Tjugo minuter med Twilight-stjärnorna

Taylor Lautner skriver autografer till Twilight-fans i Stockholm. Foto: Johan Bergmark/Nordisk Film

Taylor Lautner skriver autografer till Twilight-fans i Stockholm. Foto: Johan Bergmark/Nordisk Film.

Utanför Grand hotell sitter tre hoppfulla Twilighters och bara väntar på att få en glimt av Kristen Stewart eller Taylor Lautner. Så nära men ändå så långt borta. Jag känner igen mig.

För en mindre evighet sedan var det jag och mina vänner som stod och hängde på hotell för att få bli erkända och sedda av våra idoler. Jag minns när vi ockuperade Hiltons alla våningsplan för att få Alice Coopers autograf. Jag minns när vi attackerade Skid Row’s Sebastian Bach och han svarade med att rapa mig i ansiktet, varpå jag gladeligen sträckte fram min In a Darkened Room singel och bad om en underskrift. Man gjorde allt för att träffa dem man tillbad. Allt. Det är alltså av rena säkerhetsskäl som jag snabbt öppnar upp min vita linnehals, plattar till brösthåret och lägger passerkortet på plats. När det kommer till att få andas samma luft som Kristen Stewart och Taylor Lautner betyder nämligen inte en gammal gubbes liv någonting, inte ett dyft.

Väl på plats så visas trailern till kommande ”Eclipse” plus ett litet antal exklusiva klipp. Trailern, som legat uppe ett bra tag vittnar om ett kapitel som till skillnad från den sävliga ”New Moon” kommer att innehålla mer dramatik. Även filmklippen understryker detta. Kanske en återgång till den första filmens ton där kärlek, action och teenage angst lade en svåröverträffad grund. ”Eclipse” är regisserad av David Slade, som senast gjorde den serietidningsbaserade vampyrskräckisen ”30 Days of Night” men som kanske är mest känd för att ha släppt lös Ellen Page i pedofilthrillern ”Hard Candy”. Ett mörkare val än Chris Weitz och mer kommersiellt än Catherine Hardwicke. Hur det kommer att bli? Om drygt tio dagar blir alla frågor besvarade.

11.30 prick slussas Kristen Stewart och Taylor Lautner ut från dagens fotosession och in i grannrummet för att konfrontera pressen under tjugo minuter. De är avslappnade och har inga problem med att besvara frågor som de säkert hört en miljon gånger tidigare, tvärtom så svarar de oftast retsamt retoriskt. Som Kristen Stewart på frågan om hur mycket av Bella som är Kristen: ”Det är nog rätt mycket, det kan ju knappast vara någon annan i alla fall”. Eller när Taylor Lautner avslöjar att det är lätt för honom att spela varulv då han privat är en väldigt mörk person och att vargen kommer naturligt.

Taylor Lautner tillsammans med Twilight-fans i Stockholm. Foto: Johan Bergmark/Nordisk Film

Stephenie Meyers böcker som ligger till grund för filmerna har sålt i över 30 miljoner exemplar, de har en enorm fanskara världen över och nu gör även filmerna succé. Men vad är det egentligen som gör dem så populära?

– Allt startade ju med böckerna och Stephenie Meyers karaktärer, som jag tror att alla kan
relatera till. Alla i det här rummet kan på sätt och vis känna igen sig i de problem som huvudpersonerna går igenom, säger Taylor Lautner.

Och visst är det så. Formeln för Twilight-fenomenet stavas: igenkänning. Även jag som medelålders man känner igen mig i de känslopassager som Bella genomlider. Ensamhet, utanförskap och kärlek. Simpelt men effektivt. Liksom Kristen Stewarts ord om jobbet som förebild för alla unga Twilighters: ”Man ska vara ärlig och inte förråda sig själv.”

Efter tjugo minuter är presskonferensen slut. Nästa stop för Kristen och Taylor blir Hovet och 9 000 förväntansfulla fans. Hade jag varit tjugo år yngre hade jag säkert varit där och gråtit med flickorna, som den kärring jag är. Som kanske alla borde vara.

Av Magnus Blomdahl

Taylor Lautner och Kristen Stewart i Stockholm. Foto: Johan Bergmark/Nordisk Film

Recensionskrönikan 11 juni

The A-Tema. Foto: Fox

A-Team. Foto: 20th Century Fox

Många är vi som minns tv-serien ”The A-Team”, färre är vi som saknar den. Hur kritikerna ställer sig till filmen med samma titel kan du läsa i veckans recensionskrönika. Vi tar också en titt på recensionerna av ”Nanny McPhee och den magiska skrällen” och ”Streetdance 3d”.

A-Team

Dagens Nyheter
”I filmen ’The A-team’ finns två helt oslagbara actionscener. Den ena innehåller en flygande pansarvagn. Den andra ett gäng fraktcontainrar. Scenerna är oerhört uppfinningsrika och jag sitter och gapar av förtjusning […] ’The A-team’ lyckas vara trogen sin förlaga men om detta är en förtjänst är svårt att säga – serien var ju inte så bra”, funderar Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”… teamet ska återupprätta sin heder, kämpa för rättvisan och hämnas under akrobatiska Action man-stunts, helst i olika typer av flygmaskiner, medan de levererar skojiga oneliners […] Det är jättemycket action för pengarna …”, tycker Karoline Eriksson. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
Filmen ”… utspelas i en effektfylld serietidningsvärld, där det är viktigare att komma fort fram än att förklara […] Till sist smäller och blixtrar det så mycket att det kan vara svårt att se vad som händer. Man blir mer bedövad än berörd”, upplevde Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”Att såga en film är som ’A-Team’ känns lika förutsägbart som julafton. Så vi gör processen kort och konstaterar direkt att ’A-Team’ är kass,” skriver Magnus Blomdahl. Omdöme: Tummen ned.

 

Streetdance 3d

Dagens Nyheter
”Dialogen och skådespeleriet håller lika låg klass som i de amerikanska förebilderna […] Behållningen är, inte helt oväntat, dansscenerna som effektivt utnyttjar 3d-tekniken. Fotot är också intressant. Aldrig förr har London sett så amerikanskt ut. Här finns inga regniga, grå gator. Allt badar i ett gyllenbrunt Jerry Bruckheimer-ljus”, tycker och ser Fredrik Strage. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Halva filmen harvar runt i konflikterna som uppstår där […] Resten vigs åt dansscenerna, som är snygga men inte överväldigande […] Charlotte Rampling i rollen som balettskolans rektor är en oväntad lisa i en i övrigt tunn och skränig film, där eftertänksamma ögonblick dränks i övertydliga emolåtar, och där både dialog och karaktärer är direktimporterade från valfri standardsåpa”, skriver Karin Svensson. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”’Streetdance 3D’ må vara brittisk och gjord i 3D – men den följer i exakt samma fotspår som åtskilliga amerikanska dansfilmer har gått i tidigare. Det är förutsägbart, genant och rent gräsligt dåligt agerat. Men dansscenerna är svåra att värja sig mot – och botgör för åtminstone en del av alla pinsamheter”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

 

Nanny McPhee och den magiska skrällen

Dagens Nyheter
”Någonstans anas en ambition att göra något bra för barn. I virrvarret av lösa trådar får man dock aldrig en chans att bli verkligt engagerad […] Men visst: Sätt brittiska skådespelare i en godmodig historia förlagd till vacker landsbygd, och de kan nästan inte göra bort sig. Hade deras replikföring fått bidra till atmosfären, som nu försmäktar i den klanglösa dubbningen, hade det nog varit frestande att höja betyget”, funderar Mårten Blomkvist. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är inne med uppfostran. Nannyprogram sänds i otaliga tv-kanaler, ständigt nya böcker ges ut, experter uttalar sig i samtliga medier och Unga Klara planerar en serie på temat till hösten. Och så får nu den andra filmen om den häxliknande Nanny McPhee premiär. Som fenomen är den högintressant, som estetiskt uttryck vedervärdig […] Är man intresserad av barnuppfostringsfrågor ska man gå och se Nanny McPhee i studiesyfte – men ta för guds skull inte med några barn!”, uppmanar Malena Janson. Omdöme: 1/6.

Aftonbladet
”Första filmen (2005) blev en stor framgång runt hela världen. Det är lätt att förstå varför. Det var en gammaldags filmsaga, med humor och lite lagom sockrig moral […] De som gillade första filmen, blir knappast besvikna”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5.

Recensionskrönikan 4 juni

Kommissarie Späck. Foto: SF Film.

Kommissarie Späck. Foto: SF Film.

”Kommissarie Späck” både hyllas och sågas i veckans recensionskrönika. Lasse Hallströms ”Dear John” håller sig med nöd och näppe på plussidan.

Kommissarie Späck

Dagens Nyheter
”’Kommissarie Späck’ är betydligt roligare än liknande buskis. Som snutparodi slår den även ’Kopps’ eftersom Fredde Granberg har detaljstuderat amerikansk slapstick som ’Top secret!’ och ’Den nakna pistolen’. Under sin första halvtimme lyckas ’Späck’ inkludera nästan lika många skämt per minut som förebilderna […] Det är frestande att ge ’Späck’ ett högre betyg eftersom den satsar på brutala garv och undviker den juldagspremiärsmysiga familje feeling som sänker så många svenska komedier. Tyvärr tappar filmen tempot under sin andra halva”, anser Fredrik Strage. Omdöme: 2/5

Svenska Dagbladet
”Tjockskämten och sexskämten dominerar en story som tycks skriven av och för nyfjuniga 13-åringar […] Späck är en ganska eländig rulle, speciellt när man ger avkall på svenskheten till förmån för amerikanska förebilder, kvartssekelgamla sådana, som man dessutom behärskar lagom bra. Jävla onödigt”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 2/6

Aftonbladet
”Bland de bättre stunderna finns en drift med tyska skådespelare och dålig dubbning, samt ett förvirrat möte mellan Späck och hans dotter på en krog. Att använda Gullan Bornemarks ’Sudda sudda sudda bort din sura min’ som en sorts psykiatriskt ledmotiv är också fyndigt. Men det är för lite. Det känns som om de korta Späck-parodierna på Guldbaggegalorna för ett par år sedan hade fler skratt per minut. I stället för en parodi på svensk film blir ’Kommissarie Späck’ ännu en seg svensk film. Det är inget att skratta åt”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 2/5

Film.nu
”Den stundtals förekommande billiga humornivån kompenseras med briljant, komiska scener som lockar fram asgarv. Som när boven skjuts à la slutscenen i ’Scarface’ med hundra skott i slow motion, reser sig upp och blir skjuten med hundra skott till. Eller när Irene Snusk i snygg Matrix-stil fångar upp kakor och kaffe som flyger genom luften […] Betyget blir med beröm godkänt för Fredde och gänget”, anser Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

 

Dear John

Dagens Nyheter
”Hallströms gåva till Amerika är inte kvinnoporträtten utan hans otvunget gestaltade känsliga pojkar och män. Berättelsen om John, hans bakgrund, hans pappa och hans kärlek, är gripande. Om man bara någorlunda hade anpassat manuset till Johns kroppsliga och själsliga begränsningar, om man hade valt hans perspektiv och inte tillåtit publiken att förstå mer än han förstår när han förstår det, så hade det varit betydligt svårare att hålla tillbaka tårarna. Någorlunda räcker det för en snyftare”, skriver Kerstin Gezelius. Omdöme: 2/5

Svenska Dagbladet
”Det är välproducerat, välspelat och välfotograferat men föga omtumlande. Snyggt men aldrig sexigt – trots att kärlek, längtan och åtrå är det nav som handlingen utspelas kring […] För tillfället arbetar Hallström med The danish girl, en film om den första personen som bytte kön, med Nicole Kidman i huvudrollen. Han har även långt gångna planer på en berättelse om de Beauvoir och Sartre och deras öppna förhållande. Jag hoppas innerligt att det tas ut större svängar i de produktionerna”, skriver Malena Janson. Omdöme: 3/6

Aftonbladet
”Det är en väldigt amerikansk historia […] I USA har Hallström ibland fått kritik för att sentimentalisera sina historier. Här inbillar jag mig att de dragen redan fanns i förlagan, Nicholas Sparks roman. Han brukar skriva riktiga snyftare. Här är det snarare Hallströms styrkor – personregin och det följsamma bildarbetet, kemiskt befriat från konstiga kameravinklar eller häftiga klipp – som räddar och ibland lyfter en rätt banal historia”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5

Film.nu
“Dear John är årets kanske hittills bästa kärleksfilm. Det den saknar i originalitet kompenserar den med lysande skådespelarprestationer. Med Nicholas Sparks litterära förlaga som grund är ett misslyckande ouppnåeligt, även om en del intressant från boken utelämnats i filmen […] Rollbesättningen är i det närmaste perfekt, alla är som skapta för sina roller […] ’Dear John’ står egentligen inte ut från massan, vilket Lasse Hallströms filmer aldrig gjort (även om ’Chocolat’ var en fullträff), men är likväl klart sevärd. Är du lika svag för passionerad kärlek och amerikansk patriotism post-9/11 som jag kommer du ha svårt att hålla tillbaka tårarna”, tror Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp.

Leif Andrée: ”Polisfilmer är inte riktigt min cup of tea”

Leif Andrée i "Kommissarie Späck". Foto: SF Film.

Leif Andrée i ”Kommissarie Späck”. Foto: SF Film.

Visst har Leif Andrée sett en och annan polisfilm. Men han är knappast bänkad framför tv:n varje söndag klockan 21.00.
– Man kan ju fråga sig om det verkligen behövs en till polisfilm, säger han.

Den svenska deckarvågen är stark. Både på bio- och boklistor kniper man ständigt de högre placeringarna och det formligen pumpas ut nya filmer och böcker. För vi älskar vår Beck, Wallander och Winter. Kanske är det då på tiden att någon också vågar göra parodi på det heliga?

Leif Andrée, som gör rollen som kommissarie Späck i Fredde Granbergs bioaktuella polisparodi med samma namn, vill hellre vända på resonemanget:
– Om det behövs en parodi får publiken avgöra, men jag vill hellre ställa frågan, behövs det verkligen en till polisfilm? Man kan ju undra ibland, när det gjorts 20 polisfilmer – om den 21:a verkligen är nödvändig. Men det är kapitalistiska intressen som styr och utan att nämna några namn så finns det en hel del bilhandlare i branschen…

Men det betyder inte att han tycker att genren, trots kvantiteten, skulle sakna kvalitet.
– Nej, vi svenskar är mycket bra på att göra polisfilm. Det är bara det att det finns andra bra manus också, varför inte göra en dramafilm istället för en deckare till?

Ytterligare två Späck
Nu har han emellertid själv iklätt sig rollen som kommissarie och uttrycker en viss oro för att fastna i det facket. Ytterligare två filmer om Späck är inplanerade och vem vet om det blir fler efter det?
– Jag får väl leva med Späck resten av livet. Usch, man vill ju inte bli ihågkommen som en pajas, säger Leif med ett bullrande skratt.
Risken för det är väl inte så stor trots allt. Den högproduktive skådespelaren har gjort och gör en mycket bred repertoar inom både film, tv och teater. Nu väntar inspelning av tio nya avsnitt av ”Gynekologen i Askim”, ”Sugar – i hetaste laget” på Oscarsteatern, fler teaterprojekt, en hemlig tv-serie och Späck 2.

Under inspelningen av "Kommissarie Späck". Foto: SF Film.

Stressigt?
– Ja, jag är arbetsnarkoman. Jag måste lära mig att tacka nej, igen. Jag har gått in i väggen, fått terapi och lärt mig att tacka nej. Men nu har jag börjat tacka ja igen, konstaterar Leif.

Men tillbaka till Späck, har han något gemensamt med sin karaktär? Johan Hedenberg som gör Grünvald har i intervjuer berättat att han känner igen sig i ilskan…
– Jag har väl inte så mycket gemensamt med Späck förutom att han är en glad skit. Han är snäll och trevlig och det vill jag gärna tro att jag också är. Och så är vi båda förtjusta i mat och dryck, säger han.
Men den runda magen kan vara på väg bort. Leif har nämligen börjat banta och tappat sju kilo på några månader.
– Jag har fått order om att inte gå ner mer nu, Späck får inte tappa sin form. Men va fan, då får jag väl använda en kudde bara!

Inför rollen förberedde han sig minutiöst noggrant. Som han alltid brukar.
– Att lära sig en text kan vilken idiot som helst, men det handlar om att förbereda sig mentalt. Hur ser Späcks liv ut? Vilken musik lyssnar han på, hur var hans första kyss? Allt det där ska jag veta även om det inte framkommer i filmen.
Han såg också Rosa Pantern för att få komisk inspiration och insöp atmosfären i några Beck- och Wallanderrullar.

Gillar du deckare?
– Nja, det är inte riktigt min cup of tea, men visst kollar jag ibland. ”Mannen på taket” står sig fortfarande och Beck med Gösta Ekman och Peter Haber tycker jag också om. Jag gillar även ”Morden i Midsomer”, den har en fin ton. Och kommissarie Morse var underbar!

Leifs deckarfavoriter

Film
French connection
Mannen på taket
Spanarna på Hill Street

Författare
John le Carré
Michael Connelly

Vilken deckarroll skulle du vilja ha?
– Det har jag aldrig tänkt på, men alla killar vill väl spela Gunvald? Han är så oempatisk men har samtidigt stor moral. När Micke fick rollen gratulerade jag honom men jag var jävligt sur i hemlighet, säger Leif med ett skratt.

Till sist, vilken är din drömroll?
– Jag har gjort så mycket roligt redan så jag har svårt att säga någon roll. Men, att spela skurk i en Bondfilm är något jag dagdrömmer om. Tänk om de ringer mig – vad roligt det hade varit!

Av Christina Gaki

Läs även vår recension av ”Kommissarie Späck”!

Klipp: ”Dubbad tysk”
Klipp: ”Seriesjälvmördare”

Recensionskrönikan 28 maj

Sex and the city 2. Foto: Sandrew Metronome

Sex and the city 2. Foto: Sandrew Metronome

Kritikerna är eniga när det gäller ”Sex and the city 2” – filmen förtjänar att sågas längs med fotknölarna. Vi tar även en titt på veckans andra premiär, ”Youth in revolt”, i recensionskrönikan.

Sex and City 2

Dagens Nyheter
”… Ett megaminus med SATC2 är att den andats billighet och vulgaritet. Produktplaceringen av Pringles med arabiskt text blir en sorts sammanfattning av ambitionsnivån. Och sexskämten tycks vara köpta på Galne Gunnar. En konststycke med tanke på att tjejernas samlade klädkonto överstiger Tchads BNP […] Men när den dramaturgiska och intellektuella nivån ligger på minus noll kan ingen Birkinväska i världen rädda eländet”, konstaterar Helena Lindblad. Omdöme: 1/5.

Svenska Dagbladet
”Men den toxiska kombination av idétorka, smaklöshet och total begåvningsbrist som här uppvisas bedövar dina sinnen och efterlämnar elaka frätskador i hjärnan. Man vacklar ut i verkligheten, fånigt tacksam över att den onda drömmen till slut tog slut”, upplevde Jan Söderqvist. Omdöme: 1/6.

Aftonbladet
”Sex and the city 2 är inte ett totalt haveri i alla avseenden. De exotiska inspelningsplatserna i Marocko är en estetiskt tilltalande kuliss, och det finns ett par roliga och tänkvärda scener […] Och att förlägga handlingen till Mellanöstern för att kunna skapa vågad humor kring kvinnlig sexualitet … Ja – är inte det att sparka in vidöppna dörrar så vet jag inte vad som skulle kunna vara det”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5

Film.nu
”Filmen känns spretig och en aning ostrukturerad då den touchar lätt på många ämnen. Men framförallt är den fylld av ”exotiska” äventyr som säkert var grymt roligt att spela in men som bara är ett överdådigt och intetsägande frosseri i lyx och ’exotism’ för oss åskådare […] Sex and the City 2 är varken bättre än ett genomsnittligt avsnitt av tv-serien eller mer explorativ. Den är dyrare och bra mycket längre, men allt som sägs har redan blivit sagt förut […] Hoppas denna framgångsrika franchise får sitt slut här, för ingen vill väl se en 80-årig Samantha ragga upp 25-åriga skötare på ålderdomshemmet i Aruba, eller?”, frågar sig Oscar Krooni. Omdöme: Tummen ned.

 

Youth in revolt

Dagens Nyheter
”Youth in revolt, är söt, skojig och välspelad. Men regissören Miguel Arteta, som tidigare har skildrat emotionellt hämmade män i komedin ’Chuck & Buck’, berättar historien på ett sätt som är mer flamsigt än engagerande. I grund och botten är det bara lånekortet på biblioteket som skiljer Nick Twisp från de hundratals killar som försökt bli av med oskulden i amerikanska komedier sedan sjuttiotalet. ’Youth in revolt’ blir aldrig mer än en intellektuellt poserande ’American pie’ skriver Fredrik Strage. Omdöme: 3/5.

Aftonbladet
”Det börjar med en onanerande yngling och ’Youth in revolt’ är på många sätt en väldigt typisk amerikansk ungdomsfilm. Men den har en lite egen skruvad ton, och ett tag skapar det en mer intressant film. Så småningom går det för långt och överstyr och då blir allt sämre”, anser Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Film.nu
Inte ens den så vanligt underbara Steve Buscemi blommar i rollen som Nicks pappa, han är arg och endimensionell. Filmen har även problem med sin kvinnosyn. […] Nu är inte allting dåligt med ’Youth in revolt’, mis-en-scènen är behaglig och det finns vissa poänger här och där. Problemet är att jag vill tycka om ’Youth in revolt’ men gör det inte. Har du missat ’Superbad’ så rekommenderar jag den istället”, skriver Christina Louma. Omdöme: Tummen ned.