Guldbjörnen till ”The Milk of Sorrow”

Björnarna har delats ut, och filmfesten i Berlin är (nästan) slut för i år. 383 filmer, 1 238 visningar och 270 000 sålda biljetter blev facit. Vi har dock lite material kvar på lager, som kommer att ramla in under de närmaste dagarna här i bloggen.

Tills dess, här är alla pristagarna!

Guldbjörnen för Bästa film
La teta asustada (The Milk of Sorrow) av Claudia Llosa

Silverbjörnen – Juryns Grand Prix
Alle Anderen (Everyone else) av Maren Ade

delas med

Gigante av Adrián Biniez

Silverbjörnen – Bästa regissör
Asghar Farhadi för Darbareye Elly (About Elly)

Silverbjörnen – Bästa kvinnliga skådespelerska
Birgit Minichmayr i Alle Anderen (Everyone else) av Maren Ade

Silverbjörnen – Bästa manliga skådespelare
Sotigui Kouyate i London River av Rachid Bouchareb

Silverbjörnen – Utomordentlig konstnärlig prestation
Gábor Erdély och Tamás Székely för ljuddesignen i Katalin Varga (regi: Peter Strickland)

Silverbjörnen – Bästa manus
Oren Moverman och Alessandro Camon för The Messenger (regi: Oren Moverman)

Alfred Bauer Prize
Gigante av Adrián Biniez

delas med

Tatarak (Sweet Rush) av Andrzej Wajda

Panorama Audience Award – Publikpriset
The Yes Men Fix The World av Mike Bonanno, Andy Bichlbaum och Kurt Engfehr

Inga palmer och sandstränder men…

Ett tecken på att Berlin blir mer och mer likt Cannes (när det gäller filmfestivalen, ingenting annat) är premiären av ”Rosa Pantern 2” i kväll. Stora amerikanska, kommersiella komedier har inte hört till vanligheterna i tävlingskategorin (förvisso utom tävlan) på Berlinalen.

Själva filmen var dock inte en flopp. Under pressvisningen, tidigare idag, skrattades det en hel del bland de samlade journalisterna i salongen. Kanske samma journalister som buade åt Lukas Moodysson? Steve Martin brytandes på fejkad franska verkar gå hem bättre än en Gael García Bernal med nyvaknat världssamvete. Billig komedi eller inte, ”Rosa Pantern 2” var faktiskt rätt kul – åtminstone som tidsfördriv.

Presskonferensen som följde på visningen var en riktig show den också. Förutom att skämta sig igenom alla frågor drar Steve Martin till sist fram en banjo och drar av en trudelutt. Han är faktiskt en professionell musiker, tro det eller ej, och har gett en ut en skiva med banjomusik i USA.

Här är en videolänk till hela presskonferensen, så att du kan se spektaklet med egna ögon. Det finns även en video från röda mattan, inför premiären, där.

Ja, vi är i Berlin!

Berlinale Palast en premiärkväll

Efter en trevande inledning är vår bevakning av Berlins filmfestival igång! Strul med bredbandsuppkoppling och praktiska detaljer som boendet har gjort att det inte blivit så mycket skrivet ännu, men nu kommer vi att bjuda er på löpande rapporter från världens viktigaste filmfestival (ja, enligt branschfolk har Berlin nu gått om Cannes … dock inte i antal paparazzifotografer).

Här nedan hittar du en rapport från presskonferensen för ”Mammut”, Sveriges viktigaste bidrag på Berlinale 2009.

Andra som bevakar Berlinale:
Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet
Aftonbladet

Moodysson hyllad och hånad i Berlin

Presskonferens för Mammut i BerlinLars Jönsson, Marife Necesito, Jan Nicdao, Gael García Bernal, Martin Delos Santos, Sophie Nyweide (dold bakom leksaksmammuten) och Lukas Moodysson.

Lukas Moodysson tågade in Berlin tillsammans med sin parhäst Lars Jönsson och delar av skådespelarensemblen från ”Mammut”. Filmen hade galapremiär på Berlinale Palats ikväll, och förväntningarna är höga. Filmen är med i huvudtävlan på Berlinalen.

Under presskonferensen i eftermiddags blev det mest det vanliga; artiga frågor och uppskattande ord från svensk och internationell press. Den enda syrliga frågan kom från en medelålders herre som undrade hur mycket pengar som hade investerats i filmen och hur lite tid som investerats i manuset.
Producenten Lars och regissören Lukas svarade artigt hur mycket pengar (10 miljoner dollar) och tid (ett och ett halvt år) som hade lagts ner på filmen respektive manuset. Vad frågeställaren saknade i manuset fick vi tyvärr inte något svar på…

Lukas Moodysson berättade också hur han försöker prata med olika sorters röst i sina filmer. Den här gången ville han använda en ganska normal samtalston.
– Ibland försöker jag verkligen skrika, och det var vad jag gjorde i ”Ett hål i mitt hjärta”. Det kan vara ganska påfrestande. Sedan gjorde en film där jag försökte viska. Då är det svårt att höra vad du har att säga, men det finns gånger när du måste viska. Efter att ha ägnat mycket tid åt att skrika och viska kände jag ett behov av att bara prata. Så att folk förhoppningsvis ska lyssna, och förstå åtminstone en del av det jag har att säga.

Uppdatering: Här kan du se hela presskonferensen och röda mattan inför premiären av Mammut.

Uppdatering 2: Enligt amerikanska Indiewire blev Moodyssons film utbuad på pressvisningen i Berlin – något som är ganska ovanligt i Berlin, men standard i Cannes när journalisterna inte gillar en film de sett.

Aftonbladet skriver också om buandet här.