Woody Allen visar sin senaste film Cassandra’s Dream i Venedig. Jag ser fram emot den, på samma sätt som man ser fram emot en god frukost eller ett nytt Simpsonsavsnitt. Man vet vad man får helt enkelt, varken mer eller mindre. Allen spottar ju som bekant ur sig en film om året vilket minskar sensationsgraden en aning. Sådant är rätt farligt och lite synd. Allen brukar göra bra ifrån sig, han arbetar alltid med intressanta och oväntade skådespelare men bara för att han håller den produktionshastighet han gör så hinner aldrig förväntingarna skruvas upp. Man blir bortskämd helt enkelt. Först om 30 år när mekaniken stannat till kommer man att kunna blicka tillbaka och verkligen ge honom det erkännande han gjort sig förtjänt av. I Cassandra’s Dream medverkar Colin Farrell och Ewan McGregor, två skådisar som inte har gjort något större intryck på mig. Farrell gjorde Tigerland och McGregor Trainspotting men sedan så var det inte så mycket mer. Kanske kan gamle Woody sporra dem till att prestera över det mediokra. Kan förresten rekommendera dokumentären Wild Man Blues å det grövsta! Filmen följer Woody på turné med hans jazzband. Många roliga scener och det är alltid lika kul att se sina idoler hantera det dagliga livet. Paranoia och hypokondri i stora härliga doser utlovas.
Månad: augusti 2007
En gammal tant
Jag bevittnade idag en gammal tant plocka upp en pinne som blockerade hennes framfart. Pinnen var ca 10 cm lång. Hon bröt den i tre delar och slängde delarna i en buske längs med vägen. Aldrig skulle denna pinne få störa henne igen.
Varför gör gamla människor sådana här saker? Är det döden som får dem att göra saker som, för dem, verkar vettiga? Paniken av att känna åren som gått och som aldrig kommer igen, ångesten av att känna framtiden springa ifrån dem.
Svammel
Jag vet inte vad Facebook är för något men jag är med i alla fall, sök upp mig och bredbanda över en hårlock eller något. Dock inga virus hörru! Jag varnar dig!
Synd att man inte hann läsa Ranelids fakeblogg (om någon har sparat den får ni gärna länka). Jag älskar allt som är på låtsas, hoppas den var otroligt alldaglig av sig: Skrev lite på min nya bok idag, åt en Wienersemla och drack en kopp kaffe. Såg ett barn från mitt fönster, tänkte på barndomen, åt ännu en semla.
Läste att kungen hade ett MySpace konto också … Mycket ska man läsa.
Tänker fortfarande på Ashley Judds roll i Bug. Vilken tragisk karaktär, vilken makalös film. Sätter jag upp en pjäs någon gång så blir det definivt denna, med Ashley i huvudrollen. Fan innebär detta att man måste omvärdera hennes tidigare prestationer? Nej, för guds skull.
Hösten 2007
Nej, det blir inget inlägg om vilka filmer vi borde bli entusiastiska över kommande höst. Det finns så många andra sådana listor. Detta är blott ett utrop om att jag nu är tillbaka i Skåne och ska (återigen) försöka vara lite mer aktiv på bloggen. Inget ont om min kollega Magnus, men bloggen kan ju faktiskt inte (nästan) uteslutande handla om ruggiga splatterfilmer. Jag vet att han lämnar det öppet för oss andra att täcka de övriga områdena inom film och jag ska försöka att finnas där för honom och bloggen nu. Vi får se hur det går med det.
Jag var faktiskt på bio häromdagen. Det blev Knocked up – På smällen. Det verkar vara en film som de flesta antingen älskar eller hatar. Just därför hamnar väl jag mitt emellan. Den har partier som är väldigt roliga, den har partier med mycket hjärta men den har också otroligt många korkade partier som är så lågt under bältet att det är skrämmande. För att göra det enkelt kan vi dela upp filmen i för- och nackdelar.
Fördelar:
1. Karaktärerna, med alla sina brister, engagerar mig. Det ägnas kanske någon scen för mycket åt killgänget, som bättre hade passat som borttagna scener på DVD-utgåvan, men på det stora hela känner jag att jag faktiskt bryr mig om hur det går för många av karaktärerna.
2. Alla filmer som har Bright Eyes på soundtracket kan inte avfärdas helt.
3. Katherine Heigl, inte Seth Rogen som vissa påstår, är den stora komiska behållningen i den här filmen. Hon stjäl varenda scen från de omogna gossarna.
4. Jag längtar faktiskt efter att se den igen. Jag vill skratta högt åt scenerna jag gillade och jag vill bli lite extra irriterad på scenerna jag ogillade. En önskad omtitt är ett gott betyg.
Nackdelar:
1. Killar är inte som de i filmen. Inte alla killar i alla fall. Många recensenter verkar påstå det och det irriterar mig lite. Jag känner killar som är så och jag har själv mina stunder, men i filmen är det oftare mer Jackass än trovärdigt ungdomshäng.
2. Den är för lååång. En komedi av denna smått idiotiska typ behöver inte vara över två timmar lång. Ge mig 100 minuter av detta och jag hade lämnat biosalongen med ett större leende på mina läppar.
3. Storyn. Varför behålla ett barn som man skapat på fyllan med en person som man uppenbarligen inte passar ihop med? Det finns något slags budskap där, som jag inte villa tråda upp här, men det lämnar en rätt bitter smak i munnen.
Det var bara ett axplock av för- och nackdelar med Knocked up, och egentligen ska man kanske inte dissekera en film på det sättet, men det är precis så jag känner för den. Helheten är enbart en mängd scener som man tar ställning till efterhand. Några är bra, några är riktigt dåliga och resultatet är helt okej. Jag är väl inget stort Judd Apatow-fan helt enkelt, jag gillade inte The 40 year old virgin så hemskt mycket heller. Men jag är ändå lite nyfiken på Superbad där Seth Rogen och Jonah Hill åter står på skådespelarlistan och Apatow är en av producenterna. Några av nyckelorden för plotten på imdb.com är One Night, Vulgarity, Throat Slitting, Drug Use och Fantasy Sequence. Kan verkligen bli hur bra eller hur dåligt som helst.
Bug
William Friedkin skulle ha kunnat vara ännu en för mig bortglömd regissör, ni vet: han den där som gjorde The Exorcist och The French Connection men som sedan försvann ner i ett träsk av högst mediokra thrillers (minns The Hunted, Rules of Engagement). Lyckligtvis har hans senaste film Bug ändrat på detta. Jag minns att trailern inte imponerade på mig. Nu när jag sett filmen så förstår jag varför – den var missvisande, man försökte att sälja in en ljummen sommarskräckis när det i själva verket handlar om ngn slags pjäs med paranoida idéer i fokus. Ingen mainstreamrulle alltså.
Ashley Judd och Michael Shannon spelar två sorgsna själar utanför det ordinära livets ramar. Hon sysslar med porr, knark och har mist sitt barn. Han har arbetat som försökskanin för militären och fått insekter inpumpade i blodet. Eller? Till en början vet man inte hur det ligger till egentligen. Och man bryr sig inte heller då relationen mellan Judd och Shannon står i centrum. Diskbänksskräck för hela slanten. Interiören begränsas till ett trashigt hotellrum med kulisskänslor, vilket bara förstärker den solkiga känslan. Huvudkaraktärerna ser verkligen för sorgliga ut och jag har aldrig sett Ashley Judd spela så här bra. Lite sex blir det också mellan de båda. Come here boy, även det är härligt realistiskt, på ett sopgubbeaktigt sätt. Som om Harmony Korine regisserat. Lååånga slemtrådar mellan bröstvårtor och läppar blir det!
Bug är årets överraskning.