. Huruvida den ”anonyme” regissören kommer hit kan vi bara spekulera i, men gästar för åtminstone filmens berättarröst, ovan nämnde Rhys Ifans.

Den norska komedin En ganske snill mann med Stellan Skarsgård i huvudrollen är en av filmerna som slåss om årets Guldbjörn. Förutom vår svenske stjärna kommer regissören Hans Petter Moland och Skarsgårds norska motspelare Aksel Hennie, Anders Baasmo Christianssen, Jorunn Kjellsby och Jannike Kruse Jåtog till Berlin.

Nicole Holofcener, med filmer som ”Lovely & Amazing” och ”Friends with Money” i bagaget, kommer till festivalen med sin nya komedi Please Give. Med sig har hon skådespelarna Rebecca Hall, Catherine Keener och Amanda Peet.

Lisa Cholodenko har arbetat med tv-serier som ”The L word” och ”Six feet under”. Till Berlin kommer hon med sin nya komedi The Kids Are All Right. Huruvida någon av skådespelarna Julianne Moore, Mark Ruffalo och Annette Bening följer med står skrivet i stjärnorna.

Michael Winterbottom gör en remake av vilda västern-klassikern The Killer Inside Me. Han kommer till Berlin för att förklara sig. Om skådespelarna Casey Affleck, Jessica Alba och Kate Hudson hänger på? Det återstår att se.

Till sist gör Golden Globe-vinnaren Nine ett gästspel i Berlin under sektionen ”Birthday special” (festivalen fyller ju 60!). Vilka som dyker upp? Möjligtvis regissören Rob Marshall och skådespelarna Daniel Day-Lewis, Marion Cotillard, Penélope Cruz, Judi Dench och Nicole Kidman.

Fler som skriver om Berlinale: DN, Aftonbladet

Berlinale Shorts

Händelse vid bank av Ruben Östlund (kortfilm).

En detaljerad och humoristisk rekonstruktion av ett misslyckat bankrån, som ägde rum 2006.

Tussilago av Jonas Odell (kortfilm).

Den tyska terroristen Notbert Kröcher planerade att kidnappa den svenska politikern Anna-Greta Leijon 1977. Ett antal misstänkta greps av polis, en av dem terroristens ex-flickvän. Det här är hennes historia.

Unplay av Joanna Rytel (kortdokumentär).

Den poetiska beskrivningen, ur Filminstitutets pressmeddelande: ”En tjej reser runt. Och hon är jag. Hon ligger runt. Tills hon finner två killkompisar. Två gånger kuk i hennes små feministhänder, så jävla lyxigt.”

Retrospective

Fröken Julie av Alf Sjöberg.
I festivalens tillbakablickande sektion visas denna klassiker, som ursprungligen deltog i 1951 års filmfestival i Berlin.

Culinary Cinema

Bananas av Fredrik Gertten.
Förra årets mest kontroversiella svenska film (åtminstone om du frågar ett visst bananföretag), och definitivt en av de mer omskrivna, har nu hittat till Berlin.

Generation 14plus

Sebbe av Babak Najafi.
Sebbe tänkte inte bygga en bomb, det bara blev så… Regissören Babak Najafis långfilmsdebut. Tidigare har han gjort bland annat kortfilmen ”Elixir”, som visats på SVT. ”Sebbe” tävlar i två sektioner, Generation 14plus och Best First Feature.

Competition

If I Want To Whistle, I Whistle av Florin Serban.
Dramatisk roadmovie, som är en rumänsk-svensk samproduktion. Trots att han snart ska friges ur fängelset bestämmer sig Silviu, en ungdomsbrottsling, för att rymma.

En ganske snill mann av Hans Petter Moland
Inte en svensk film, men väl en svensk man i huvudrollen – Stellan Skarsgård. Denna norska, svarta komedi handlar om Ulrik som släpps ur fängelset efter 12 år. Allt han vill nu är att ha ett stilla och lugnt liv…