Till skillnad från tidigare festivaler så har jag den här gången sysslat med att se bra film, nästan bara bra film. Topp tre: Martyrs, Deadgirl och Baghead. Alla överträffade förväntningarna, Martyrs krossade dem och sparkade mig i magen tills jag spottade blod på stackarn bredvid mig (förlåt du rödbrusiga Kulturamaelev). Deadgirl var fulchockerande men fegade ur lite grann och balanserade farligt nära splatterkomedins tunna linje. Dock var det roligt när de petade den döda zombieflickan i magen så att det rann ut var. Baghead livade upp mig rejält, jag skrattade och trots 40 gradig feber och varm mössa så försvann hela filmen i ett kick. Lyckades missa Vinyan. Har biljetten kvar. Orkade inte sitta och jäsa tills 00 slaget … förlåt!
Kategori: Stockholms filmfestival 2008
Film.nu bloggar från Stockholms filmfestival 2008.
Sömn, en bristvara
Det är bara en tidsfråga. Förr eller senare åker man dit. Med en fullspäckad festivalvecka är
risken överhängande att man slutligen däckar, sover sig igenom en hel film. Jag var på sena visningen av Vinyan, en skräck där paret Paul och Janet Belhmer försöker bearbeta sorgen efter ett eventuellt bortgånget barn i thailändska tsunamivågen. Filmen börjar lovande med en grymt obehaglig inledning. Därefter minns jag inget. Mina ögonlock sluts och jag vaknar upp en och en halv timme senare vid eftertexterna.
Det är typiskt, att man aldrig lär sig. Jag önskar att man hade haft vett nog att faktiskt skippa en eller två filmer just för sovrytmens skull. Men icke. Frågan är dock om det inte är värt det. En veckas intensivt filmfestivalande med bieffekterna sömnbrist och påtaglig stress ger ändå möjligheten att få se massa bra film, möta intressanta filmskapare och få träffa likasinnade. Och för den möjligheten gör jag gladeligen om samma misstag om och om och om igen. stockholms filmfestival
Kort rapportering nr. 2
Jag har sett ytterligare två filmer. Takeshi Kitanos Achilles and the tortoise samt Jennifer Lynchs Surveillance. Om ni fortsätter att läsa så kommer ni att få reda på vad jag tyckte om dem.
Achilles and the tortoise är del tre i Kitanos konstnärstrilogi. Den första delen Takeshi’s har jag sett, till skillnad från den andra delen Glory to the filmmaker. Del tre är den första att inte handla om film, konstnären i denna film är en målare. En målare som har problem med att slå igenom, detta på grund av att han inte lyckas att åstadkomma något orginellt.
Konstnären porträtteras i tre episoder av tre olika skådespelare, ett barn, en vuxen och en gammal. Den gamle konstnären spelas av Kitano själv. stockholms filmfestival
Konstverken i filmen är alla målade av Kitano, och dessa konstverk är väldigt roliga och fina. De flesta är kopior av andra konstnärer, vilket kommer få de insatta att tjuta av skratt. Detsamma gäller tyvärr inte resten av filmen. Achilles and the tortoise är något för lång för sitt eget bästa, mellan skämten finns det plats som inte riktigt utnyttjas. Vi får mestadels se på Kitanos tavlor, vilket vi lika gärna kunde göra på ett museum.
Surveillance är Jennfer Lynchs andra film. Hennes debut Boxing Helena blev så sågad att hon inte vågade göra en ny film på 15 år. Och här är vi nu, Surveillance visas på Stockholms filmfestival. Lynch har gjort en historia om en mordutredning. Ett antal brutala mord har begåtts någonstans i södra U.S.A, och två agenter från F.B.I kommer för att hjälpa den lokala polisen, vilket självklart retar dem något ofantligt.
Den lokala polisen visar sig vara den mest inkompetenta och oetiska poliskår som världen skådat. Istället för att skydda människorna roar de sig med att vara berusade och att på diverse vis terrorisera områdets befolkning.
Behållningen i Surveillance ligger i att se den korrupta polisen begå onda handlingar mot folket. Detta är intressant att titta på, men det kan jag även säga om ett dött djur, eller andra hemskheter. Surveillance är fullsmockad av hemskheter, men dock bara för hemskhetens skull.
Både Achilles and the tortoise och Surveillance gjorde mig besviken. Den senare, för att den var dålig och den första för att mina förväntningar var något höga.
Överhypar på festivalen
Som de flesta andra filmfestivaler visar Stockholm många hypar – kritikerälsklingar och publika favoriter. Filmer som beskrivs av kritiker som årets bästa och som av publiken fått stående ovationer. Det är då inte konstigt om förväntningarna tenderar att bli väl höga och man lätt blir besviken. Såklart finns det undantag. Cannes-vinnaren Mellan Väggarna och Darren Aronovskys The Wrestler är båda filmer på festivalen som levererar de kritikerna lovat.
Wendy och Lucy och Ballast däremot tillhör den motsatta kategorin: filmer-som-inte-når-upp-till-hypen. Låt oss ta Wendy först. Regissören till rosade Old Joy tar sig här an ännu ett indiedrama. Wendy är på genomresa i Alaska tillsammans med hunden Lucy, hennes bästa vän i världen. Men en dag försvinner Lucy spårlöst. Resten av filmen är ett evigt hundsökande där Wendy letar desperat efter hunden och skriker ”Lucy, Loo”.
På ett högre plan försöker regissören berätta en historia om rotlöshet. Den unga kvinnan Wendy har varken något hem, några pengar eller tillhörigheter. Och en enstaka vän, hunden Lucy som i och med försvinnandet gör att Wendys värld rasar samman fullständigt. Men Wendy och Lucy går aldrig in på djupet av ämnet ifråga. Det är en film mycket intressant på pappret men som i praktiken faller platt till marken.
Ballast har av kritiker kallats för en av årets starkaste. Själv har jag svårt att engagera mig i filmen.
Är uttråkad efter tio minuter. Under speltiden tittar jag på klockan fyra-fem gånger. Inget vidare betyg för Ballast. Talangen är det dock svårt att misstolka- den säkra personregin, enkla dialogen och avskalade bildkompositionen. Men Mississippi skildringen Ballast, om en familj som genomgår en svår tragedi, intresserade mig föga. Kanske var det bara min trötthet och att jag var på fel humör. Överhype eller inte, antingen förtjänar Ballast mer engagemang från min sida eller så förtjänar jag mer av en sådan omtalad film. Jag tror dessvärre på det senare alternativet. stockholms filmfestival
Hell Yeah!
På grund av min sopighet och dubbelbokande natur har jag bara hunnit se två filmer på festivalen hittills. Underbar inledning dock på en ovanligt stark festival: gratis sprit, the Wrestler och en man som blir utburen på bår ur bion. Mycket dramatik och starka känslor. Filmen alltså. Men jag ska inte överanalysera the Wrestler (det är redan gjort), utan jag ger mig på ”Not quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation!” istället.
Ja, vad ska man säga, det är ett filmcollage av fans för fans. Och då pratar jag om så kallad b-film med stort B. Här blir vi inkastade (till tonerna av Rose Tattooes We cant be beaten) i en våldsam och farlig värld där kvinnorna är nakna, männen bär mustasch, överdimensionerade vildsvin och krokodiler lurar bakom varje hörn och ingen bil är tillräckligt snygg för att inte kraschas in i närmsta trailerpark. Underbara snabba klipp ur klassiker som Razorback, Stone, Howling 3, Road Games, Mad Max och en uppsjö annat underbart skräp som kallas ”Ozplotation” med ett annat namn.
Man har samlat ihop en respektabel skara b och a-skådisar som Dennis Hopper (outstanding i Mad Dog Morgan), screamqueen Jaime Lee Curtis (Roadgames) och min egen favvo-Bond, George Lazenby.
Sköna anekdoter om stuntmän som dör pga. obefintlig säkerhet och skådisar som blir skjutna i eldstrider för att man har använt riktig ammunition blandas med en uppsjö av nakna kvinnor OCH män (bla John Holmes, ni vet han med den stora…). Explosioner, biljakter, exotiska djur, avhuggna huvuden och ett gäng bmx-cyklandes småungar som terroriserar en stad.
Underhållning på hög nivå. Gå och se detta stycke filmhistoria om du precis som jag ÄLSKAR när film är riktigt ”dålig”. stockholms filmfestival