(When A Man Falls in the Forest. Timothy Hutton och Sharon Stone. Foto: Berlinale)
Sharon Stone har på senare år haft svårt att finna passande roller – en linje som nog kulminerade i Basic Instinct 2, storfavorit på årets kalkongala Golden Raspberry Awards. Därför var det kul att på Berlinalens femte dag, i tävlingsfilmen When A Man Falls in the Forest, se henne i en roll som en frustrerad kvinna på väg att glida ut ur sin egen stjärnglans. Filmen i övrigt, regisserad av 25-åriga independent-underbarnet Ryan Eslinger (som fröken Stone på presskonferensen jämförde med självaste Martin Scorsese – ett resonemang mest föranlett av otaliga idiotiska frågor om hennes glansroller i filmer som Basic Instinct och Casino), är en skruvad och tämligen långsamt berättad existentiell historia om människor som på olika sätt befinner sig på glid, stilistiskt sett påminnande om en del Roy Andersson-reklamfilmer men samtidigt alltför distanserad för att publiken ska kunna ta den till sina hjärtan.
Den franska Les Témoins av Andre Techine var näst ut under dagens tävlingssektion, en i mitt tycke alltför dialogburen urtyp till festivalfilm (och säkerligen blivande kritikerfavorit) som dock tar upp en viktig, alltför sällan behandlad tråd i vår närhistoria, nämligen framväxten av AIDS-viruset, i detta fall i det franska samhället. Filmen bygger på ett enkelt ramverk – som dock kompliceras av att en av karaktärerna håller på att skriva en roman om allt som händer – men storheten ligger framförallt i att regissören på ett intimt plan lyckas förbinda virusets tidiga historia med trovärdiga rollporträtt, gestaltade av några av Frankrikes främsta skådespelare – något som gör Les Témoins till dagens bästa tävlingsfilm.
Senare under kvällen infann sig emellertid dagens höjdpunkt då Dame Judi Dench och Cate Blanchett klev in på festivalpalatsets allt mer regnblöta röda matta, båda Oscarsnominerade för Notes on a Scandal som visades på festivalen utom tävlan – ett tungt men också välgjort och underhållande psykologiskt relationsdrama, i regi av veteranen Richard Eyre (den hittills ende regissör som inte infunnit sig i Berlin), som kretsar kring en problematisk vänskap mellan två lärare i London. Symptomatiskt nog har de två kanske bästa filmerna på festivalen – denna och Clintans Letters from Iwo Jima – deltagit utom tävlan. Båda har också Sverige-premiär snart och kommer garanterat låta tala om sig, varför jag hoppar till den sista film jag såg i måndags – en av de hittills mest uppskattade filmerna i Panorama-sektionen:
Luo Ye Gui Gen eller Getting Home av kinesen Zhang Yang ger en ny vinkel på begreppet road-movie när en man bestämmer sig för att transportera sin döde arbetskamrat tvärsöver Kina så att dennes familj ska kunna ställa till med en traditionell begravning. På vägen får vi se en underhållande skildring av olika mentaliteter och delar av vår tids Kina som gör att man blundar för den Åsa-Nisse-humor som aldrig känns långt borta!