”De levande döda, ”Zombies” har tagit över världen. NÃ¥gra fÃ¥ överlevande frÃ¥n katastrofen, en grupp av militärer och vetenskaps män har överlevt i en missilbunker. Där försöker dom hitta ett botemedel för att kontrollera de levande döda, och fÃ¥ de döda att förbli döda, och sluta resa sig ur jorden för att söka nya offer att ätas.”
Detta är den nÃ¥got taffligt skrivna baksidestexten pÃ¥ min sönderspelade vhs-kopia av ”Day of the dead”, en av de bästa zombiefilmer som har gjorts. Och den första zombiefilm jag sÃ¥g som ung skräckfantast. Jag kommer mycket väl ihÃ¥g vem jag sÃ¥g den med och hur rädd jag var när jag skulle sova. Detta var nÃ¥gonting mer än en filmupplevelse för mig, som jag inte riktigt kan sätta fingret pÃ¥.
George A. Romeros mästerverk som ofta fallit i skuggan av ”Night of the Living dead” och ”Dawn of the dead”. OcksÃ¥ tvÃ¥ stilbildande mästerverk men inte fullt sÃ¥ ingÃ¥ende mörka som den tredje filmen i ”Dead-triologin” (som senare kom att utökas med ”Land of the dead”).
Just mörkret i ”Day of the dead” är sÃ¥ underbart svart. I ”Night of the living dead” verkar det som om människan har kontroll över situationen i form utav hillbillys som gÃ¥r sida vid sida med millitär och polis och skjuter av vad man tror är de sista levande döda. I ”Dawn of the dead” har situationen blivit värre och samhället börjar rasa samman. Men det är inte förrän i den tredje och sista filmen som hoppet för människan släcks och de levande döda nu befolkar planeten.
En liten härdad grupp människor har dock lyckats dra ut på det oundvikliga. Skitiga och psykiskt nedbrutna har de tagit sin tillflykt till en millitärbas under jord. Där försöker de uthärda situationen medan inre slitningar bryter sönder det sista mänskliga som de har kvar.
Skådespelarna, miljön och effekterna är av absoluta världsklass och som blod på moset fruktansvärt bra zombiemusik singnerat John Harrison. Som skräckälskare och zombiefantast kan jag inte nog understryka hur viktig denna film är för genren.
Jag köpte min vhs-kopia av filmen lÃ¥ngt efter det att jag sett den för första gÃ¥ngen, pÃ¥ en vind i Norrtälje där tvÃ¥ hÃ¥rdrockare i mjukisbrallor hade öppnat en tillfällig skiv/filmbutik uppe pÃ¥ nÃ¥got som verkade vara en vind. Där satt de och spelade supernintendo med nÃ¥gra fjortisar som inte hade nÃ¥got bättre för sig. Men jag och min kompis sket fullständigt i brudar pÃ¥ den här tiden. Vi hade kommit för att inhandla splatterfilm. Helst olaglig sÃ¥dan. Helst med ”snuff” i. Vi var unga och naiva och trodde att det cirkulerade sÃ¥dana filmer bland hÃ¥rdrockare som bodde pÃ¥ vindar. Vi hittade inga snuff-filmer, men ett gäng zombiefilmer och nÃ¥gra kannibalfilmer fick vi med oss, som vi sedan slet ut i gamla dammiga vhs-spelare under otaliga kvällar hemma hos polare vars föräldrar hade rest bort eller hade gÃ¥tt och lagt sig. MÃ¥nga utav de där filmerna vi sÃ¥g pÃ¥ den tiden har inte Ã¥ldrats med värdighet. Man kan faktiskt säga att mÃ¥nga utav dom är skitdÃ¥liga. Men ”Day of the dead” sparkar fortfarande mÃ¥nga nya skräckfilmer pÃ¥ pungen. Om nu skräckfilmer har nÃ¥gon pung. Jag fÃ¥r Ã¥terkomma om detta i ett senare inlägg.
Det var i alla fall en stor upplevelse för mig första gÃ¥ngen jag sÃ¥g ”Day of the dead” (och nästkommande 20 gÃ¥nger ocksÃ¥) och jag försäkrar att det kommer att bli en lika stor upplevelse för dig, om du precis som jag fÃ¥r kÃ¥tslag när sju, Ã¥tta zombies sliter nÃ¥gon stackars levande i stycken och smaskar i sig dennes inälvor.
/på återseende