Min andra dag på festivalen började med Jean-Luc Godards episka ”Film Socialisme”. Tills jag har sett filmen en gång till vill jag inte skriva alltför mycket om den. Det är en både rik och mycket tung film. Europa befinner sig i en kris, en högervåg med främlingsfientliga tendenser sveper över hela kontinenten, och Godard är en av få filmskapare som verkar se detta. I ”Film Socialisme” undersöker han några delar av Europas historia. Båten där stora delar av filmen utspelar sig lägger an vid vissa viktiga platser, Barcelona, Egypten, Odessa, Grekland, Neapel och Palestina.
Godard är som vanligt kritisk mot det mesta. Den gamla debatten om huruvida Godard är antisemit har blåst upp igen i och med denna film. Och visst, det är provocerande när Godard anklagar de judar som var med och byggde upp Hollywood (Mayer, Selznick) för att de inte gjorde något för att stoppa förintelsen, eller när han har en judisk karaktär som heter Goldberg och en annan som pekar på sina guldtänder och flinar. Men Godard har under hela sin karriär refererat till andra världskrigets förintelse utan att ställa sig på Hitlers sida, så det är troligare att han har svårt att kontrollera sin antizionism.
Jag återkommer om denna film när jag sett den en gång till. Nu går vi vidare till Aaron Katz underbara lilla detektivkomedi ”Cold Weather”. Filmen börjar som de flesta s.k. mumblecorefilmer; en person anländer till ett ställe. Denna gång är det Doug, en Sherlock Holmes-fanatiker, som flyttar hem till syster. Till en början ser det ut som en helt vanlig film om relationer, men när duons nyfunna vän springer in i deras lägenhet och är orolig för att han inte kan hitta Dougs ex tätnar mystiken och filmen förvandlas till en detektivfilm med samma lekfullet som Keatons ”Sherlock Jr.” eller Truffauts ”Stulna Kyssar”. Men Katz låter aldrig mystiken kring exets försvinnande komma i vägen för det relationsdrama som utspelar sig mellan trion(s inspektioner, förföljningar och stake-outs), vilket gör ”Cold Weather” till en av de roligaste och mest gripande filmerna på denna festival.
Filmen nummer tre var Kim Ji-Woons infantila gorefest ”I Saw the Devil”, en klassisk hämdhistoria där en säkerhetspolis förlorar sin fru när en galen psykopat våldtar och styckar upp henne. Säkerhetspolisen (Byung-Hun Lee) jagar därefter psykopaten (Min-Sik Choi) och drar ut på jakten och smärtan den orsakar psykopaten så mycket som möjligt. Ji-Woon ställer sig bakom den sadistiske hämnaren när han drar ut på filmen till smått outhärdliga 144 minuter. Allt för att den blodtörstiga publiken ska få se så mycket lemlästning som möjligt. Ji-Woons bilder är mindre utvecklade än bröderna Lumières och de moralfilosofiska frågeställningarna som Chan-Wook Park ställer i sina hämdfilmer är Ji-Woon långt ifrån att ens artikulera. Håll er borta!
