Under dag tre fick jag upp flåset. Dessvärre visade sig den första filmen jag såg denna dag vara den sämsta film jag sett på länge. Det är inte historierevisionism vi snackar om, men att göra en dokumentärfilm om vit fattigdom i dagens Sydafrika utan att ens blicka tillbaka på landets historia är väldigt missvisande. Jag hade förmodligen inte haft några problem med att se på vita sydafrikaner som går runt och skriker att allt är ”reversed racism”, efter att de blivit arbetslösa för att lagen BEE (Black Economic Empowerment) gett arbete till landets ursprungsbefolkning om det inte saknats intervjuer på förespråkare för lagen, men det gör det. Vilket gör White Poverty – In the New South Africa ensidig, tråkig och nästintill outhärdlig.
Film nummer två på schemat var en film jag av någon anledning missat, Ebbe – The Movie, och efter det såg jag The Most Dangerous Man in America. Båda dessa filmer visar att politik kan vara sexigt. Att Amerikansk politik är sexig visste vi redan, men att Svensk politik var det har vi inte sett förut. Till skillnad från många andra filmer på denna festival är båda dessa filmer även estetiskt tilltalande. Jag känner att jag inte behöver skriva om Ebbe, dels för att det redan skrivits mycket om den och för att den ligger lite fel i tiden. Vi bör låta den svalna lite, innan vi börjar diskutera den igen.
Men The Most Dangerous Man in America bör skrivas om. Filmen handlar om Daniel Ellsberg. Mannen som var med vid de första napalmbombningarna under andra världskriget och som efter att ha arbetat under Johnson och Nixon vände regeringen ryggen och läckte hemlighetsstämplade dokument om U.S.A’s inblandning i Vietnam-kriget till pressen, vilket förutom att göda diskussionen om landets inblandning i kriget även resulterade i en debatt om press- och yttrandefrihet, eftersom Nixon gjorde allt i sin makt för att stoppa pressarna och sätta Ellsberg bakom galler.
Trots mängden fakta, bristen på syre i den nästintill helfulla salongen och brist på näring satt jag som på nålar under visningen av denna film. Filmen är proppfylld av arkivmaterial, men man använder sig även av rekonstruktioner av händelser som ibland är filmade och ibland animerade. Det är inte konstigt att Ellsberg blivit en slags folkhjälte för det amerikanska vänstern. Han var en familjeman som kämpade för det han stod för, oavsett om han svek presidenten eller inte. Dessutom var han otroligt lik Ben Gazarra i unga år, och kom senare i livet att se ut som Leonard Cohen, som i sin tur var väldigt lik Dustin Hoffman när han var ung. Stjärnikonografin breder ut sig.
The Most Dangerous Man in America är hur som helst en mycket bra dokumentär, som genom en livshistoria även fångar en tidsanda och allt därtill. Och visst värms ett kallt hjärta när man i slutet av filmen ser nytaget material på en 80-årig Ellsberg när han förs in i en polisbil efter att ha protesterat mot ockupationen av Irak.
