Dag fyra började med ett seminarium under namnet ”Makten över Bilden”. Det var ett mycket intressant och givande seminarium, men dessvärre talades det förhållandevis lite om just film, vilket gör att jag själv inte känner ha något att tillföra i den diskussionen. Däremot är jag villig att diskutera film från Afrika, och eftersom filmen jag såg efter seminariet kom från Nigeria passar det väl sig utmärkt. For the Best and for the Onion handlar om världens mest osympatiska lökodlare. Han skriker på sin fru om hon inte är klar med maten, han skriker på sina anställda om de inte placerar lökarna rätt, och han skriker till och med på han som ska köpa all lök när de är mogna.
Vår lökodlare har dock en anledning till att vara lite vresig. Hans dotter har nämligen förlovat sig och alla väntar på att giftermålet ska äga rum, vilket bara är möjligt om lökskörden blir fruktsam. Annars har familjen inte råd att gifta bort deras dotter, och de tvingas skjuta upp giftermålet till nästa lökskörd. Jag måste erkänna att jag störde mig en hel del på lökodlaren, och eftersom han är med i nästan hela filmen blev den lite tradig att titta på. Men däremellan fanns det guldklimpar som den sjungande vattnaren, och det är alltid intressant att se ett jordbruk som fungerar på ett annorlunda sätt än det vi är vana vid här. Och dessutom var den smakfullt utförd under influenser av cinéma-vérité.
Vi rör oss från Nigeria mot Tyskland år 90 nio noll. Nej så roligt ska jag inte få ha. Året är närmare bestämt 1989 och muren har precis rivits när punkbandet Einstürzende Neubauten blir det första bandet från väst att spela i öst. Uli M Schueppels Off Ways är filmen vi talar om. Och ihopklippt med det VHS-material han tog under spelningen (och speciellt vägen dit) blandar han nyfilmade intervjuer med några östberlinare som för första gången såg bandet de bara hade hört på taskiga, piratkopierade kassettband. Detta låter väl som en bra film, eller hur? Men…
Dessvärre utvecklas denna film till en film om Berlin som stad. Och hur den östra delen har förändrats sedan spelningen ägde rum. Vi får se hur några ur publiken vandrar runt i Berlin, med kameran ständigt bakom axeln så man inte ser deras ansikten, och tänker tillbaka på gamla tider samtidigt som de då och då beskriver hur det såg ut förr. Typ, ”Här fanns det ett lägenhetshus, men nu är det ett Burger King. Och under visningen hade jag svårt att inte tänka på att många andra städer har utvecklats mycket de senaste 20 åren. Jag förstår dock att Schueppel inte ville göra en dokumentär om själva bandet, men jag hade gärna sett att bandet (eller deras musik rättare sagt) introducerades lite tidigare. Det är mina två invändningar mot denna annars vackra film, som dock blir aningen repetitiv.
